Att tvingas välja (1:a generationen)

MG! I CAN´T WAIT! Älskar dina fanfictions! Men detta är min favorit! Du är verkligen AMAZING på att skriva!!

Oh My Rowling johhana ;O ♥

Kommigen då claire, ge Avery vad han försänar!! Först en rak höger, en rak vänster och sen REJÄL KÄFTSMÄL!!!!

MOUAHAHAHA!!!!!!!!!

men familjen potter har tre barn : Lilly Albus och James

åh kan inte vänta på mer

Men det här handlar om Harrys föräldrar

hoppas ni gillar det!
_______________________________________
Kapitel 11
Det känns som om hela jag kokar över. Varje del av min kropp är rasande på honom. Han bara stod där. Precis som när han bara stod och tittade på när Evan nästan blåste huvudet av mig. Jag vet inte vad Averys problem är. Någonting är riktigt fel med honom och om jag ska vara ärlig så skrämmer det mig. Jag skyndar genom korridorer och kommer äntligen ut till entrén. På det översta trappsteget stannar jag till. Borta vid ingången till fängelsehålorna står han och väntar. Han står och lutar sig mot väggen. Helt klädd i svart. En färg som får hans blonda hår att lysa. Jag tar ett steg ner. Avery tar ett steg fram. Vi går i en takt och möts på halva vägen.
- Om jag ska vara ärlig så väntade jag dig mycket tidigare, säger Avery med ett retligt leende på läpparna.
Jag rynkar på pannan. Det får han att le ännu bredare.
- Hur visste du att jag skulle komma och leta efter dig? frågar jag.
Avery rycker på axlarna och tittar på någonting en bit bort. Jag tycker inte om gesten. Hans ögon landar på mig igen. De blåa ögonen borrar sig in i mig igen. Håller mig fast.
- Jag antar att jag känner dig, säger han.
Rösten är spinnande och gör mig irriterad.
- Du känner mig inte. Inte alls, fräser jag.
Avery skrattar.
- Om jag inte känner dig, hur visste jag i så fall att du skulle komma och leta efter mig? frågar han.
Jag är tyst. Jag har inget svar på den frågan. Avery ler och stryker mig över kinden.
- Jag känner dig bättre än du tror Claire, säger han.
Jag slår bort hans hand.
- Visst. Om du nu så gärna vill tro att du känner mig så får du väl tro det. Kan vi prata om varför jag är här nu? Eller du kanske redan vet svaret på det, säger jag.
- Våra vänner hamnade i ett bråk och du är här för att anklaga mig för det, säger Avery.
- Ett bråk? Din vän Evan gav James en hjärnskakning, säger jag.
Han rycker på axlarna.
- Vad glad att James lever. Evan kunde gett honom något mycket värre än en hjärnskakning, säger Avery.
- Jo tack, jag vet mycket väl vad Evan är kapabel till, säger jag och håller upp min hand.
Averys blick mörknar.
- Det där var ditt eget fel, säger han.
Jag lägger armarna i kors.
- Du kunde i alla fall ha stoppat honom. Precis som du kunde ha stoppat honom idag, säger jag.
Nu är Avery rasande. Den mörknande blicken har spridit sig till resten av hans ansikte och jag kan se hur han spänner sina muskler. Knogarna på hans hand vitnar av styrkan och kraften har får när han knyter ihop sina händer.
- Du ska vara glad att jag stoppade honom när jag gjorde det. Att du fick ett litet blåmärke kan inte jag hjälpa, allt jag gjorde var att se till så att du inte miste livet bland bokhyllorna på skolans bibliotek. Och det här med dina vänner är ditt fel. Om du inte berättat för James om vad som hände med dig så hade de aldrig gått på mina vänner och fått stryk. Så tänk på det innan du kommer och anklagar mig, säger Avery högt.
- Inget av det här hade hänt om dina vänner inte hoppat på mig i biblioteket. Jag gjorde ingenting mot er. Allt jag gjorde var att tappa en bok i golvet, säger jag och spänner ögonen i honom.
Han andas häftigt. Jag kan se hur han börjar lugna ner sig. Avery slår ut med händerna.
- Så, vad händer nu? frågar han irriterat.
Jag blinkar. Jag är fortfarande arg. Och han skrämmer mig fortfarande.
- Det är nu jag ber dig hålla dig borta ifrån mig, säger jag.
Mina ord förvånar honom. Plötsligt är han inte särskilt stor och muskulös. Det ser mer ut som om all luft har försvunnit från honom.
- Visst, om det nu är vad du verkligen vill, säger Avery.
- Det är vad jag verkligen vill, säger jag.
Bra. Då säger vi så! fräser han och vänder sig om.
- Bra! säger jag och börjar gå mot trappan igen.
När jag står halvvägs uppe på trappan hör jag hur han skriker efter på ifrån ingången till fängelsehålorna.
- Då får du berätta för professorn i Spådomskonst varför jag inte är på lektionerna!
Jag svar inte. Jag bryr mig inte utan fortsätter bara att gå. Arg som ett bi går kommer jag in i sällskapsrummet. Lily och tjejerna sitter vid ett bord. De tittar på mig när jag sätter mig ner.
- Vart tog du vägen? Vad skulle du göra? frågar Lily.
- Det var inget viktigt, muttrar jag.
Kirsten och Joan utbyter en frågande blick som de inte tror att jag ser. Jag lägger inte någon notis till dem. Ilskan kliar fortfarande i mina fingrar. Jag känner hur det även kliar i mina ben. Jag ställer mig upp. Lily tittar förvånat på mig. Det är då jag inser att jag reste mig upp med en fart som fick min stol att ramla baklänges.
- Claire, vad är det som har hänt? frågar Allie.
Jag tänker inte berätta för dem. De vet inte om de stunder jag och Avery har haft och jag tänker inte berätta om dem nu.
- Det är inget. Jag behöver nog bara vara för mig själv en stund, säger jag och går upp för trappan till vår sovsal.
Stolen låter jag ligga kvar på golvet.

Alldeles för bra älskar avery oh god

YEEEEEEEEAAAAAH!! GO CLAIRE!!

-Om jag ska vara ärlig så väntade jag dig mycket tidigare, säger Avery med ett retligt leende på läpparna.

Reasons to love Avery.

1# He's fabulous.
2# He's funny
3# He's hot
4# Kärlek börjar med bråk och slutar med barnvagn.

Haha, älskade deras gräl det var så patetiskt och otroligt roande. x'D! Önskar att jag hade fått se det, det var så barnsligt på något sett och jag såg framför mig hur Avery stod där högröd i ansiktet och arg som en liten femåring. Älskar Claires reaktion, så klockren. De är så smygkära så det går inte.