Dem Fem Marodörerna.

Efter en stund då Sally desperat försökt hitta en utväg från den blodtörstiga varulven sken hon upp. Hur dum kunde man bli? Det var ju vid såna här tillfällen hon hade bestämt att hon skulle använda sin kraft som animagus.
Hennes mamma hade tyckt att det var en dålig ide från början, hur många gånger skulle hon förvandla sig till en spindel?
Men det faktiskt varit väldigt användbart det senaste året, även om hon själv inte tänkt på det.
Hon koncentrerade sig ett kort tag, hon var inte van vid förtrollningen än så det gjorde en aning ont.
Efter någon sekund var hennes skugga borta från månljuset och hon försökte att inte flyga iväg när varulven ylade sitt höga klagoljud. Hans byte hade försvunnit ur hans sikte och han rev hårt med naglarna mot trädstammen.
Varulven vände på klacken och började leta efter flickan som nyss försvunnit. Men vad han inte visste var att flickan satt på samma gren som förut och log överlägset. Sally började röra på sig med sina långa spindel ben.
"Remus!" hörde hon några ropa genom mörkret. "Remus!?" ropade James och Peter i kör. Sirius hade fortfarande skepnaden som en fruktansvärd hund.
Sally tittade på de med sina åtta ögon och sedan mot varulven som stod och andades långsamt. Varulven tittade ner i marken, antagligen utmattad. Sally såg hur James ändrade skepnad till en kronhjort och tittade med stora ögon på skepnaden.

Allt gick väldigt snabbt egentligen, Sirius låg på marken, han hade fått ett hårt slag på armen och blod spred sig. James tittade ner på Remus som också låg på den krokiga marken då han fått tillbaka sin skepnad som en människa. Peter försökte panikslaget att fixa Sirius blödning. Sally ångrade så mycket att hon hade följ efter. Man hörde hur Remus grät tyst då han satte sig ner bredvid Sirius, förstod att det var hans händer som skadat sin vän.
"Kom vi måste hjälpa honom till Madam Pomfrey..." hörde de plötsligt en flicka säga. Sally tog tag i Sirius arm och la den över hennes axlar. Hon la sin arm runt hans midja så att han kunde stödja sig själv på henne. Hon kände deras blickar medan hon gick, men hon sa inget, hon vågade inte.

Underbart kapitel!!! Hur kan du skriva så bra? Är det ens tillåtet att skriva så här bra???

Snygg vändning!

Ny läsare du är ju såååå braaaaa

Tack så mycket. ♥ ^^

Sally försökte att inte ramla på rötterna medan hon gick, för hon visste att hon inte skulle orka resa sig upp då.
"Jag kan ta honom om du vill?" sa James och sträckte fram armarna.
"Nej, det är okej, jag behöver ändå få lite muskler." skrattade hon tyst och fortsatte att gå. James log mot henne medan han hjälpte Remus en aning med att komma framåt. Sally såg några tända lampor lysa inne i det mörka slottet, antagligen skulle hon inte få sin chokladpudding i alla fall.
Innan hon hann gå in i skolan öppnades portarna av sig själva.
"Mr Potter, vart har ni varit?" frågade Professor McGonagall med sina glasögon lite längre ner på nässpetsen, antagligen hade hon inte hunnit tagit av de innan hon fick reda på att de här eleverna inte var där de skulle.
"Öh.. ute?" svarade han och McGonagalls blick gled över de fem elvaåringarna som stod i en klump.
"Oh my.. Vad har hänt med Mr Black?" frågade hon och struntade helt i hållet vart de hade varit så sent på kvällen.
"Jo, det är en lång historia professorn, jag tror det är bäst att han får träffa Madam Pomfrey." sa James, glad över att han slapp utskällningen.
"Jo.. det har du rätt i." svarade McGonagall och gick fram till Sirius. "Jag tar honom dit, ni går mars i säng." sa hon och tittade strängt på de olydiga barnen. "Hörde ni vad jag sa?"
Eleverna nickade snabbt och skyndade sig iväg, de ville inte göra McGonagall på dåligt humör. På vägen till sällskapsrummet bestämde de att gå och träffa Sirius dagen där på och se om han mådde tillräckligt bra för att gå till Hogsmead. När de kom in i sällskapsrummet sa Sally adjö till de andra och smög upp till sin sovsal.
Hon visste att hon skulle få flera frågor om det som hände under kvällen dagen efter. Men hon orkade inte oroa sig över det, hon behövde verkligen sova en liten stund i alla fall.

Ny läsare! Jättebra!

Super!

Efter ett par timmars sömn vaknade Sally ut av den starka och vackra solljuset. Även om de mörka molnen var på väg över skolan sken solen ovanför. Sally satte sig upp och blev förvånad då hennes huvud inte längre gjorde ont. Hon var också förvånansvärt pigg från vad hon hade kommit ihåg.
Hon tog ett djup andetag och drog benen över sängen. Hon lät fötterna nudda den mjuka och varma mattan då hon ställde sig upp.
"Konstigt.." sa Sally för sig själv och tittade sig omkring, hon kunde inte sluta undra hur mycket klockan egentligen var. För ingen ut av de andra flickorna var i sällskapsrummet med henne. Sally kände hur hennes mage kurrade och skulle precis gå ut från sovsalen då hon insåg att hon bara var i sin pyjamas. Hon gäspade tungt och gick mot en byrå, vad skulle hon ha på sig? Det såg ut att vara rätt varmt ute och om hon kom ihåg rätt skulle det vara lördag, vilket betydde ingen lektion.
Hon satte på sig en mintgrön kjol och en ljusrosa flis. Hon drog på sig sina strumpor och gick ut ur sovsalen efter hon satt upp håret i en slarvig tofs.
"Men klockan är ju två, vi måste sticka till Sirius snart." muttrade James som satt på en ut av de mjuka fåtöljerna i sällskapsrummet. Hans blick var riktad mot elden och hans hud var blek, han var antagligen rädd för vad som hade hänt med hans vän, det var de alla.
"Jag är säker på att hon vaknar snart." hörde Sally Remus lugna och mjuka röst säga. Men rösten bar inte den lika stadiga tonen som vanligt, han var rädd och kunde inte sluta tro att allt ihop var hans fel.
"Väntar ni på mig?" frågade Sally och satte sig ner på armstödet ut av fåtöljen som James satt på.
James tittade för engångsskull upp från elden som piskade mot den öppna spisen.
"Vad lång tid det tog!" sa James. "Hur länge sover du?"
"Hehe.. sorry, men jag är van vid att folk väcker mig." skrattade Sally tyst och kliade sig på huvudet.
"Lite som dig James, du skulle inte ha vaknat om inte Remus hade väckt dig." log Peter och James vände blicken mot honom så att han tystnade. Remus skrattade lite och ställde sig upp från soffan som han satt på bredvid Peter.
"Ska vi gå då, jag tror säkert att Sirius är lite uttråkad." log han och James nickade instämmande.