Prinsen (sjätte året)

Super duper bra kapitel!

Hade egentligen tänkt vänta till på söndag ... men vill gärna ge dig en present! Grattis på femtonårsdagen!


Mintygirl89 


Viloss


SweeneyTodd

Trezzan


ÅÅååh Sev i jultröja. Ja tack! HIHI. Önskar någon talangfull på att teckna skulle göra detta åt mig. Hade ju varit helt magiskt— att se

Fanart? Någon?!? Pleeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeease? Kan inte någon ge mig detta i julklapp? Står högst upp på listan kan jag säga. Oj då. Julafton är visst över. Attans. Har din Sev jultröja förresten Trezzan?

Seren





Kapitel 21 - Mellanrum

För tredje året i rad vaknade jag med Severus på annandagen.

De väldiga flingorna utanför fönstren fann sakta sin väg neråt och bäddade in hela Grimmaldiplan i tystnad. Längs rutorna rann smältvattnet i gåtfullt förgrenade mönster. Tårarna hade till sist torkat på mina kinder, som kändes märkligt sträva mot hans varma hud, där vi låg tätt tillsammans bland de ålderstigna dunbolstren och såg ut i det vita.
“Jag förstår bara inte”, sa jag rakt ut i luften. “Hon måste tro att jag är någon helt annan än den jag är.”
“Du har alltid förringat dig själv”, konstaterade Severus sorgset. “Vad det nu beror på.”
“Det känns som ett mindre problem just nu”, sa jag tröstlöst. “Det värsta är att ända sedan i somras har det synts så tydligt att hon inte mår bra. Jag skulle vilja ta bort hennes lidande - inte vara orsaken till det!”
Min ord blev hängande i luften när han, mer varsamt än någonsin, strök över mitt hår som flöt i mjuka vågor över ryggen.
“Döm inte dig själv för det här”, sa han med en bedjande ton i rösten.
Jag visste faktiskt inte om jag gjorde det. Men det fanns en vag, skuldmedveten känsla av att ha anat. Att ha befarat men skjutit ifrån mig, inte tagit det riktigt på allvar. Ibland hade jag till och med känt mig lekfullt smickrad av hur hon såg på mig.

Men jag kan ärligt säga att jag inte hade haft en aning om hennes patronus. När en sådan ändras är det frågan om djupa, omvälvande känslor. Ett allvar som hållits dolt. Det kändes som om hela vår relativt korta historia tillsammans nu måste omdefinieras och ses i ett annat ljus. Och när pusselbitarna föll på plats ökade mina skuldkänslor. Hade jag kunnat förhindra det? Och det viktigaste av allt, vad var det rätta att göra nu?
“Vad känner du inför detta?” frågade jag Severus, för att på något sätt komma vidare. “Du har ju vetat om det under en lång tid.”
“Sedan jag såg hennes patronus, vid terminsstarten”, bekräftade han vemodigt och tillade förklarande: “Jag tyckte inte det var min sak att…”
“Det förstår jag”, avbröt jag och tryckte lugnande hans hand. “Jag undrar bara hur det har känts för dig.”
Utan att tveka svarade han: “Det jag känner gentemot Nymphadora är, först och främst, en enorm tacksamhet. Det var hon som räddade dig från Dementorskyssen förra sommaren. Hon fanns där för dig, när jag inte gjorde det.”
Du har alltid klandrat dig själv. Men istället för att uttala de orden, sa jag: “Tonks har varit en sådan fantastisk förebild. Jag älskar henne som en vän, nästan som en syster. Det måste väl ändå räknas för något?” Jag reste på huvudet och såg vädjande på honom, som gripande efter halmstrån. “Det måste väl ha betydelse?”
“Älskade”, viskade han ömt. “Den frågan vet du själv svaret på.”



Tiden på Grimmaldiplan vid årets slut blev märklig och oförglömlig.

Sirius lyste intensivt med sin frånvaro, om det nu var medvetet för vår skull, eller på grund av hans egna okända äventyr, eller både och. När han som hastigast kontaktade Severus, var planen att stanna borta även över nyåret. Och som genom ett under fanns ingen någonstans som, just under dessa dagar, krävde Severus närvaro. Följaktligen kunde vi spendera mer tid än någonsin tidigare tillsammans, under dygnets alla timmar.

Det var en mellantid.

På en plats mellan platser.

Den första dagen vilade vi mest, ovilliga att ge avkall på närheten. Långa timmar i hans famn medan vinterns dager aldrig helt ljusnade. Surrealistiska drömmar om utsuddade gränser mellan kärlek och vänskap. Diffusa känslor om att gottgöra Tonks, göra något för henne i framtiden. Vad visste jag inte exakt, men försökte lugna tankarna med att tillfället skulle uppenbara sig. Om bara vinden kunde vända till hennes fördel. Få henne att uppleva samma lycka som den jag kände - inte kunde låta bli att känna - under de här mellandagarna. Var det något Severus och jag hade lärt oss, så var det att ta vara på varje stulen stund. Man visste aldrig när, eller ens om, nästa tillfälle skulle uppenbara sig.

Och långsamt svepte snön in oss i en värld skild från världen.

Ett mellanrum.

Människornas alla stridigheter där utanför blev alltmer till ett skuggspel som var svårt att föreställa sig. Speciellt med tanke på hur ljuvliga saker två individer, med kärlekens hjälp, faktiskt kan göra med varandra.



Hans vackra händer kramade lätt om kanten på badkaret och bröstet rörde sig i njutningsfulla, darrande andetag som krusade vattenytan, men ansiktsdragen var fridfullt utslätade och ögonen slutna. Han såg fullkomligt tillitsfull ut, och mitt hjärta bultade av lycka över att det var jag som åstadkommit det. Fortfarande lätt andfådd strök jag bort en svart hårslinga från hans panna och lät handen bli kvar i en smekning över det mörka huvudet. Långsamt slog han upp ögonen, vilade dem i mina.
“Ängel”, viskade han.
Så lyfte han sakta en tung hand och lät den stryka över huden på min arm: “Du fryser, min skatt.” Jag skakade på huvudet, fortfarande bultande het av vår sammanlänkning under ytan, men kunde inte dölja armarnas synliga tecken på smygande kyla. Han kupade de stora händerna över mina axlar: “Låt oss få dig ännu varmare.”



Efter att omsorgsfullt och försiktigt ha torkat mig med en av de gamla linnehanddukarna, under en hel del hummanden om att den inte var tillräckligt mjuk för min känsliga hy, placerade han mig insvept i en stor filt i närheten av den varma köksspisen, medan han började förbereda maten. Jag kände mig behagligt matt. Som alltid var det omöjligt att ta ögonen från hans smidiga rörelser och musklernas spel under huden.
“Jag tycker om att se dig göra det där”, erkände jag och han svarade med låtsad stränghet:
“Vem vet, kanske kan jag få dig att äta ordentligt under de här dagarna.”
“Du kan ju försöka”, sa jag retsamt, med blicken vilande på de arbetande händernas precisa, sinnliga aktivitet. Goda dofter från grytan började sprida sig över köket. Tyst befriade jag mig från den stora filten, kom fram och smög armarna runt honom. Han vände sig halvt om med ett snett leende: “På det här viset får vi ingen mat på bordet.”
“Jag kanske vill hjälpa till?”
“Det vill du inte alls”, skrattade han dovt och vibrerande. “Lite har jag väl lärt mig om dig vid det här laget.” Jag lade ömt kinden mot hans rygg i en omfamning, men drog sedan motvilligt händerna från honom och släntrade tillbaka mot bordet. Det var alldeles belamrat med bråte och behövde röjas av inför måltiden. Hela bostaden bar omisskännliga tecken på ungkarlsliv och det var inte städat eller pyntat för julen. Tankfullt började jag frigöra bordets yta från odiskade tallrikar, gamla tidningar och cigaretter.
“Sirius verkar ha lämnat dem hemma igen”, sa jag och vred fundersamt på ett oöppnat paket. “Till mrs Weasley sa han att han nästan inte röker längre …”
“Sen när intresserar du dig för Blacks tobaksvanor?” frågade Severus förstrött, medan han rörde om i grytan med exakt precision. Jag såg förvirrat på honom: “Det var en väldigt bra fråga, Severus.” Att jag ens lade märke till dessa detaljer var en gåta även för mig själv. Under cigarettpaketen låg en tidning med bilder av de upprivna rummen på Malfoy Manor, vilket fick mig att rysa av obehag.Världen var på väg att krypa närmare igen.

Severus visste för övrigt ingenting om vad som kunde ha hänt mrs Malfoy, förutom vag information om att folk från den mörka sidan varit där för att på något sätt pressa henne. Ensam som hon var hade hon kanske helt enkelt gett sig av, för att skydda sin son mot ytterligare utpressning. Med darrande händer lyfte jag bort både tidningen och cigarettpaketet från bordsytan, och fick syn på ett välbekant föremål som legat under dem.

Det var det lilla fotot, som Sirius alltid bar med sig i klädnaden.

Det här var tredje gången jag såg det, men av naturliga skäl hade jag aldrig tagit en närmare titt på kortet, eftersom det var något han höll dolt och som jag bara råkat se. Han måste ha glömt eller tappat bilden, och det rätta skulle vara att lägga den på ett synligt ställe i hans rum, där han lätt kunde hitta den.
“Jag är snart tillbaka, Severus”, sa jag hastigt och svepte på nytt filten om kroppen som endast hade en linnehandduk virad runt. Fjunen på armarna hade rest sig och när jag gick genom de dunkelt upplysta korridorerna till Sirius rum, saktade jag inte på stegen. Porträtten på väggarna var tack och lov täckta med flera tjocka, dammiga lager av tyg. När jag så kom in i vår värds stökiga rum och skulle lägga fotot på sängbordet, tog nyfikenheten överhanden och jag gick fram till fönstret för att studera flickans ansikte i det försvinnande dagsljuset. Det var en gammal, gulnad bild och hon var ung, säkert tonåring, med mörkt hår och märkligt isblå ögon. Jag vände och tittade på baksidan: Korp, stod det skrivet med en handstil som nästan hade bleknat bort, och det fanns inte heller något datum.

Försiktigt och lite skuldmedvetet lade jag kortet på sängbordet. Jag visste att det var viktigt för sin ägare och hoppades, att han snabbt skulle finna det vid hemkomsten.

Frågan var om Sirius, var han än befann sig, saknade bilden på sin korp.

Så bra!!!

Underbart kapitel som vanligt! Aha! Jag tror jag förstår det hela med Tonks. Lite i alla fall. Som sagt det ligger något i luften mellan henne och Miriam, men det kan vi ta via uggla om du vill, så vi inte går off-topic.

Oj! På slutet hittade Miriam ett fotografi, som tillhör Sirius. Undrar var han är förresten. Och Remus? Honom har vi inte mött på ett tag. Ja, vi får se hur det går. Men jag hoppas också det ska gå bra för Ron och Hermione. Avskydde som sagt stunden med Lavender. Okej, okej! Jag SKA sluta tjata om det! Nu har de börjat fundera var Narcissa håller hus. Hon har säkert gömt sig någonstans.

Tips kommer:

Severus visste för övrigt ingenting om vad som kunde ha hänt mrs Malfoy, förutom vag information om att folk från den mörka sidan varit där för att på något sätt pressa henne. Ensam som hon var hade hon kanske helt enkelt gett sig av, för att skydda sin son mot ytterligare utpressning. Med darrande händer lyfte jag bort både tidningen och cigarettpaketet från bordsytan.

Och fick syn på ett välbekant föremål som legat under dem.

Det lilla fotot, som Sirius alltid bar med sig i klädnaden.

Jag skulle vilja peta lite, så det ser lite bättre ut. Det kommer även låta lite bättre, hoppas jag!

Severus visste för övrigt ingenting om vad som kunde ha hänt mrs Malfoy, förutom vag information om att folk från den mörka sidan varit där för att på något sätt pressa henne. Ensam som hon var hade hon kanske helt enkelt gett sig av, för att skydda sin son mot ytterligare utpressning. Med darrande händer lyfte jag bort både tidningen och cigarettpaketet från bordsytan, och fick syn på ett välbekant föremål som legat under dem. Det var det lilla fotot, som Sirius alltid bar med sig i klädnaden.



Det här var tredje gången jag såg det, men naturligt nog hade jag aldrig tagit en närmare titt. Han måste ha glömt eller tappat bilden, och det rätta skulle vara att lägga den på ett synligt ställe i hans rum, där han lätt kunde hitta den.

Om du ser den röda delen, så tycker jag att texten låter lite skum i mina öron när jag läser den högt. Sedan undrar jag om det inte borde finnas en förklaring till varför hon aldrig har kikat på kortet. Men det är en smaksak.

Det här var tredje gången jag såg det, men av naturliga själ hade jag aldrig tagit en närmare titt på kortet. Han måste ha glömt eller tappat bilden, och det rätta skulle vara att lägga den på ett synligt ställe i hans rum, där han lätt kunde hitta den.


Jag vände och tittade på baksidan: Korp, stod det skrivet med nästan bortblekt handstil. Inget datum.

Jag skulle vilja ändra så det låter och känns mer levande.

Jag vände och tittade på baksidan: Korp, stod det skrivet med en handstil som nästan hade bleknat bort, och det fanns inte heller något datum.

Nu är frågan hur det ska gå. Längtar redan till nästa kapitel!

Så sjukt fint! Det är så jättekul att få en sån present, tack för alla presenter du gett mig

Jag har läst och jag älskar allt du skriver. Det är ett sådant feelgoodkapitel som jag ska gå djupare in på typ.. imorgon? Önskar jag hade mer tid. ♥

Du är fantastisk och PS (om min Sev skulle ha jultröja på sig skulle jag bli lika chockad som Miriam)

Äntligen, har jag funnit lite tid till att läsa mellan allt tentapluggandet & jobb & skrivande. Det ska bli helt magiskt att få fortsätta läsa, och jag hoppas verkligen att mina kommentarer makes some sense... som vanligt tänker jag skylla på mitt eget flummiga jag men också lite på min feber som gör mig lite ur balans... kanske, den som lever får se!

För tredje året i rad vaknade jag med Severus på annandagen.

Mysigt!! – Älskar mellandagarna där man lever som i en dimma som jag överför till deras tillvaro och kan inte låta bli att bara sitta och mysa åt dem.

De väldiga flingorna utanför fönstren fann sakta sin väg neråt och bäddade in hela Grimmaldiplan i tystnad.

Älskar denna beskrivningen av den fallande snön, för jag vet precis vilken typ av snö du syftar till och jag riktigt njuter för mitt inre öga…
De där tjocka flingorna som tyst lägger sig på marken och som liksom ljudisolerar världen och man kan gå där alldeles för sig själv & känna att man är helt ensam i hela världen – det gör inget om det är tidig morgon och det verkligen är helt dött ute.
Lugnet och lyckan som kommer med den snön… jag riktigt känner hur deras tillvaro måste vara där i huset, ensamma, tillsammans och vilket balsam det måste vara för själen. ♥

Jag skulle vilja ta bort hennes lidande - inte vara orsaken till det!”

En väldigt fin egenskap hos Miriam som gjort sig märkbar vid några tillfällen. En sådan fantastisk kärlek hon måste känna till sina medmänniskor, men det kan förstås också vara något som till slut gör en brusten – för att man inte kan hjälpa alla.

Och när pusselbitarna föll på plats ökade mina skuldkänslor.

Det är så fint och sorgligt på samma gång att så ofta sådana människor som Miriam när någon annan mår dåligt tar på sig den känslan och skulden för den fastän man inte kunnat göra någonting åt saken. Fast att det inte är dess fel, men man bär det hellre själv än att se sin nästa brytas ner under tyngden av sitt ok. Man bryter hellre ner sig själv, straffar sig själv än att se sin nästa göra detsamma.

Hon fanns där för dig, när jag inte gjorde det.”

Man riktigt känner hans skuld bakom de orden. Hur han straffar sig själv för att inte har varit där för att förhindra det. För att han älskar henne, för att han helst av allt skulle åta sig all smärta hon någonsin kommer behöva känna och bära på. För att han skulle göra vad som helst för att se till att hon alltid ska vara trygg & älskad även om det innebar att bära all den tyngden själv.




Sirius lyste intensivt med sin frånvaro,

Kunde inte hjälpa mig själv med att tycka att just ordet ’lyste’ var lite fyndigt här med tanke på stjärnan han är döpt efter… I see what you did there!

Det var en mellantid.

På något vis för detta mina tankar till första världskriget. Där man ’skeppades’ iväg till fronten med gott mod – trodde att kriget skulle vara något gott, man hade hört alla historier av forntidens hjältar. Självfallet var det inte så, och mörkret kring kriget tätnade intensivt, men under julen var där liksom en mellantid, de pausar, andas ut och spelar fotboll med motståndarna.
Nu menar jag på intet sätt att det var så det var – att de plötsligt började spela Quidditch med Voldemort och gänget. Men känslan hos mig är liknande. Att mörkret har tätnat intensivt för att under julen stå lite på stand-by – visst händer hemskheter fortfarande men än finns det tid för julefrid och juletid med älskade – med nära & kära innan det på nytt återgår till den mörka vardagen där hoppet endast är en strimma ljus långt bort på den svarta himlen.

Var det något Severus och jag hade lärt oss, så var det att ta vara på varje stulen stund.

Ska man våga vara så klyschig så att man här drar till och skriver:
”Carpe diem quam minimum credula postero”
Jag gör det trots allt för det var det första som kom till minne. Det finns något väldigt poetiskt och vackert att leva i nuet, att ta vara på stunder. Vilka inte ens behöver vara storartade tillställningar utan bara en varm famn i mörkret, bara en extra kyss innan man skiljs åt. Det är i det lilla som den stora kärleken uppenbarar sig.

Fortfarande lätt andfådd strök jag bort en svart hårslinga från hans panna och lät handen bli kvar i en smekning över det mörka huvudet. Långsamt slog han upp ögonen, vilade dem i mina.

Om jag säger att denna passage fick mina tårar att börja rinna så skyller jag det på att jag är en hopplös romantiker. Sådana där små gester, små smekningar är så vackra – så fulla med ömhet och det är verkligen det lilla i det stora. Den lilla rörelsen ger upphov till så mycket större känslor och jag ah, klarar inte riktigt av dessa underbara känslor!

“Jag kanske vill hjälpa till?”
“Det vill du inte alls”, skrattade han dovt och vibrerande.

Jag älskar deras små retsamma kommentarer till varandra – det visar verkligen hur bekväma de blivit med varandra och hur mycket de och särskilt han förändrats till följd av varandra.

Severus visste för övrigt ingenting om vad som kunde ha hänt mrs Malfoy,

Att Snape inte vet var Narcissa är gör det hela till ett större mysterium. För det bör innebära att Voldemort inte har en aning om var hon är, för han lär ha avslöjat det för Snape i sådana fall som är så delaktig i den ’stora planen’. Var kan hon vara? – Sista stället dödsätarna någonsin skulle tro att renblodiga Narcissa skulle gå till… för isåfall har jag en tanke…

Det var en gammal, gulnad bild och hon var ung, säkert tonåring, med mörkt hår och märkligt isblå ögon.

Det var så jag fick gåshud nyss vid beskrivningen av kvinnan… vem är hon egentligen? – Mer i detalj… med tanke på att hon omnämnts mer än en gång och knappast av någon slump vill jag tro att hon spelar ett viktigt finger med i spelet…

Som vanligt tack för ett fantastiskt fint kapitel! Jag har njutit precis så mycket som alltid av att få lov att betrakta och leva i denna värld du skapat kring dessa karaktärer.
En strimma ljus i vintermörkret är vad det är och det är jag enormt tacksam över!
Jag längtar till fortsättningen på storyn och hoppas att mina obesvarade frågor ska få sina svar…

Å gud nu har Severus och Miriam badat tillsammans också.
Så skönt för dem båda.

Underbart bra kapitel!

I dagarna är det två år sedan jag först stötte på ordet fanfiction. Här sitter jag nu och håller i skrivande stund på med kapitel 150 i min serie. Detta är dock ‘bara’ 144. Ert stöd betyder, och har alltid betytt, allt.

Ginerva2003

Mintygirl89 


Refren


Trezzan


SweeneyTodd


Nepflite


Viloss




Kapitel 22 - Förflyttning

Ett nästan osynligt rö för de hårda vindarna. Ett dammkorn i universum. Egentligen är man ju inte mer än så, och denna tanke om obetydlighet hade till viss del kunnat skänka mig tröst. Eller så var den bara en flykt från ansvaret det innebär att vara människa, tänkte jag när vi två, dagen innan terminsstarten, stod tätt tillsammans i ett av de dystra rummen på Grimmaldiplan. Hur små och betydelselösa vi än är i jämförelse döljs en värld inom oss, och just i den stunden lutade jag mig mot den individ vars hjärta gett en unik genklang i mitt eget.
“Severus”, mumlade jag med kinden mot hans mjuka mörker.
“Ja, skatten?” Han drog mig tätare intill sig.
“Det blir så svårt.”
Jag ville inte dölja det, visste att han ville se mina känslor som de var, utan någon fasad av tillkämpad styrka. Vad gällde hans sinnesstämning, var jag säker på att han brottades med egen skuld. Kanske tänkte han fortfarande ibland att jag skulle ha det bättre utan honom, tillsammans med någon annan, även om inget kunde vara mer osant.
“Ja, det blir svårt”, svarade han enkelt. “Men vi har varandra. Allesammans”, tillade han mjukt.
Och jag såg dem framför mig så som vi lämnat dem, innan den märkliga och underbara tiden i Sirius tillfälligt övergivna boning. Familjen Weasley, Harry med sin bäste vän, Fleur med sin kärlek och Tonks med Ginny och Remus på var sin sida. Ginny tillgiven mot henne som en yngre syster, Remus med ett vemod liknande det hon själv bar på. Jag mindes tydligt hans boggart, som legat på golvet i ett av dessa rum.

Nu var den verklige Sirius på väg hem, så det var tid för mig och Severus att transferera oss till Hogwarts. Överväldigad av vår unika tid tillsammans, och av funderingarna över Tonks, hade tankarna på ungdomarna kommit lite i skymundan ett tag. Turerna kring julbalen hade jag till exempel medvetet förträngt, som om hetsen kring Snigelhorns fest varit nog i den vägen.
“Tar du oss till Hogsmeade?” frågade jag lågt, fortfarande smärtsamt rådvill kring hur det skulle vara att råka möta Tonks, med den nya vetskapen. Severus skakade på huvudet:
“Det är olämpligt att vi ses tillsammans i byn. Jag tar oss till den närliggande natur, där transferens kan genomföras.”



Det visade sig vara ett klokt beslut, för aldrig tidigare hade jag känt mig mer yr och medtagen efter den omvälvande förflyttningen. Jag låg stilla i Severus famn, armarna var alltför tunga att lyfta och varenda uns energi gick åt till att försöka fokusera blicken på honom.
“Seså”, försökte han tappert, masserade mina iskalla händer och klappade mig upprepade gånger på kinden. “Du borde vara utvilad och mätt efter de här dagarna”, sa han bekymrat, när vi till slut äntligen kunde stå upprätt mitt emot varandra. “Det måste vara alla funderingar i cirklar som tar din kraft.” Jag nickade trött men sa: “Jag klarar mig, Severus. Låt oss gå vidare.”
Han var klok nog att inte komma med några råd eller förmaningar. Vissa företeelser i livet är allt annat än enkla och saknar rätta svar. Efter ett formellt farväl i entréhallen började jag på darrande ben ta mig den korta vägen mot tornrummet, redan ångerfull över att ha vägrat hjälp med att bära väskan. När jag kryssade mellan eleverna dök dock Ron och Lavender upp framför mig och hälsade glatt. Ron tog direkt den tunga väskan ifrån mig med en sidoblick på sin flickvän, som genast dramatiskt suckade: “Åh, Ronny-Ponny, så stark du är!”
“Är du okej, Miriam?” undrade Ron lite fundersamt, när han med viss möda baxade in bördan i tornrummet.
“Bara tillfälligt trött efter transferensen”, förklarade jag tankspritt och hajade till, när de båda ungdomarna upphetsat upprepade: “Transferensen!” De riktigt överföll mig med frågor om hur förflyttningen kändes och ville veta alla detaljer.
“Fred och George har retat gallfeber på mig ända sen de klarade provet”, förklarade Ron. “De transfererar sig mellan våningarna i huset, fatta vad onödigt! Men idag kom anslaget med våra kommande lektioner upp, och jag kan göra testet redan i mars! Då ska de minsann få se.”
“Det ska bli så spännande!” pep Lavender och klängde sig fast vid hans arm. “Om en av oss klarar provet före den andra, kan vi göra medtransferens tills båda kan!”
Trots att Ron genast påpekade att man inte fick genomföra den magiska förflyttningen inom Hogwarts område, och jag fyllde i med att det inte var en odelat behaglig upplevelse, minskade inte Lavenders exalterade entusiasm. Och hon var inte den enda. Alla elever i sjätte årskursen som fyllde sjutton innan den 31 augusti hade rätt till lektioner och det pratades helt enkelt inte om något annat. Det liknade på ett sätt mugglarvärldens förfaranden vid körkortet, men förväntningarna tycktes ännu högre i denna värld, där alla myndiga unga vuxna hade möjlighet att lära sig försvinna och dyka upp på ett helt annat ställe i världen på bara några sekunder.

Elli och Hermione hade båda passerat den viktiga sjuttonårsdagen som gjorde en myndig i trollkarlsvärlden. För Elli låg dagen under jullovet. Vi hade inte haft tillfälle att prata med varandra före schemats start, och att se henne bredvid Draco på måndagens första lektion gav mig en smärre chock. Det var nästan så att jag önskade mig ha kunnat behärska den omtalade transferensen och fly från hela situationen.



De satt demonstrativt vända från varandra, som om den andra varit luft. Inte bara Draco var tyst och butter; även Elli var mycket fåordig och svarade bara på tilltal. Vad i Merlins namn hade hänt? Hade resan till Sverige blivit ett fiasko, eller var det någon incident under balen som gett upphov till den förändrade situationen? När Elli dröjde sig kvar efter lektionen, såg jag nästan lättat på henne och hoppades på någon form av förklaring.

Den uteblev emellertid. Elli såg bedjande på mig och kramade nervöst sina böcker i famnen, men rösten var målmedveten när hon sa:
“Förlåt mig, Miriam, men jag måste be dig om en sak. Skulle vi kunna byta platser till nästa gång?”
“Vad är det som har hänt?” Orden slank ur mig innan jag hunnit hejda dem, men det enda Elli svarade var: “Det är komplicerat. Snälla, kan vi göra det?”
Jag tänkte efter några sekunder och sa sedan med ett sorgset leende: “Det borde ha gjorts en omplacering på hela gruppen för länge sedan. Vi har suttit så här i ett och ett halvt år nu. Jag fixar det till nästa lektion, Elli.”
“Tack”, svarade hon lättat men tillade: “Verkligen, förlåt för besväret. Jag fattar inte vem som ska kunna orka med honom.” Hon lät nästan bitter.
“Lämna det till mig”, sa jag, som för en gångs skull visste precis hur det skulle lösas.



“Helt rätt tänkt, Miriam!” Harry skrattade till och såg uppskattande på mig, innan han tog den sista tuggan av sin efterrätt. Vi dröjde kvar i stora salen efter middagen tillsammans med Hermione. “Luna klarar av vem som helst, till och med Malfoy.”
“Jag hörde att hon var på julbalen med dig?” frågade jag och kunde inte dölja en viss nyfikenhet i rösten.
“Ja, som vänner”, sa Harry mycket bestämt. “Men Luna är alla tiders, det är hon verkligen.”
“Inte ett ord om det här nu”, bad jag. “Det är egentligen inte lämpligt att jag pratar med elever om klassrumsplacering. Och när jag ändå är inne på olämpligheter, vad är det som har hänt med Elli och Draco?”
“Vi vet inte heller så mycket”, sa Hermione tankfullt, “men när de kom från Sverige verkade allt vara lugnt. Sedan var det bal och då gick hon med Zabini igen.” Hon sneglade tveksamt på Harry, som om hon var osäker på hur mycket man kunde berätta om sådant här, när Elli själv inte var med.
“De kysstes, okej?” utbrast Harry lite bittert med en blick mot Ron och Lavender som passerade förbi ute i entrén, ömt omslingrade som vanligt. Jag följde hans blick och undrade förvirrat: “Vilka då?”
“Elli och Zabini”, sa Hermione tyst, uppenbart i strid med sitt samvete, och tillade som om det ändå inte kunde bli värre : “Mitt på dansgolvet. Draco såg inte så glad ut och …”
“Vem var han själv där med?”
“Pansy, men han verkade inte så förtjust över det.”
Det blev tryckande tyst ett ögonblick, då det enda som hördes var det nervösa skrapandet mot tallrikarna när vi petade i resterna av efterrätten. Ingen av oss tre var vana vid samtalsämnen av det här slaget. Till slut var det för en gångs skull jag som bröt tystnaden: “Så, är Elli, ehm … tillsammans med Zabini nu?”
Båda två skakade på huvudet och Harry sa: “Hon lämnade honom faktiskt på dansgolvet och sprang efter Malfoy ut.”
“Och hon har inte velat prata med någon om vad som hände?”
“Nja, inte så mycket …”, började Hermione men blev avbruten av Harry: “Elli vet vad jag tycker. Det är lika bra att hon håller sig borta från Malfoy. Kanske är det synd om honom, men han är på deras sida och jag lovar er att han har märket!”
“Men Harry”, försökte Hermione, men han sköt tallriken ifrån sig och fortsatte, medan han lutade sig fram och såg intensivt på oss: “Du har själv erkänt, Hermione, att det är ganska misstänkt att han hotade Borgin med Grårygg när vi spionerade på dem i Svartvändargränden. Nästan alla varulvar har ju anslutit sig till Voldemort.”
“Grårygg?” sa jag undrande. “Vad är det?”
“Snarare vem”, sa Harry mörkt. “Varulvarnas ledare, den som bet Lupin. Han berättade det för mig nu under julen. Fenrir Grårygg vill bita så många som möjligt, helst när de fortfarande är barn, och på det sättet tvinga dem över på sin och Voldemorts sida.”
“Ännu fler in i mörkret …”, viskade jag och kände ett tilltagande tryck över bröstet. Allt kändes med ens så övermäktigt. Hur hade Severus orkat leva och kämpa, sida vid sida med orättfärdigheten, i alla dessa år?

Jag visste att tankar av det slaget var svaga och eftergivna, men ibland bröt de ändå fram.

Om man ändå kunnat transferera sig bort från alla bekymmer.

Behärskat en magisk förflyttning till en värld i fred.