Marodörerna på Hogwarts [SV]

Yay, toppen!

Super obeskrivligt toppenjättebra!!!

Jättebra! (Som alltid) Du skriver verkligen perfekt och allt jag önskar är att få läsa mera Du skriver helt fantastiskt! Skynda på med nästa del så är du söt. Är verkligen spänd på att få läsa mera!

Tack ni fina
Imorgon sticker jag iväg över ett par dagar och kommer inte kunna lägga upp något då jag inte kommer ha datorn med mig. Så ni får en del nu! Och kanske en imorgon innan jag åker ifall jag hinner! Hoppas ni tycker om delen!


Kap. 19 - Dagen efter

Han hörde mumlande någonstans till vänster om honom, följt av att någon stönade av smärta. Orden blev tydligare och tydligare.
"Tramptass?", Peters röst var orolig och Remus kände hur han slutade andas. Vad hade hänt?
"Äsch, det är lugnt. Slingersvans, lägg ner med att titta på mig sådär. Jag mår fint", men rösten var samanbiten.
"Kan du resa dig?", frågade James.
"Självklart", fräste Sirius, "Ge er nu, bägge två"
Remus blev påmind om att han behövde andas när lungorna började skrika i protest och tog ett djutp rosslande andetag. Det kändes som eld i halsen men det brukade det göra dagen efter. På samma sätt som att han var öm i hela kroppen och alltid var full i nya rivsår och skador. Skador. Sirius var skadad. Han slog upp ögonen och satte sig upp trots att varenda muskel i hans kropp skrek i protest mot den hastiga rörelsen.

"Sirius? Vad är det som har hänt?", han flämtade till av synen som mötte honom.
"Åh. Underbart. Nu är han vaken också, nu kommer jag aldrig få höra slutet på det är", muttrade Sirius när han såg Remus blick.
"Sirius, förlåt, jag är så ledsen, förlåt, ni borde inte ha...", men han avbröts
"Håll käften nu är du snäll. Det var hur häftigt som helst, okej, och vi kommer ha tid på oss att göra det perfekt. Det här var bara en liten struntsak"
Remus bara stirrade på Sirius, som låg på golvet med ryggen lutad mot väggen längst bort från där han själv satt. Hans hade ett jack i ögonbrynet och blodet strömmade ner för ansiktet på honom och det syntes tydligt på blodpölen kring hans vänstra ben att även det var skadat. Ändå satt han där och sa åt Remus att hålla käften.
"Jag bör kanske dock gå förbi madam Pomfrey en snabbis, men ingen brådska. Jag mår fint säger jag ju!", Sirius blängde på James som såg tvivlande på honom, "Jag var bara inte beredd, jag gick lite för nära."
Remus flämtade till.
"B-bet jag dig?"
"Nej. Nej självklart inte. Slappna av nu Måntand, nästa fullmåne kommer det gå perfekt! Kan man kanske få lite hjälp upp? Jag har faktiskt bättre saker för mig än att sitta här hela dagen"

*

Tydligen hade han gett sig på Sirius då. James hade också fått ett rivsår, ett långt över magen men det var ytligt och hade slutat blöda snabbt. Men han hade alltså skadat dem. Hans hjärta kändes som att det hade fått en extra tyngd på hundra kilo och han kunde inte för sitt liv förstå hur de andra bara skrattade bort det och att de redan pratade om nästa gång! Så fort Sirius hade blivit botad och de var på väg från sjukhusflygeln hade de börjat planera med exalterade röster. Han gick ett par steg bakom dem och kände hur irritationen steg mer och mer inom honom, stärkt av rädslan och sorgen över vad han gjort mot sina vänner.
"Kan ni bara sluta!? Det är inte okej", skrek han plötsligt när den fyllde honom helt. De andra vände sig chockat om och såg på honom.
"Vad pratar du om Remus? Allt är ju bra?"
"Hur kan du säga så? Allt är inte alls bra!", Remus blängde argt på dem. James kom fram och lade sin ena arm runt hans axlar.

"Det är visst bra. Det ända obehagliga var att se hur ont du hade", sade han lågt, "Men det gick bra. Sirius är så gott som ny och det här var faktiskt första gången. En betatest, om du vill kalla det så. Det kommer gå bättre nästa gång, vi kommer veta vad vi kan vänta oss och det kommer bara fortsätta bli bättre"
Remus stirrade ner i marken. Han ville gärna tro på James men kände hur tvivlen rev i hans mage. Men var det något han fått lära sig under de fem år de känt varandra så var det hur envisa hans vänner kunde vara. Att argumentera skulle inte tjäna någonting till. Han suckade därför bara.
"Jag är i alla fall ledsen, Sirius. Och för det jag gjorde dig med, James"
"Äsch, fan, vi har vart med om värre", Sirius flinade brett, "Kommer ni ihåg när den vidriga snorgärsen förhäxade mig så att jag hamnade i sjukhusflygeln i flera dagar? Helt klart värre"
Remus kunde inte låta bli att le åt minnet. Kanske skulle det ordna sig ändå? Han skulle dock insistera på bättre planering inför nästa gång.

*

Vendela tittade misstänksamt på honom.
"Du föll. Utomhus. Och skar upp benet på en pinne?"
Sirius nickade.
"Jovisst. Öh, Peter kunde inte sova så vi gick en promenad. Och så snubblade jag. Så jäkla klantigt. Men madam Pomfrey fixade det på en halv sekund", han såg på henne att hon inte trodde honom och svalde nervöst. Hon hade varit på väg ut när de kommit fram till porträttet av tjocka damen och blivit vit i ansiktet när hon sett honom. Inte så konstigt kanske då han hade blod i ansiktet och över hela ena byxbenet. Han hade hoppats att hon inte skulle få syn på honom fören han hade haft chans att byta om men det hade inte riktigt gått som han hade tänkt.
"Och blodet i din panna?"
"Jag fick ett jack i ögonbrynet med", svarade han snabbt, "Sade jag inte det?"
"Nej, det sade du inte."
"Jag lovar, älskling, det var inget allvarligt. Jag var klantig, det har hänt förr. Det lär hända igen. Men jag är okej, eller hur?"
Hon suckade och gav honom en kram.
"Säger du det så. Bara du är okej så är jag okej"
Han log och gav henne en puss.
"Jag kommer må bättre när jag har bytt om."
Hon nickade och släppte honom.
"Jag måste till biblioteket. Lily behöver någon bok och jag lovade att hämta den. Ses vi sedan?"
"Självklart. Jag väntar på dig där inne"
han vände sig om och gick in till uppehållsrummet. Han hade nog lyckats övertyga henne tänkte han och log för sig själv. Han kunde vara väldigt övertygande när han ville.

När Sirius hade gått in genom porträtthålet suckade Vendela igen och skakade på huvudet åt honom. Inte en chans att han har ramlat, tänkte hon, men vad som egentligen har hänt kommer väl fram förr eller senare. Jag skall nog kunna ta reda på det.

*

"Peter, där är du ju! Jag undrade vart du hade tagit vägen.", Sarah kom fram till Peter, James och Remus när de kommit in genom porträtthålet, "Vart ni allihopa hade tagit vägen faktiskt, uppehållsrummet har varit nästan läskigt lugnt som omväxling", fortsatte hon i retsam ton och tog sedan Peters hand i sin just som Sirius kom in han också.
"Hej", sade han och log mot henne
"Hej själv.", hon vände sig mot Peter igen, "Jag ville kolla ifall du ville ta en promenad? Det har äntligen slutat snöa och området är så vackert", hennes lockar dansade runt som vanligt och smilgropen framträdde. James tittade roat på hur Peters ansikte liksom slappnade av och hur han kollade på Sarah som om hon vore vackrare än hundra vilier.

"Gärna.", Peter vände sig mot de andra, "Vi hade väl inte tänkt göra något?"
"Nej, nej, gå ni", Remus log mot dem och de skulle precis gå när James hejdade dem.
"Sarah, vart är Lily någonstans?"
Sarah såg genast lite besvärad ut och mötte inte riktigt hans blick.
"Åh. Jo. Lily skulle träffa Severus. Hon gick för en stund sedan, jag vet inte när hon kommer tillbaka."
"Jaha. Då då", James ryckte på axlarna och försökte se oberörd ut. Remus genomskådade honom lätt.

När Sarah och Peter försvunnit ut satte de andra sig i fåtöljerna kring brasan under tystnad.
"Jag fattar bara inte vad hon ser i det där äcklet", muttrade James till sist.
"Han är vidrig", sade Sirius nästan automatiskt.
"De har faktiskt känt varandra länge", försökte Remus men tystnade när han såg blicken James gav honom. Det var bara att ge upp. James och Snape skulle aldrig sluta fred med varandra.

*

"Sev!", hon kom fram till honom och gav honom en kram.
"Hej", sade han med värme i rösten och kramade henne tillbaka. De började gå rönt sjön så som de gjort oräkneliga gånger innan. Severus betraktade henne noggrant.
"Hur mår du? Du ser trött ut"
"Äsch, det är inget. Jag är trött bara, lektionerna är så intensiva just nu, håller du inte med?"
"Jo. Det är klart att det är mycket att göra. Men du har ju inget att oroa dig för Lils, du är ju smartast på hela Hogwarts"
Hon slog honom löst på armen och skrattade
"Det är jag inte alls. Men tack."
De fortsatte att gå och prata om allt möjligt. Allt kändes alltid så enkelt med Severus. Fördelen med att ha någon som kände en utan och innan.

Det hade blivit mörkt när de kom tillbaka in i slottet.
"Ses vi snart igen?", frågade Severus och såg på henne med sina fina mörka ögon
"Självklart, Sev", hon log sitt fina leende mot honom och han blev varm inombords. Det var en sorts värme och ljus endast Lily kunde sprida inom honom och han visste inte vad han skulle göra utan det.
"Okej"
"Okej", hon gav honom en kram, "Snart"

*

James hade surat hela dagen. Sirius hade försökt muntra upp honom men tillslut blivit irriterad över hans grinighet och börjat ignorera honom för att istället spela trollkarlsshack med Remus. Sarah och Peter var inte tillbaka än så James satt för sig själv och stirrade in i elden. Han visste själv att han agerade löjligt, innerst inne. Men det var något med snorgärsen som fick honom att tappa humöret fullständigt. Att han stod Lily så nära gjorde att det kröp i kroppen på honom.

Han hoppade till när han kände två händer placeras över hans ögon.
"Gissa vem?", sade en mjuk röst och irritationen försvann lite.
"Hej", sade han och tog hennes händer i sina. De var frusna, "Har du varit ute?"
"Ja, vi gick runt sjön", sade hon glatt och satte sig i hans knä, "Det var kallt men skönt"
Hon suckade när hon såg hans blick.
"James, du vet att han är min vän. Kan du inte bara försöka förstå?"
"Nej", sade han trumpet och lät som en tjurig femåring. Hon log åt honom och drog fingrarna genom hans hår
"Då låter vi bli att prata om honom helt enkelt. Berätta vad du har gjort idag istället", hon försökte sätta sig tillrätta och han stönade till av smärta, "Förlåt! Vad gjorde jag?"
Han skakade på huvudet
"Ingenting, det är inget"
Han försökte hindra henne men hon drog upp hans t-shirt och drog efter andan när hon såg det långa, smala och ilsket röda såret. Han dog snabbt ner tröjan igen.
"Vad har du gjort?", hon såg oroligt på honom
"Jag klantade mig bara... det är inget"
Hon såg forskande på honom men släppte det, något motvilligt.
"Säger du det så", hon såg ut genom fönstret på den nästan fulla månen som lös in över dem med sitt silvriga sken, "Månen är vacker ikväll, tycker du inte?"
"Jo", svarade han, "Visst är den det"
Över kanten på fåtöljen mötte han Remus oroliga blick.

SUPER! (som vanligt ) Supermegaotroligtjätteastronomisktbra!!

Jag vet inte vad jag ska säga.. Det är fantastiskt jättebra!

Så sjukt bra, gillar kapitlet, det var välformulerat och långt!

Yay, långt kapitel! Det gillas!

Och kul med mer Sev och Lily och jag gillar att det börjar bli mer och mer detaljer i historien

Tack så otroligt för responsen - Ni är bäst helt enkelt! Då jag sticker iväg utan dator nu och inte är helt hundra på när jag kommer hem igen så slänger jag upp en ny del nu, hoppas ni tycker om den och att ni orkar vänta tills följande del kommer också även om det kommer ta några dagar!



Kap. 20 - När saker tar slut

Veckorna rann iväg och februari anlände med lika mycket snö och kyla som januari lämnat efter sig. Lektionerna hade under senaste månaden blivit allt svårare som förberedelse inför G.E.T-proven och nästan varje ledig stund Lily hade spenderades antingen med näsan i skolböckerna eller med James och de andra vännerna. Hon hade knappt tid att tänka på annat. Förutom en sak. Hon ville se till att träffa Severus. De hade pratat lite snabbt efter senaste lektionen i trolldryckskonst men att ses fem minuter mellan lektioner var inte samma sak som att faktiskt umgås. Det var svårt att hitta tid när de båda hade så mycket att göra men enligt Lily handlade det helt enkelt om att försöka prioritera. Hon saknade honom, han var ju trots allt hennes bästa vän, och hon tog varje tillfälle hon kunde hitta för att träffa honom. Det hade blivit mer komplicerat sedan hon började träffa James men det var som det var. Hon orkade inte lägga någon energi på att de två avskydde varandra. Hon avskydde ingen av dem och nöjde sig med det för hon kunde inte ens tänka sig ett liv utan Severus som vän. De hade känt varandra så länge och han var den enda personen som visste allt om henne. De rykten hon hört, de om att han skulle hålla på med svart magi, de skrattade hon bara åt. Den Severus hon kände skulle aldrig...

De hade i alla fall bestämt att ses samma eftermiddag. När hon gjort sig klar och precis skulle gå hade James frågat henne vart hon skulle och hon hade faktiskt ljugit för honom och sagt att hon skulle till biblioiteket. Han och Severus skulle aldrig bli vänner och hon såg ingen anledning att skapa onödig irritation mellan James och henne själv. Eller James och Severus för den delen, där var det redan nog med irritation. Hon gillade inte alls att ljuga för honom och lovade sig själv att hon inte skulle göra det igen. James visste att hon och Severus var vänner, han skulle helt enkelt behöva lära sig att acceptera det. Hon och Severus hade bestämt att de skulle mötas i entréhallen vid klockan fyra och hon begav sig iväg lite tidigare. Lily hade aldrig tyckt om att behöva stressa till saker och ting. Hon skulle precis runda ett hörn och gå in i en ny korridor då hon hörde Severus hesa röst, men hejdade sig när hon registrerade orden den uttryckte.

"Jag sa åt dig att ligga kvar där, smutsskalle"
"Just det", hörde hon en annan kylig röst säga. En röst som hon genast förknippade med Avery, den av Severus kompisar hon tyckte var mest obehaglig. Det var något med hans ögon som fick det att krypa i kroppen på henne och ljudet av hans röst var inte mycket behagligare det.

"Kan du någon bra förhäxning för denna?", hördes ytterligare en röst.
"Snälla. Snälla, jag förstår inte vad ni vill? Vad har jag gjort?", rösten var fylld av smärta och rädsla. Lily kikade försiktigt runt hörnet. Severus, hennes bästa vän, stod med sin stav riktad mot en pojke liggandes på golvet med benet i en konstig vinkel och blod rinnandes från ett jack i pannan. Hon drog efter andan men kunde inte förmå sig att göra något. Hon såg uttrycket i Severus ansikte och kände hur hennes hjärta knöt sig i bröstet. Hans ansikte var format i ett leende hon aldrig sett förut. Hon kunde inte beskriva det som annat än ondskefullt och det förvred hans ansiktsuttryck på ett fruktansvärt sätt. Han talade igen och hon önskade att hon kunde blockera orden men hörde vart och ett av dem lika tydligt som om han skrikit dem i hennes öra.
"Det handlar inte om vad du har gjort, smutsskalle, det handlar om vem du är. Vad du är."
"Nog med prat nu, Severus. Gör det bara", eggade Avery och skrattade.

Lily kände hur världen började snurra och hon började kallsvettas. Hur kunde han? När hade det blivit såhär? Hur hade det kunnat gå så långt? Hur hade hon inte sett? Hon förlorade kontrollen över sina ben som plötsligt kändes som överkokt spaghetti och famlade efter stöd. Händerna lydde henne inte, de lyckades inte få tag i rustningen som stod bredvid henne. Hon föll handlöst och gjorde éntre i korridoren hos det andra. Med en ansträngning som kändes överjordisk rätade hon upp sig och mötte Severus blick. Han såg förskräckt på henne, alldeles vit i ansiktet. Hans hår, som hon alltid brukade pilla med när de satt tätt ihop och pratade, ramade in hans ansikte och hans ögon såg med ens rädda ut. Han skulle precis säga något när hon snabbt vände på klacken och rusade tillbaka genom korridoren hon precis kommit från.

*

"Lily! Lily, vänta!", han hade till slut hunnit ikapp henne efter att hon utan plan hade sprungit runt i skolan i vad som kändes som en evighet. Det var som att hennes hjärna hade slutat fungera och hon kom inte längre ihåg vägen tillbaka till Gryffindortorndet. Han grep tag i hennes arm men hon slet sig loss på en gång.
"Låt mig vara!"
"Nej, snälla, jag vill bara prata med dig!"
"Varför då? Jag såg vad du gjorde, Severus! Jag förstår inte. Jag trodde du fortfarande var min vän"
"Jag är din vän. Du vet att jag är din vän", hans röst bröts och de mörka ögonen tårades. Lily såg på honom med en blandning av sorg och ilska. De gröna ögonen var blanka och hennes kropp skakade.

"Nej, Severus, tydligen är du inte det. Du är inte den jag lärde känna. Inte längre. Förstår du inte vad det är som händer, Sev? Det är de andra, de har förändrat dig! Jag kan inte stå bredvid och bara se personen du blir kring dem. De är farliga, och idioter hela bunten! Men du tycker som de, eller hur? Att mugglarfödda är vidriga små smutsskallar som inte har något i trollkarlsvärlden att göra?"
Tårarna började rinna ned för hennes kinder som var flammande röda av ilska. Severus blundade hårt och sade inte emot så hon fortsatte med allt högre röst.

"Har du valt att förtränga vart jag kommer ifrån va? Vem jag är?", rösten bröts men hon ansträngde sig för att få ur sig allt, "Jag har sett saker du gjort Severus, även innan idag. Och jag såg just hur hela ditt vidriga gäng gick på den där pojken från Ravenclaw för mindre än tio minuter sedan. Och Millie innan honom. Och Rufus innan henne. Listan blir bara längre men jag har försökt intala mig att det inte är du. Att det är de andra. Men jag såg dig Sev. Förstår du verkligen inte själv vad det är du håller på med?", hon ansträngde sig för att hämta andan och han såg sin chans att säga något.
"Lily, snälla, du vet att jag aldrig skulle göra något mot dig", viskade han och hans vackra mörka ögon dröp av tårarna som nu börjat rinna även på honom men Lily bara skrattade bittert.
"Som att kalla mig smutsskalle? Tror du inte jag har hört dig bortförklara mig framför dina så kallade vänner? Det räcker nu, Severus", hennes röst blev låg och hon tittade på honom med tom blick, "Jag kan inte vara din vän längre. Det går inte."
Deras blickar låste fast i varandra i några evighetslånga sekunder och Lily kände hur hon trasades sönder inuti. Han såg ut som att hon hade slagit till honom. Hon tyckte det kändes som att hon höll på att förlora en del av sig själv men hon tvingade sig att ignorera hans bedjande blick och istället vända på klacken och ta sig därifrån. Hon hörde Severus hesa röst ropa hennes namn men hon svarade inte, låtsades att hon inte hörde, fortsatte bara att halvspringa därifrån med tårarna strömandes ned för kinderna. Hur kunde det bli såhär?

*

Porträtthålet öppnades precis när han skulle ta sig ut och någon gick in i honom så hårt att han nästan föll omkull.
"Lily?"
Han såg förvånat på henne. Hon var anfådd och ögonen svullna. Det tog henne ett ögonblick att fokusera den tårvåta blicken på honom men när hon väl sett vem han var slängde hon sina armar runt hans hals och snyftade högt. Han strök henne över ryggen och förde henne med sig bort från porträtthålet och längre in i uppehållsrummet som skönt nog var såpass fullt med vänner som återförenats efter jullovet att ingen lade någon fokus på dem.
"Vad är det som har hänt?", frågade han medan han fortsatte att stryka henne över ryggen.
"Vi bråkade. Jag tror inte att vi kan fortsätta träffas. Jag sade det till honom, men det gör så ont! Jag saknar honom redan!"

Han blev förvånad. Han hade trott att hon och James hade det bra, det hade inte funnits några tecken alls för det här.
"Men... men jag trodde att ni hade det bra? Har James gjort något?"
"James? Nej, Sirius, nej. Jag pratar om Severus. Han och hans gäng attackerade en pojke från Ravenclaw. Jag såg dem, och...", hennes röst bröts och hon fick inte fram något mer då gråten tog över igen.

Sirius kunde inte låta bli att känna sig lättad över att det inte var något som hänt mellan henne och James, trots att det antagligen hade varit mer lättfixat än Lilys problematiska vänskap med Severus. Han hade aldrig förstått sig på den, vad kunde hon tycka om i den där vidriga snorgärsen? Men han visste att den betydde mycket för henne. Tyvärr. Han såg i ögonvrån hur porträtthålet öppnades igen och den här gången var det James som kom in. Sirius vinkade diskret åt honom och James skyndade bort mot dem.
"Sirius? Lily, vad har hänt?"
James såg frågande på honom med oro i de bruna ögonen och Sirius lossade försiktigt Lilys grepp runt hans nacke och ledde henne runt så att hon hamnade i James öppna famn istället.
"Det är om Severus", mimade han. James ögon mörknade lite medan han kramade sin gråtande flickvän mot sig.

*

Det blev kväll. James hade tillslut fått Lily att berätta för honom vad som hänt och fått henne att sluta gråta. Det kändes nu som att hela James inre stormade. Han hatade den där vidriga snorgärsen och skulle inte haft några problem att skada honom allvarligt. En stor del av honom var bara glad över att Lily äntligen fått upp ögonen för vem det vidriga flottiga äcklet var. Men han klarade inte av att se henne så ledsen och veta att han inte skulle kunna trösta henne. Han skulle inte kunna ersätta vänskapen han aldrig förstått sig på. Hon hade försvarat snorgärsen mot honom själv fler gånger än han kunde komma ihåg så att vänskapen varit viktig för henne behövde han inte tvivla på.

Lily hade somnat mot hans axel i en av sofforna vid brasan och elden fick hennes hår att spraka i hundra olika nyanser av rött. Hennes ögon var svullna och hennes kinder hade ännu inte torkat upp de sista tårarna och han tyckte att hon var något av det vackraste han någonsin sett, trots att synen samtidigt fick det att värka i hjärtat på honom. Han torkade försiktigt hennes tårar med ärmen på sin klädnad och kysste henne på pannan. Han önskade att han kunde göra henne mindre ledsen, att han kunde få henne att glömma det som hänt men visste att det inte skulle gå. Det gör alltid ont när saker tar slut.

Jättebra! ♥ Kan inte beskriva hur himla duktid du är! Du är helt otrolig