Smutsskallarnas beskyddare

igenom att vi tror på det och då blir det roligt att skriva med hjärtat och inte hjärnan

Men ååå ♥ Ni är så himla underbara och snälla! Efter att ha fått lite tips från Nordanhym som skriver helt fantastiskt så har jag ändrat lite på mitt skrivsätt, mest genom att beskriva mer och ni får gärna säga vad ni tycker! Här kommer kapitel 18, jag slängde även till en bit med Idah Oakbranch perspektiv (just den delen är jag jättenöjd med) och jag hoppas att ni gillar det. Det kommer avslöjas rätt mycket ..
Kapitel 18
Jag låter blicken vandra över bordet en extra gång. Professor Macmillan, som tittar med lite avsmak på sin varma grönsakssoppa, professor Patil, lärare i talmagi, som sitter brevid den gigantiska läraren Hagrid med sitt stora, bruna skägg. Mina ögon stannar på den stora tronen i mitten av bordet, prydd av en gyllene grip där den gråhåriga gamla rektorn vanligtvis brukar sitta och sleva upp potatisgratäng med ett strängt men välmenande leende mot eleverna. Eller ja, som hon brukade innan.

Men tronen är tom. Rektorn brukar lämna skolen ytterst sällan, speciellt under den här terminen och jag lägger märke till de andra elevernas förvånade ansikte när också de tittar upp från sin lunch. Jag ignorerar elevernas frågor som i alla fall har minskat i antal och tänker.

Varför skulle hon lämna skolan nu? Om hon är under imperiusförbannelsen så .. Då borde hon väl göra sina befallningar på Hogwarts? Eller?

Jag lägger plötsligt märke till en bekant figur vid Slytherinbordet. Hon sitter stelt på stolen, rak i ryggen och med en hånande, maktgirig blick över de andra i hennes elevhem som hoppar lite bakåt på sina stolar varje gång hennes iskalla ögon fäster sig på dem. Hon säger inget. Gör inget. Bara låter hennes hemska, röda ögon glida över bordet. Sen reser hon sig plötsligt upp, utan ett ord och kliver med säkra steg ut ur salen.

Anthon, som också har studerat bordet noga och säkert kommit fram till någon smart slutsats som vanligt, vänder sedan blicken mot Oakbranches stela rygg med sitt mörka hår uppsatt i en hög tofs. Han ser ut att bestämma sig snabbt och biter av en sista bit av sitt väldoftande bröd och reser sig från stolen med en beslutsam blick. Först tror jag, när jag ser på hans speciella sätt att röra sig att han är påväg till biblioteket. Men när jag tittar genom de öppna portarna ser att han gömmer sig bakom närmaste silverglänsande rustning. Han tänker smyga efter henne.

Spänningen stiger som kolsyrat vatten upp i halsen på mig och lägger sig som en pirrande klump i magen. Om jag ska vara ärlig - vilket jag sällan är, men jag tänker att det är väl dags - så älskar jag verkligen sådana här äventyr.

Jag reser mig fort från stolen, undviker de andras lite frågande blickar innan jag skyndar förbi de två andra borden för att hinna ikapp honom. Jag hittar honom fort - han står fortfarande gömd bakom rustningen med ett osäkert uttryck i ansiktet. Han är betydligt mindre äventyrlig än mig.

- Men kom då! viskar jag lite otåligt i hans öra och försöker lite halvt dra honom med mig genom att ta tag i hans gråa Hogwartströja.

- Nej, inte än. Hon står fortfarande kvar där, viskar han tillbaka och knuffar omilt tillbaka mig bakom sig. Jag ger honom en sur blick, även fast att jag förstår att han har rätt. Han är faktiskt betydligt mycket smartare än mig, men även jag inser egentligen att det absolut inte är någon bra idé att rusa direkt fram till flickan.

Idah Oakbranches perspektiv
Nervositeten och rädslan kryper hastigt genom kroppen när jag fortsätter genom korridoren och stryker stelt bort ett mörkt hårstrå ur pannan med darriga fingrar. Inte visa något, säger jag stressat till mig själv och jag känner rädslan komma krypande upp till öronen när jag kliver uppför trappstegen med två långa, smala fingrar på trappräcket. Du får inte vara svag, du har lovat att utföra uppdraget, försöker jag intala mig själv och låtsas om att jag inte känner att jag börjar känna mig smått illamående. Hon är din mamma! skriker jag till mig själv. I mitt huvud förstås. På ytan ser jag uttryckslös ut, som jag har lärt mig för länge sen, på barnhemmet. Det var väldigt användbart när Bonneville försökte hjälpa mig ur mina problem som hon misstänkte att jag hade. Och jag kan inte neka till att de faktiskt fanns, om jag ska vara ärlig. Men det är jag ytterst sällan.

Men när jag är framme vid porten så är till och med jag nära att tappa greppet och jag känner hur jag börjar svettas när jag fort går fram och tillbaka längs med väggen för att önska vart jag vill. Går med samma säkra steg som vanligt, kanske lite darriga och påskyndade. Ingen verkar märka något, men jag känner mig konstigt iakttagen och jag inbillar mig nästan att jag ser ett svart hårstrå skymta förbi ovanför mig. Dumheter, tänker jag när jag kliver in i rummet. Hur skulle någon kunna veta?

Tankarna vänder sig för ett ögonblick till flickan i det andra elevhemmet. Hon var så lik mig. Fast snällare. Med ett bättre liv. Jag önskar så innerligt att jag hade det som min kusin. Föräldrar som brydde sig. Föräldrar som inte tvingade sitt barn att kasta mörka förbannelser på skolans rektor efter att i hela min uppväxt låtsats om att jag inte existerar.

Jag styr mina tveksamma steg mot skåpet. Jag låter känslorna flöda en stund, nu när jag är ensam. Låter varenda droppe av rädsla, osäkerhet, hat och motvilja skölja över mig. Låter tårarna rinna över mitt bleka ansikte. Ser hur de fläckar min kjol och jag bara skriker rakt ut. Det är så härligt att bara låta det rinna av mig, men ändå så hemskt, när jag låter sanningen hinna upp mig. Skriker ut allt jag har inom mig, tills inget finns kvar och jag bara står där. Stirrar ut i mörkret och inser irriterat vad jag har gjort.

Snabbt drar jag fram min nästan vita, korta trollstav och torkar kjolen, rättar till frisyren med en snabb knyck på fläderstaven och bleker mitt ansikte för att dölja mitt utbrott. Tar ett djupt andetag och kliver in i skåpet.

Världen snurrar till, jag faller omkull, glider genom mörker och ljus, dag och natt. Sen landar jag på fötter med blicken på det kalla stengolvet.

- Vad bra att du kom, dotter, säger kvinnan med en kall, men förtjust röst och jag höjer blicken för att möta hennes.

Bra!

Ny läsare här. Känn dig bevakad!

Good

Aww, Choixpeau! Jag hjälper alltid till ifall jag kan Och tack för dina fina komplimanger! ( BTW, älskar att du lade in en del ur Idahs perspektiv, har inte läst det för är ju bara på kap 10 än så länge )

BRAAA!

Brilliant!

Så bra, jag älskar den delen då man ser det ur Idahs perspektiv!

Tack ! ♥

Vad roligt att du också har hittat hit! Så roligt när så många tycker om min lilla ff.

Tack!

Dina tips var jättebra! Jag är jättenöjd med delen med Idah.

Men tack så jättemycket, blir så himla glad!

Tack! Roligt att du gillade det.

Vad roligt att du också tyckte om den. Det är nog en av det bästa jag har skrivit någonsin, tror jag.

Nu kommer nästa kapitel till mina fina läsare. Katya kommer råka ut för något dumt, dessutom så får ni delar av både Anthons och McGonagalls perspektiv, även om McGonagalls är väldigt kort då det inte fanns så mycket att skriva. Hoppas innerligt att ni tycker om det och era fina kommentarer är ju som alltid ett stort plus!
Kapitel 19
- Och vi vet inte vart hon kan ha gått, suckar Anthony när vi ser att Oakbranch är spårlöst försvunnen.

Vi hittar henne ingenstans, trots att vi har sökt igenom hela den långa korridoren. Hon gömmer sig inte bakom någon rustning - vi har till och med tittat i dem - och inte heller i de närliggande korridorerna. Då får jag en idé.

- Men Anthon, hon kan väl inte ha transfererat sig? frågar jag spänt, i hopp om att jag har hittat anledningen.
- Spöktransferens kan inte användas inom Hogwarts område, säger han som han har sagt så många gånger tidigare och jag noterar att hans blick är någon helt annanstans.

- Tänker du aldrig läsa Hogwarts historia?

Plötsligt känner jag rädlan skölja över mig. I ett ögonblick så känner jag mig oförklarbart stressad och osäker, full av hat där jag står brevid den långa trappan. Min blick är tom och min hållning stel. Jag är nära att skrika rakt ut och känner en ensam känsla krypa över ryggen. Men innan jag hinner överraskas eller hitta anledningen till den plötsliga chocken, så slutar den tvärt. Anthony går fortfarande fundersamt brevid mig med fötterna släpande i marken och verkar inte ha märkt något. Han är alltid i sin egen värld när han tänker.

- Hon kan ju förstås ha smitit in i Vid-Behov-Rummet, mumlar han medan han utnyttjar hjärnan till dess fulla gräns och låter varenda idé bearbetas.
- Men hon har ju precis börjat här, säger han till sig själv och jag är nära att fnissa lite till hans sätt att väga olika teorier mot varann. Såvida inte ...

Sen ändras hela hans blick - från den frånvarande tänkarblicken till att fästa blicken mot rummet två våningar ovanför. Ett rum proppfullt med gamla dammiga böcker och en tråkig bibliotikarie. Jag suckar för mig själv och ser på honom där han joggar uppför trapporna och skuttar över fällorna och inte ger mig någon chans att hinna ikapp honom. Jag småler åt hans iver.

När Anthony är borta finns det inte så mycket annat att göra än att gå tillbaka till det blomtäckta uppehållsrummet och ta tag i professor Vektors stora hög med uppsatsskrivningar. Så jag vandrar åt det motsatta hållet och hoppas på en tursam trappa.

Tyvärr verkar trappan vilja skoja med mig och vänder sig åt ett helt annat håll än vad jag har tänkt. Jag kastas nästan omkull av den kraftiga rörelsen, men återfår balansen i sista sekunden. Det vore inte roligt att trilla över trappräcket ner på källargolvet långt där nere, men jag antar att det finns någon slags praktisk anti-fallförtrollning.

Då känner jag hur jag sjunker neråt genom trappstegen. Plötsligt står jag nedsjunken till midjan och förstår vad jag har gjort. Jag böjer mig hoppfullt framåt mot trappräcket i ett misslyckat försök att komma upp ur fällan. Dystert ser jag hur trappan och de långa korridorerna runt omkring blir allt mer öde. Ingen verkar höra mina desperata rop efter någon som kan vara vänlig att dra upp mig. Alla har gått in till sina uppehållsrum för att plugga innan middagen och jag inser att jag kommer att få vänta här några timmar. Så jag lutar mitt huvud bakåt mot den kalla, hårda trappan.

En sak som är bra med att ha fastnat i en trappa är att man får tid att tänka. Tänka kan vara bra om man till exempel tror att ens rektor kan vara utsatt för en mörk förbannelse. Det kan också vara bra om man vill fundera ut vilken krydda som passar bäst till kycklinglår. En sak som inte är lika bra med att sitta här är att det inte är speciellt skönt att ligga med skallen på ett hårt och kantigt trappsteg. Faktiskt så obekvämt att jag blir förvånad att de tankar som jag ens hade inte krossas som ägg mot trappstegskanten och rinner ut genom öronen på mig. Du kanske inte riktigt förstod den sista meningen, men det var ett försök till att få något som gör ont att bli lite roligt. I själva verket är det inte alls kul.

Anthons Perspektiv
Jag stryker fingret längs med bokpärmarna. Härliga böcker, varenda av dem gömmer en hemlighet, ett äventyr för den som öppnar dem. Men nu är jag inte här för nöjes skull. Jag behöver hitta en speciell bok. Det gör jag också.

Boken är tjock och ganska tung, med ett mörkt, smaragdgrönt omlag. Jag ler när jag ser hur sliten den är av alla år som nyfikna elever har öppnat den. På framsidan står det Hogwarts - en historia. Jag öppnar boken försiktigt i jakt på informationen jag behöver. Det känns orätt, nästan elakt att skynda förbi flera läsvärda sidor fullproppade med guldvärda berättelser om de fyra grundarna, men inget av dem är något som jag behöver idag.

Så många gånger som jag har hållit i den här bokens pärmar och läst om de olika hemligheterna i slottet. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag letar efter, men jag behöver veta mer om hemliga passager ut och in i slottet. För långt inne i mitt undermedvetna så tror jag nästan att jag känner ett samband mellan de två flickorna.

Deras sätt att stryka bort osynliga hårtestar från ansiktet när de blir nervösa. Deras beslutsamma blick när de vet att det gäller - även om jag knappt kan ana den hos den ena flickan. Till och med deras hårfärg och sättet de rör sig på är skrämmande lika.

Jag knuffar hastigt bort mina märkliga tankar. Katya släkt med den flickan? Säkert.

Jag vänder blad i boken, men det står inget om slottets djupare hemligheter. Inget om hur en elev bara kunde försvinna på fläcken ..

McGonagalls perspektiv
Jag känner en glad känsla, ett hoppfullt pirr i magen där jag snurrar runt i ingenting. Det är så härligt, det känns som att jag svävar på moln, dansar på regnbågar .. Aldrig har jag känt mig mer förväntansfull. Men plötsligt förs mina tankar till skolan. Skolan ja! Jag skulle ju vara rektor, de behöver mig! Vad gör eleverna nu egentligen? I samma ögonblick som jag hinner tänka tanken så skymtar jag en mörk kall sal.

- Hon har börjat kämpa emot förbannelsen, dotter! säger en kvinnas hårda röst. Den är kall och hotfull.

Jag känner ett hårt knip i magen och allt blir plötsligt mycket sorgligare. Åh, vad hemskt det är, tänker jag och det räcker för att jag ska segla in i den underbara drömvärlden igen. Mina tankar återvänder inte till Hogwarts förrän många timmar senare ...