Skam
Forum > Fanfiction > Skam
Användare | Inlägg |
---|---|
Trezzan
Elev |
13 dec, 2020 07:53 |
Elzyii
Elev |
Kapitel 16
Välja sida Dagen i vid-behov-rummet såg också ut att bli den sista dagen som jag och Ginny talade med varandra. Till en början var det skönt. All min ilska gjorde att jag självmant tog omvägar för att slippa stöta ihop med henne, och märkte knappt att hon gjorde detsamma. Men långsamt började jag också märka en förändring hos dem andra. Det var inte bara Ginny som undvek mig. Lavender och Parvati som jag delade sovsal med slutade abrupt att prata med mig. Vi hade aldrig haft någon närmare relation, särskilt inte jag och Lavender som jag hade väldigt svårt att förstå mig på. Men vi hade åtminstone bytt några ord med varandra på kvällarna och under lektionerna. När Parvati och hennes tvillingsyster Padma hade tvingats åka hem morgonen efter då Dumbledore hade påträffats död så hade jag till och med fått en kram av henne. Nu när hon och hennes syster blivit myndiga så hade dem återvänt till skolan och Dumbledores Arme. Ginny som alltid hade föraktat Parvati och Lavender umgicks plötsligt med dem. Jag såg dem sitta tillsammans i fåtöljerna längst in i uppehållsrummet; Ginny, Dean, Seaumus, Parvati och Lavender. Neville brukade svansa efter, alltid två steg bakom Ginny med huvudet nedsänkt. Ibland sneglade han ledsamt åt mitt håll men sa ingenting. En morgon var Parvati och Lavenders sängar prydligt bäddade och koffertarna borta. Först trodde jag att dem ändrat sig och åkt hem, men när jag sedan såg dem komma efter Ginny nerför spiraltrappan som ledde till sjätteklassarnas sovsal förstod jag. Dem ville inte sova i samma sovsal som en förrädare. För det var det jag betraktades som. Nu kunde jag förstå hur Harry känt sig under sitt andra år på Hogwarts då alla trodde att det var han som skickade Basilisken på mugglarfödda elever. Jag försökte verkligen att låtsas om som att min nyvunna ensamhet inte gjorde mig något. Men den gjorde ont. Samtidigt som jag kände mig sårad så gjorde ilskan ett mörkt bo i mitt hjärta. Starkare än aldrig förr önskade jag att Harry, Hermione och Ron skulle komma tillbaka. Det var under trolldryckslektionen nästkommande dag som jag hittade den första lappen. Den var inte särskilt väl dold utan låg längst ner i min kittel. Hopknölad och med spretig ful handstil, som om den som skrivit lappen gjort allt för att få hatet att synas. ”DITT BLOD KOMMER ATT PRYDA MITT ANSIKTE.” Jag stirrade på texten. Blev tvungen att läsa om det flera gånger. En kall kåre letade sig nedför min ryggrad. Blaise, som stått och rört frenetiskt i sin kittel bredvid mig, kom av sig. ”Vad är det där?” Han rynkade på ögonbrynen och jag skyndade mig att stoppa undan lappen. ”Vi tar det senare”, mumlade jag och fortsatte med min trolldryck. Plötsligt kände jag mig betraktad och lyfte blicken från trolldrycken. Snapes gråa, kalla ögon såg rätt in i mina där han stod framme vid katedern tillsammans med Snigelhorn. Jag kunde omöjligt läsa av hans uttryck men någonting sa mig att han hade sett mer än jag önskat att han hade sett. Jag kunde känna hans forskande blickar följa mig resten av lektionen ända tills jag äntligen klev ut ur klassrummet. Jag kunde fortfarande se de kalla svarta ögon riktas mot Dumbledores döda fallande kropp. Vi hade haft lektionen tillsammans med dem få Huffelpuff elever som kvarstod. Varje lektion som vi inte hade med Gryffindor var nu mer en befrielse och jag följde Blaise och Nott uppför trapporna som tog oss ut från de dystra fängelsehålorna. ”Försvar mot svartkonster”, läste Blaise från schemat. ”Kan vi inte skolka?” Han såg verkligen orolig ut. ”Jag har ingen bra känsla, jag har verkligen inte det.” ”Du, Jacobsson!” Innan jag hann reagera hade jag slagits till marken. Jag tappade luften och kippade efter andan. Ett gäng fötter hade kommit fram till oss och jag försökte förtvivlat ta mig upp på fötter, men kunde inte röra mig. ”Vad sjutton håller ni på med!” Blaise räckte mig sin hand medan han skrek åt mina angripare. ”Vad gör ni sådär för?” ”Tyst med dig Zabini, din ynkrygg!” Jag såg hur en flicka trädde fram. Hon var lång och smal. Det ljusa håret dansade över hennes nätta axlar. Hennes klädnad bar samma färger som min. Omkring henne stod en blandad skala av rött, gult och blått. Det högg till i hjärtat när jag såg att rött helt klart var överrepresenterat. ”Du har förstört tillräckligt för oss. Det är på grund av DIG som allting gått åt pipan!” ”Vad menar du?” Jag kunde inte hålla rösten stabil trots att jag verkligen försökte. Hjärtat dunkade i bröstet och jag var både rädd och chockad. Jag kände igen flickan som Virgina Werhell, en femteårselev som jag aldrig riktigt hade lagt märke till tidigare. Hennes vackra ansiktsdrag som skvallrade om att hon var av Vilie släkt var nu hårt sammanpressade. Hon var verkligen förbannad och i stånd att göra vad som än föll henne in. ”DU och ingen annan är problemet här!” Hon tog ett kliv fram och ännu ett. ”Ser du inte det själv? Du klampar in och tror att du kan styra hela skolan. Det är nu eller aldrig man måste välja sida, Jacobsson, och det verkar som om du gjort FEL val när inte ens ditt eget elevhem vill veta av dig längre!” Hon kastade en föraktfull blick på Blaise och Nott. ”Du ska bort härifrån, fattar du det? Åk hem till ditt eget jävla land och ställ till oreda men lämna oss ifred!” Fler och fler elever samlades runt omkring oss som flugor kring ett kadaver. Flera slytherinare hade också anslutit sig till åskådarna men de stod i en klunga och betraktade oss lite på avstånd högljutt mumlande med varandra. Jag kunde urskilja Pansy och hennes skräniga väninnor någonstans i högen av grönt och silver. ”Hur vågar du tala så till Elli?” Blaise var upprörd. Hans ögon hade svartnat och han stirrade på Virgina med trollstaven höjd. ”Ett enda ord till och jag…” ”Ja vad ska ni göra? Bita mig?” Det sista sa hon åt Notts håll. Hon hånlog. ”Jag är trött på det här nu, förstår du?” Hon stirrade återigen på mig. ”Om inte jag sätter stopp för dig så gör någon annan det. Man kan inte vara på två sidor, fattar du det? Antingen så är man MED oss eller så är man med DEM!” Hon viftade med trollstaven mot Slytherinarna. ”Och om du har minsta lilla självbevarelsedrift, vilket jag faktiskt tvivlar på att du har, så kommer du över till rätt sida illa kvickt!” Vi mötte varandras ögon. Mina mörka mot hennes isande blåa, som havet en stormig sommarnatt; vackert men så förrädiskt. ”Tänk dig noga för nu, Jacobsson. Väldigt noga.” Hon knyckte på nacken, krökte på läpparna och vände sig sedan hastigt om. Det såg ut som om Blaise för ett ögonblick tänkte slänga en förhäxning på hennes ryggtavla, men han stod emot frestelsen. ”Vad händer här? Har inte ni lektioner att vara på?” Professor McGonagall, slitnare än någonsin, viftade åt eleverna som skingrade sig åt alla håll. Hon höjde frågande på ögonbrynen åt mig, men jag skakade bara sammanbitet på huvudet. Jag tvingade tillbaka tårarna, plockade upp min trollstav som fallit ur klädnaden och torkade av den. ”Är allt som det ska här?” McGonagall såg först på mig och sedan på Blaise. Han öppnade munnen men stängde den igen efter en snabb blick på mig. ”Ja… Jo…” ”Ni borde vara lite försiktiga. Erat umgänge…. Kan uppröra folk.” Hon sa inget mer, men jag kunde läsa resten i hennes ansikte. Jag kunde också se en förvåning och en stolthet och det gjorde mig lite bättre till mods. Hon nickade kort åt oss och fortsatte sedan iväg in mot slottet. ”Är du…okej?” Blaise la en hand på min axel. ”Jadå.” Jag drog ett djupt andetag. ”Det är såhär det kommer vara nu, eller hur?” Blaise och Nott tittade på varandra men svarade inte. ”Jag vet det. Ni behöver inte säga något. Ni behöver inte umgås med mig heller. Ni kanske också kommer råka illa ut och det…Det vill jag inte riskera. Det här är emot reglerna, eller hur? De oskrivna reglerna på Hogwarts?” ”Det är…” Blaise gjorde ett försök att prata men tystnade lika fort igen. Han såg hjälplöst på Nott. ”Det är… Det har nog aldrig…” ”Det är emot principerna.” Notts röst var lika lugn som alltid. ”Men vad är inte det just nu…” ”Jag bryr mig i alla fall inte.” Blaise log mot mig. Hans mörka ögon glittrade. ”Jag har aldrig haft en vän som du, Elli. Om det betyder att jag kommer råka illa ut så är jag beredd att betala det priset.” Jag kände återigen tårarna stiga i ögonen men den här gången var det av glädje. Jag slog armarna om Blaise och han kramade tillbaka. ”Tack Blaise. Tack.” Jag vände mig sedan mot Nott. ”Du vet redan vart du har mig. ” Jag gav honom samma leende och slog armarna om honom också. Lappen låg bortglömd i fickan, för stunden lika obetydlig som Virginia Werhell. Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 13 dec, 2020 22:20 |
Avis Fortunae
Elev |
Sällan har jag längtat ihjäl mig så mycket efter ett kapitel som nu.
Vet ju att du har massor av underbara texter där som ligger och väntar ... och vi är i samma universum. Eller i alla fall nästan. Så jag tar emot kapitel 16 med öppna armar och hade ju den stora förmånen att få prata med dig om det precis när det lades ut. Vilket betyder att du vet de flesta reaktioner från mig Din värld lever, Elli är levande, hon är någon jag vill följa och se världen med hennes ögon. Beundrar henne så otroligt för hur hon korsar de traditionella gränserna och känner att hon gör helt rätt i den märkliga tiden på borgen. En tid när gammal vänskap splittras och nya grupperingar uppstår, som med Ginny. Elli gör det viktigaste: hon vågar korsa gränserna. Hon ser var viljan finns, och jag älskar henne för det. Men nu ses hon som en förrädare. Undrar vem som har skrivit den där lappen i kitteln! Skulle ju kunna vara Virginia Werhell, med tanke på vad som händer sedan. Jag gillar att vi får möta en ny karaktär och blev själv inspirerad att skriva om henne, skildra henne i Borgen. Snappe betraktar Elli. Vad vet han? Har någon gett honom ett uppdrag angående henne? Metrimona skulle definitivt vilja veta, men Snappe är ju hemlighetsfull, även mot henne. En liten antydan om att Blaise vill skolka från Jessicas lektion. Han har ingen bra känsla ... det ligger något mellan raderna där men VAD? Blir så nyfiken ... Och det är kusligt att i nya, skrämmande tider träder helt nya drag fram hos personer, och till och med nya personer träder fram. Som att Ginny är så förändrad och att Virgina Werhell dyker upp. Dessutom väsentligt yngre än Elli, men ändå så öppet hatisk och med gruppen bakom sig. Men kanske någon bevittnade den hemska mobbningen och agerade? Jag har en idé till ett nytt kapitel ... och btw: BLAISE OCH NOTT ÄR UNDERBARA! ♥♥♥ Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 18 dec, 2020 19:25 |
Trezzan
Elev |
Åh Elli… Alla tar avstånd. Inte bara pojken hon älskar utan även de hon såg som sina vänner. Världen förtjänar inte Elli! Hon är alldeles för godhjärtad. Alla som kan och vill hjälpa till bör ju få göra det - precis som hon säger. Det finns ingen vinnare och förlorare i krig. Alla är förlorare som bara försöker överleva…
HATAR direkt mobbaren Virginia. USCH. Henne ska definitivt Filch hänga upp i fängelsehålorna... ♥ 3 jan, 2021 00:12 |
96hpevanescence
Elev |
UTMÄRKT kapitel som vanligt ♥
Man har ju under sin livstid glidit ifrån ett antal människor, så kan verkligen relatera till Elli i början med att hon och Ginny glider ifrån varandra mer och mer. Iofs har jag aldrig blivit utfryst på det sättet heller, men ändå. Också spännande med att Lavender har en liknande roll i din fic som hon har i min xD hon har det aldrig lätt den stackaren... Men omg, den där hemska lappen! O.O den här ficen tar verkligen mörkare och mörkare vändningar, men jag gillar det! Jag hatar ju att alla (inte Blaise och Theo ♥ ♥ ♥ ) är emot Elli, man vill ju bara skutta in i situationen och bah "HEJ, vad fan gör ni??????!" Men också McGonagall ♥ Gud vad jag älskar henne, denna starka kvinna som gör allt i sin makt för att hålla denna skolan på fötter. Längtar efter mer!! 16 feb, 2021 17:26 |
Avis Fortunae
Elev |
Kapitel 17 och 18 … kan inte sätta ord på hur mycket jag längtar efter dem just nu. ♥
Jag älskar att fly till vår berättelse, vårt universum. Att skriva är verkligen att bearbeta vardagen, IRL-verkligheten. Dessa grupperingar som är nu på slottet, och den sanna vänskapen som finns där man inte riktigt anade. Blaise och Theo som på sina alldeles egna sätt visar sig vara klippor för Elli just nu. Edit 2024: De nyredigerade kapitlen kommer nu, i samarbete med Elzyii, upp på wattpad. Kapitel 1 - Ormens boning Kapitel 2 - I en annan del av England Kapitel 3 - Huset fullt av ormar Kapitel 4 - Längre än för alltid Kapitel 5 - Resan till det förgångna Kapitel 6 - Brevet Kapitel 7 - Ännu ett brev Kapitel 8 - Tårarnas tid Kapitel 9 - Tecken Kapitel 10 - "Försvar" mot svartkonster Kapitel 11 - Straffkommendering och Dementorer Kapitel 12 - Hemligt möte Kapitel 13 - Styrka PG13+ Kapitel 14 - All vänskap är inte godkänd vänskap Kapitel 15 - Jessica Raven Kapitel 16 - Välja sida Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 31 okt, 2021 12:54 |
Trezzan
Elev |
Så himla roligt att det varit liv i både DM och nu i Skam!!!! Och nya uppdateringar kommer ju på Wattpad också, så roligt. Alla ni som väntar eller vill läsa igen - gå in där! ♥
4 apr, 2024 21:45 |
Avis Fortunae
Elev |
Tack Trezzan, du är bäst!
Dawn Snooky Meowsy catradora Gik Nordanhym 96hpevanescence ginnymollyw Leoney Mintygirl89 Pixelow Zendaya Det är med stor glädje vi med Elzyii kan meddela att kapitel 17 nu äntligen kommer ut! Vi har tillsammans redigerat hela Draco Memoraid samt de 16 kapitlen i Skam och nu är det dags att fortsätta följa Elli genom den sjunde årskursen på Hogwarts. Kylan sänker sig över slottet och det finns mycket att kämpa med… Kapitel 17 Ormarnas band Men Blaise och Nott kunde inte vara mitt sällskap hela tiden. I sällskapsrummet var jag ensam. På flera lektioner var jag ensam och alla nätterna i sovsalen, där jag låg vaken och grubblade, var jag ensam. Det fick mig att tänka mer på Draco än vad jag gjort på länge. Fanns han ens kvar i livet? Blotta tanken på att han inte gjorde det fick mig att drabbas av panik. Det blev ännu kallare. Sjön frös till is och snön lade sig över slottet som ett vitt slumrande täcke. Jag tog promenader så ofta tillfälle gavs då dessa fick mig att hålla humöret uppe i den tillvaro som jag inte själv valt. Julen närmade sig och med den kom min ångest. Blaise skulle resa bort över julen. Han hade ursäktat sig flera gånger och jag hade varje gång avbrutit honom. Harry, Hermione och Ron lyste med sin frånvaro och givetvis gjorde Draco detsamma. Bara för att plåga mig lite till så begav jag mig iväg till stugan som Draco och jag gått iväg till vid festen för nästan ett år sedan. Ingen hade brytt sig om att låsa efter sig och jag kunde utan problem gå in. Någon, antagligen Hermione, hade sett till att det blivit ordentligt städat. Var sak på sin plats. Alla fläckar var borta, sängen där jag och Draco hade legat med varandra för första och enda gången var bäddad. Jag satte mig på den, lät fingret löpa över kuddarna. Försökte minnas men allting flöt ihop till en suddig, rörig massa i mitt huvud. Kanske hade det bara varit en dröm? Jag var inte säker längre. ”De träffas varje dag nu.” Blaise följde klungan med Ginny i spetsen med blicken. Jag tittade upp från boken lagom för att se hur Ginny kastade ett ilsket ögonkast mot oss. Jag blängde tillbaka. ”Vi borde skvallra på dem.” Blaise spottade efter dem. ”Det skulle vara rätt åt dem.” ”Då är vi lika dåliga som de.” Jag skakade på huvudet. ”Det är inte värt det.” Blaise såg besviket på mig, sedan ryckte han på axlarna och fortsatte skriva i sin lärobok. Samtidigt tog idén, som legat och grott i mitt bakhuvud en längre tid, form. ”Vi skapar ett eget DA.” Min röst fick både Blaise och Nott, som numera alltid befann sig i min närhet, att vända sig om och se på mig. Blaise rynkade ihop ögonbrynen, så där som han alltid gjorde när han blev förbryllad. ”Menar du allvar?” ”Varför inte? Om de kan, så kan vi. Vi behöver också träna upp vårt försvar. Kanske mer än någonsin.” Ginnys ansikte dök upp på min näthinna och jag kände ett sting av ilska. ”The Snakes”, sa jag tyst. ”Vi ska heta The Snakes.” Nott hade hittat det bästa gömstället för oss att träna på. En liten glänta, väl dold från insyn och tillräckligt rymlig för att vi tre skulle få plats att utöva magi. Eftersom den låg alldeles i utkanten av den förbjudna skogen så var det tomt på andra elever. Nott hade bevakat den i dagar, och när ingen Dödsätare hade satt sin fot där på nästan en vecka slog vi till. Vi hade ingen plan. Ja, jag hade det inte i alla fall. Det som drev mig var beslutsamhet men framförallt ilska. Jag ville platta till Ginny och hennes nyvunna ego. Jag ville visa henne och hennes lika trångsynta vänner att ingen, inte ens de, kunde påverka mig. Sedan ville jag träna. Jag hade alltid tyckt om DA, och jag hade aldrig känt mig så trygg som när Harry, Ron, Hermione och jag tränat tillsammans under förra året. Jag mindes fortfarande hur våra patronusar svävat omkring i det svagt upplysta rummet, hur min enhörning lekfullt hade sprungit sida vid sida med Hermiones utter för att sedan lösas upp tillsammans i ett skimrande silvrigt sken. Rons terrier och Harrys hjort hade gjort tappra försök att följa dem, men framförallt hjorten hade varit mycket större och inte alls lika smidig, liksom tyngd under sina praktfulla horn med många förgreningar. Då Hermione påtalat dess storlek och att det hade sina fördelar att helt sakna horn, så som hennes utter gjorde, hade Harry och Ron flinat åt varandra och jag hade himlat med ögonen åt deras antydan. Jag, Blaise och Nott hade bestämt oss för att träffas vid gläntan tre gånger i veckan – samma dagar som DA träffades. Risken att Ginny och hennes kumpaner skulle komma och snoka minskade eftersom jag visste att de gjorde allt för att hålla sina möten hemliga. Så gjorde även vi. Den här tidiga morgonen var extra kylig. Röken stod som en sky ur våra munnar och trädens kronor hade bildat ett lätt snötäcke. Vi tränade avväpning i skenet från den upplysningsförtrollning som Blaise hade kastat under granarna alldeles där vi höll till. Deras enorma toppar föll ner över oss och höll oss gömda, invaggade i en falsk trygghet. Vi såg oss ständigt om över axeln, redo att möta en äkta fiende. Blaise var fortfarande hopplöst dålig på att avväpna, och när Nott hade fått honom att falla baklänges för tredje gången kunde jag inte hålla mig för skratt. Blaise såg förorättat på mig medan han kravlade sig upp på fötter. Han öppnade munnen för att svara emot Nott, som flinande hade slängt tillbaka hans trollstav. Men Nott hade stelnat till mitt i rörelsen. Som ett djur lyfte han huvudet in mot gläntan och lyssnade. Jag kände hur jag blev alldeles iskall inombords. Blaise, som inte verkade ha märkt något, gnällde om sin våta klädnad. Inte förrän Nott höll upp en hand tystnade han. “Vänta”, sa Nott, medan han fortsatte att vädra och speja omkring sig. “Det är någon här, innanför skyddsmurarna. Någon som inte är van vid att vara här.” Blaises ögon gick från förebrående till oroliga. Hans grepp om trollstaven hårdnade och detsamma gjorde mitt. ”Vem där?” sa Nott med sin iskalla stämma. ”Jag vet att du är där.” “Det är väl den där satmaran Virginia förstås!” fräste Blaise och jag hörde honom göra en häftig rörelse. “Homenum revelio!” Mellan grenarna klev en kvinna fram. Hon var vacker med långt, mörkt hår och en nästintill lika mörk klädnad som satt perfekt på hennes slanka kropp. Hon såg vagt bekant ut men i stundens stress kunde jag inte placera henne. Försiktigt, utan att flytta blicken från Nott höjde hon händerna över huvudet. ”Ta det försiktigt, min vän. Jag är inte här för att göra dig, Blaise eller Elli illa.” Vi hajade till när hon kallade oss vid förnamn. Det räckte för att Blaise skulle återfå modet. Med en hastig och lite klumpig rörelse kastade han sig fram mot kvinnan med trollstaven pekande mot hennes bröstkorg: “Incarcerous!” Flera meter magiska rep sköt ut ur staven och snodde sig hårt om kvinnans kropp, stramande kring hennes dyrbara klädnad. Jag såg frustrerat på Blaise. “Nu kanske det blir ännu värre!” sa jag vänd till honom, medan även jag riktade trollstaven mot kvinnan, dock betydligt mer avvaktande. “Var du tvungen att använda den där besvärjelsen, Blaise?” “Ingenting kommer att bli värre”, avbröt kvinnan mig. “Jag är inte er fiende och har inget intresse av att berätta för någon om det här.” ”Vem är ni?” sa Blaise och stirrade på henne med vild blick. ”Vad gör ni här?” ”Jag är inte ute efter att skada er, Blaise”, sa hon, fortfarande med samma lugna röst trots att det syntes att hon var något skärrad men försökte dölja det. ”Jag heter Metrimona. Jag har tjänat som rektorns sekreterare här en tid.” Nu kände jag igen henne från stora salen och från Snapes kontor, när jag varit där och försökt ta reda på vad som gjordes åt Miriams försvinnande. Den mörkhåriga sekreteraren hade varit vacker och vänlig, men obeveklig. ”Snape.” Jag kände hur greppet om min trollstav hårdnade. ”Då är du definitivt vår fiende.” ”Nej, Eleonora. Det är jag inte. Jag har ingen vilja att skada er.” “Försök inte”, sa Blaise och tog ett steg närmare, i beskyddande position framför mig. “Om ni arbetar för rektorn…” “Det är sant”, sa hon och såg honom lugnt i ögonen. “Jag arbetar på kontoret som en enkel sekreterare och brukar inte lägga mig i elevernas förehavanden. Det ingår inte i mina arbetsuppgifter.” “Ni följde efter oss!” Blaise viftade indignerat med trollstaven. “Ja, för att kunna hjälpa er om någon farlig situation skulle uppstå.” “Så ni tänker inte sätta dit oss? Är det vad ni menar?” Blaise lät mer än tvivlande och det glittrade farligt i hans mörka ögon när han riktade staven mot henne. “Det är precis vad jag menar. Jag skulle heller aldrig kunna skada er om jag så hade önskat.” ”Vad menar ni?” frågade jag misstroget.”Om ni så hade önskat?” Då hon inte svarade utan bara såg vädjande på mig, vände jag mig till Nott: “Theo, vad tycker du att vi ska göra?” Nott, som hela tiden hade stirrat stint på kvinnan, hade nu ställt sig alldeles framför henne. Utan att vika en millimeter med blicken vädrade han i luften. Jag kunde se hur hans ögon smalnade när han, vad jag kunde gissa, drog in hennes doft i sina näsborrar. ”Varför skulle ni tala sanning? Varför skulle vi låta er gå, va?” Blaise viftade med sin stav. Det kom en skur av purpurröda gnistor och träffade Metrimona i ansiktet. Hon blundade och vände bort blicken. ”Det stämmer. Hon kan inte skada oss. Även om vi befriar henne från repen kommer hon inte att göra oss något.” Nott hade rätat på sig. Hans bistra ansiktsuttryck hade nu övergått i ett leende, vilket fick henne att ofrivilligt rysa. Det var uppenbart att hon kände rädsla inför Nott. ”Vad menar du?” frågade jag och tittade från Nott, till kvinnan och på Nott igen. Hans leende blev ännu bredare. Det blottade hans sylvassa vita tänder under de bleka läpparna. ”För att hon är en mugglare.” Kapitel 17 på wattpad Kapitlet ur Metrimonas perspektiv (21 i Borgen) Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 6 apr, 2024 13:46
Detta inlägg ändrades senast 2024-04- 6 kl. 18:34
|
Zendaya
Elev |
Ikoniskt!!!!!!!!!!!!!!!
6 apr, 2024 17:35 |
Avis Fortunae
Elev |
Skrivet av Zendaya: Ikoniskt!!!!!!!!!!!!!!! Tack snälla för din kommentar! Ja, det känns ikoniskt att publicera detta tillsammans med Elzyii som skrivit det underbara kapitlet, vilket jag i min tur inspirerats av och vävt in i min egen story. Här kommer fortsättningen! Kapitel 18 Metrimona Vi bara gapade. ”En mugglare?” ekade jag och Blaise i kör. Blaise stirrade skeptiskt på Metrimona och trollstaven sänkte sig liksom av sig själv i hans hand innan han tveksamt höjde den halvvägs igen: “Theo, är du säker?” “Det finns inte en droppe magi i hennes blod”, svarade Nott med en ton som om han just konstaterat att det inte låg någon snö på marken. “Även om det är friskt och rent. Hon kan inte påverka oss med några besvärjelser. Ni kan sänka era stavar.” Han stod fortfarande kvar bredvid Metrimona, som försiktigt tog till orda igen. ”Det stämmer.” Hon såg på först mig, sedan på Blaise. ”Jag är en mugglare. Jag är helt utlämnad till er, men hoppas att ni inte önskar göra mig illa. Bevarar ni min hemlighet, bevarar jag er.” ”Hur har du kommit in i slottet? Det är omöjligt. Alla säkerhetskontroller. Alla halvblod…” Jag kom av mig. Hon log till svar, ett litet försiktigt leende som fick hennes vackra ansikte att bli ännu vackrare. ”Jag har andra kunskaper som det finns de som sätter värde på”, blev hennes svar. “Som sagt, jag är bara en sekreterare som utför enkel administration. Jag behövde ett arbete och fick anställning här på grund av släktrelationer. Men som ni förstår - i de här nya tiderna - är min blodstatus inget jag talar högt om.” Hennes mörkgröna ögon sökte mina och det fanns en värme i dem. “Det är inget samtalsämne för kafferasten precis”, fortsatte hon och log försiktigt mot mig. Jag såg bekymrat tillbaka, men både jag och Blaise hade stoppat undan stavarna. Pojkarna verkade vänta på mitt initiativ. “Är jag fri att gå nu?” frågade Metrimona. “Om rektor Severus Snape skulle finna att jag var borta kommer han att ge sig ut för att leta efter mig och upptäcka att ni tre är utanför skolans område tidigt i den riskfyllda gryningen. Det vore inte bra för någon av oss.” Det gick några sekunder av tystnad. “Som ni förstår”, sa jag till sist och försökte låta bestämd, “vill inte vi heller att vår vistelse här i skogen blir ett samtalsämne på kafferasten. Men om ni håller tyst om det, så nämner inte vi er blodstatus för någon. Vi tycker ju inte att blodet bestämmer en människas värde, eller hur?” Jag såg uppfordrande på de andra. Blaise nickade lydigt; han hade sänkt garden helt och såg på mig med ljusa ögon. Theo, i sin tur, ryckte på axlarna som om frågan var totalt ointressant för honom. “Ni verkar vara kloka ungdomar. Jag vill att ni är rädda om er”, sa Metrimona och såg sig vädjande runt om på oss, försökte le och vända sig till var och en trots de åtstramande repen. “Men jag lovar att inte berätta för någon om att ni befann er här idag. Jag är inte så många år äldre än vad ni är - tro mig, jag minns hur det kunde vara.” Jag nickade bara till svar, kunde inte förstå. Metrimona såg på oss en efter en. Det var något med hennes blick, något bekant. Något jag hade längtat efter samtidigt som jag skrämdes av det efter att ha varit utan det så länge. Ödmjukhet. Hennes ögon saknade den där hårda tonen som jag nu mer hittade hos merparten av alla jag mötte. Hennes ögon, stora och vackert mörkgröna, var genuina. Hon dolde inget hat eller missunnsamhet. Jag fick med ens ett suddigt minne av att de där ögonen sett på mig när jag legat i sjukhusflygeln, en diffus bild av Metrimonas ansikte bredvid min säng och att vi hade pratat, men om vad? Det kunde jag inte minnas. Hon försökte om igen le mot oss, även om det blev tveksamt. “Hennes puls är väldigt hög.” Det var Theo, nära henne igen med sin mörka, torrt konstaterande röst som om han varit en undersökande läkare. Hon vred lite på sig i repen, såg ner på dem och mumlade: “Ja, det är på grund av de här.” Utan ett ord lyfte Theo sin stav varvid de kalla, ormliknande skapelserna föll till Metrimonas fötter och upplöstes i den fuktiga mossan. Försiktigt drog hon klädnaden omkring sig. ”Var försiktiga. Faran lurar där ni minst anar det.” Det sista fick mig att tänka på Dumbledore. Jag ville ropa efter henne, be henne stanna kvar. Men när jag öppnade munnen för att tala var hon borta. Hogwarts låg i mörker. Snön, den fina, vita snön lyckades inte ens den lysa upp slottets tinnar och torn. Jag vantrivdes för första gången på Hogwarts. Hogwarts, som hade varit det närmaste jag kunde kalla hem sedan jag flyttade till England. Jullovet närmade sig. Jag mindes det föregående med värme. De förväntansfulla, glada eleverna. Hagrids bullrande skratt, Dumbledores leende bakom halvmåneformade glasögon. Sjungande husalfer och paketpapper i drivor. Förväntan och glädje. Jag hade tillbringat julen i Sverige tillsammans med Draco. Minnet var så främmande att det kändes absurt. Draco hade varit annorlunda där. Det var som att han lämnade sitt kyliga, snobbiga jag kvar i England. Värmen sköljde igenom mig när jag tänkte tillbaka på veckan vi tillbringat i Sverige. Jag var fortfarande säker på att han inte bara hade följt med för att han var tvungen till det. ”Hej Eleonora.” Jag vände mig hastigt om, på vakt som ett bytesdjur. Metrimona stod bakom mig där jag satt tillbakalutad i det fönster som jag hade tillbringat så många stunder i tillsammans med Hermione föregående år. Nu gapade platsen till vänster om mig tom. ”Hur är det fatt?” Metrimona betraktade mig oroligt. ”Det är okej.” Jag mötte hennes blick med ett litet leende. ”Jag sitter och tänker lite bara. Det är annorlunda här nu.” Hon nickade samtidigt som hon slog sig ner bredvid mig, såg ut genom fönstret, lät blicken glida över det snötäckta landskapet utanför. ”Ja, jag har förstått att det är mycket som har förändrats här.” Hennes röst var lågmäld, som om hon också var rädd för att bli hörd. ”Ska du resa någonstans på lovet, Eleonora?” ”Nej”. Jag förvånades själv över mitt snabba svar. ”Nej, jag ska vara kvar här.” ”Har du ingen familj att resa till?” ”Nej.” Svaret fick det att hugga till av saknad i bröstet. ”Min familj finns i Sverige. Min mamma dog förra året, men min lillasyster och mormor lever.” Metrimona gav mig en sorgsen blick. ”Och du kan inte resa dit över jul?” ”Nej”, blev mitt svar en tredje gång. ”Jag skulle önska, men…” Jag orkade inte avsluta meningen. Orkade inte tänka på min lillasyster där hemma, på hennes rödgråtna ansikte och sorgsna brev. Hon hade precis lärt sig skriva med vätteskrift, och hennes brev var fortfarande svåra att tyda. Men varje gång jag fick ett blev jag lyckligare än vad jag trodde var möjligt. Hade jag kunnat, om det funnits en minsta möjlighet för mig att resa hem till Sverige så hade jag tagit den direkt. Jag var rädd. Alldeles för rädd för att någonting skulle följa efter mig dit och skada min familj, den lilla jag hade kvar. ”Hur blir det för er över julen?” frågade jag för att leda bort uppmärksamheten från min egen sorgliga historia. ”Blir ni kvar och arbetar?” ”Severus har planer för oss över jul”, svarade hon kort. ”Vi ska arbeta åt Ministeriet. Verkställa deras planer här på skolan.” Jag nickade men kunde inte döva nyfikenheten som hade väckts inom mig. Det var någonting med den här kvinnan, men hela situationen kring henne, som fick mig att bli fundersam. Om Snape kände till att hon var en mugglare, varför då anställa henne? Som svar på mina tysta frågor reste sig Metrimona upp. Hon gav mig ett urskuldande leende. ”Jag måste återgå till arbetet nu, Eleonora.” ”Kalla mig Elli”, sa jag. Hon log större. ”Elli”, sa hon med eftertryck. ”Jag hoppas att du får en bra ledighet, även om du inte kommer att befinna dig där du önskar.” Hon vände sedan på klacken och försvann på samma snabba vis som hon gjort i skogen ett par dagar tidigare. Jag såg efter henne ett ögonblick innan jag reste mig och gick. Vi hade svartkonster på schemat, och det vände sig i magen på mig som det numera gjorde vid varje sådan lektion. Jag spanade efter Blaise och Nott på vägen till klassrummet, men fick ingen skymt av dem. De kanske var på en av sina numera insatta extralektioner, för endast Slytherin, lektioner som hölls av Snape själv. Väl framme pustade jag ut. Lektionen hölls tillsammans med Hufflepuff – eller det som en gång hade varit Hufflepuff. Trots att jag borde vant mig vid åsynen av det enorma frånfallet fick jag en mindre chock varje gång jag såg alla platser som gapade tomma vid deras bord. Idag var vi bara fem stycken. Neville, trots sin blodstatus hänvisad till oss i den så kallade halvblodsgruppen och tilldelad ännu en straffkommendering, var rödgråten. Det var han alltid. Jag tog hans knubbiga, svettiga hand i min och kramade den. Jag kände hur han darrande klämde tillbaka. Förutom jag och Neville så var det Susan Bones, Ernie Macmillan och Megan Jones. Alla tre stod tysta med varsitt fast grepp om trollstavarna. Deras ögon vändes som en man emot mig och Neville när vi kom in i rummet. När de registrerat att det bara var vi lättade deras oro, och Susan log till och med ett ansträngt, litet leende. Kapitel 18 på wattpad Kapitlet ur Metrimonas perspektiv (kapitel 22 i Borgen) Dawn Snooky Meowsy catradora Gik Nordanhym 96hpevanescence ginnymollyw Leoney Mintygirl89 Pixelow Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 12 apr, 2024 18:58 |
Du får inte svara på den här tråden.