Astrid och Blodtjuven

Det skulle inte förvåna mig om du blev författare! Du skriver så bra!♥♥

Jag finner inga ord!

Jättebra!!!

Superbra!!

Så bra

Suuuuuuuuuuuuuper!

Superduperbra

Alltså, när några av er är så fina och nominerar denna FF till årets award så känner jag ju att jag måste uppdatera en extra gång. Ni är helt fantastiska!

Så - kapitel 15 kommer här

Kap. 15
Konfrontation

”Vad var det du ville?” frågade Jeri nyfiket.
”Vänta. Vi kommer dit snart.”
Astrid skyndade fram genom korridoren med Ellina och Jeri hack i häl.
”Varför berättar du inte bara?” frågade Ellina med en tjurig biton.
Astrid nickade mot andra människor i korridoren.
”För många som hör.”
Ellina suckade men följde efter.
”Så konspiratoriskt.”
Jeri skrattade till lite.

Precis när de rundade hörnet utanför biblioteket slog Astrid upp en liten dörr som tycktes leda in till ett övergivet klassrum.
”Nämn inte det här för någon,” varnade hon.

”Vad menar du?” frågade Ellina med en trött röst, betydligt mer irriterat än nyfiket.
Astrid plockade upp en liten, hopskrynklad lapp och räckte fram den.
Ellina vecklade omsorgsfullt upp den.

Hon läste den på några få sekunder.
”Det här betyder ju ingenting. Varför är hon så kryptisk?”
”Få se,” begärde Jeri. Han ögnade lappen.
”Lita inte på någon? Vad ska det betyda?” frågade han skeptiskt.

Astrid hade redan läst lappen tidigare. Det enda som stod var ”lita inte på någon”, och sedan Alyssa Cervents signatur. Hon skickade sällan ugglor – Astrid kunde knappt minnas senast gången hon fick någon – men det gjorde bara att Astrid insåg att det var allvarligare än hon annars skulle ha trott.

”Något viktigt. Hon kanske är rädd att någon ska lyckas komma över meddelandet. Men det är hennes signatur. Jag dubbelkollade mot hennes gamla kurslitteratur jag fick. Jag är helt säker.”
”Jag tror du har rätt,” sade Jeri. ”Men vem – eller vilka – ska vi inte lita på?”

Astrid stålsatte sig.
”Professor Darafuil.”
Ellina började genast protestera ljudligt. ”Du kan inte på allvar mena att-”
”Allt pekar på honom. Du sade det själv – det ser inte ljust ut för honom med Dawson som det andra offret.”
”Lite för väl,” muttrade Ellina. ”Du sade själv att Dumbledore litar på honom fullt ut.”
”Lita inte på någon, stod det. Han kanske har någon hållhake på Dumbledore.”
”Du är ju paranoid,” stönade Ellina fram.
”Vad tror du att det betyder då?”
Hon ryckte på axlarna. Ilskan i hennes ögon brann.
”Du har ju hatat honom sedan dag ett. Det klart att det är honom du vill få allt att peka på.”
”Ellina, nu är du orättvis.”
”Orättvis? Kommer det från den som stönar varje gång jag ska till träningen trots att det var du som tjatade om att jag skulle gå med i laget?”

Astrid kände hjärtat sjunka. Det var precis det här hon varit rädd för. Ellina gjorde alltid så här.
”För att kalla någon annan paranoid så är du jävligt snabb med att gå till att allt är någon sorts konspiration mot dig.”
Astrid insåg att hon inte borde ha sagt det.
”Du om någon…” Ellina såg rasande ut. ”Jag pallar fan inte med dig just nu. Darafuil är den enda läraren jag någonsin har gillat, och direkt tror du på att han är någon ondskefull konspiratör. Och varför? För att Zaborac tror det? Du går ju bara på hans skitsnack. Han är ju bara sur för att han inte fick gå i den avancerade gruppen, fattar du väl. Skitsamma, jag är out.”

Hon stövlade irriterat ut och smällde igen dörren. Jeri gav Astrid en plågad min.
”Du vet att hon har en poäng va? Om Zaboracs smutskastningskampanj. Han brydde sig inte direkt när folk försvann första året. Det är något annat som ligger bako-”
”Snälla, Jeri,” sade Astrid och började känna tårarna bryta fram. ”Ta det senare bara.”
”Du kanske bara kan sitta och prata med henne?”
”Om vad?”
Jeri såg ut som att han skulle säga något, men skakade bara på huvudet.
”Spelar ingen roll. Bara prata med henne. Hon känner sig också bortglömd, vet du. Du har inte direkt ansträngt dig för att vara med henne när hon inte är på träningarna. Vi syns i uppehållsrummet.”
Jeri greppade tag i Astrids axel en kort sekund, innan han vände sig och gick iväg. Han lät dörren glida igen tyst.

Och Astrid grät. Varför var det så svårt att bara vara vän med Ellina? Allting kändes så konstigt. Det kändes som att alla smågrejer bara växte sig större och större och att de aldrig riktigt kom någon vart. Som att de bara skulle ge igen på varandra hela tiden. Kämpa – men låtsas som att de inte brydde sig. Det var inte så här deras vänskap hade varit.

Någonting, insåg hon, hade förändrats.

Suuuuper!!

Såå bra du skriver♥♥♥