Astrid och Blodtjuven

Ny läsare! Sträckläst din förra + denna och är helt fast!

Vad roligt! Tack, och verkligen superkul att du gillar dem. Hjärtligt välkommen!

Tack även till alla andra som tummar och kommenterar - ni är guld. Helt fantastiska.



Kap. 13
Ett nytt offer

Astrid gick ensam ned till stora salen.

Ivan, Jeri och Ellina var alla på quidditchträning vilket gjorde att hon var den enda från deras kompisgäng som hade lämnats utanför. Hon visste att hon bara hade haft sig själv att skylla. När hon övertalat Ellina att gå till uttagningen tänkte hon bara på hur mycket lättare allt skulle bli, inte att hon själv skulle börja känna sig utanför. Och, underligt nog, svartsjuk. Astrid var väl medveten om att det var svartsjuka hon kände. Ellina hade alltid behövt henne, Astrid hade alltid fått fylla rollen som ambassadör mellan Ellina och omvärlden, och nu helt plötsligt klarade hon sig utan Astrid. Det stack. Hon saknade Ellinas trötta min på morgonen och elaka skratt när de gnällde över dagens rutiner. Quidditchträningarna var ju hela tiden, och när hon väl dök upp så var det alltid tillsammans med resten av laget. Det kändes som att det aldrig längre var bara hon och Ellina.

Astrid suckade för sig själv och slog sig ned bredvid Nicole. Nicole tittade upp.
”Hur mår du?” frågade hon nyfiket.
”Jag lever,” svarade Astrid trött.
”Nej. Eller jo, det gör du säkert, men det är något.”
”Jag orkar inte riktigt prata om det.”
Nicole log tillbaka. ”Det behövs inte.”
”Tack,” svarade Astrid torrt. Hon fortsatte äta sina marmeladsmörgåsar i lugn och ro.

”De har hittat en annan.”
Ivan dök upp från ingenstans, tätt följd av Jeri, och slog sig ned hos Nicole och Astrid.
”En annan vad då?” frågade Astrid trött.
”En annan. Som blivit attackerad. Som han den där andra.”
Astrids blod frös till is.
”En till vampyrattack?”
”Det är vad ryktena säger. Det ryktas att någon i Hufflepuff inte är lika bra på att hålla tyst som du.”
Astrid stönade högt. ”Vem?”
”Jag vet inte. Kevin kanske?”
Ellina, som måste ha kommit in kort efter Ivan och Jeri, suckade.
”Jag tror att hon menade vem som blivit attackerad.”
”Ah,” sade Ivan med en blick av att plötsligt ha förstått någonting. ”Dawson. Lill-Zabs kompis.”
”Johnny Dawson?” frågade Astrid snabbt.
Ivan nickade. ”Just han.”

Ellina svor.
”Det var han som förolämpade professor Darafuil igår. Det ser inte jätteljust ut för professorn nu, alltså.”
”Zaborac kommer vara olidlig,” fyllde Jeri i.
”Mer olidlig,” fortsatte Astrid. ”Olidlig är han alltid.”
Ellina stönade.
”Jag orkar inte.”
”Vi har lektion med honom nu på förmiddagen. Tror ni den…” började Jeri.
”Jag hoppas det. Vi ska gå igenom spårningsritualer ju. Det lät som typ den bästa användningen av blodsmagi någonsin,” svarade Ellina, och Astrid nickade medhållande.

De spenderade ytterligare några minuter med att diskutera händelsernas utveckling innan de började röra sig mot lektionen. Angelica Umbeke mötte upp dem på vägen.
”Hörde ni?”
”Om Dawson?”
”Ja – och Snape var helt rasande. Skällde ut Darafuil mitt under hans förra lektion och släpade nästan ut honom. Tog med honom upp till rektorn och allt.”
”Va?” frågade Ivan.
”Du skojar,” fyllde Ellina i.
Angelica skakade på huvudet.
”Inte det minsta. Men Darafuil kom ut efter fem minuter – och Snape är tydligen fortfarande där – han missade i alla fall förstaårselevernas trolldryckslära. Med andra ord lär vi inte slippa vår.”
”Hur vet du allt?” frågade Ivan storögt.
”Kontakter,” svarade hon med en illmarig blinkning.

De nådde fram till klassrummet och fann, precis som Angelica hade förutspått, professor Darafuil framme vid katedern.

”Spårningsmagi.”
Fyra händer var uppe i luften.
”Alla som undrar något som inte är direkt relaterat till lektionen, vänligen ta ned era händer.”
Alla händer försvann.

Professor Darafuil suckade djupt.
”Jag förstår att ni är nyfikna – men jag har fått mycket stränga order att inte diskutera det som har hänt med någon.”
Astrid tittade förbryllat på honom. Han såg inte alls lika grå ut som bara dagarna innan.
Hon hade läst om det, mindes hon med ens. Att en vampyrs hud fick mer lyster kort efter att de druckit. En friskare hudton.

Och han hade bråkat med Dawson. Även om Dumbledore hade rätt om att Darafuil inte drack människoblod så skulle han mycket väl ha kunnat attackera Dawson inte av hunger utan av ilska. Det var en annan sak.

Hon insåg att hon missade delar av lektionen, och rycktes med ens tillbaka.
”…fördelaktig metod om man har ett blodsspår, eller om man tidigare fått tag på personens blod. Då kan det användas för att spåra personen vart hen än rör sig. Jag kan till exempel,” sade han och lyfte upp en liten flaska ur sin stora arbetsväska, ”använda denna för att spåra en gammal kollega till mig. Det är en mycket enkel trollformel – så länge man har tillgång till blodet – och ni kommer snart att inse att man inte ska lämna blod efter sig.”
Det sista lockade till sig ett par nervösa skratt från eleverna.

”Det här,” svarade han och plockade fram en apparat som Astrid tyckte att hon kände igen, ”är en kompass. Det är ursprungligen ett mugglarverktyg för att hålla koll på väderstreck. Med en droppe blod i mitten,” sade han och droppade långsamt en droppe i kompassen, ”så kan vi se åt vilket håll personen befinner sig.”

”Indago,” sade han med en kort stavrörelse. ”Detta är spårbesvärjelsen. Dela upp er två och två och försök – ett litet stick i fingret räcker bra. Vi ska öva på en blodneutralisering i slutet av lektionen, så att ni inte lämnar någonting efter er.”

Astrid försökte några gånger med Ellina, men sneglade hela tiden åt professor Darafuil. Han såg oroväckande fascinerad ut av kompassen – som om den visade honom något som förbryllade, och överraskade, honom. Han såg inte nöjd ut.

Till slut lyckades Ellina få förtrollningen att fungera, och gick flera varv runt Astrid för att se nålen cirkla.

”Din tur igen. Indago, och en kort rörelse nedåt räckte.”
Astrid kände sig alltför ofokuserad och misslyckades igen vid det första försöket. Allting kändes bara rörigt i hennes huvud. Hon förstod inte varför allt kändes så jobbigt nu, men hon visste att hon behövde diskutera professorn med Ellina. Och att det inte skulle vara enkelt. Hon pressade ifrån sig tankarna.
”Indago,” muttrade hon.

Nålen började sakta snurra.

För varje kapitel som du skriver så blir de bättre och bättre vilket borde vara omöjlig för du skriver så bra!♥

Det känns som om det kommer hända något speciellt med kompassen. Spännande!

Bra skrivit!!!! ♥ As Always ♥

SÅÅ BRA♥♥♥

Superbra!!!!

Väldigt bra!

Oj, nu var det helt plötsligt jättelänge sedan jag uppdaterade. Sorry! Haft mycket att stå i de senaste dagarna. Här kommer iaf kapitel 14: hoppas att ni gillar det

Kap. 14
En varning

”Vart ska du?”
Ellina, som var på väg ut från uppehållsrummet, vände sig snabbt om mot Astrid.
”Ehm, jag ska träffa professor Darafuil. Jag frågade honom om några saker efter förra lektionen och han erbjöd sig att gå igenom dem med mig.”
”Speciallektioner? Är du säker på att du ska…” Astrid tänkte tillbaka till det som hade hänt de senaste dagarna och en våg av oro sköljde över henne.
”Vaddå?” Ellina höjde på ögonbrynen.
”Ingenting. Jag menar bara… Äsch, var försiktig bara.”
Ellina blängde på henne.
”Jag kan ta hand om mig själv, vet du.”
”Jag menade inte…”

Hon visste att det redan var för sent. Det var ingen idé att fortsätta argumentera.
Ellina ryckte på axlarna och skyndade sig ut.
Astrid suckade djupt för sig själv. Det här året hade inte alls blivit som hon förväntade sig. Det kändes som om Ellina bara drog sig undan mer och mer. Hon kanske överanalyserade – det var säkert inget illa menat – men det kändes som att hon bara hängde med quidditchlaget, var på träningar och nu tog privatlektioner – utan henne. Det hade aldrig hänt under de tidigare åren. Hon kände en skamfylld känsla. Att Ellina blev mer självständig var ju i grunden bra – så varför kändes det så jobbigt?

Hon såg sig runt i uppehållsrummet. Alla satt djupt försjunkna i sina böcker. Så Ravenclaw. Hon skakade tyst på huvudet för sig själv och reste sig upp. Med ens slog det henne att hon fortfarande inte hade hälsat på hos Fox och Thelmina det här året. Idén formades snabbt och fyllde henne med entusiasm. En promenad kanske skulle lätta på tungsinnet något, och att träffa testralerna skulle garanterat göra det. Hon skyndade upp till sovsalen och ryckte åt sig sin halsduk och kappa och skyndade ned förbi köket för att tigga till sig några köttstycken från husalferna. Som vanligt var det fullt sjå: klamrandet av grytor ackompanjerades av småprat och fräsandet från de enorma vedspisarna; stekoset, som förde med sig så många olika lukter att det var omöjligt att urskilja någon särskild maträtt, låg tungt i luften och en våg av värme stötte emot henne. Hon funderade kort på hur husalferna stod ut därinne hela dagarna, men trots det tunga arbetet såg de aldrig illa berörda ut. Det kanske inte var så konstigt, med tanke på hur de husalferna som arbetade ute hos familjer blev behandlade. Hon rös när hon mindes beskrivningen Ellina hade gett om hur de behandlades hos andra familjer. Ellinas familj, till skillnad från många andra renblodiga, hade alltid varit noggranna med att följa Hogwarts exempel. Även om det var hårt arbete, så blev de aldrig fysiskt bestraffade, och de fick alltid ordentligt med mat. Det var bättre än för många av deras sort, men det gnagde ändå i Astrids samvete.

En liten husalf som hon inte kände igen tittade upp på henne med stora ögon och slokande öron.
”Vad önskas åt fröken?”
”Hej,” svarade Astrid med ett leende.
Husalfen mötte förvånat hennes blick med en förvirrad min.
”Jag skulle bara be om några köttstycken.” Hon lade märke till husalfens misstänksamma blick. ”Hagrid bad mig hämta. Till testralerna,” ljög hon smidigt.

Husalfens min förbyttes genast till ett leende.
”Åhå, då förstår jag. Slinker ordnar, Slinker ordnar. Ett ögonblick bara, ett ögonblick.”
Den lilla husalfen knäppte med fingrarna, och inom kort stod hon med en metallspann fylld till bredden med råa, saftiga köttbitar.
Astrid log brett.
”Tack så mycket, Slinker.”
”Bara mitt jobb, fröken, bara mitt jobb.”
Husalfen ilade snabbt iväg för att ta itu med något annat köksbestyr. Astrid skakade smått skrattande på huvudet. Hon tyckte om husalfer. Det var något särskilt med deras sätt att se på världen. En uppgift skulle utföras – punkt. Det var bra så. Inga oändliga överläggningar och diskussioner – om någon sa att något var så så utgick de från att det var så. Hon fick nästan lite dåligt samvete över att hon lurat Slinker, men om hon bara informerade Hagrid om att hon matade testralerna så behövde han aldrig få reda på något. Hoppades hon.

Hon skyndade ut på gården för att ta sig till gläntan där testralerna brukade hålla till.
”Fox!”
Den ljushylta testralen som cirklade omkring ovanför gläntan dök ned mot henne, och kort därefter kom Thelmina, som tittade sig omkring efter någon. Ellina, antagligen.
”Du saknar henne också?” Hon gav Thelmina en medlidsam blick. ”Hon har mycket just nu. Men jag har med mig mat till dig också.”
Thelmina gnäggade, på det sättet testraler gnäggade, till synes blidkad av svaret. Astrid log brett och kastade upp en varsin köttbit till dem.

Löftet om mat fick fler testraler att långsamt och försiktigt närma sig henne, och inom kort stod hon omringad av en cirkel av de bevingade varelserna som skiftade från Fox nästan vita till Thelmina blåsvarta hudton. De var verkligen direkta motsatser – vilket Astrid blev påmind om när Thelmina nästan välte henne genom att knuffa till henne med mulen bakifrån. Fox, å andra sidan, låg förnöjt i solen och gnagde på sin köttbit.

”Du är alldeles för lik Ellina, Thelmina. Ibland borde du lära dig att tänka dig för.” Hon blinkade utmanande mot Thelmina och kastade ännu en köttslamsa till Fox. Thelmina tittade på henne med stora ögon, som en sårad hundvalp.
”Inte de där. De funkar inte.”
Thelmina gnydde till.
”Åh. Sluta upp nu, annars får du inget mer alls.”
Thelmina lade sig ned på marken, sneglade på Fox och härmade exakt hans rörelser.
Astrid skrattade till.
”Ni är alldeles för smarta, vet ni det?”
Thelmina hoppade genast upp och flaxade med vingarna så att löven på marken runt omkring yrde.
”Äsch, här, ta en bit till då,” sade Astrid, spelat uppgivet och skickade en bit till henne.

Astrid spenderade större delen av eftermiddagen med att bara ligga där, lutad mot Fox, och titta upp mot himlen. Och fundera. Det var länge sedan hon hade haft tid att bara… tänka. Sortera tankarna. Skapa någon sorts samband. Ibland behövde man bara gå igenom händelserna för att förstå hur allt hängde ihop.

Först när solen började gå ned och kylan tillta reste hon sig trött upp. Hon tog upp hinken och sade hejdå till testralerna, som alla gnydde när hon gick. Hon önskade verkligen att det var henne de tyckte om så mycket, men hon hade mycket väl lärt sig att testralerna var extremt enkla att muta och gjorde vad som helst för en godbit. Hon gick skrattande upp till Hagrids stuga där hon lämnade av hinken och berättade om hennes eftermiddag.

”Åh, bra. Jag tänkte precis… Hmm, ja, nu behöver jag ju inte det. Var har du hon den där andra?”
”Ellina?” frågade Astrid förstrött.
”Just hon ja, ja, hon brukar väl vara med?”
”Mycket att göra i skolan,” svarade hon undvikande. ”Aja, jag måste skynda upp, skulle bara säga till att de fick mat.”
”Ha det,” svarade den mörkhårige jättelika mannen som ansvarade för djurskötseln. ”Och hälsa Elina att inte jobba ihjäl sig.”
Astrid skrattade lite inombords eftersom att hon visste hur mycket det irriterade Ellina när någon kallade henne Elina, men skyndade sig långsamt tillbaka. Ett hoande läte fick henne att vända sig om.
En gråspräcklig, jättelik uggla kom flygande mot henne.

Geralt. Det var Sarah Grossmans uggla, var hon övertygad om.
Hon väntade in ugglan - det var mycket riktigt Geralt - som bar med sig ett tunt kuvert. Hon öppnade det snabbt.

”Lita inte på någon.
- Alyssa Cervent”

Astrid vände och vred på kuvertet. Ingenting mer stod skrivet, och inga tydliga markörer stod att finna på kuvertet.
Förvirrat stoppade hon in det innanför kappan.

Varför hade Alyssa skickat en varning?

Såå bra!!♥ bästa sättet att starta dagen på♥