Quirrells första år på Hogwarts
Forum > Fanfiction > Quirrells första år på Hogwarts
Användare | Inlägg |
---|---|
LunaLovegood123
Elev |
Magnifikt
22 jun, 2016 18:18 |
Siggan 09
Elev |
Jättebra!!!
“We can’t have him assassinated... I suppose” Lady Violet - Downton Abbey 23 jun, 2016 01:47 |
Lollo16
Elev |
27 jun, 2016 20:32 |
Mintygirl89
Elev |
Nu kommer ännu ett kapitel, bara två dagar försent! Men nu har min semester börjat, så jag får tid och ork att ladda upp storyn.
I förra kapitlet blev det spännande som ni kanske minns. Tur att James kom till undsättning. Han lovade också att han skulle förklara en hel del saker. Nu ska vi se hur det går! ______________________________________________________ Kapitel 31- Nya vänskapsband knyts Sjön låg helt stilla när Quirinus och James kom fram. Månen lyste klart. Quirinus böjde sig försiktigt ner och sköljde ansiktet med kallt vatten. Han kikade ut över vattnet för att se om jättebläckfisken rörde sig. ”Den sover nog vid det här laget”, sa James, som tydligen hade läst Quirinus tankar. ”Bra”, mumlade Quirinus och torkade sig i ansiktet med en näsduk. ”Hur kunde du komma så snabbt?” tillade han. ”Ja just det ja. Jag skulle ju förklara. Jag hörde faktiskt dig och Frank prata om osynlighetsmanteln i morse”, sa James. ”Men det var inte därför jag följde efter er!” tillade han hastigt. ”Jag ville avråda er från att följa efter Remus.” ”Har du alltid vetat att han är en varulv?” frågade Quirinus. ”Ja. Sen vi började Hogwarts. Han hittade på alla möjliga ursäkter. Men vi förstod efter ett tag att han var varulv, med hjälp av ett par böcker. Dessutom försvann han ju en gång i månaden”, sa James. Quirinus bet sig i läppen. ”Jag ser att du tänker på det som hände när vi blev osams första dagen, och jag är ledsen att jag blev arg”, sa James. ”Men jag gillar inte att folk har fördomar om mugglarfödda elever.” ”Jag har inga fördomar om mugglarfödda elever!” utbrast Quirinus lite argt. ”Min mamma är halvblod och Sharon är mugglarfödd!” ”Jag vet”, sa James vänligt. ”Bra. Jag tycker inte illa om Lily, men jag…”, började Quirinus men avbröt sig. ”Du tycker inte samma sak som jag, jag vet. Men jag trodde ett tag att du hade något emot mugglarfödda elever”, sa James. Dom tittade på varandra under tystnad. ”Vad var det för böcker som Remus letade?” frågade Quirinus för att bryta tystnaden. ”Sirius, Peter och jag håller på att försöka utbilda oss till animagusar”, svarade James som såg lite nöjd ut. ”Men det är hemligt, så Remus letade böcker mitt i natten. Madam Pince sover ganska tungt på nätterna”, tillade han med en busaktig glimt i ögat. Quirinus kunde inte låta bli att le lite, men sedan blev han allvarlig. Han hade fler frågor. ”Varför sa du att du inte hade sett Snape attackera mig?” frågade han. ”Jag blev upprörd över det du sa om Lily, så allt blev blankt i huvudet. Låt oss säga att det slank ur mig”, svarade James med en tung suck. ”Sedan så ville du inte tro mig när jag sa att vi inte skrattade åt dig under flygövningen. Och vi pratade inte om dig i biblioteket, det var om Aaron Dubois.” ”Vad skrattade ni åt då under flygövningen?” frågade Quirinus, som hade blivit övertygad om att James talade sanning. ”Åt ett skämt som Sirius berättade. Men jag läxade upp Lestrange sen! Jag gjorde så att han fick en lila näsa, du skulle ha sett hans min när han upptäckte det.” James flinade stort och Quirinus kände hur det ryckte i mungiporna. ”Men jag kan erkänna att jag gjorde mig förtjänt av den där blåtiran du gav mig. Sharon sa det till mig så fort jag hade talat om det”, tillade han. ”Då frågade hon dig alltså vad som hade hänt med ögat!” sa Quirinus. ”Givetvis. Vad trodde du? Hon ville även att du och jag skulle prata om det som hände.” Det blev tyst en stund. ”Vad ska hända med Remus nu?” frågade Quirinus när han kom att tänka på Remus. ”Vi ska förstås försöka lösa det här”, sa James. ”Men jag är ganska duktig på att läsa ansiktsuttryck, så jag förstod allt var manteln kunde finnas”, tillade han. ”Förlåt mig”, mumlade Quirinus. ”Ingen fara. Förresten, så försökte jag be dig om ursäkt för jag trodde verkligen efter ett tag att manteln hade kommit bort av någon annan anledning. Men du undvek mig. Jag trodde vi skulle bli sams efter det som hände vid sjön.” Quirinus blev förvånad. ”Så, då var det alltså du som drog upp mig ur sjön?” frågade han. ”Jag låter ingen drunkna. Jag hade faktiskt tänkt gå ut och Sirius och Peter följde med. Vi hade hunnit komma ut då vi såg att Frank hade råkat ut för Benlåsningsbesvärjelsen och Lily kom strax efter att Sharon hade råkat ut för Lamslagningsbesvärjelsen”, svarade James. ”Vi hann inte se vem som hade slängt besvärjelserna, men vi såg dig i vattnet. Det var Peter och Sirius som ropade åt dig.” ”Vad var det för en varelse som drog mig i klädseln?” James bet sig i läppen, innan han sa:” En grindylogg. Jag skickade en stråle kokhett vatten på den och jättebläckfisken. Dom flydde direkt, och sedan kunde jag simma fram och gripa tag i dig. Som jag sa vid sjön så är jag ledsen för att jag höll på att tappa greppet. Lily grät nästan.” Quirinus stirrade ner i marken när han tänkte på att han hade hört en gråtfärdig röst nere vid sjön. ”Det är bäst att vi börjar gå nu. Solen går snart upp. Sirius och Peter har osynlighetsmanteln så vi följer er till ert uppehållsrum”, sa James. Quirinus reste sig upp och följde med till slottet. Trädet där Remus höll till, hade börjat röra på sig. ”Jag är skyldig dig ett stort tack. Du har räddat mig två gånger nu”, sa Quirinus när dom gick in genom slottsporten. ”Du behöver inte göra någonting för mig. Men vänta! Det finns ju en sak som du kan göra!” utbrast James plötsligt. ”Vadå?” frågade Quirinus. ”Du måste lova att du inte talar om för någon vad det är för böcker vi letar efter! Det är hemligt! Ja, det är klart, Frank kan ju få veta det, men det måste stanna där!” sa James med en viskning. ”Det är allt.” ”Jag lovar”, sa Quirinus. James sträckte fram handen. ”Bra. Är vi vänner nu?” frågade han. Quirinus kunde inte låta bli att skratta. Han kunde inte vara arg på James längre. ”Visst”, sa han och tog James hand. Dom fortsatte gå mot klassrummet där dom andra hade gömt sig. ”Hon är ganska snäll, Sharon alltså”, sa James plötsligt. ”Ja… det är hon”, mumlade Quirinus. ”Men hon är även väldigt bestämd av sig. Vet du vad? Hon skällde ut mig ordentligt den där torsdagen före påsklovet”, sa James. ”Fast jag förstod ju inte vad som hände, det var därför jag inte sprang efter Dumbledore” tillade han skamset. Quirinus knep ihop läpparna, det gjorde ont att tänka på beskedet han hade fått. ”Jag är ledsen för det som har hänt”, sa James medkännande. ”Det är okej”, mumlade Quirinus. Dom fortsatte gå under tystnad. Till slut stack Sirius ut huvudet ur ett klassrum. ”Det var bra att ni kom!” sa han när Quirinus och James hade kommit in i klassrummet. Frank, som var kritvit i ansiktet, kom fram till Quirinus och viskade: ”Jag har varit så orolig! Jag trodde att varulven… ja du vet!” ”Jag mår bra”, mumlade Quirinus. ”Peeves har varit här tre gånger!” sa Sirius upprört. ”Jag har börjat få ont i halsen av att härma Blodige Baronen!” ”Då är det bäst vi sticker”, sa James och alla fem gömde sig under manteln och gick mot Ravenclaws uppehållsrum. Morgon därpå satt Quirinus, som kände sig utmattad efter kvällens händelser, och Frank framför brasan och pratade om det som hade hänt. ”Och jag som trodde att dom skulle blanda till en kärleksdryck! Men istället vill dom bli animagusar!” sa Frank med vördnadsfull röst. ”Vet du vad det är?” frågade Quirinus. ”Visst. Min farbror är en animagus. Han kan förvandla sig till en räv. Dom häxor och trollkarlar som kan förvandla sig till ett djur är animagusar”, sa Frank med samma respektfulla röst. ”Men det tar tid! Man måste även registrera sig!” tillade han. Quirinus lutade sig tillbaka i fåtöljen. ”Hur gick det för dig?” frågade han efter ett tag. ”Ja, jag kom fram till gången, och då stötte jag på James, Sirius och Peter. Jag förklarade snabbt vad som hade hänt och då sa James åt mig att följa med Sirius och Peter till ett klassrum”, svarade Frank. Dom satt tysta en stund. ”Nu kan du väl ändå inte vara sur på James och hans vänner?” frågade Frank. Quirinus log. ”Nej. Det kan jag inte. James har ju trots allt räddat mitt liv två gånger nu”, svarade han. Från och med den kvällen hade Quirinus och Frank blivit bra vänner med James, Sirius och Peter. Men Remus undvek dom lite grann. Visserligen hade han blivit sams med James, Sirius och Peter, det hade Quirinus märkt vid lunchen. Men om han och Remus stötte på varandra i korridorerna, undvek Remus att se på honom, eller så sa han bara ett hastigt hej. Men Quirinus hade tänkt ge Remus lite tid, det skulle aldrig gå annars. Remus var kanske själv chockad över det som hade hänt på kvällen. För när allt kom omkring, så hade ju Quirinus själv fått tid att tänka igenom saker och ting, och det skulle var orättvist om inte Remus fick den chansen. ____________________________________________________ Sådärja. Så blev Quirinus sams med James och hans vänner! Haha! Lollo16 och Atira, ni hade rätt! Det var James som räddade Quirinus från att drunkna. (Se kapitel 24) Läs gärna Tårar från himlen :D <3 3 jul, 2016 12:25
Detta inlägg ändrades senast 2016-08-12 kl. 15:18
|
Borttagen
|
SUPERBRA
3 jul, 2016 12:31 |
LunaLovegood123
Elev |
JJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJÄTTEBRA!
3 jul, 2016 12:32 |
Lollo16
Elev |
9 jul, 2016 17:04 |
Mintygirl89
Elev |
Hej kära vänner! Ledsen att det inte blev några kapitel under sommaren! Jag har varit bortrest några gånger och därmed inte haft tillgång till datorn.
Men nu kommer ett avsnitt till er. Om ni tittar på bilden, tror jag att ni förstår att ni bör ha näsdukar i närheten. ____________________________________________________ Kapitel 32- Moster Lucys varning Ett par veckor efter händelsen, var det dags för examensproven. Quirinus var förvånad över att det gick bra med dom praktiska proven. Det enda ämnet han oroade sig för var Försvar Mot Svartkonster. Ibland var han osäker på om han hade svarat rätt på en fråga, eller så kunde han inte komma på någonting. Professor Marrigburn såg på honom med ett hånfullt leende med hon antecknade i sin bok. Quirinus drog en djup suck. Han var alldeles säker på att han skulle få underkänt. ”Det är väl inte hela världen”, sa Frank vänligt när Quirinus berättade om sin misstanke. ”Du kommer säkert att klara dom andra ämnena.” När dom hade gjort det allra sista praktiska provet hos professor McGonagall, kunde Quirinus inte låta bli att jubla av glädje. Det hade varit ganska jobbigt med alla läxor dom fått innan. ”Tänk va! Vi är lediga en hel vecka, innan vi får veta hur det gick”, sa Frank glatt när dom gick ut på gården. Quirinus log, men sedan kände han hur dysterheten grep tag i honom. För en gångs såg han inte fram emot ledigheten som väntade honom efter terminens slut, det skulle bli första sommaren utan moster Lucy. Dessutom skulle Mike, Gary och Nigel komma på besök, och då brukade dom åka till stranden och han hade absolut ingen lust att bli retad, speciellt inte efter händelsen i sjön. Jag får väl hoppas på en regnig sommar, tänkte Quirinus. Hans tankar stördes av att någon kom bakom honom. När han och Frank vände sig om fick dom syn på Remus. Han såg lite blek och skamsen ut tyckte Quirinus. ”Jag undrar vad han vill”, viskade Frank. Quirinus ryckte på axlarna. När Remus kom fram till dom, såg han sig omkring, innan han sa: ”Jag skulle vilja prata med er båda. Jag är ledsen för det som hände i den Spökande stugan!” ”Spökande stugan?” sa Quirinus. ”Ja, den kallas så. Den byggdes när jag började här. Jag hade kunnat döda er!” sa Remus och såg skansen ut. ”Det är ingen fara”, sa Quirinus. ”Vi hade faktiskt också tänkt be dig om ursäkt”, tillade han. ”Vi tog manteln för att hämnas på James, vi hade inte tänkt att du skulle råka illa ut”, sa Frank. ”Vi har pratat om det”, sa Remus och ett svagt leende syntes. Quirinus log; det betydde att dom var vänner igen. ”Jag måste gå nu. Men som sagt, jag är ledsen för det som hände”, sa Remus innan han gick. ”Så var det problemet avklarat”, sa Frank. Quirinus nickade tyst och dom gick iväg till sitt vanliga träd. Där fanns även Lily och pratade med sina vänner. Hon log strålande mot Quirinus, som försiktigt log tillbaka, även om han inte förstod varför Lily log så strålande mot just honom. Det hade hon gjort enda sen första dagen. ”Hon kanske är kär i dig!” sa Frank när Lily och hennes vänner hade gått. ”Lägg av! Jag har ingenting emot henne, men… hon är ju betydligt äldre än mig. Det skulle inte gå”, sa Quirinus. ”Och dessutom, så gillar ju James henne. Det vore taskigt mot honom”, tillade han. ”Det förstås”, sa Frank. Dagen flöt sakta fram. Efter lunchen gick Quirinus och Frank iväg till uppehållsrummet, när dom fick syn på Marrigburn. ”Jag undrar vad hon håller på med. Hon ser så rasande ut”, sa Frank. Marrigburn gick in i ett klassrum och stängde dörren med en smäll. Quirinus gick fram och satte örat mot dörren. Frank gjorde likadant. ”Han måste finnas nånstans!” utbrast Marrigburn plötsligt, och hon lät verkligen rasande. ”Jag säger ju att jag inte vet något!” Det var Sandeltons röst. ”Ljug inte! Mörkrets Herre finns nånstans och håller sig gömd, och du vet var han gömmer sig!” skrek Marrigburn. Hennes steg hördes, och inom en sekund stormade hon ut ur klassrummet. Sandelton kom också ut, högröd i ansiktet av ilska. Quirinus och Frank backade in mot väggen. ”Vilket humör!” muttrade Sandelton plötsligt för sig själv. ”Mörkrets Herre gömmer sig och sen vet jag ingenting mer!” Han fortsatte gorma och svära medan han gick ut genom slottsporten. ”Det där lät otäckt. Men han kan i alla fall inte hjälpa Du-vet-vem, annars skulle han aldrig säga så där till Marrigburn”, sa Frank. ”Jag tror att du har rätt. Men om det här fortsätter?” frågade Quirinus, som kände sig skakad över det som just hade hänt. ”Vi måste tala om det för Dumbledore ifall det skulle hända nåt”, sa Frank. Dom stod tysta en stund innan dom gick till uppehållsrummet. På kvällen satt Quirinus och Frank i uppehållsrummet och försökte gå igenom sina examensskrivningar, men det var alldeles för stojigt, med tanke på att dom andra eleverna pratade alldeles för högt. ”Jag ger upp!” suckade Frank efter tio minuter. ”Jag kollar igenom svaren imorgon.” Han stuvade ilsket ner böckerna och anteckningarna i väskan. ”Jag tänkte just föreslå vi skulle gå till ett tomt klassrum”, sa Quirinus och lade ner sina saker i väskan. Frank log ett blekt leende. ”Vet du vad Quirinus? I vanliga fall skulle jag följt med, men just nu känner jag mig trött”, sa han. ”Vi kan kolla igenom allt imorgon. Men om du vill gå, så får du gärna göra det.” ”Visst. Om någon undrar var jag, så kan du säga att jag skulle skicka iväg ett brev”, sa Quirinus. ”Visst. Vad vore jag för en kompis annars, om jag lät Sam skälla ut dig?” frågade Frank och log. Quirinus log tillbaka och gick iväg. Han hittade ett klassrum som var fritt från Peeves och dom andra spökena. Ibland hördes det steg, men ingen kikade in. Quirinus kollade igenom alla svaren; det mesta såg ut att vara rätt. När han kollade igenom skrivningen i trollkonsthistoria, blev ögonlocken plötsligt tunga och han kände sig ganska sömnig… Quirinus såg sig omkring. Han befann sig på stranden där dom brukade vara på somrarna. Det var helt öde och alldeles tyst, med undantag av vågornas brus. Quirinus ställde sig upp och borstade bort sanden från klädnaden. Han gick långsamt bort från vattnet, samtidigt som en fågel flög över himmelen. ”Quirinus! Quirinus!” ropade en röst plötsligt. Men stranden var ju helt tom. Quirinus såg sig om och hörde hur rösten ropade igen. Han sken upp när han såg var ljudet kom ifrån. Det var en glänta, dit han brukade gå för att få vara ifred från kusinerna. För säkerhets skull drog han fram trollstaven och styrde stegen mot gläntan. När Quirinus kom in i gläntans trygga skuggor, fick han en chock. På en sten satt moster Lucy i en lång vit klänning. Hon log vänligt och det syntes inga konstiga utslag i ansiktet. Solen fick hennes hår att glänsa och några fåglar kvittrade glatt. ”Moster Lucy! Är… är det du?!” frågade Quirinus förvånat. ”Ja Quirinus, det är jag. Jag visste väl att du skulle komma”, sa moster Lucy vänligt. ”Det är nåt viktigt jag måste tala om för dig.” Hon reste sig upp och gick fram till Quirinus, som kände hur tårarna rann ner för kinderna. ”Åh, moster Lucy! Varför skulle du lämna oss så plötsligt?” viskade han. ”Jag vet att det är jobbigt, men det fanns inget motgift för sjukdomen”, sa moster Lucy och strök honom över håret. ”Jag önskar att du var här! Du var den enda jag kunde lita på!” viskade Quirinus och gav henne en kram. Tårarna rann ner för kinderna. Moster Lucy log försiktigt och sa: ”Jag vill också vara hos dig, både din morfar och jag vill det.” Det blev tyst en stund. ”Jag har kommit för att tala om något för dig”, sa moster Lucy plötsligt. ”Vad då?” frågade Quirinus medan han strök bort tårarna. ”Alla dom mystiska saker som händer på Hogwarts. Du måste varna Dumbledore!” sa moster Lucy. ”Jag har talat med honom”, sa Quirinus. ”Ja, men jag tänkte… tala om för dig att jag vet vem det är!” sa moster Lucy och för första gången lät rösten panikslagen. Quirinus bet sig i läppen. ”Hur vet du det?” frågade han förvånat. ”Jag har vakat över dig. Det är ingen vän till dig som gör dom här sakerna. Personen kommer att slå till igen! Du måste vara på din vakt!” sa moster Lucy ”Men… om personen slår till igen, vad kan jag göra? Jag är ju bara elva år! Vem kommer att tro mig?” frågade Quirinus förtvivlat. ”Varna Dumbledore.” Moster Lucy reste sig upp. Quirinus skulle just säga något, när han såg att moster Lucy höll på att blekna bort. ”Nej! Försvinn inte!” bad han. ”Du är stark inom dig. Varna Dumbledore, han kommer att tro dig, det är jag säker på”, sa moster Lucy och log vänligt. Inom en sekund var hon borta och allt blev tyst. Quirinus slog upp ögonen. ”Moster Lucy?” sa han och såg sig om. Han var tillbaka i klassrummet. Det var bara en dröm, tänkte Quirinus. Han kände sig genast sorgsen. Han hade så gärna velat prata lite mer med moster Lucy. Men drömmen var på något sätt äkta. Moster Lucy hade ju varnat honom om att personen inte var någon vän. ”Hon menar förstås Marrigburn!” muttrade Quirinus för sig själv och stoppade ner sina anteckningar och böcker i väskan. Det var alldeles mörkt och tyst. Quirinus tittade på klockan och såg att den var fem i tolv. Han stönade tyst. Dumbledore låg väl och sov vid den här tiden, så det vore hemskt att behöva väcka honom. Dessutom var Filch och mrs Norris ute på en nattvandring så det skulle bli extra farligt att stöta på dom utanför Dumbledores kontor. Quirinus suckade och beslöt sig för att gå tillbaka. Plötsligt ryckte han till. Det hördes steg utanför klassrummet och plötsligt ryckte någon i handtaget. Quirinus slet upp trollstaven. ”Är det nån där?” Dörren öppnades försiktigt och någon kom in. __________________________________________________ Oj, nu blev det spännande! Vad kan moster Lucy mena? Och vem tror ni det är som kommer in? Skapa teorier så tangentbordet glöder. Om ni har läst första stycket av detta kapitel så ser ni kanske att Quirinus hoppas att det ska regna under sommaren. Det är kanske konstigt, men om ni har läst tidigare avsnitt, är han ju väldigt rädd för vatten, och han kunde ha drunknat i sjön om inte James hade ingripit. Jag ska ge er länkarna till dessa kapitel så ni förstår vad jag menar. Kapitel 18 (I det här avsnittet berättar Quirinus att han råkade utför en otäck grej i en sjö när han var fem år. Detta gör så han inte vågar vara i närheten av sjöar, i och med att han blev så skrämd efter olyckan. Sedan retar kusinerna honom just för att han inte kan simma.) Kapitel 24 (I detta kapitel blir Quirinus träffad av Avväpningsbesvärjelsen och hamnar i den djupa delen av sjön och med tanke på att han inte är simkunnig, grips han av panik. Tur att James räddade honom! ) Så det kanske bringar klarhet i frågan varför han vill att det ska vara mulet och kallt. Tänk också på de som har pollenallergi. De vill helst att det ska regna ibland så att all pollen inte flyger omkring i luften. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 12 aug, 2016 15:53 |
LunaLovegood123
Elev |
Superbra
12 aug, 2016 16:11 |
Lollo16
Elev |
12 aug, 2016 22:06 |
Du får inte svara på den här tråden.