Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Vincent hade svabbat upp blodet i hissen, korridoren och i lägenheten. Trots att han kunde ha rignt någon för det. Under tiden hade Caleb ringt sjukhuset och skickat sedan ett sms till Alistair.
Jag vet att vi gjorde fel. men hon var så snabb. Dessutom så trodde vi att hon hade gått på spa med Celia. Det var ju planen. Vi har ringt sjukhuset och sagt att ni är på väg. Så de kommer möta er utanför. Förlåt igen....

Hon hade sett på Julian med en undrande blick men hajade till när hon såg Alistairs blick. Varför var han så arg?
"Jag tror jag kommer stanna där över natten. Jag vill verkligen inte det. Jag har svårt att sova som det är....." Hon blinkade till och skakade på huvudet. Blodförlusten gjorde henne verkligen dosig.

Alistair kände hur det vibrerade i innerfickan och när han plockade fram mobilen lyste Vincents sms upp på skärmen. Han läste det under tystnad, men kunde känna de andras blickar på sig.
Det är okej. Vi pratar mer när vi är tillbaka.
Just när han skickat iväg svaret till sin vän dök det upp ett nytt meddelande på telefonen, som fick honom att svälja hårt.
Jag hoppas att du har en bra förklaring.
Det var från hans far. Hur hade han redan fått reda på att de var på väg till sjukhuset med Lily?
Alistair fick sitt svar när de körde in på uppfarten utanför sjukhuset. Mellan två sjuksköterskor stod en man som han kände igen mycket väl. Det var Vincents och Celias far, som också råkade vara stadens mest skickliga och eftertraktade läkare. Han måste ha kontakta fadern så fort han fick veta att de var påväg dit. Alistair grimaserade lätt när han tänkte på hur hyllad denna man blivit för alla liv han räddat. Om de bara visste hur många han offrat för att bli den han var idag.
När de klev ut ur limousinen tecknade mannen åt de två sköterskorna att hjälpa Lily. De var snabbt framme vid dem för att hjälpa henne ut ur fordonet. Mannen styrde in dem i sjukhuset och vidare till ett tomt rum som låg längst korridoren, men han stoppade Alistair och Julian innan de hann kliva in.
”Pojkar. Ni får vänta utanför medan jag undersöker miss Stone”, sa han och pekade bort mot en skylt som visade vägen till väntrummet innan han stängde dörren framför näsan på dem.
Julian fnös till men styrde sedan stegen i den riktning som mannen pekat, men stannade tvärt när han insåg att Alistair fortfarande stod kvar vid dörren.
”Al?”, sa han lågt.
Alistair rörde sig inte, så han försökte igen, den här gången med högre röst.
”Alistair?”.
Då vände hans vän blicken mot honom, och stirrade på honom som om han just väckt honom ur djupa tankar.
”Kommer du?”.
Alistair såg mot dörren en sista gång innan han slet blicken och följde Julian mot väntrummet.

När mannen väl stängt dörren gick han raka vägen fram till Lily för att inspektera henne skador.
”Jag hörde att du var med om en liten olycka, miss Stone. Men oroa dig inte. Snart har vi lappat ihop dig igen”. Han gav hennes ett varmt leende och var just påväg att vände sig om när han plötsligt stannade upp och såg in i hennes ögon.
”Har du tagit någonting? Dina ögon verkar lite dåsiga”.

Julians röst var som ett dovt mummel och hon hade svårt att utgå om han ens satt i närheten eller inte. Hon hade svårt att hålla ögonen öppna under färden men dörren öppnades tvingade hon dem att öppnas och hon kunde se en man som liknade någon hon kände men kunde inte placera ansiktet för stunden.
Starka armar hjälpte henne ut och upp på en bår som hon lades på.
Nu började hon bli rädd på allvar och hon vred huvudet mot Alitairs och Julians håll. Skulle de med?

Hon rullades längre in i sjukhuset och när hon kom in i ett rum så högg något tag inom henne. De fick inte komma med.
Läkaren med det bekanta ansiktet hade pratat med henne. Tagit någonting? vad pratade han om? Hon skakade på huvudet medan hon iakttog honom.
"Känner jag dig?" Hon försökte sätta sig upp och hon lyckades till slut.

”Vi har nog aldrig träffats tidigare, miss Stone. Men min dotter Celia har berättat att du nyligen flyttat in hos Vincent och hans vänner.”, svarade mannen och la en hjälpande hand mot Lilys rygg för att hon lättare skulle kunna sätta sig upp.
”Och du måste ha gjort ett gott intryck på dem båda, för de är väldigt förtjusta i dig”. Han såg in i hennes ögon igen.
”Är det helt säkert att du inte tagit något? Inget lugnande eller liknande? Jag behöver veta ifall jag kan ge dig andra mediciner eller inte”.

Nu kunde hon se det. Han var så lik Vincent eller Vincent lik honom. De var som om det var samma person eller något. Sedan log hon snett. Det hade inte ens gått en hel dag och hon var redan så omtyckt? De hade ringt till sin pappa för att tala om att någon som hon blivit deras vän värmde henne.
"Åh ja jag lyckades klanta mig redan första dag med Mr. Barcroft kanske några gånger för mycket." Hon såg sedan ner på sina händer där fortfarande glas fortfarande var djupt inbäddat. Försökte komma på om hon hade tagit något.
"Jag vet inte. Jag tror inte jag tog något... Jag har dock förlorat mycket blod." Hade hon blivit drogad? Om så när?
Trött såg hon upp med sorgsna ögon.
"Kommer jag hamna i trubbel?" Hon sneglade mot dörren och såg sedan tillbaka.
"Är dom i trubbel?"

Mannen gav henne ett uppmuntrande leende.
”Oroa dig inte. Ingen kommer att hamna i trubbel. Och dåsigheten kan absolut bero på allt blod du förlorat. Jag är ärlig talat förvånad över hur du ens orkar sitta upp på egen hand. Du måste vara stark”. Han granskade hennes skadade händer och reste sig sedan rakt igen. ”Du ska få träffa en handkirurg som ska få titta närmare på dig”.

Medan de behandlade Lilys skador satt Alistair och Julian i väntrummet. Där inne fanns ett fåtal obekväma stolar och ett soffbord med några gamla, sönderbläddrade tidskrifter. Julian bläddrade slött genom en resetidning som han hittat och sneglade då och då bort mot Alistair som såg stelare ut än vanligt.
”Slappna av. Hon är i goda händer”, sa Julian i ett försök att lätta upp stämningen mellan dem, men blicken som han fick tillbaka var alltifrån avslappnad. Alistair lutade sig långsamt närmare Julian och talade till honom med en låg, men iskall röst.
”Vi har en uppgift fram till nästa fullmåne, och det är att se till att Lily förblir oskyldig, orörd och oskadad. Det har knappt gått en dag och vi sitter inne på en akutmottagning. Jag kommer att slappna av när hon är hemma i trygghet igen”.
Orden fick Julian att tystna och hans blick sjönk åter ner till bilderna i magasinet.

"Jag tror att det är adrenalinet som gör de bara." Hon såg ner på sina händer och sedan knäna.
"Och knäna behövs inte sys?" Frågade hon och vikande lite på fötterna.
"Handkirurg? Fancy." Sa hon och slöt ögonen. Hon var nära på att svimma av och lutade sig frammåt.
"Låt mig bara vila en stund bara..." Viskade hon tyst.

Mannen såg ner på hennes knän och på det förband som Alistair lindat runt hennes ben innan de lämnade lägenheten.
”Den som tagit hand om dina ben har gjort ett skickligt jobb”, förklarade han med viss förundran i rösten och såg därefter upp mot Lily igen och mötte hennes trötta blick.
”Vi ska titta på dina knän också, men det verkar inte vara lika akut som dina händer. Vila nu, så är jag strax tillbaka”. Han bad sköterskorna bevaka Lily medan han själv lämnade rummet och gick för att hämta deras skickligaste handkirurg. När han passerade väntrummet flög Julian upp på fötter och var snabbt framme vid honom
”Hur mår hon?”, frågade han.
Vincents far stannade till och såg bak på pojkarna. En tyst suck lämnade hans läppar innan han besvärat skakade på huvudet.
”Nu har ni verkligen ställt till det…”, svarade han kort och gav Alistair en snabb blick innan han gick vidare.

"Tacka Alistair då. Han gjorde ett ba jobb."
Hon hörde hur han lämnade rummet. Ett par mindre händer hjälpte henne att lägga sig och hon kände något sättas om hennes handled.
"Jag ska bara sätta in ett dropp. Du kommer hänna ett stick i armen snart."
Hon kände knappt sticket men snart öppnade hon ögonen.
"Kan jag prata med mina vänner?" Hon såg trött på sköterskan som skakade på huvudet.
"Snart. Inte nu."

Timmarna gick långsamt framåt i väntrummet. Alistair hade knappt lämnat sin plats, medan Julian besökt sjukhusets lilla cafeteria ett flertal gånger och laddat upp med både kaffe och snacks i väntan på att Lily skulle opereras. Någonstans däremellan hade han dessutom hittat en heliumballong där någon hade tryckt orden Get well soon med versala bokstäver ovanpå. Nu satt han och halvsov på sin stol, men blev genast klarvaken när en kvinnlig läkare kom ut i väntrummet och gick fram till dem.
”Krisen är över nu. Lily kommer så småningom bli så gott som återställd efter olyckan, men vi vill att hon stannar här över natten”.
Julians axlar sjönk en aning av lättnad.
”Tack”, sa han. ”Tack”.
”Vad menar du med så småningom?”. Det var Allistair som frågat.
Kvinnan flyttade sin blick till honom.
”Det kommer givetvis dröja innan hon kan använda händerna som vanligt igen. Särskilt handen där den stora glasskärvan nästan gått igenom. Om ett par veckor kan vi ta bort stygnen och om några månader kommer allt vara läkt och fint igen”. Hon såg mellan dem med ett lugnande leende.
”Hon har precis vaknat och hon frågar efter er. Ni kan få hälsa på henne om ni vill”.
Båda två var snabbt uppe på fötter och följde kvinnan bort till rummet där Lily nu låg.