Godsrinn striith [PRS Emma07 och Vidomina]

Tor var långt ifrån nöjd med straffet, även om han kunde förstå att jarlen inte ville ge sin egna son ett hårdare straff. Vem hade velat det? Men det hade trots allt också varit ett mordförsök, på hans Shiva. Vad hade hänt om inte Tor varit i närheten? Han ville inte ens tänka tanken. Den där Ryland förtjänade allt straff han kunde få, den jäveln. Men tyvärr var det inte upp till Tor att bestämma straffet. Dessutom kändes det som ett rent hån att påstå att gudarna skulle rena honom - inte om Tor hade det minsta att säga till om, i vart fall. Han fnös och vände bort blicken från Ryland och till Shiva, en betydligt trevligare vy.
"Gudarna? Inte ens Balder skulle förlåta honom vid det här laget, och det är nog definitionen av en förlorad själ." fnös han, gjorde sig inte minsta lilla bekymmer för att dölja sitt missnöje. Vikingarna kunde gärna få se att deras straff sannerligen inte gladde gudarna, som de åtminstone påstod sig värdera så högt. Som om.


Thyra såg tillbaka på Loke i någon snabb sekund innan blicken återgick till Björn. Normalt sett hade hon kanske märkt av hans irritation, men inte nu. Nu snurrade huvudet alldeles för mycket av alla tankar. Hur kunde Björn vara tillbaka, hur kunde han vara vid liv? Det kändes som evigheter sedan hon fått beskedet om hans död. Det var ett kapitel av hennes liv som hon lagt bakom sig, hon var någon annan nu. Det var inte samma Thyra längre.
"Vi går ut och pratar." nickade hon innan hon följde sin gamla make ut ur värdshuset.

Hon visste inte hur länge hon var medvetslös, men från vad som kändes som ingenstans vaknade hon till igen. Hade en dundrande huvudvärk och frös, och insåg snabbt att hon satt på golvet. Nej, satt fast på golvet. Kring handlederna var hon fastkedjad som en hund. Vad hade hänt? Allt kändes som en dimma, men ju mer hon vaknade till igen, desto mer mindes hon. Björn... Det hade varit för bra för att vara sant, och hon kände sig fullkomligt idiotisk över att inte ha tänkt lite mer kritiskt. Varför skulle han ha dykt upp vid liv nu? Hon var fortfarande inte helt säker på vad eller vem han var, men nu när nyhetens behag lagt sig förstod hon ju att det inte var den karl hon en gång varit gift med även om han bar hans ansikte.

Det var inte först när två vikingar, på Gerwulfs beordran, tog tag i Rylands handleder för att dra honom därifrån, som Ryland verkade på ett sätt vakna till liv. Han skrek rakt ut och tippade huvudet bak av ilska. Försökte att dra sig loss. Men han hade inte alls samma styrka som de muskulösa männen. Han jämrade sig högt. ”Far! Far! Ser du inte? Hmpf. Jag.. Nej..! Sluta! Nej, ni har fel!” Han hade ingen chans. De hade släpat honom genom halva hallen nu, närmade sig utgången då Ryland igen tog till orda. ”Ni vet inte vad ni gör!! Jag gjorde bara det som var rätt! Det som var sagt och bestämt åt mig! Jag är oskyldig!! Hör ni det?! O-skyl-dig!”, vrålade han.
Gerwulf valde att backa. Även om det inte syntes på honom så skämdes han över sitt beslut. För att inte tala om hans hustru. Hon visste att det inte fanns något att göra, domen var redan gjord. Hon grät tyst och lade en hand över sina läppar för att på så sätt kväva snyftningarna.
Vikingarna i hallen följde efter Ryland. Shiva stod kvar och såg efter. Hon behövde inte se det. Hon ville inte se det. Hon var fortfarande missnöjd över straffet.
Ute i solljuset släpade de Ryland och knuffade i honom i en djup håla, långt ner i marken.
En dov duns ekade när den smala kroppen träffade den jordiga marken. Ryland jämrade sig och ville säga något mer, men när de stängde gallret ovanför honom avbröt han sig själv. Något i honom brast. Han kunde inte skilja på verklighet och fantasi. Ett lugn infann sig hos honom samtidigt som han blickade upp i den klara skyn. Allt det här var meningen, ja, såklart att det måste vara så.
Vikingarna såg ner på Ryland, väntade på att han skulle säga något mer, men tröttnade snabbt då de bara möttes av hans tomma blick. Vem kunde veta vad som försiggick i hans huvud?
De lämnade honom och gick till sitt.
Shiva ville säga något till Tor, om hur missnöjd hon var, men innan hon han uttrycka sig så öppnade portarna till hallen ännu en gång och omänskligt fort så rusade Loke fram till Shiva, eller rättare sagt, till Tor.
”Tor! Det är Thyra. Hon är borta. Björn, han, ja, jag tror det är något lurt där. Det är han, vad hetere, ja, hennes före detta man. Ingen vidare kille, närmen, kom, vi måste hitta henne.”
Han tog tag i Tors arm och började dra honom därifrån.