En mugglare i Slytherin

Åååhh, sååå många tack till dig!!! Haha, men Draco är min


Nu behöver du inte vänta längre, för här kommer nästa del!

Det här kapitlet har jag längtat efter att få lägga ut!
Och kan säga att jag nu har 37 kapitel färdiga, alltså 20 kapitel till som bara väntar på att få läggas ut!

---

Kapitel 17: Smutsskalle

Vi gick ner i källaren och gick långt in tills vi kom till en tavla föreställande en fruktskål. Då gjorde Fred något konstig – han kittlade päronet på tavlan. Och päronet förvandlade sig till ett handtag!

Fred tog tag i handtaget och öppnade.

”Välkommen till köket på Hogwarts!” sade George och log brett.

Innanför tavlan dolde det sig ett rum lika stort som Stora Salen och precis som i Stora Salen så stod det fyra långbord samt ett lärarbord där inne. Och överallt kryllade det av husalfer som sprang hit och dit med massa mat. Men så fort de ställde ner det på ett av borden så försvann det. Jag antog att det skickades upp till Stora Salen som antagligen låg precis ovanför.

Vid det bord som representerade gryffindorebordet satt fyra välbekanta figurer – Harry, Hermione, Ron och Ginny.

”Vilken tid det tog!” ropade Ron och viftade med en kycklingklubba som han höll på att äta.

Vi gick fram och satte oss ner tillsammans med dem. Jag kände mig lite illa tillmods. Jag hade trots allt inte umgåtts så mycket med dem sen första dagen på tåget.

”Malfoy hindrade oss lite, men Artemis gav honom så han teg”, sade Fred och dunkade mig i ryggen.

”Jag trodde du och Malfoy var vänner?” sade Hermione.

”Det trodde jag också... Fick nyss reda på att han var bortlovad till Pansy, och hade tydligen varit det sen de var små”, sade jag.

”Vet inte vem jag ska tycka mest synd om, Malfoy eller Parkinson?” sade Ginny och ryste.

”Draco”, sade jag med eftertryck. ”Honom kan man i alla fall ha ett vettigt samtal med till skillnad från Pansy”

”Kan jag tänka mig”, sade Hermione.

”Sade du precis något bra om Malfoy?!” sade Ron chockat.

”Vem är du och vad har du gjort med Hermione Granger?” frågade Harry och flinade.

”Jätteroligt Harry. Men ni måste hålla med om att Malfoy är smartare än Parkinson”, sade Hermione.

”Mycket smartare”, fyllde jag i. ”Pansy är dum som ett spån, eller ja, inte som Millicent då, men hon är inte den smartaste”

”Ohh, slytherin-skvaller!” sade Ginny förtjust och lutade sig fram över bordet.

”Ginny! Du lägger håret i vår mat!” utbrast tvillingarna och ryckte undan sin tallrik.

”Äter ni på samma tallrik?” frågade jag förvånat.

Tvillingarna flinade. ”Vi är Gred och Feorge...”

”Och ni är fullkomligt galna”, fyllde Ron i.

Tvillingarna såg sårade ut. Apollon skrattade.

”Få jag också dela tallrik med er?” frågade min bror och flinade.

”Självklart!” Fred och George log ett brett leende och flyttade tallriken så även Apollon kunde lägga sin mat på den. Sedan lutade sig alla tre över tallriken och högg in.

Jag bara kollade förbluffat på dem och skakade på huvudet.

”Bry dig inte om dem”, sade Ginny. Sedan tillade hon ”Så, har du nått Slytherin-skvaller?”. Hon såg ut som ett barn på julafton, fylld av förväntan.

Jag skrattade åt hennes min. ”Njae... Så mycket finns det väl inte att säga”, sade jag.

”Jooo, nått måste det finnas! Hur är stämningen?”

”Ginny, låt henne äta innan du frågar ut henne!” sade George och pekade på henne med gaffeln.

”Okej då”. Ginny såg trumpen ut. George vände sig mot deras tallrik igen.

”Hey! Ni har ätit upp all mat!” utbrast han. Apollon och Fred flinade. ”Elakt...”, sade George och såg ledsen ut.

”Se det positivt brorsan, nu får du plats med mer efterrätt”, sade Fred och la armen om sin tvillingbrors axlar.

”Det har du rätt i!” strålade George och såg nöjd ut igen. Vi andra skrattade.

-

Efter en väldigt trevlig lunch gick vi upp mot entréhallen. Eller gick och gick, tvillingarna bestämde sig för att bära mig eftersom jag är 'så himla liten!'. Vi kom upp i en skrattande hög ur källaren och hamnade öga mot öga med slytherinarna.

”Artemis?” sade Blaise förvånat när Fred och George släppte ner mig på golvet igen.

Alla slytherinarna blängde på mig. ”Umgås du med dem?!” sade Daphne något äcklat.

”Och du lät dem röra dig!” tillade Pansy.

”Vi som trodde du var en av oss”, sade Blaise nedlåtande.

”Jag är en av er”, sade jag och gick fram mot dem.

”Usch, rör mig inte!” skrek Pansy och hoppade bakåt.

”Draco?” sade jag och såg på honom. Men han såg inte på mig. Crabbe och Goyle däremot blängde hotfullt på mig.

”Vad är det för fel på er?” sade då Harry. ”Får hon inte umgås med vem hon vill? Apollon är ju ändå hennes bror”

”Lägg dig inte, Potter”, väste Draco. ”Du har inget med det här att göra”

”Du är en idiot, Malfoy”, sade Hermione.

”Käften smutsskalle”, fräste Draco.

”Kalla henne inte det!” skrek Ron och försökte hoppa på Draco, men tvillingarna och Apollon höll honom tillbaka, även om det såg ut som om de helst också skulle vilja slå ner den blonde slytherinaren.

”Han är inte värd besväret, Ron”, sade Ginny, men även hon såg något mordisk ut när hon såg på slytherinarna.

”Hah! Ni är bara rädda för oss, rädda för att få stryk”, sade Pansy triumferande.

”Äh, håll bara tyst, din uppblåsta kossa”, sade George.

”Tyst, blodsförrädare!” skrek Pansy, och Millicent tog tag i hennes armar för att hon inte skulle hoppa på honom.

”Vi går nu”, sade Draco och vände sig om. ”Jag nedlåter inte mig själv att prata med blodsförrädare och smutsskallar”

”Jaså, det säger du?” sade Harry och flinade.

”Vad menar du med det, Potter?” spottade Draco fram och såg på gryffindorarna igen.

”Jag menar att du de senaste månaderna har umgåtts med en – som du själv kallar dem – smutsskalle dagligen”, sade Harry

”Harry, nej”, sade Hermione, men han hörde henne inte.

”Det tvivlar jag på”, sade Draco kallt. ”Jag umgås bara med slytherinare, jag skulle aldrig umgås med en äcklig liten smutsskalle”

”Men ändå har du gjort det”, sade Harry kallt. ”Och hon står där”

”NEJ HARRY!” skrek jag när Harry pekade på mig.

”Artemis?” sade Draco frågande och såg på mig.

”Jag visste att det var nått fel på henne!” skrek Pansy triumferande.

”Artemis?” Draco såg på mig som om han ville att jag skulle säga att det inte var sant. Jag kunde inte göra annat än att se beklagande på honom. Hans ögon blev kalla.

”Smutsskalle”, väste han fram.

”Draco”, sade jag bedjande och tog ett steg mot honom.

”Rör mig inte, din äckliga lilla smutsskalle”, sade han kallt och såg på mig med döda ögon. Sedan vände han sig om och gick och de andra slytherinarna följde efter honom, utan så mycket som en blick på mig.

Plötsligt fick jag en droppe på min hand. Jag tittade förvånat på den och kände sedan på min kind. Tårar. Jag hade inte insett att jag börjat gråta.

”Artemis”, sade en svag röst bakom mig. ”Artemis, jag är så ledsen...”

Jag vände mig om och såg Harry stå där med sänkt huvud. Han såg upp när jag vände mig om. Hans ögon var fyllda av ånger.

”Jag menade inte... jag var bara så arg...”, började han svagt.

”Jag vill inte höra det”, sade jag kort. ”Spara dina ursäkter till någon som bryr sig”. Jag vände mig om och började gå där ifrån.

”Artemis, vänta!” hörde jag min bror ropa efter mig.

Jag svarade inte utan skyndade bara på stegen. Jag ville vara själv nu. Jag sprang upp för trappan. Jag visste inte var jag skulle, jag ville bara bort.

”Artemis!” ropade Apollon igen.

”Låt henne vara ensam ett tag”, hörde jag Hermione säga innan jag svängde runt hörnet.

---

Nu kanske ni förstår varför jag har längtat efter att lägga ut det här kapitlet, det här betyder ju lite av en vändning i historien. Stackars Artemis...

Skitbra

Du. Är. Ond.

Hur? Huuur?

Draco är ond. Du är ond. Hur kan du göra såhär mot mitt stackars lilla hjärta? Jag trodde åtminstone att han skulle erkänna att han var kär i henne!!

PANSY JAG HATAR DIIIIG!

Nu rättar du till det här.

Förlåt Ska försöka övertala Draco att bortse från sina fördomar, men det kan nog ta lite tid... han kan vara så envis ibland

Jag klarar inte av detta, HARRY VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG?????!!!!!!!!!
Ska gå ut och skrika lite men innan jag går ska jag bara säga att det är jättebra!!!!

Meeen gaaaaah Harry, whyyy!????
Inte okej
Alls!!!!
Vad sjutton kommer hända nu!? Varför kan draco inte bara låta bli att vara en idiot?! (hatkärlek på g här hrmf)
Längtar efter nästa kapitel och kommer dö om jag hamnar på ett hotell utan imorgon. Dö!

Åh och btw, du skriver asamegafantastiskt!

Förlåt! Men jag var tvungen att göra så här mot stackars Artemis för att komma till det jag vill i historien. Please don't hate me!

Trots era något upprörda kommentarer så blir jag ändå jätteglad att ni bryr er så mycket om min lilla ff och min lilla Artemis!

Dock har jag lite tråkiga nyheter... nej, jag tänker inte sluta skriva på den här, aldrig Men jag åker bort i eftermiddag över helgen = ingen dator = inget nytt kapitel förrän på måndag... Jag ska ner till Norrköping och hälsa på kusinerna och gå och se Harry Potter Exhibition!

Hoppas det här lite längre kapitlet kan hålla er nöjda tills på måndag då jag kan lägga ut nästa del! Kram på er alla underbara! ♥

---

Kapitel 18: Sjukhusflygen

Jag sprang genom korridorerna utan att bry mig om de stirrande blickarna jag fick. Snyftande knuffade jag några andraårselever åt sidan när de stod i min väg. Jag hade inget direkt mål, jag ville bara komma så långt bort från alla och jag kunde inte gå till min sovsal längre...

På sjunde våningen snubblade jag in i en tom korridor och stod ett tag och bara stirrade framför mig. Tårarna fortsatte att rinna. En snyftning undslapp mig och jag knep ihop läpparna för att förhindra att fler kom ut. Jag gick fram till väggen och sjönk ner mot den och slog armarna runt benen.

Hur kunde det här hända? Hur kunde jag inte ena stunden vara en äkta slytherinare och i andra vara avskydd som pesten... Och Draco, betydde vår vänskap ingenting? Bara för att jag var mugglarfödd...

-

Jag vet inte hur länge jag satt där på golvet på sjunde våningen. Det var mörkt utanför fönstret och det hördes inte ett ljud. Framför mig hängde en gobeläng som föreställde en trollkarl som försökte lära några troll att dansa balett. Så onödigt, tänkte jag.

Tårarna hade för längesen slutat rinna, men jag hade inte kommit mig för att resa mig upp och gå någon annanstans. Vart skulle jag gå? Jag hade ingenstans att ta vägen... Skulle jag gå till Slytherins uppehållsrum skulle de antagligen kasta ut mig igen. Jag kände mig tom inombords.

Då hörde jag steg som var på väg åt mitt håll. Jag vände huvudet åt det håll jag hörde stegen ifrån och väntade spänt på vem det skulle vara. Hoppas det inte var en lärare bara, klockan är antagligen efter läggdags.

Det var Neville.

”Artemis!” ropade han när han såg mig och sprang fram till platsen där jag satt.

”Hej Neville”, sade jag matt och log ett svagt leende. Han satte sig på huk framför mig.

”Jag hörde vad som hände... Hur mår du?” frågade han bekymrat.

”Jag vet inte... jag känner mig tom...”, svarade jag lågt.

”Hur länge har du suttit här?”

”Jag vet inte... tio minuter, en timme, flera timmar, jag vet faktiskt inte... tiden har bara runnit iväg”

”Vid Merlin”, sade Neville något chockat. ”Du kan inte sitta kvar här. Kom”. Han ställde sig upp och räckte fram ena handen åt mig. Min arm kändes som bly när jag sträckte fram den till Neville som tog min hand.

”Du är iskall!” utbrast han.

”Jaså...”, sade jag tonlöst. Jag försökte ställa mig upp, men benen vek sig under mig efter ha suttit stilla så länge och jag skulle ha fallit i marken om inte Neville fångat mig.

”Tack...”, sade jag så tyst att det inte var mer än en viskning. Jag orkade inte prata högre. Det var som om något inom mig hade dött.

”Du måste till Sjukhusflygern, du är alldeles nerkyld”, sade Neville bekymrat och tog ett fast grepp om min midja för att stödja mig. Jag orkade inte protestera utan lät Neville leda mig ner till Sjukhusflygern.

Det tog nästan dubbel så lång tid för oss att ta oss ner dit än vad det skulle tagit vanligtvis, främst för att Neville i princip bar hela min tyngd.

”Vid Merlin, vad har hänt med henne, Mr Longbottom?!” utbrast Madame Pomfrey när vi kom in i Sjukhusflygern och tog min fria arm och ledde mig bort till en tom säng.

”Hon har suttit still på golvet på sjunde våningen i – vad jag antar – flera timmar. Jag tror hon har blivit nerkyld, sen så...”. Han såg på mig, sen tog han tag i Madame Pomfreys arm och gick bort några steg från min säng.

Jag såg hur han böjde sig fram och viskade något i hennes öra och hur hon slog händerna för munnen och såg på mig. Jag sjönk ner i sängen och stängde ögonen. Jag förstod att Neville förklarade vad som hade hänt förut idag med slytherinarna.

”Artemis”, sade en mjuk röst bredvid mig. Jag öppnade ögonen och mötte Nevilles blåa. ”Jag går nu. Jag kommer tillbaka imorgon för att kolla hur du mår. Sov gott, du behöver det”

”Tack Neville...”, sade jag matt och log.

När Neville hade gått skyndade Madame Pomfrey fram till min säng med ett glas i ena handen och en pyjamas i den andra. Hon ställde ner glaset och lade pyjamasen på min säng.

”Miss Fox, här har du så du kan byta om, sen vill jag att du dricker det här. Det kommer värma upp dig och ge dig en drömlös natt”, sade Madame Pomfrey innan hon drog för skynkena så jag kunde byta om. Pyjamasen var något stor, men väldigt mjuk och skön, och när jag dragit på mig den kröp jag ner under täcket. Madame Pomfrey kom fram igen och räckte mig glaset.

”Drick nu, flicka. Du kommer må bättre imorgon”, sade hon innan hon gav mig en sista blick och gick tillbaks till sitt kontor.

Drycken smakade nästan ingenting och när jag ställt ner glaset kände jag hur ögonlocken blev tyngre och tyngre...

-

”Hon ser så fridfull ut”, sade en svag röst.

”Jag förstår inte att jag kunde göra så här mot henne... sade hon verkligen inget om mig igår Neville?” viskade en annan plågad röst.

”Nej, hon sade faktiskt inte mycket alls. Det var som om hon egentligen inte var där”, sade en tredje röst.

”Sch, ni väcker henne”, kom en fjärde röst.

Jag slog långsamt upp ögonen och såg massa suddiga figurer som stod runt min säng. Det tog ett tag innan jag insåg att jag inte låg i min säng i min sovsal nere i fängelsehålorna. Och sedan kom jag ihåg vad som hade hänt dagen före. Jag gnuggade mig i ögonen och såg sedan att det var Neville, Hermione, Apollon och Harry som stod runt min säng.

”Hej Artemis”, sade Apollon försiktigt och slog sig ner på min säng. ”Hur mår du?”

Jag ryckte lite på axlarna och såg bort.

”Jag hoppas du inte har något emot att jag berättade för de andra att du var här?” sade Neville något ängsligt.

Jag skakade på huvudet. Han såg lättad ut.

”Jag är så ledsen Artemis…”, sade Harry och hängde med huvudet. Jag bara såg på honom, osäker på hur jag skulle bemöta hans förlåtelser. Jag visste inte om jag var beredd att förlåta honom riktigt än.

”Han är verkligen ledsen, du skulle sett honom igår i vårt uppehållsrum. Han pratade om inget annat än vad han gjort mot dig”, sade Hermione och la handen på Harry axel. Jag bara såg på henne.

”Artemis säg något!” utbrast Apollon. Jag vände bort huvudet. Jag hade inget att säga. Inget var av vikt längre. Jag var utstött.

”Låt henne vara. Ni förstår inte”, sade plötsligt en röst. Alla vände sig om och såg på den oväntade besökaren. Det var Theodore.

”Vad gör du här?” for Apollon ut mot honom och ställde sig upp. De andra gryffindorarna ställde sig framför mig som för att skydda mig.

”Om du är här för att håna henne så kan du lika gärna gå igen”, sade Harry argt.

”Jag är inte här för att håna henne”, fräste Theodore tillbaks.

”Vad gör du då här, Nott?” frågade Hermione kallt.

”Jag vill prata med Artemis”, svarade han kort och började gå närmare sängen.

”Stopp!” sade Apollon och drog fram sin trollstav.
”Du kommer inte nära henne, muggelhatare”

”Era korkade gryffindorare!” sade Theodore argt. ”Jag är inte här för att håna henne sa jag ju, jag måste prata med henne!”

”Vad kan du ha att säga till henne?” frågade Hermione.

”Jag skulle säga att det har ni inget med att göra”, sade Theodore kallt och gick närmare, utan att bry sig om Apollons trollstav som fortfarande pekade mot hans huvud.

”Låt honom prata”, sade jag tyst. Alla vände sig om och såg på mig. Jag hade hasat upp så jag halvt satt upp i sängen.

”Är du säker?” frågade Apollon och gav Theodore en skeptisk blick. Jag nickade.

Gryffindorarna backade undan så Theodore kunde komma fram, men stannade runt min säng. De tänkte uppenbarligen inte lämna mig själv honom. Han gav gryffindorarna en irriterad blick när han slog sig ner på min säng, sedan såg han på mig.

”De andra slytherinarna vet inte att jag är här”, sade Theodore tyst. ”Jag tror förresten inte att de vet att du är här heller. Jag råkade bara höra Potter nämna det när han och Granger gick förbi mig utanför Stora Salen. Sen följde jag efter dem hit. Jag kände att jag behövde prata med dig”. Han gjorde en paus. ”Jag tycker inte mindre om dig för att du är… mugglarfödd. Du är fortfarande samma Artemis. Du är fortfarande min vän”. Han gav mig ett tveksamt leende. Jag log tillbaks.

”Tack”, viskade jag. Jag kände en sådan enorm lättnad över att jag fortfarande hade en från mitt elevhem på min sida. Jag harklade mig. ”Sa Dra… de andra något om mig igår?”

Theodore gav mig en plågad blick. ”De prata om det ja.”

”Vad sa de?” frågade jag. Det jag egentligen ville veta om Draco hade sagt något, och vad i så fall.

”Pansy gick igång ordentligt och pratade om att hon alltid förstått att det var nått fel på dig, och massa annat sådant där skit”. Han såg äcklad ut när han sa det. ”Daphne verkade mer förvånad. Men det var inte snälla saker hon sa om dig… och Blaise hängde så klart på. Hela uppehållsrummet pratade om dig igår”

Det var det jag hade väntat mig. Pansy är en idiot.

”Bry dig inte om dem, Artemis”, sade Apollon. ”Du är bättre än dem, hundra gånger bättre”.

Jag gav honom ett tacksamt leende. Sedan vände jag mig mot Theodore igen. ”Sa Draco någonting?” frågade jag tyst, rädd för vad jag skulle få för svar.

”Nej, inte ett ord”. Han gav mig en medlidsam blick. ”Han satt helt tyst hela kvällen och bara stirrade in brasan. Jag tror han satt där hela natten, för han satt fortfarande där när vi gick upp i morse. Pansy försökte få honom att prata, genom att snacka mer skit om dig, men så fort hon sa ditt namn fräste han bara åt henne att inte nämna dig igen” Han suckade.

På något sätt var det lättande att veta att Draco inte talat illa om mig, men det hjälpte ändå inte mycket. Han ville uppenbarligen inte veta av mig längre.

”Jag är ledsen, Arts”, sade Theodore som såg min sorgsna blick.

”De är inte värd din vänskap”, sade Apollon med eftertryck.

”Och jag hörde även igår kväll att… om du försöker komma tillbaka ner till vårt uppehållsrum så kommer de… förhäxa dig… så du inte kan komma tillbaks”, sade Theodor lågt utan att se på mig.

Det kändes som om jag fick ett slag i ansiktet. Även om jag förstått att jag inte skulle kunna gå tillbaks dit så gjorde det ändå ont att få det bekräftat.

”Du måste gå och prata med professor Dumbledore”, sade Hermione. Jag nickade och sjönk längre ner i sängen. ”Jag följer med dig”, lade hon till myndigt.

”Jag tänker också följa med!” sade Apollon.

Hermione nickade. ”Nott borde också följa med, han är den som kan ge en fullständig redogörelse för vad slytherinarna har sagt”.

Theodore såg förskräckt upp. ”Måste jag följa med?”

”Ja, jag tror det är nödvändigt”, sade Hermione.

”Men…”, han gav mig en förtvivlad blick. ”Om de andra slytherinarna får reda på att jag har hjälpt Artemis kommer de stöta ut mig också!”

”Förrädiska slytherinare”, fräste Apollon.

”Du förstår inte!” Theodore ställde sig upp. ”Jag tänker inte bli en utstött”

”Din orm, tänker på dig själv först”

”Apollon, han har tyvärr rätt”, sade Hermione. Min bror vände sig om och stirrade på henne. ”Ja, vi behöver inte fler utstötta slytherinare. Men tyvärr så måste vi ha honom med oss”.

”Jag kan inte följa m…”, började Theodore innan Hermione avbröt honom.

”Harry, kan du gå och hämta din osynlighetsmantel?” sade hon.

Harry såg lite förvirrad ut. ”Visst”, sade han och gick.

”Vad har du planerat, Granger?” frågade Theodore misstänktsamt.

”Du följer med oss till professor Dumbledore – vänta tills jag pratat klart – fast dold under Harrys osynlighetsmantel i fall vi skulle ha oturen att möta några slytherinare”, förklarade Hermione.

Theodore nickade kort.

Vi väntade i tystnad på att Harry skulle komma tillbaka. Efter ungefär fem minuter öppnades dörren och stängdes igen utan att någon kom in. Plötsligt stod Harry bredvid sängen och höll ett blankt tygstycke i handen. Theodore såg misstänksam ut.

”Hur länge har du haft den där?” frågade han och pekade på osynlighetsmanteln.

”Sedan första året”, sade Harry och såg frågande ut.

”Så då har du alltså kunnat smyga runt i korridorerna obemärkt i nästan fem år nu”, sade slytherinaren missnöjt. ”Då vet man hemligheten bakom Potters alla framgångar”

”Du skulle bara våga berätta för de andra slytherinarna om Harrys osynlighetsmantel”, sade Hermione.

”Du säger inte åt mig vad jag ska göra och inte göra”, fräste Theodore åt henne.

”Snälla Theo, gör som Hermione ber, för min skull?” sade jag trött. Jag avskydde när mina vänner bråkade, bara för att de tillhörde olika elevhem och hade olika bakgrund.

Han såg på mig och hans blick mjuknade.

”Kör till, Granger”, suckade han.

”Tur att han lyssnar på dig, syrran, i alla fall”, sade Apollon. Theodore gav honom en irriterad blick.

Hermione såg runt på alla. ”Då går vi”

Jag satte mig upp i sängen, och slängde benen över kanten. Madame Pomfrey kom skyndande ut ur sitt arbetsrum.

”Vad håller ni på med?” ropade hon när Apollon hjälpte mig att ställa mig upp. ”Hon är fortfarande inte frisk och bör ligga ner och vila sig!”

”Madame Pomfrey, vi måste gå till professor Dumbledore”, sade Hermione. ”Angående det Neville berättade för er igår”. Hon gav Madame Pomfrey en menande blick.

Sjukhusflygelföreståndarinnan gav mig en medlidsam blick. ”Jag förstår”, sade hon. ”Men låt flickan klä på sig åtminstone!”

Hon schasade iväg mina vänner och drog för skynkena runt min säng så jag kunde byta om.

När jag var klar slängde vi osynlighetsmanteln över Theodore och lämnade sjukhusflygen. Neville lämnade oss, men innan han gick fick jag en tafatt kram. En svag rodnad steg på hans kinder när han vände sig om och skyndade vidare. Jag log. Neville kunde man alltid lita på.

---

Neville ♥ Theodore ♥ Draco </3

Lämna gärna en kommentar och gör mig gladast i världen! Kram på er, hörs på måndag! ♥

Så bra
Jag älskar Theodore
Du får ha det så kul hos dina kusiner och längtar så mycket tills på måndag

Tack så mycket! Lovar att lägga ut kapitlet så fort jag får tag på min dator igen

Jippie