PRS Vidomina & Lupple

Astral såg förvånat på då hon räckte över hårstrået till honom. Han iakttog det och nickade sedan. Bestämde sig för att lita på henne och skämdes en aning över att han oroat sig så. Men med bestämdheten att fokusera på uppdraget placerade han hårstrået i sin väska och knäppte igen den för att sedan äta upp resten av äpplet. Han kände ett iver i att ge sig av. Vilket Iona verkade uppfatta hon med då hon vände sig om och verkade glad över att se de igen, som om hon glömt att de var hennes gäster. "Åh. Har ni sovit gott?". Astral drog lite på läpparna och nickade till svar och sneglade sedan på Melanie. Han ville helst bara förklara att de hade bråttom med hejdade sig då Melanie förklarade om växternas situation för Iona. Han harklade sig och rynkade pannan en aning. Han gillade inte att Melanie verkade misstro Iona. Iona var trots allt en kunnig magiker och gjorde inte särskilt mycket väsen av sig, iallafall inte i de kretsar Astral vistades i. Han kom på sig själv att han kanske ändå inte kände henne så mycket och kände sig därmed en aning förvirrad.
Iona verkade inte bestört eller upprörd över Melanies ord utan nickade bara och log litet. Igen hade hon knäppt händerna framför sig och fokuserat på Melanie. "Du har helt rätt, Melanie. Växterna.. de.. hjälper mig med min magi.", tillade hon. Det var inte som en ursäkt. Men Iona kände ändå behovet att förklara. Om Melanie förstod eller inte, det var upp till henne.
"Seså, ni har en bit kvar på er resa. Och jag med. Det var ett nöje att träffa er.". Sa Iona sedan och Astral förstod att det var läge att ge sig av. "Kom, Melanie.". Han nickade åt Iona och drog på sig manteln och kände efter svärdet i bältet. Det var dags att gå.

Melanies nyfikenhet syntes så tydligt när hon förklarade varför växterna behövdes. Var de en del av hennes magi? Hon var halvt på väg att springa fram för att få fråga ut henne. Försöka förstå ännu bättre men hennes kunskap om hur man betedde sig ringde högre och hon förstod tydligt att det var dags och gå. Iona ville inte ha dem där längre, för en kort stund gjorde detta henne lite besviken men hon förstod sedan. De hade olika vägar att gå och det var helt okej. Hon nickade sakta. "Tack för allt Iona. Håll ett öga på träden, du kanske ser mig en dag igen." Log hon lyckligt. Reste sig upp, tog med sig resterna av sin frukost och gick bort till hallen.
Hon la varsamt ned frukterna i sin väska och slängde sedan på sig sin kappa. Hängde väskan över ryggen och öppnade dörren och klev ut.
Nästan precis utanför stod hon stilla och väntade på Astral. Funderade noga på vilken väg som var den rätta att ta just nu och lät sin blick svepa åt alla håll för att försöka få någon riktning utpekad av skogen men hon fann absolut ingen.

Astral nickade igen åt Iona och visste att deras vägar skulle mötas igen. De gladde de båda. Han tackade för hennes gästvänlighet och ursäktade sig för att gå ut till Melanie som redan hunnit ut före. Han iakttog henne då han närmade sig henne. Det roade honom att hon väntade på honom och att hon verkade.. ja, tvekande. Men ljudet från staden gjorde honom påmind om uppdraget igen och han såg sig om för att försöka förstå var de var någonstans. Astral drog sig till minnes den väg de hade gått. De var inte särskilt långt från staden eller slottet. "Kom.", sa Astral och vinkade åt Melanie att följa efter för att gå mot de håll slottet låg. "Jag tror jag vet vägen.", sa han och käne sig ändå en aning osäker. Han lät huvan hänga över ryggen. På så sätt kunde han se sig bättre om. Ifall de skulle bli påhoppade eller liknande. De var ju trots allt på fiendens mark nu. Föremålet.. Astral tänkte på det igen samtidigt som han rörde sig mellan träden. Han påminde sig om Melanies ord om det, att det inte tillhörde människorna. Han visste inte vad han skulle tro. Men han var trogen sin kung och hade bestämt sig för att genomföra uppdraget.

Melanie hörde hans ord, såg hans vinkning och började föra sina fötter framåt, den ena framför den andre.
Nått kändes fel, igår hade hon inte varit tillräckligt uppmärksam. Det hade varit så mycket nytt, bland annat Iona. Hon drog över träden, löven - buskarna med sin hand och såg sig omkring.
"Astral, hur länge har detta föremål varit här? Vet du det?" Frågade hon vänligt och gick ikapp honom för att gå sida vid sida med honom.
Hon hörde staden inte långt härifrån och desto mindre tät skogen blev desto tydligare blev slottet. Hon greppade tag om hans arm, för att stoppa honom. För att berätta vad hon hade i tanken när hon hörde ett skrik- ett plågat skrik. Hennes ben rörde sig allt fortare och ganska snart kunde hon se det. Se mannen som såg ut att vara ganska ung.
Det stod fyra vakter runt omkring honom och slog honom. De var gömda i någon gränd och ingen annan fanns för att bevittna detta. Melanie hade inte sett något sådant på länge och det verkade vara helt oprovocerat. Kanske hade hon aldrig sett något så brutalt på en vanlig dag under fredstider. Men ilskan strömmande igenom henne och hon slog ned handen i marken och såg alla vakter sväljas i fyra stora hål. De var inte skadad men de var inte längre i position att skada mannen och hon fällde upp sin luva och sprang fram med lätta steg och drog med honom in i skogen.
Mannen blödde något förfärligt och hon såg på Astral. " Det är fel." Viskade hon och släppte taget om mannens arm som föll ihop- chockad på sina knän. Smärtan var otroligt tydlig.

"Föremålet..", började Astral och såg ut att tänka efter. Han skulle just till att svara då Melanie stoppade honom. Han hörde också ljudet av ett skrik och drog sitt svärd som i reflex. Han följde efter Melanies hastiga steg och stannade till då hon upptäckte vakterna som slog den unge mannen. Astral störtade åt deras håll för anfall, men fick bromsa stegen kvickt då Melanie, med sin magi, stoppat männen så att de föll i några slags hål. Han stannade upp och på då Melanie tog tag i mannen för att dra honom därifrån. Astral skyndade sig ikapp för att hjälpa henne. Han lade tillbaka svärdet i bältet och släpade mannen därifrån tillsammans med Melanie. När de släppte honom granskade Astral honom och upptäckte blodet som rann över den unge mannen. Han var väldigt skadad. "Såja.", sa Astral i försök att låta tröstande och grävde i sin väska efter något hjälpmedel att stoppa blödningen. Han fiskade upp något som såg ut som en torkad ört. Han smulade bladen mellan sina fingrar så att det föll i hans sår och torkade, bäst han kunde, bort blodet som rann från de öppna såren. "Melanie, jag kan inte rädda honom. Jag kan bara lindra hans smärtor.", sa Astral och baddade försiktigt med en trasa över den unge mannens hud för att torka bort blod som rann.

Melanie såg på Astral med förfärad blick och försökte se vad han gjorde, försökte förstå men mannen kved av smärta och försökte säga något.
Hon kunde inte uppfatta ett endaste ord. Hon hörde sedan Astrals ord och kände några tårar som rann över hennes kinder.
"Astral. Detta är hemskt. Vem skulle? Hur? Varför?" Viskade hon innan hon försiktigt försökte lägga mannen ned på ryggen och försökte få en överblick av skadorna. Han var skadad precis överallt. Hon svalde hårt och skakade på huvudet. Viskade lite på ett främmande språk innan hon drog bort en handfull blad från närmaste buske och började viskande sjunga innan hon la bladen över de öppna såren men det hjälpte inte och hon skakade på huvudet. " Vi måste hitta någon som kan hjälpa." Viskade hon och försökte hjälpa mannen till sittande igen och då började blodflödet att minska lite av bladen som låg på.
" Det är fel blad." Viskade hon. " De kan bara göra så lite." Viskade hon och smekte busken varsamt över grenarna som för att be om ursäkt. Det var ju inte buskens fel. Hon såg hjälplöst på Astral och försökte röra vid bladen som låg över såren som för att försöka tvinga dem till att hjälpa men nej. Mannen lyckades greppa tag om Astral och såg på honom. "Hem." Andades han med sprucken röst och hostade blod. "Måste hem." Försökte han förklara men det var tydligt att han inte kunde säga mycket mer.

Astral ignorerade Melanies frågor. Det var ingen tid att förklara. Han försökte gräva i väskan igen med fann inget som kunde hjälpa mannen. Men hans ord.. Hem. Vad betydde det? "Hem, var är hem?", sa Astral och hjälpte mannen, tillsammans med Melanie, att sitta rakt upp. Astral förbannade sig själv att inte kunna tillräckligt mycket med magi för att hjälpa mannen. I sällskap med en magiker hade de säkert kunnat hjälpa honom kvickt, men nu.. Astral såg på Melanie och nickade instämmande. Ja, de behövde någon som kunde hjälpa. Astral smulade fler blad över hans sår och försökte torka bort så mycket blod som han kunde. "Vi ska hjälpa dig. Håll ut.", sa Astral och svalde. Han försökte tänka efter. "Vi måste ta honom närmare staden, kanske det är någon där som kan hjälpa honom. Som kan hjälpa oss.", sa Astral till Melanie och plockade sedan upp mannen i sina armar. Astral var tillräckligt stark för att bära honom själv en bit. "Kom, vi måste skynda oss.", sa Astral och började bege sig åt samma håll som slottet befann sig. Kanske de kunde finna hjälp på vägen?

Melanie såg på honom, förstod varför han inte svarade på frågorna men samtidigt var det lite jobbigt. Hon förstod ju inte. Hon såg hur han bar upp mannen och började röra sig mot staden- slottet. Hon följde kvickt efter, men sprang snart förbi honom för att hålla utkik och försöka finna någon som kunde hjälpa. Men det kändes som varenda människa helt plötsligt hade försvunnit, gått under jorden och hon förstod detta ännu mindre. Vart skulle de kunna gå? Någonstans som inte var kontrollerad av vakter. Hon tänkte intensivt och då slog det henne och hon såg mot Astral. "Alverna. " Väste hon lågt och tog riktning åt det hållet de hade ätit på igår. Alver var ett rättvist men vänligt folkslag, otroligt duktiga på så många nivåer och mest av allt. De svarade inte till någon människa, speciellt inte ett par vakter. Det var ett mäktigt folk.
Ganska snart var hon där och slog upp dörren, höll den öppen för Astral så att han kunde komma in med den skakade.

Astral rörde sig fort, tänkte att mannen verkade komma ifrån staden iallafall. Var annars..? Han ansträngde sig när han rörde sig framåt, då han precis orkade bära mannen, men hejdade sig sedan då Melanie tagit till orda igen. Han hade sett henne hålla vakt, vara deras ögon vilket var tacksamt för Astrals vägnar. De hade kommit så långt nu, de hade inte råd att bli stoppade. Inte när de var så nära målet. Men han stannade då han hörde Melanies ord. Alverna. De de sett i värdshuset. De som försett de med mat och husrum säkert också, om de bara hade frågat. De hade gjort ett gott intryck på Astral.
Han visste att alverna var kunniga i helande magier. Att de var otroligt duktiga på så många nivåer. Ha nickade då han förstod Melanies tanke och satte kurs åt de håll värdshuset låg åt. Han gick in i värdhuset, förbi Melanie, och sökte sig snabbt till disken. "Hjälp oss. Vi behöver hjälp. Han är skadad.", sa Astral flåsande. De hade direkt fått uppmärksamheten riktad på de, men värdarna i värdshuset gav snabbt order om att gästerna skulle återgå till sitt, att det inte var någon fara. De skulle snart komma tillbaka.
De hade sett Melanie och Astrals behov av hjälp. Alverna tvekade inte, utan mötte de och gav snabba instruktioner att bära den unge mannen upp en våning i byggnaden så att de kunde se över honom ifred. Astral gjorde som han blev tillsagd och bar honom upp en trappa för att sedan lägga ner honom på en matta i en av rummen på övervåningen.

Melanie hade verkligen inte fokuserat på gästerna, hennes blick var vid alverna. De hade alltid fascinerat henne. Hon ville säga något men insåg att det var helt fel läge och följde istället Astral upp till rummet och klev in. Hon la bort sin väska och sin kappa och försökte överse skadorna. Men de var så många.
Men ganska snart kom alverna inrusande i rummet på lätta fötter och började genast se över mannen.
Melanie backade undan och ställde sig med ryggen mot väggen och försökte förstå vad de gjorde, försökte se ifall något var bekant. Vissa var men det mesta var obekant.
"Hämta varmt vatten, rena handdukar och vatten att dricka." Sa ena alven och Melanie begav sig genast till vad hon trodde var linneskåpet och fick fram ganska många rena handdukar och la ned dem.
Hon tog sig sedan ned för att hämta dricksvatten och även det varma vattnet. Hon tog med sig en kastrull med kokande vatten upp och placerade det bredvid alverna och de började tvätta undan blodet och började sedan hela honom.