Prinsen (sjätte året)

så bra!!

Åh, redan mer!? – Har väntat hela veckan på denna uppdatering vilket ter sig självmotsägande mitt första uttalande… vilket skulle betyda att det första var osant… men jag har ändå aldrig varit mycket för Kants idéer och teorier.
Med andra ord; Jag har väntat och samtidigt har tiden förflutit fort, men nu är väntan över och jag håller mig bara en liten stund till ifrån att dyka ner i denna värld. Förbereder mig för alla intryck och för alla känslor, och för all underbar dialog…

Kapitel 22 - Förflyttning

Ett dammkorn i universum.

Trots detta, det faktum att man bara är ett litet dammkorn, något obetydligt i förhållande till universums storlek är man ändå så utvald. Tänk att just det lilla obetydliga, nästintill obefintliga dammkornet kan vara det som snurrar ett annat dammkorns, en annan människas värld. Trots din obetydlighet i universums storleksskala kan du vara det viktigaste i universum för någon annan. Du blir sedd bland dessa alla, ut singlad, älskad som din egen och du är värd aldrig så många dammkorn för denne andre. Du är värdefull för att du är obetydlig. Du är värdefull för att du är liten bland de små och för att någon ser dig och älskar dig för den du är. Sola Gratia.

^I detta blir kärleken till varandra viktigare och jag ser kärleken mellan Snape & Miriam som något större, något som frigör dem från mängden, något som räddar de från att vara bara dammkorn i öknen.

Eller så är den bara en flykt från ansvaret det innebär att vara människa,

Miriam behöver inte vara rädd. För om hon endast vore ett dammkorn, något obetydligt i universum och om hon vore endast detta och inget annat bestod efter det vore också människan bunden till naturlagarna och inte till etiken – hon har alltså inget ansvar över sig själv eller sina handlingar… (Jaa, jag har tenta i detta nästa vecka… hehe) men om det är som hon säger bara en tröst har hon helt rätt i att det blir en undanflykt från ansvaret…

Jag vet inte ens varför jag kommenterar sådant här ^ -jag skyller det på intensiva religionsfilosofi sessioner inför tentan…

lutade jag mig mot den individ vars hjärta gett en unik genklang i mitt eget.

Hur vackert är det inte att vi kan känna sådär inför en annan? – Att våra hjärtan kan vävas samman med en annans så att de slår som ett. Tilliten till den andre att bara kunna luta sig mot varandra för stöd och support. Att kunna känna en så stark kärlek och kemi till just varandra bland alla dessa miljoner dammkorn.

Överväldigad av vår unika tid tillsammans,

Det är när jag läser om dessa två, som har så lite tid, vi kan nästan känna hur den tickar iväg för varje möte inför det stora klimaxet (hur det än slutar), som jag verkligen förstår att ta vara på den tid man har med varandra. Hur det är när man lever i nuet, och kommer ihåg att älska varandra, det finns ingen tid för annat. Hur de finns där med varandra genom det svåra som skall komma – de lever inte i en bubbla men i det svåra och lär sig älska även när mörkret omger dem. Jag verkligen känner och vet att det viktigaste i livet är precis det de gör – älskar varandra och vårdar relationen till varandra.





Vissa företeelser i livet är allt annat än enkla och saknar rätta svar.

Ibland är det klokt i att bara göra som Snape – låta det vara och bara finnas där tills det finns ork att ta upp eller ord att sätta på det och framförallt tills det finns svar eller anledning att försöka svara.

Ron tog direkt den tunga väskan ifrån mig med en sidoblick på sin flickvän, som genast dramatiskt suckade: “Åh, Ronny-Ponny, så stark du är!”

Jag har flera saker att säga här… först och främst tog Ron Miriams väska för att hjälpa henne av rent sympatiska skäl? Tog han den i hopp om en flykt ifrån Lavender ett tag medan han följer Miriam upp med hennes väska? Eller tog han den i hopp om att få en sådan… välvald och sirlig komplimang ifrån Lavender? Eller försöker han möjligen visa Hermione att han faktiskt är hövlig och uppmärksam ibland?
Jag gissar på alternativ nummer två… (självklart säkert något av sympatiska skäl) för smeknamnet Ronny-Ponny är nog inget han strävat efter under sina år på Hogwarts…

Det liknade på ett sätt mugglarvärldens förfaranden vid körkortet

Jag har alltid tyckt att det var märkligt att man måste klara ett test för att få lov att transferera sig… eller inte testet i själv för det är en bra säkerhetsåtgärd med tanke på splittringsrisken, men hur reglerar man detta ens? – För en trollkarl eller häxa bör ju kunna lära sig den konsten på egen hand även innan sjutton (Detta regleras ju dock med spårmärket, och borde alltså efter sjutton enkelt lära sig det utan test… får man böter om man blir påkommen eller vad händer?

Elli hade fyllt sjutton år redan under jullovet. Hon var alltså ett år äldre än sina kamrater i årskursen, men född sent på året, så hon hade valt att gå tillsammans med sjätteårseleverna.

Miriam som inte är uppväxt varken i Storbritannien eller från början varit delaktig i den magiska världen måste förstås inte veta om att om man föds efter 1: a september måste man gå med nästa årskull. Hermione är likväl ett år äldre än både Ron och Harry eftersom att hon är född efter 1:a september 1979 närmre bestämt den 19:e september. =)

De satt demonstrativt vända från varandra, som om den andra varit luft.

En klar indikation att de måste ha bråkat om något… förmodligen uppdraget, undrar hur mycket Elli nu vet eller om bristen på information utlöst bråket under ledigheten och att de därför vänder sig från varandra… Elli vill förstå Draco men han skjuter henne ifrån sig mer och mer. Nu är hans mamma försvunnen dessutom som faktiskt visste, och som kunde ha funnits för honom i den svåra stunden.



Jag fixar det till nästa lektion, Elli.”

Miriam är så fantastiskt empatisk. Hon kräver inte att få veta något, hon frågar men accepterar Ellis reservation kring ämnet och utan att veta några detaljer känner hon av sinnesstämningen och lovar att lösa problemet för att hjälpa sin unga vän så långt hon är kapabel.

Draco såg inte så glad ut och …”

Kan det vara svartsjuka inblandat? – Draco har sett de kyssas blir svartsjuk vilket resulterar i ilska som sedan får utlopp på Elli som kanske nämner något om dansen vilket sedermera har resulterat i ett bråk som lämnat de som ovänner…

Fenrir Grårygg vill bita så många som möjligt, helst när de fortfarande är barn,

Det är helt fruktansvärt för att det ligger så nära sanningen. Man biter bar, injicerar dem med sitt gift och manipulerar de till att bli så som man vill, man får de att känna sig som utstötta, utlämnade – det är de mot världen. Hur många barn indoktrinerades inte med nazismen? Man förvred deras syn innan de var gamla nog att ha utvecklat en egen moral.
^Ett mirakel att Lupin blev som han blev med tanke på vem som bet honom och när.


Hur hade Severus orkat leva och kämpa, sida vid sida med orättfärdigheten, i alla dessa år?

Jag undrar om det inte är så att han orkat för att han inte varit helt emot det i alla år.
Som ung blev han ledd att tro att han var bättre än de mugglarfödda, han deltog frivilligt i dessa kretsar. Det var inte förrän det kostade honom en kärlek som han insåg bristerna, felen och vid det laget trodde man också att Voldemort var borta – åtminstone på obestämd tid.
När Voldemort kommer tillbaka, måste inte Snape återgå till sin gamla position direkt. Voldemort är för svag och innan han hunnit växa sig stark har Snape funnit Miriam, hans ljusstråle i mörkret, den kärlek som spirar i hans bröst och för vem hans hjärta slår. Hon vill jag säga är anledningen att han orkar, att han måste orka för han kan inte mista ännu en till honom.


Fantastiskt kapitel som vanligt. Väckte många tankar om både stort och smått och jag längtar efter att se vart historian bär av härnäst. Vad händer mellan Elli och Draco? Var är Narcissa? Hur ska det gå för Snape & Miriam? Hur kommer allt sluta? Vad är det med korpen?
Massa frågor jag har som längtar efter svar. Hoppas på uppdaterinig snart igen.
Tack ännu en gång för att du delar med dig av denna fantastiska historia som väcker så mycket tankar om kärlek och tid. ♥

Det var ett precis lika bra kapitel som vanligt! Nu vet vi att Sirius har kommit hem. Hm... jag måste ha missat Remus i kapitel 20. Ja, ja. Det kan hända den bästa. Oj, Elli vill ha ändring angående placering i klassrummet. Tur att Miriam lovar att fixa det. Men man kan undra vad som har hänt mellan Malfoy och Elli. Vi får se hur det går.

När jag läste att Snape hade tänkt transferera sig till en lugnare plats, tänkte jag för ett ögonblick på stället där hans morbror bodde. (Det som nämns i Kapitel 9-Strand), men där hade jag fel. Ja, ja. Vi får se...


Tips på ingång:

“Severus”, mumlade jag med kinden mot hans mjuka mörker.
“Ja, skatten?” Genast kände jag den nästan omärkliga rörelsen när han drog mig ännu tätare intill.

Meningen låter lite skum i mina öron när jag läser texten högt. Se hur jag skulle ha gjort.

“Severus”, mumlade jag med kinden mot hans mjuka mörker.
“Ja, skatten?” Det dröjde inte länge förrän han drog mig intill sig.

“Vad är det som har hänt?” Orden var ur mig innan jag hunnit hejda dem, men det enda Elli svarade var:

Byt ut det röda ordet mot ett annat, så låter det lite bättre.

“Vad är det som har hänt?” Orden slank ur mig innan jag hunnit hejda dem, men det enda Elli svarade var:

“Grårygg?” inflikade jag undrande.

Det känns inte som om det röda ordet passar i sammanhanget. Byt ut det.

“Grårygg?” sa jag undrande.

I övrigt var det bra som vanligt! Längtar till nästa avsnitt. ♥

Hej underbara du! Jag är så fruktansvärt sjuk just nu att jag inte har ork till något (alltså mycket sämre än de andra gångerna jag varit ”sjuk”). Men så vill jag som alltid ge dig något. ♥

Den betydelsefulla början på kapitel 22 är oerhört stark. Men jag fastnar vid tredje meningens ”och denna tanke om obetydlighet kan i vissa sammanhang skänka tröst”.

Jag tror att det beror på att det känns som en annan berättarröst kommer in i texten - inte Miriam. Genom att sätta in ett sammanhang kanske det blir mer textnära? För att få det där klanget - du vet. Så att det verkligen klickar. ♥

”Vad gällde hans sinnesstämning, var jag säker på att han brottades med egen skuld. Kanske tänkte han fortfarande ibland att jag skulle ha det bättre utan honom, tillsammans med någon annan, även om inget kunde vara mer osant.”

Jag har ju, som du vet, bråkat med min Sev och ovanstående träffade på precis rätt ställe vad gäller även vår situation. Det känns som att han inte tror sig förtjäna någon, eller vågar kanske? Att allt kommer gå åt helvete. Men det känns skönt att känna igen sig i texter. Jag gillar det. Då känns det som författaren skriver för en själv.


Det är så fint att alla underbara människor i Miriams närhet är det som styrker hennes tankar mest. Och Sirius är på väg tillbaka och det betyder att Smirres egentid är över. Men man kan ju trots allt få för mycket av det goda. Och man måste få sakna lite också! Apropå Sirius kan man ju undra vad han hittat på. (Och om Mirre i en otäck situation skulle se kvinnan i fotografiet i verkligheten, skulle hon känna igen kvinnan då?)

Drelli dras mer och mer isär - trots sina starka känslor för varandra. Och det är klart Luna kan dras med Draco. Jag shippar ändå dem lite.

Åååh - en värld i fred. Ja tack. Gärna där tid och rum stannar så att en ändå inte missar resten av världen. Men samtidigt får resten av världen gärna röra sig som i ett töcken förbi. ♥


Tack för att du skriver. ♥

Ginerva2003


Viloss


Mintygirl89 


SweeneyTodd


Trezzan


Med anledning av Severus Snapes födelsedag, både IRL och i berättelsen, publiceras kapitel 23 tidigare. Efter det har jag tänkt ge både er och mig lite andrum till söndag 26 januari.



(Varning: alkohol,svordomar).

Kapitel 23 - Evighet

“Tyu a qwell asch?”
“Mycket bättre, försök igen - tu as quel âge - ty a kell aaasch.”
“Tiyy a … åh titta, där kommer Harry”, sa Hermione och lät nästan lättad. “Glosorna är inga problem, Miriam, men det franska uttalet är en riktig utmaning för mig. Det kommer att ta en evighet att lära sig det.”
“Tänk på det som en melodi”, föreslog jag, men insåg sekunden därpå att det inte var särskilt pedagogiskt. Hermione hade aldrig uttryckt något musikaliskt intresse. Hennes ambition gällande all sorts kunskap hade dock fått henne att söka till de intensivkurser i franska som just hade startat med madame Maxime som lärare. Jag auskulterade än så länge, men skulle snart även få prova på undervisningen under min handledares överinseende. Språk var ett ämne som inte kunde läras in med magi, så där skulle jag verkligen kunna göra en insats och ha en yrkesverksam framtid.
“Hur var det hos Dumbledore igår, Harry?” frågade Hermione efter att ha sett sig om och konstaterat att den snöiga gårdsplanen var tom förutom oss. Och när Harry berättade kunde jag nästan se den stilige, mörkhårige pojken framför mig. Som för många decennier sedan gått här i korridorerna och på gården precis som vi. Han hade varit en begåvad elev med stor charm, som snart lockat till sig en trogen beundrarskara - föregångarna till Dödsätarna. Man hade dock aldrig kommit på dem med några större förseelser, även om deras tid på skolan utmärktes av ett antal otäcka händelser. Vad ingen då visste var att den tonårige Tom, sedermera lord Voldemort, redan hade mördat sin far och dennes mugglarsläkt, närmare bestämt farföräldrarna.
“Och nu har jag en läxa som blir betydligt värre än era franska glosor”, sa Harry. “Tom frågade nämligen Snigelhorn, som var hans lärare, om han visste något om horrokruxer. Men Snigelhorn har fifflat med minnet som Dumbledore fick av honom, så att det verkar som om han inte svarade på Toms fråga. Nu vill Dumbledore att jag ska få fram det riktiga.”
“Hur i all världen ska du bära dig åt?” undrade jag. “När han inte ens ville ge det till rektorn?”
“Horrokruxer måste vara riktigt avancerad mörk magi, om Voldemort så gärna ville veta mer om det, och det var så svårt att få tag på att han inte kunde läsa sig till det”, sa Hermione. “Du måste tänka ut ett riktigt bra sätt att …”
“Åh, Ron säger att jag borde hänga kvar efter lektionen i eftermiddag …”
“Jaså, Ronny-Ponny tror att det är så enkelt!” sa Hermione med en fnysning, och jag kunde inte undgå att höra den hånfulla tonen. Harry ritade besvärat med skon i snön och försökte byta ämne.
“Jag får fundera på det, Hermione, jag tänker inte lika snabbt som du”, sa han ödmjukt. “Förresten berättade jag om Malfoy och lade fram alla bevis, men kan ni tänka er - Dumbledore sa bara att det jag hade avslöjat inte vållade honom någon oro.”
“Det är ju det jag har sagt hela tiden”, suckade Hermione. “Han vet redan en massa om det här, som inte vi vet.”
I mitt stilla sinne tänkte jag, att även om Dumbledore inte fått någon revolutionerande information av Harry angående Malfoy och Severus, fanns det all anledning att vara orolig för Draco själv och hur han mådde. Och redan några få dagar senare visade sig mina antaganden vara riktiga.



Sent på kvällen torsdagen den 9 januari tassade jag tyst ner mot fängelsehålorna med min av Dobby osynliggjorda börda i handen. Med förra årets överraskningsmåltid i färskt minne, hade jag bett den välmenande husalfen att undvika glitter och rosa den här gången. Den tidsbegränsat osynliga korgen dignade av läckerheter, och min enda oro var att Krake dykt upp och erbjudit sig att hjälpa till med den. Han hade dock blivit milt men bestämt avfärdad av sin välvillige kollega, som tagit emot min socka med sedvanlig förtjusning.

Ett av kurstillfällena i franska hade legat efter middagen, så därför hade jag inte kommit iväg förrän nu. Utegångsförbudet hade redan trätt i kraft och många sov säkert redan, men jag visste att Severus väntade på mig. Det var en kär tradition att vi besökte varandra på födelsedagen. Och nu var det så sent att jag säkert skulle bli kvar över natten … min hand kramade om korgens handtag medan hjärtat ökade takten. Så nära nu, bara en trappa till och några hörn att runda.

Ett krasande ljud i den annars öronbedövande tystnaden fick mig att haja till och nästan tappa korgen. Jag tvärstannade och såg mig om. Ljudet hade kommit från en av de gamla fängelsecellerna, som inte var renoverad eller omgjord till våning, utan hade fått stå och förfalla i ensamhet. Stenväggen hade delvis rasat och innanför skymtade ett svagt upplyst golv fullt med godispapper, skräp samt - fläckvis - något odefinierat rött och intorkat. Hela mitt inre försvarssystem sa, att det var ett ställe som man skulle hålla sig borta ifrån. Jag skulle just smyga vidare när det hördes ett annat ljud som inte gick att missta sig på - torra, förtvivlade snyftningar.

Det avgjorde saken. Om någon var ledsen där inne kunde man inte bara gå vidare, även om det var det jag innerst inne ville. Försiktigt tog jag några steg in i rummet, beredd att fly eller agera om någon fara skulle dyka upp. Att Severus våning låg relativt nära kändes dock som en trygghet, och snyftningarna lät svaga och i hög grad mänskliga. Av någon anledning gjorde ljuden mig lugnare, trots att rummen jag tog mig in i och vandrade igenom hade ganska kusliga attribut. På den fuktiga väggen, omgiven av diverse andra ingraveringar, stod skrivet Arvtagarens fiender, tag er i akt! och i taket hängde ett kadaver av en orm, på vars tänder man spetsat smycken med slytherinsymboler, trasiga gröna fjäderpennor och godispapper. Trots de skräckbetonade detaljerna påminde stället mest av allt om en ovårdad fritidsgård. Och nu såg jag vem snyftningarna kom ifrån.
“Draco”, sa jag och satte ner den osynliga korgen bredvid mig. Den ihopkrupna skuggan på golvet intill väggen såg upp med rödgråtna ögon och ryckte till vid åsynen av mig.
“Vad gör ni här?” for han ut och höjde handen, som för att skydda sig. “Kom inte närmare”, rosslade han, och svepte varnande ut med den över golvet som var fyllt av splitter från en trasig flaska med etiketten eldwhisky.
“Har du druckit det där?”
“Det ska ni inte lägga er i!” fräste han, men jag såg att han hade en aning svårt att fokusera blicken på mig. “Gå härifrån!”
Med en djup suck såg jag på honom, plötsligt alldeles lugn.
“Tror du verkligen att jag bara skulle lämna dig här? Du mår uppenbarligen … skit.” Han ryckte till igen och såg förvånat på mig. “Och det har du gjort ett bra tag nu”, fortsatte jag. “Jag förstår om du inte vill säga något till mig, men det måste väl finnas någon du har åtminstone lite förtroende för?”
“Ingen”, mumlade Draco. “Inte längre. Inte ens …” Jag tänkte på Elli och hur hon skickligt börjat undvika honom.
“Jag vill att du pratar med någon”, sa jag bestämt. “Du kan inte bära det här ensam längre. Prata med din elevhemsföreståndare, han är … hm, han måste få veta det här.”
“Visst, skvallra för professor Snape bara”, muttrade Draco. “Tror ni att jag bryr mig om någon fånig bestraffning? En låtsaslek är vad det är. En jävla komedi.”
“Då tycker jag inte att du ska spela ensam i den”, vidhöll jag. “Ta nu din trollstav, få bort glaset från golvet och gå till ditt elevhem. Klarar du det? Hur mycket fick du i dig?”
“Bara några klunkar”, sa han bittert, “och det hjälpte inte ett dugg, så jag krossade skiten istället.”
“Det gjorde du rätt i.” Jag kände hur det oväntat drog i mungiporna och plötsligt log vi svagt mot varandra. Månljuset, som bröt fram genom molnen, blänkte till i hans grå ögon när han stelt reste sig från golvet.



“Den arme pojken”, upprepade Severus med bekymrat rynkad panna och såg sig dystert om i våningen. “Kom han ordentligt till sitt elevhem?”
“Ja, jag såg honom gå in och han var inte speciellt påverkad. Mer än av sin förtvivlan”, svarade jag. “Det är den som oroar mig mest.”
“Jag ska hålla honom under ännu bättre uppsikt”, lovade Severus, “och han kommer inte att vara ensam i den ... allra värsta stunden.” Han var tyst ett ögonblick. “Men tyvärr kan jag inte befria Draco från den vånda han upplever i nuläget. Han vill inte veta av mitt beskydd eller stöd, förstår du.”
“Och Dumbledore?”
Severus såg på mig med ett oändligt sorgset uttryck i ansiktet, innan han resignerat svarade: “Han sätter sitt hopp till mig.” Efter ytterligare en tystnad suckade han: “Du förtjänar att få veta vad som pågår, Miriam, men det innebär alltför stor fara. Jag önskar verkligen att jag kunde förklara mer.”
“Det vet jag”, viskade jag hastigt och omfamnade honom mjukt. Korgen stod orörd, mörk och oformlig på ett av borden och festen tycktes definitivt ha lämnat vårt liv. Men ännu hade vi varandra nära, trots hemligheter och dolda agendor, och just nu var det allt som betydde något.

När vi satt tillsammans framför eldstaden som så många gånger förr, frågade jag honom om den nya informationen jag och ungdomarna hade fått del av.
“Horrokruxer?” upprepade han fundersamt. “Ordet är vagt bekant. Under en tid i mitt liv studerade jag den mörka magin mycket intensivt, som du vet, och …” Han avbröt sig och tänkte efter. “Jag brukade aldrig ge mig med mindre än hitta informationen, så det här kan inte ha tilldragit sig något större intresse … ah, nu minns jag.” Han tog sig tankfullt om hakan. “Det var oerhört svårt att finna något om horrokruxer, men när de visade sig handla om odödlighet, upphörde mina efterforskningar.”
“Varför?” undrade jag stilla och han tog mina händer i sina.
“Obegränsat jordeliv har aldrig lockat mig”, förklarade han. “Förr eller senare kommer vi alla till ögonblicket när det är dags att gå vidare. Jag har till och med, vid några tillfällen i livet, önskat mig den stunden.”
“Men inte nu?” viskade jag och kände den livgivande värmen från hans händer.
“Inte nu”, log han tillbaka. “Vi har alltför mycket att uträtta, i en värld där Mörkrets herres strävan efter odödlighet ställer till mycket skada. Men du och jag vet bättre än så, Miriam.”
“Ja, Severus”, sa jag mjukt och såg ut i natten, där stjärnor och måne stundtals kunde anas bakom de trasiga molnen. Våra händer vilade lugnt i varandra.
“Det finns andra dimensioner av evighet.”

Gud så underbart kapitel, Severus och Miriam är så fina tillsammans och att Miriam försöker på sitt eget lilla sätt att stötta eller prata med Draco är också väldigt fint faktiskt.

Åh, vilket bra kapitel! Du anar inte hur mycket jag har längtat och väntat! Din modifikation av första tipset var superbra. Ja, nu har Miriam fått höra talas om Horrokruxerna, och nu gäller det att få tag på Snigelhorns minne.

Oj, hon hör Malfoy lipa och dricka alkohol! Trodde aldrig att jag skulle få läsa om det. Apropå att hon hör honom sitta och snyfta:



Återigen får Snape och Miriam en stund tillsammans. Kan det bli mer romantiskt?! Svaret är såklart nej, som vanligt.

Spoiler angående morbrodern:


Men jag ska ha tålamod! Den 2/2 kommer just det kapitlet har jag räknat ut! Oj, då får jag gå och längta! Jippi!

Tips som vanligt!

“Jaså, Ronny-Ponny tror att det är så enkelt!” fnös Hermione, och det gick inte att missta sig på hånet i hennes röst.


Ändra några ord, så låter det bättre.

“Jaså, Ronny-Ponny tror att det är så enkelt!” sa Hermione med en fnysning, och jag kunde inte undgå att höra den hånfulla tonen.

Önskar uppriktigt att jag kunde förklara mer.”

Lägg till ett ord, så ser det bättre ut. Ändra gärna ett, så det låter bättre.

Jag önskar verkligen att jag kunde förklara mer."

Okej, nu är det två veckor tills du laddar upp ett nytt kapitel! Bara att vänta!

Älskar känslan av att logga in och se att det har kommit ett nytt kapitel lite sådär ’random’ för jag blir så lycklig. Sola Gratia för övrigt var något som Luther använde sig mycket av; Sola Gratia, Sola Scriptura (Skriften allena) och Sola Fide (tron allena). Sola Gratia betyder Nåden allena, du är älskad utav nåd och inte av prestation. Tror jag att jag menade… minns inte men det är det som det betyder i alla fall haha!
Nu, ska jag utan fler uppehåll dyka ner i denna underbart magiska värld…

Kapitel 23 - Evighet

“Tyu a qwell asch?”


Är det någon som försöker fråga hur gammal någon är? Haha, tycker mig känna igen orden om än skrivna ljudligt… det var längesedan jag läste franska…

“Mycket bättre, försök igen - tu as quel âge - ty a kell aaasch.”

Ja, titta det var någon som försökte tala franska. Jag log faktiskt lite när jag läste det för jag förstod precis. Just hur Miriam rättar hennes uttal, jag kunde själv se och höra för mitt inre öra hur det blev rätt…
Lite roligt också att Hermione som jag ser här nedanför att det handlar om, blir rättad i uttalet med tanke på hennes kända citat; ”Det är levioSA not leviOSA.” hehe

“Tänk på det som en melodi”, föreslog jag, men insåg sekunden därpå att det inte var särskilt

Åh, jag önskar att jag hade haft Miriam som lärare i franska på högstadiet… hennes sätt verkar matcha mitt eget alldeles utmärkt. Kommer ihåg att jag hade väldigt lätt för uttalet just för att jag istället för att nöta glosor lyssnade på franska sånger och lärde mig konversera på det viset. Musik är ett fantastiskt läromedel som borde användas mer än det gör även i andra ämnen än musik!

Jag auskulterade än så länge, men skulle snart även få prova på undervisningen under min handledares överinseende.

Sitter och blir lite nervös med/åt Miriam. Det är en sak att komma in och undervisa en klass ensam som ’vikarie’ eller som praktiserande men att göra detsamma när man vet att någon bedömer ens insats är långt värre. Jag känner hjärtat slå lite snabbare av att bara läsa det. Men vad vi vet om Miriam redan är att hon är mer än kapabel som lärare och lär inte ha några problem hos Madame Maxime… möjligen att hon är något av en perfektionist men det är ingen Umbridge som sitter och avbryter hennes lektion åtminstone…

kunde jag nästan se den stilige Tom Dolder framför mig, pojken som för många decennier sedan gått här i korridorerna och på gården precis som vi. Han hade varit en begåvad elev med stor charm, som snart lockat till sig en trogen beundrarskara - föregångarna till Dödsätarna.

Precis detta som Miriam beskriver, att hon ser hur de varit precis som de. Inte för att Miriam och kompani har någon inre lust att begå mord och tortyr men bara det faktum att de varit som alla andra en gång – en skara elever. Med framtidsutsikter och som varit ungdomar med allt vad det innebär. Det faktum att ingen kunde förutspå hur dessa ungdomar skulle bli och verka. Det är alltid lätt att blicka bak och tro att människorna omkring borde ha upptäckt det, borde ha stoppat det men rädsla gör hemska saker med människor – får de att tro hemska saker. Voldemort brukar jämföras med Hitler. En man med framtidsutsikter som blev nekad sitt mål; Voldemort att undervisa i försvar mot svartkonster och Hitler konstskolan. Båda var charmerande, båda vältaliga och omgavs av beundrarskaror stora som få som köpte deras ord i rädsla och okunskap. Ingen kunde ana vad det skulle bli av dessa män – att likt Hitler skyllde allt på judarna gjorde Voldemort detsamma med mugglarfödda. Sakta skaffar de sig mark och när folk väl börjar inse är det redan försent. Propagandan sitter djupt rotad i människor och deras rädsla vänder sig ditt makten säger till de att vända sig. Lite liknande situationen i världen idag där världsledare… och politiskaledare skyller allt på invandrarna. Vi får hoppas att vi inte inser det försent som de gjorde. Vi borde alla blicka tillbaka som Miriam – se att det var inga uttryckligen ’onda’ människor, man kunde inte se vad de var för att de verkade som du och jag. Tills deras rätta färger visade sig och förstå vilka tecken som pekar mot en sådan förändring. En sak som är säker och rotad i denna historia är att kärlek har kraften att förändra de mest frusna hjärtan, de ensammaste själarna och dra fram deras goda egenskaper. Det har Miriam också visat i sin relation med Snape. Kortfattat: Kärlek föder kärlek.

“Jaså, Ronny-Ponny tror att det är så enkelt!” fnös Hermione,

Kan inte låta bli att flina åt Hermiones användande av Lavenders smeknamn för Ron. Det känns så uppenbart att hon är irriterad över deras relation, att hon är avundsjuk… det är lite gulligt faktiskt. SÅ interpreterar jag det i alla fall, just för att Ron inte ens är där, Lavender är inte där så det finns ingen mening mer än att fastställa att hon inte står ut med deras relation.

fanns det all anledning att vara orolig för Draco själv och hur han mådde.

Här lyser ännu en gång Miriams empatiska hjärta fram och jag är glad över att hon faktiskt bryr sig om hur han, människan Draco mår. För det är som att Harry, framförallt han, glömmer bort att det är en ung människa och inte ett monster som utsätts för detta. Men Miriam oroar sig, kanske för att hon är äldre och kan se det ur ett annat perspektiv än honom som sin rival. Fint är det i alla fall, att hon bryr sig trots att Dracos beteende mot henne många gånger varit klandervärt. Men förlåtelse är vackert och omsorgen om varandra mer så.

min enda oro var att Krake dykt upp och erbjudit sig att hjälpa till med den.

Aw, Krake, han kanske bara ville lägga in ett litet förhäxat gammalt föremål tillhörandes hans högt älskade matmor… bara ett litet…

tagit emot min socka med sedvanlig förtjusning.

Undrar om Harry fick alla Dobbys sockor efter hans … och om det behövdes ett separat rum till dem…

Det avgjorde saken. Om någon var ledsen där inne kunde man inte bara gå vidare,

Miriam måste ha ett fantastiskt gott hjärta. För så många människor hade bara gått vidare, obekväma med att behöva hjälpa någon annan i tårar, av att behöva avlasta deras axlar och bära de för en sekund. Men för henne är det helt självklart. Man går inte ifrån oavsett vad man vill eller vem det är. Man finns där. Det är modigt.

“Draco”, sa jag och satte ner den osynliga korgen bredvid mig.

Jag vet inte varför men jag gillar att Miriam tilltalar honom vid namn – som en människa, som en jämställd. Hon försöker inte distansera sig från honom genom att använda hans efternamn eller något annat opersonligt. Hon ser honom och tilltalar honom som en vän även om det är långt ifrån sanningen kanske. Men hon tar på sig rollen över att vara ett moralsubjekt där och då.

“Tror du verkligen att jag bara skulle lämna dig här? Du mår uppenbarligen … skit.” Han ryckte till och såg förvånat på mig.

Jag har påpekat det många gånger nu men det är så otroligt fint att Miriam inte kuvar och går för att hon tänker att ’ja jag försökte åtminstone’ vid minsta stötesten som snarare beror på rädsla och oro. Att Draco blir förvånad gör på något vis ont i mig, ont att han förmodligen är ovan vid att inte bli lämnad. Att någon bryr sig om hur han mår – som att han inte själv tror att han förtjänar det.

“Visst, skvallra för professor Snape bara”, muttrade Draco. “Tror ni att jag bryr mig om någon fånig bestraffning? En låtsaslek är vad det är. En jävla komedi.”

Det här är hjärtskärande om något. Genom sitt uppdrag som han tvingats till har han blivit berövad sin barndom eller ungdom kanske man ska säga. För honom måste världen plötsligt se så annorlunda ut. Han ser hur människor omkring honom är glada och obrydda, inga problem fårar deras ansikten bara skratt och nöjen. Hur han hör dem tala ivrigt om sin framtid medan han själv vet att det inte finns någon. Hur svart världen måste ha blivit och hur skolan måste ha förvandlats till en plats skild från verkligheten där alla lever som om i en bubbla som han står utanför. För han kommer aldrig få uppleva allt det där. Det är bara på låtsas, allt prat om framtid, allt skolarbete, hela livet. Det har redan berövats honom via en dom och han går bara och väntar på att den ska utföras.

“Men tyvärr kan jag inte befria Draco från den vånda han upplever i nuläget. Han vill inte veta av mitt beskydd eller stöd, förstår du.”

Det är en verkligt fin uppoffring Snape gör för Draco. På något vis ger han honom livet tillbaka i det ögonblicket där han väljer att bära Dracos kors istället och utföra det. Handlingen är svår för Snape men han vet åtminstone, han vet att Dumbledore vet och vill det. Det måste ske, för att allt ska fullbordas.
Men efteråt är den enda som visste att det var meningen Snape och hans börda kommer där och då i att bli utkastad, skändad och hatad av trollkarlsvärlden.

“Obegränsat jordeliv har aldrig lockat mig”, förklarade han. “Förr eller senare kommer vi alla till ögonblicket när det är dags att gå vidare.

Tänk att överleva alla, och leva i hundratals år, och behöva genomlida en tid där ingen vet vem din käresta var. Ingen kommer ihåg någon och för alla är det bara dammig historia, med något som verkade vara människor men för dig är det fullt levande minnen, med människor som var lika levande, älskande då som sen. Att behöva stå och se deras gravar förfalla, kanske se den där skylten som informerar om deras borttaganden eftersom ingen släkt kvarstår som kan se efter den. Att behöva se sitt barndomshus förfalla och rivas, att behöva se hur hela världen ändras och din gyllene tid blir blott ett minne som endast du har.
Du är ensam i en värld full av människor. Du slipper aldrig undan ondskan som präglar denna världen, och får aldrig känna kärleken i efterlivet med alla som du älskat. Bara för en är det intressant, en som avskyr kärlek och som bara värnar makt nämligen för Voldemort.

“Det finns andra dimensioner av evighet.”

Kärlek. Hur deras händer vilar tryggt i varandra, de har varandra i gott bevar och vilar i varandras kärlek. De vet att oavsett hur det blir kommer de att någon gång få vara tillsammans – i en evighet. Öppet, älskande och bortom allt hat och terror. De är trygga hos varandra vad som än sker.
Kunde inte låta bli att tänka på I gott bevar från Kristina från Duvemåla, och kan stundvis, nästan hela tiden se framför mig just dessa två. Därför måste jag förstås också länka den, sången börjar först 1.54, men tror jag lyckades länka därifrån…

Tack, ännu en gång för denna svindlade, underbara kärlekshistoria. Jag vill tänka på den så, den tar upp flera viktiga teman men störst av allt är kärleken mellan två individer. Helt fantastiskt. Tack för att du tar din tid och skriver allt detta. Jag längtar efter mer och hoppas att du ska få njuta lite av din paus. Ibland behöver vi det – pausa. ♥

Så bra!!!

Jag glömde bort att skriva ner några småsaker som jag blev fundersam på!

Här kommer dem.

1. Varför är korgen med läckerheter osynlig? Husalferna är inga tjuvar!

2. Undrar...