Rent blod

Snälla Piggelinisen skriv ett nytt kapitel. Börjar bli desperat!!!!!!!

*skuldkänslor x3000* Jag skaaaaa! Förlåt Men jag har liksom inte hunnit, men det kommer så fort jag kan

Undrar om den här pågår fortfarande, eftersom författaren är "borttagen" och så... Finns det någon som vet?

hej jag vet Piggelinsen skapade ny användare så den finns kvar.

Juppjupp! Piggelinisen har tagit bort sin förra andvändare och skapat en ny, men hon heter fortfarande Piggelinisen, hon kommer antagligen att skriva vidare när hon har tid

Som andra redan har skrivit finns jag kvar och denna är självklart inte slut. Kul att du bryr dig!

SNÄLLA SKRIV MER!!!!!!

Jag ska, verklogen. Men det har liksom inte blivit av

Oki.

Hej läsare (om det finns några kvar ) !
Så sjukt länge sen jag skrev på den här, men jag har liksom glömt bort den sen jag bytte användare Hoppas ni förlåter mig ♥

Kapitel 17
Min blick flög till det skamfilade armbandsuret runt min arm. Det visade kvart över 8 och jag fick panik. Jag flög upp från min plats och rusade mot utgången, men jag kom inte längre än till Hogwarts portar. En rad av lärare med höjda trollstavar blockerade vägen för mig.
"Ni vet att jag måste ut", sa jag skakigt.
Först då kände jag smaken av salt och förstod att jag grät.
"Vi kan inte låta dig gå. Både du och Draco är i säkerhet här", sa Professor McGonagall och log mot mig.
"Nej, ni förstår inte!" ropade jag desperat. "Han har varit nära seger förut, och han är stark igen!"
"Han kan omöjligt ta sig innanför slottets murar", sa Professor Flitwick, men jag hörde hur orolig han var.
Plötsligt fick jag en idé. Jag började backa långsamt. Snape märkte det direkt.
"Försök dig inte på något", sa han varnande.
Men det var redan för sent. Jag tog den sista metern fram till den bakre väggen i ett steg innan jag skrek:
"Reducto!"
Jag riktade min trollstav mot en utvald punkt i väggen och när de stora stenblocken rasat ner kastade jag mig ut genom hålet innan någon hann stoppa mig. Dammet gjorde att det dröjde flera sekunder innan lärarna kunde komma efter mig. Men jag hade redan börjat springa. Jag sprang fortare än jag någonsin sprungit, och medans jag sprang skickade jag ut värre och värre besvärjelser mot lärarna bakom mig. Precis när jag kom in mellan de trygga träden i den förbjudna skogen vände jag mig om och riktade trollstaven mot lärarna igen.
"Incendio!" skrek jag och gräset framför deras fötter fattade eld.
Sen vände jag mig om och fortsatte springa djupare in i skogen. Medans jag sprang kunde jag inte låta bli att lägga märke till hur fort allt förändrats. Löven på träden hade övergått från orangea till bruna, och de flesta låg ruttnande på marken. När jag trodde att jag kommit tillräckligt långt testade jag att transferera mig, men det gick inte. Jag fortsatte och när jag kommit några hundra meter till testade jag igen. Den här gången hördes ett ljudligt Pang!

När jag öppnade ögonen ingen befann jag mig i ett stort, avlångt rum. Mörka träpaneler fick rummet att verka mindre. I taket hängde en enorm kristallkrona.
"Så du kom", sa en mörk röst.
Jag ryckte till och snurrade runt, men kunde inte se vart rösten kom ifrån.
"Här är jag", sa rösten från andra sidan rummet.
Jag knöt händerna i fickorna och struntade demonstrativt i att vända mig om igen.
"Ja."
"Så, då ska vi se vad vi ska göra med dig", sa rösten.
Jag insåg då vilket misstag jag gjort. Han skulle såklart döda mig. Och då stod ingen i hans väg för att döda Draco.
"Du har så rätt, flicka lilla", sa rösten som om den hört mina tankar. "Men du får aldrig veta hur det går för honom."
"Nej", ropade jag uppgivet.
"Det är ditt eget fel."
Plötsligt såg jag en rörelse i ögonvrån. Två händer stack fram bakom hörnet i änden av salen. De var snabbt borta igen, men jag hann se vilka dom tillhörde. Den bleka med långa smala fingrar tillhörde Draco, och den andra, men ett födelsemärke på tummen var Ginnys.
Min första tanke var att de ville att jag skulle komma dit, men när jag tänkte efter kom jag på att det kanske fanns någon symbolik i det hela. Händer...
Jag kom inte på något innan Voldemort pratade igen.
"Vänta lite, Lucent Sheldon", sa han lugnt. " Jag kommer ner till dig. Några sista ord?"
"Jag älskar dig", snyftade jag i hopp om att Draco stod kvar bakom hörnet.
Mörkret upplöstes och en blek figur trädde fram ur skuggorna.
"Avada..."
Då förstod jag.
Mina händer flög upp som skydd framför mig innan jag han tänka och ur dom strömmade magi starkare än jag någonsin känt förut.
Hur? Varför?
Det spelade ingen roll.