Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Ett nytt kapitel och den perfekta veckan är klar
Jjjjjjjaaaaaaaaaaaa...

Bra skrivet ♥

Såå bra! ♥

Super!!!!!
_____________________
Läs gärna min och några andras berättelse: Akter i en judisk flickas liv!
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=47654&page=1#p3777009

Tack bästa ♥
Jag kommer satsa på att uppdatera varannan dag från och med nu, om det är ok med alla

Helt enkelt.... Fantastiskt!!!

Superbra kapitel, som vanligt!!!
Längtar tills på tisdag!!!

Eh, jag kunde inte hålla mig.
Om någon tjuvkikat på min ändring på förstasidan så kan ni dessutom se att den här serien är helt färdigskriven. Eller, ja, de behöver korrekturläsas och fixas till lite, men allt skulle i princip kunna postas idag. Så vill ni fortsätta ha uppdateringar varje dag istället för varannan: skriv det i kommentarerna så går det att ordna

Det är totalt 26 kapitel - här kommer kapitel 15

Kap. 15
Studier och metaforer

Astrid gick nervöst vägen upp mot biblioteket. Hon hade blivit inbjuden av Sara, men hon var osäker på om Sara redan hade hunnit höra ryktena vid tidpunkten för inbjudan. Antagligen, tänkte hon, men hennes osäkerhet fick henne fortfarande att tro att hon skulle mötas av kyliga blickar. Ända sedan hennes uppenbarelse, som hon helst inte ville tänka på, så hade allt gått snett. Och nu hade hon inte ens haft tid att berätta för Ellina och Jeri att hon trodde att Zaborac var ormarnas kung, eftersom att hon hade lovat Sara att vara med i studiecirkeln. Sara hade alltid varit snäll mot henne, och hon kunde inte gärna svika henne i gengäld – om inbjudan inte bara var en artighetsgest, tänkte Astrid bittert för sig själv.

Hon stålsatte sig och grep tag i de överdimensionerade handtagen till den stora porten, tog ett djupt andetag och klev in i biblioteket. Sara tittade upp från sin bok och log ett leende som lugnade Astrids nerver direkt.
”Hej Astrid!” ropade hon glatt, vilket gjorde att bibliotekarien Irma Pince tittade upp med ett surmulet - och varnande - uttryck.
”Hej,” svarade Astrid, nervöst leende. ”Och hej Kevin,” fortsatte hon när hon såg honom snegla upp från sin bok.
Han nickade bara avmätt och tycktes okaraktäristiskt uppslukad av sina studier.

Någonting var annorlunda den här gången, tänkte Astrid, men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Det var lite tystare och lite mindre familjärt, som om någonting hade förändrats. Det klart, påminde hon sig själv, alla var väl oroliga för att hon skulle uttala någon konstig profetia eller förutspå någons död.

Hade bara vem som helst utom Trelawney eskorterat dem när det hände hade det aldrig blivit en så stor grej. Men Trelawney kände sig nödgad att skryta om att det var hon som ”upptäckte” Astrid för varenda person hon mötte. Hon var en stor anledning till att hela Slytherin slutit upp bakom sin förste ordningsman och hans föresats att göra livet svårt för Astrid. Trelawney var också den största anledningen till att de flesta i Gryffindor – och i Ravenclaw för den delen – trodde att hon bara hittade på för att få uppmärksamhet. Om eleverna i Hufflepuff tänkte detsamma så var stämningen inte direkt svårförståelig, tänkte hon med en suck.

När de äntligen var klara nästan sprang hon från biblioteket för att kunna sätta sig ned med Jeri och Ellina och diskutera vad hon hade kommit fram till. Hon hörde någon ropa bakom sig, och förstod att hon måste ha lyckats undvika Zaborac, men bara knappt. Han hade uppenbarligen inte blivit avskräckt av Filchs utlovade kvarsittning.

Hon hade bestämt sig för att sluta ta de övergivna korridorerna sedan hon stötte ihop med spöket, och höll sig nu istället till välanvända korridorer. Det kanske var fler som såg henne när Zaborac var på henne, vilket gav hennes självförtroende en törn, men det kändes säkrare – och efter det som hände på väg till spådomskonsten tidigare på dagen så var hon inte alls intresserad av att ta några fler risker.

Hon slog inte av på takten förrän hon hade nått Ravenclawtornet. Hon tog trappan i långa kliv, och precis när hon kom upp till uppehållsrummet så såg hon hur dörren började svänga upp – för någon som hon trodde gick i fjärde eller femte året – och hon suckade av lättnad över att slippa ge sig i kast med en gåta just nu. Hon kände bestämt att profetian var tillräckligt gåtfull.

Jeri och Ellina satt – till hennes förvåning – faktiskt vid samma lilla runda bord och tittade i en bok. Astrid log åt dem och drog åt sig en pall som hon ställde ned intill dem.
”Har ni kommit fram till något?” frågade hon ivrigt.
”Om djuren refererar till elevhem borde ”kungen av ormar” vara någon i Slytherin, men vi vet inte vem. Vi funderade på…” Jeri tittade generat ned.
”Vem?” frågade Astrid.
”Snape.”
Astrid grimaserade.
”Jag tror inte det,” sade hon efter en kort betänketid. ”Jag tror mer på Zaborac.”
”Han är i och för sig prefekt, men…” började Jeri.
”Alex kallade honom kung idag. Och alla i Slytherin lyder honom – mer än vad de lyder Snape. Snape är mer deras vakt. Zaborac är kungen.”

Ellina tittade på henne.
”Vet du vad – jag tror att du har rätt. Det passar bra in också. Varför skulle han annars terrorisera dig? Men vad innebär det att han ”biter”?”
”Det är kanske, vad heter det, när man liksom säger något för att visa på något annat?”
”Menar du metaforiskt?” frågade Jeri med höjda ögonbryn.
”Exakt,” fortsatte Astrid. ”Att bita någon är ju att attackera någon, så det kanske bara är det. Vi borde kolla upp vilka fiender han har, så-”
Ellina började skratta.

”Ingen på denna skola har fler fiender än Zaborac. Möjligtvis Snape. Det finns inte en enda person utanför Slytherin som ens tolererar honom. Inte ens lärarna gillar honom. Ingen. Varför tror du att jag fällde hans bror på vägen från Hogsmeade?”
”Var det du?” frågade Jeri storögt.
”Skyldig,” svarade Ellina med en illmarig blinkning.
”Vad ska vi göra då?” frågade Astrid i frustration.
”Fokusera på något annat kanske,” sade Jeri. ”Fattig och rik ger tillbaks vad som stals – vad stals från vem? Stals något från Zaborac? Är det det han är ute efter?”
”Hmm,” började Ellina, ”du kan vara något på spåren. Vi kan väl undersöka om han har blivit av med något? Det kanske också är, vad sade vi, metaforiskt – han kanske sökte ett jobb eller liknande han inte fick.”
”Det är trots allt hans sista år,” fortsatte Jeri.
”Vi kan väl hålla öronen öppna i alla fall,” sade Astrid, ”så får vi se om vi kommer på något.

Helt obeskrivligt hur bra du skriver!! ♥

Tack så hemskt mycket ♥