Ginny och Lunas äventyr

Super! !!

-Tävla i...? fnös Alhena och såg på Margot.
En plan hade börjat formas i den rödblonda flickans huvud.
-Min moster... sa Margot. Vi talar inte mycket om henne hemma, alla i vår släkt tycker hon är lite konstig...
Cecilia ryste till.
-Jättekonstig! Hon påstår att hon kan få önskningar att gå i uppfyllelse! pep hon. Men hon ljuger såklart!
-Var inte så säker! sa Margot, vars ögon glittrade.
-Så vi skall alltså träffa din moster och tävla i att... sa Alhena otåligt, med hånfull misstro i rösten.
-Uppfylla önskningar, ja! sa Margot. Om din superhjärna har räknat ut det, så är man en bra person om man kan uppfylla önskningar. Andras önskningar! Låter inte det bra?
-Och har din superhjärna inte räknat ut att jag inte är någon dumskalle! flinade Alhena. Om din skröna nu är sann och det finns människir som hon, varför har inte alla önskningar på jorden blivit uppfyllda redan?
-Det är just det! pep Cecilia. Vrickat!
-Äh, håll truten Black! fräste Margot, utan att låtsas om sin lillasyster. Det är just det som är grejen! Hon tecknade åt Alhena och Cecilia att komma närmare och båda två drog lydde motvilligt.
-Det sägs att man bara kan uppfylla en önskan om alla blir lyckligare av den... viskade Margot. Annars...
-Annars vadå? sa Alhena högt.
-Annars bryts förtrollningen efter en vecka! sa Cecilia, som minnsann också kände till en del rykten.
-Så... sa Alhena misstänksamt. Vi skall leta upp din löjliga gamla hagga till moster, få henne att ge oss hennes krafter, uppfylla önskningar, den som får flest önskningar att vara i mer en en vecka...
-... vinner! sa Margot beslutsamt.
-Kan ni inte tävla i något lite enklare? pep Cecilia. Knallkort till exempel?
Men Margot och Alhena var för första gången sedan dom träffats överens. Dom var bittra fiender och bittra fiender tävlade på riktigt.

Börjar ni förstå vad som kommer att hända
Tack så mycket för alla snälla kommentarer förresten, jag blir bara så glad och jag menar det verkligen

Vet du när du kommer med nästa kapitel?

Kanske i övermorgon?

Thanks Trevor

Varsegod, varsegod

Toppen!

Förlåt för slö uppdatering och tack för kommentarerna. Det kommer mer på söndag.

Längtar tills på Söndag och din uppdatering var inte slö ska du veta

♥

-Var bor din faster? frågade Alhena gäspandes, fastän hon innerst inne fann gåvan att kunna uppfylla önskningar väldigt lockande.
-Enligt rykten... pep Cecilia. Så skall hon bo i svartvinnargränden...
-Skojar du med mig eller? vrålade Alhena, så högt att Cecilia föll på rumpan av shock.
-Va? sa Margot roat. Är du rädd?
-Svartvinnargränden är mitt andra hem, gumman, sa Alhena överlägset.
-Det kunde jag ha listat ut med öronen, Black, sa Margot och himlade med ögonen.
-Vad jag menar är... sa Alhena frustrerat, (hon hade ett mycket litet tålamod och ett hetsigt temperament) är att om haggan bor i svartvinnargränden, varför har ingen besökt henne förr?
Margot himlade åter med ögonen.
-Kan du sluta fråga så korkade frågor? sa hon elakt. Bara familjen Edgecombe vet att hon existerar. Men ingen har härtills varit modig nog...
Margot flinade.
-Utom jag! tillade hon. Skall vi gå?
-Det här är galet! pep Cecilia, fortfarande på marken och ögonen röda av tårar. Hennes fina mörkblåa sammetsklänning var alldeles smutsig av grus. Hon hade inte yttrat sig på en lång stund, och dom två äldre flickorna hade så gott som glömt att hon var där.
-Jag vill hem! fortsatte Cecilia darrandes. Nu! Varför kan ni inte bara tävla i knallkort och sedan strunta i varandra, varför, varför, JAG VILL HEM!
Hon stortjöt vid det här laget.
-Du ska med! sa Alhena. Som typ lockbete.
-Äh, vad skulle någon med henne till! sa Margot.
-Vi måste ta med henne, hon vet för mycket! sa Alhena allvarligt.
-Galet, galet... viskade Cecilia och torkade sig i ögonen.
-Du har en poäng, sa Margot, som såg äcklad ut över att ha behövat säga något sådant.
Flickorna hade hånat varandras ideér, käftats med ord, argumenterat om onödiga ting väldigt länge, det höll på att skymma och Ginny och Luna hade nyligen skillts åt, inte långt därifrån.
-Vi går! sa Margot, med en farlig glimt i ögat.
Ingen hade något mer att invända, så dom andra flickorna följde efter, Cecilia tjurigt och hulkandes och Alhena en aning misstänksamt, men dom följde ändå henne, bort från det ganska tomma torget och in mot den så ödsliga gränden.
Om vi hoppar lite in i framtiden kan vi se hur Muriel satt och lyssnade på Luna, som vättskrämt berättade sin historia och Ginny som glatt satt och pratade med Xenophilius. Om dom bara visste, om dom bara visste orsaken till flickornas förvandling.