Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Cecilia gick efter Lucia upp på övervåningen. Hon såg sig om. Tog in den nya miljön. Allting, varenda detalj, var vacker. Som ur en dröm. Idylliskt. Eller sagolikt. Kanske allt på samma gång. Hon visste inte.
"Havsutsikten då.", skrattade hon som om det vore självklart. Blev hon erbjuden det bästa, så skulle hon inte tacka nej.
Hon såg åt samma håll som Lucia pekade åt för att få syn på dörren till hennes rum. "Okej, jag gissar att det här blir mitt rum då?", frågade hon och tryckte ner handtaget på dörren så att den svängde inåt och framför henne uppenbarade sig ett stort sovrum.
"Javisst, Mara. Har du gjort dig installerad och så, varsågod, gå och hjälp Alba med maten. Jag ska se mig omkring.", sa Gian och log åt Maras håll för att sedan försvinna därifrån.

Hon log och nickade.
"Japp det är ditt för veckan." Hon sträckte ut sin hand.
"Vi kommer dela balkong med. Men ge mig din mobil så lägger jag in internet till sig." Hon gav henne ett leende.

"Okej!" Hon gick mot köket och snart hördes sång från köket där Alba och Mara stod och lagade till maten.
Hon kokade pastan medan Alba skar upp lambitar för att sedan marinera dem med örter.
"Allt bbra?" Alba såg på sin syster och hon stannade upp.
"Jag mår bra. Det är ingen fara."

Cecilia drog med sig bagaget in på rummet och lämnade den vid fotändan av sängen. Hon såg sig om. Vackert. Sängen, ett bord med stolar, en spegelbyrå, en bokhylla proppad med böcker. Växter. En vacker kristallkrona. Cecilia var imponerad.
"Här.", sa hon och räckte över mobilen till Lucia. "Jag vill duscha innan middagen och byta om. Jag kommer och hjälper till med middagen sedan."

Hon tog mobilen och fixade snabbt så hon hade internet och såg upp med ett leende.
"Det är självklart. Efter middagen kan jag visa dig runt. Det är rätt fantastiskt." sa hon och lade ner henes mobil.
"Jag går och ser efter att det blir bra. Kan duka. Det är rätt varmt så vi kommer att äta ute tror jag."

Cecilia nickade och tog emot mobilen igen med ett leende.
"Det låter bra. Jag ser fram emot att se mig omkring.", sa hon, men gissade att de bara skulle hålla sig nära villan. Villan var ju trots allt en syn i sig. Och enorm. De hade ett stort område att undersöka om de så ville.
Hon gillade idén att de skulle äta ute. Hon hoppades att det skulle bli svalare snart, när det närmade sig middagen.
"Okej. Det är bäst jag ringer pappa då. Jag kommer snart och hjälper till.", sa hon och knappade in Matteos nummer för att ringa honom.

Hon nickade och gick ner för att komma in i köket. Såg sina syskon laga mat och log. Snabbt plockade hon fram tallrikar.
"Vi sitter ute tycker jag. Det är så varmt."
Alba såg upp och sedan över axeln.
"Det låter som en underbar idé" Han nickade och vände sig till köttet igen.

Cecilia duschade och bytte om till en ny sommarklänning i en mörkblå färg. Hon fixade håret i en slarvig uppsättning, främst för att få det ur ansiktet och nacken för att sist sminka sig kring ögonen och måla läpparna.
"Pappa hälsar.", sa Cecilia då hon klev in i köket. "Det doftar gott- vill du ha hjälp, Alba? Ska jag göra salladen?", erbjöd hon sig för att sedan gå fram till bänken. Hon blickade ut genom fönstret och log då hon såg den vackra trädgården. "Det ser fint ut, ute. Jag tycker vi gör Lucias idé, att äta utomhus."

Alba såg å Cecilia och nickade.
"Åh sallad bra idé. Det finns tomater och sådant i kylen. Det brukar vara längst ner. Ta gärna av rödlöken och mozarellan med." Han log stort.
"Jag tycker det med. Att se solen gå ner med god mat och god dricka är det bästa. låt vinet och läsken vara kvar sålänge."
Han log och återgick till att steka köttet.
"Jag hoppas du är på badhumör efter vi har en egen stege och en pool så välj vad du vill."

Gian och Valentino kom tillbaka till köket för att se efter de andra. "De doftar gott, Alba!", sa Gian glatt och skrattade. Han passerade genom rummet för att gå ut på trädgården genom dörren till verandan. Cecilia visste att han bara såg sig om för att försäkra sig om att de var i säkerhet. Att de var trygga. Han patrullerade, skulle en kunna säga. Hon suckade lite lågt åt sin bror, inte så att han skulle höra. Istället fokuserade hon på att skära tomaterna. Lägga bladen i salladsskålen. Hon hade sett sin mamma, och framför allt sin farmor Franscesca, laga samma sallad. Det kändes bra att få ta med sig ett minne av henne, nu när hon faktiskt var på den plats där Franscesca spenderat den största delen av sitt liv.
"Vi får se vad jag känner. Just nu är jag mest hungrig. Och trött. Jetlagen känns fortfarande.", erkände Cecilia och skrattade lite då.

"Åh tack. Det blir gott hoppas jag.." Han lade upp köttet på ett serveringsfat och bar ut det och kom tillbaka.
"Åh det kan jag förstå. Men du kommer sova så gott i kväll så du anar inte." Alba såg på henne och gav henne ett leende.
"Så vad vill du hitta på här i Italien?" frågade han. Mara kom tillbaka och hämtade glas och bestick innan hon gick ut igen.
Lucia rörde om pastan och tog fram ett dörkslag innan hon hällde av vattnet och lade upp pastan i en vackrare skål.
"Då var maten klar"