When Playtime Becomes Reality [SV]

AAARGH, mitt dokument med ALLA delar som var färdiga hittills, detaljerad planering av hela storyn OCH personbeskrivningar har blivit förstört av någon #@&*$ anledning!!!!

Så. Ville bara få ur mig det och kanske tigga lite sympati från er. Ska dock försöka gräva i mitt minne efter vad som skulle hända i de nästkommande delarna så jag åtminstone kan fortsätta skriva åt er!

Och såklart supermegastort tack till er alla för att ni är så fina som kommenterar och läser, puss på er.

http://www.nooooooooooooooo.com/ (det där säger allt)

(hoppas du lyckas återskapa det som försvann, för det här är verkligen en av de absolut bästa ff:en jag läst, ser fram emot nästa del så mycket. Du är bäst)

Okej, så här kommer min lääängre kommentar gällande din fanfiction!

För det första, den är fullkomligt otroligt skriven. Alla dialoger, de djupa förklaringarna och karaktärsdragen är helt fantastiska. Precis som om du har skrivit det med en baktanke att vara en publicerad författare. Det är ofta som man glömmer en karaktärs personlighet och sätt, men du verkar verkligen ha kläm på vem som är vem och deras sätt samt åsikter. Helt chockerande otroligt!! :O

Blev helt paff av hur bra du faktiskt skriver och jag måste erkänna att jag gillar alla dina karaktärer. De är som sagt mycket genomtänkta och har sina egna personligheter som uttrycker sig tydligt från varandra. Gillar speciellt Nate för han verkar vara en badass-kille ;')

Jisses, jag vet egentligen inte vad mer jag kan skriva - förutom förstås att du skriver sååå jävla bra att jag blir avundsjuk! Jag skulle också vilja ha förmågan att skriva som dig, så känslofyllt med välutvecklat vokabulär - du får det att verka så enkelt! :O

Tack för att du skriver denna fanfiction och uppdatera snart :') Synd det där att allting blev raderat, burkar ibland hända det åt mig också men nu har jag lärt mig att ha kopior på allting jag skriver :'D Hoppas du kan skriva mer snart i alla fall, annars väntar jag lojalt och ivrigt på att nästa kapitel kommer!

Ha det bäst!!! :')

Haha tack :* och tack för den superlånga och fina kommentaren, Dark Quest - den var otroligt rolig att läsa!

Kvällen hade inte alls blivit som Alaska föreställt sig. I huvudet hade hon sett framför sig hur hon kom till festen, alldeles fin och uppiffad, drack precis lagom mycket alkohol så att hon blev sådär spralligt glad och social, och hur hon vågat prata med Chase. Och då menar hon verkligen gå fram och faktiskt ha en konversation på tu man hand med honom, utan att det behövde handla om vad de hade i läxa eller var de andra i gänget höll hus. Sedan skulle de bli allt mer berusade och han skulle skratta åt något hon sagt, lägga armen om hennes axlar. Hon skulle luta huvudet mot hans axel och bli alldeles varm i kroppen. I folkmyllret och det dunkla ljuset skulle de sedan plötsligt stå väldigt nära varandra och sedan bli sådär seriösa när de insåg vad som var på väg att hända, och sedan… sedan.

Äh, vem försökte hon lura? Det skulle aldrig hända. Inte på en miljon år och framförallt inte så länge som vackra, självsäkra Scarlett fanns med i bilden. Han skulle föralltid svansa efter henne och inte ens så mycket som se åt hennes håll. Alaska suckade där hon satt på stentrappan utanför festsalen med huvudet i handflatan och en bister uppsyn. Hon hade suttit där den senaste halvtimmen och sett hur par efter par – både samkönade och olikkönade – smugit iväg i mörkret, hand i hand. Ingen så lite som såg åt hennes håll. Hon kunde likväl varit luft för dem.

Hela kvällen hade hon varit hoppfull vad gällde Chase. Åtminstone ända fram tills att alla i gänget hade börjat försvinna iväg på egna håll och det bara var han och Alaska kvar. Hon hade just varit påväg att kommentera den senaste Quidditchmatchen när han började se sig omkring, som om han letade efter någon. ”Undrar vart Scarlett tog vägen… Jag går nog och letar upp henne, ses sen.” Och så var han borta.

Och där satt nu Alaska; ensam, bedrövad och sårad. Hon hade starkt funderat på att bara gå upp och lägga sig, men hade inte orkat ta sig längre än till korridoren precis intill. Dessutom var det inte som att hon skulle ha det roligare där. Antagligen skulle hon bara behöva stå ut med att höra hångelsmaskandet ifrån Kayleys säng då, vilket bara skulle göra henne ännu mer deprimerad.

Plötsligt öppnades dörren till festen och Alaska förväntade sig halvt se Scarlett och Chase smyga ut, hand i hand, fnissandes och pussandes om vartannat. Hon andades ut när hon såg vem det var.

”Vad gör du här ute alldeles ensam?”

”Hej, Landon”, svarade Alaska och log sorgset. Hon hade ingen lust att svara på frågan. Han skulle antagligen bara tycka att hon var patetisk. ”Var har du Blake någonstans?”

Landon sjönk ner bredvid henne på trappsteget, såg på henne under tystnad en stund innan han svarade. ”Hon gick bort till sovsalen för en stund sedan. Någon stackars tredjeklassare råkade spilla ut all sin dricka över hennes klänning.” Han log menande och Alaska kunde inte låta bli att skratta.

”Oh-oh. Det kan inte ha slutat bra för tredjeklassaren.”

”Inte precis.”

De blev tysta en stund, men det var ingen obekväm tystnad. Det var det aldrig med Landon. Han var liksom så bekväm i sig själv och i att vara tyst att det smittade av sig på Alaska. Faktum var att hon inte känt sig så lugn och trygg med någon annan än vad hon gjorde med Landon.

”Så... när ska du berätta för honom hur du känner?”

Landons yttrande kom som ett bombnedslag och gjorde att Alaska blev alldeles kall inombords. ”Va-vad menar du? Berätta för vem?” Hon försökte spela dum. Var det verkligen så uppenbart? Tänk om Chase redan visste?

Skuggan av ett leende syntes på Landons fylliga läppar. ”Chase. Och du kan vara lugn, han vet inget. Jag tror inte de andra har lagt märke till något i heller.”

Alaska blev med ens lugnare men kunde inte rå för rodnaden som spred sig över hennes kinder. Hon hoppades att det inte syntes i det dunkla ljuset ifrån facklorna. ”Han tycker ändå om Scarlett", muttrade hon.

Landon himlade med ögonen. ”Chase tror att han tycker om Scarlett, men i själva verket är han bara för dum för att se vad som finns precis under näsan på honom.” Han log mot Alaska, som rodnade ännu häftigare, och slog ner blicken.

”Tror du verkligen det?”

Landon nickade. De blev tysta igen och Alaska hade precis hunnit börja fantisera om hur Chase insåg att det var henne han ville ha, när Landon sade, ”Jag undrar var Blake håller hus. Hon borde vara här nu.”

I nästa sekund hörde de skriket och Alaska såg hur Landons ansikte förvreds i en hemsk grimas av smärta, rädsla och panik. Ögonblicket senare var han på fötter och sprang i den riktning skriket kommit ifrån, samtidigt som han panikartat ropade efter Blake. Alaska sprang efter, men kunde inte ignorera det gröna monstret av avundsjuka som vaknade till i magtrakten. Varför kunde ingen älska henne så mycket?

Usch vad tråkigt att allt försvann! Teknik suger ibland : (
Otroligt bra, som vanligt.

Nåååå stackars Alaska :''( Hoppas det fixar sig för henne ändå! :'D

OCH vem är det som skriker? It's creeping me out! O.o

Tyvärr blev det ingen längre kommentar denhär gången, är så trött att jag inte orkar skriva längre. Men som vanligt var det ett underbart och välskrivet kapitel! :'D

Skriv mer snart!! :'D

Så sjukt bra!! Du är en otroligt duktig författare!

Stackars Alaska, känner igen mig allt för väl när man bygger upp förväntningar och föreställer sig hur det ska bli, och sen så blir det inte alls så... Du lyckades verkligen fånga hennes känslor spot on!

Oooh, skriket... vilken cliffhanger! (Stackars Landon). Längtar till nästa kapitel!! Det här är så spännande!!

Här kommer en lite kortare del, men hoppas den duger ändå! Ännu en gång, tack så hemskt mycket för era fina kommentarer! Det är såå kul att läsa dem. Finns inget bättre än när ögat lyser rött. Ni förgyller min dag, puss på er ♥

---

Chase sparkade till en läskburk som någon slängt på marken i korridoren. Den skramlade när den slog i väggen och flög vidare bortåt. Han suckade tungt. I säkert tjugo minuter hade han letat efter Scarlett och hade fortfarande inte hittat henne. Hon var varken på festen, i sovsalen, i sällskapsrummet eller på tjejtoaletten. Och ja, han hade bokstavligt talat kollat under varje bås för att se om hennes skor var där, vilket hade resulterat i att en av tjejerna kallat honom ett pervo och stormat ut därifrån. Inte en av hans bättre stunder, men han var desperat. Ikväll var ju kvällen som han skulle ta mod till sig och faktiskt kyssa Scarlett. De hade varit nära att göra det i biblioteket, så nog måste hon vilja kyssa honom med? Han hade byggt upp ett helt scenario i huvudet under tiden han letat; hur han, utan någon tvekan, skulle gå raka vägen fram till henne, knacka henne på axeln och när hon vände sig om, kyssa henne passionerat. Och hon skulle förstås smälta i hans famn och besvara kyssen.

Ett saligt och förväntansfullt leende spred sig över hans ansikte, men det försvann med ens när han rundade hörnet till ännu en avlägsen korridor och fick syn på något som fick honom på andra tankar. Dörren till ett av de mörklagda klassrummen stod på glänt och det var någon där inne. Två personer, rättare sagt. Han gick tyst närmre. Nu mer nyfiken än något annat. Tänk så skulle han ta en elev och lärare på bar gärning med att strula eller något? Han hade ett par väldigt tänkbara kandidater i åtanke i så fall.

Personen som stod snett vänd mot dörren suckade och sade med låg stämma, ”Du vet redan vad jag tycker om dig, men...”

Chase kände genast igen rösten. Det var professor Greyson, och ju mer Chases ögon vande sig vid mörkret började detaljerna i professorns ansikte uppenbara sig allt mer. Den andra personen, antagligen en av hans kvinnliga elever – Chase himlade med ögonen, varför var han inte förvånad? – stod med ryggen mot honom och gick knappt att urskilja i mörkret. Det var dessutom omöjligt att gissa sig fram eftersom i princip alla skolans tjejer var som galna i honom.

”Så varför vill du aldrig träffa mig längre? Är det på grund av henne?” personen spottade fram orden, som om de bokstavligt talat var gift i dennes mun.

Chase hajade till och snubblade bakåt utav chock. Den kvinnliga gestalten tog ett steg ut ur skuggorna och ljuset från fullmånen utanför fönstret lös upp hennes ansikte. Chases hjärta brast och en våg av illamående sköljde över honom. Det var Scarlett. Scarlett – hans Scarlett – hade en affär med deras tio år äldre lärare. Han skakade på huvudet, kunde inte tänka klart. Var bara tvungen att komma därifrån. Med ens vände han på klacken, råkade sparka till läskburken på vägen därifrån och kunde höra professorns oroliga röst – ”Hallå? Är det någon där?” Han fortsatte springa. Hade nästan hunnit bort till där festen höll till när han hörde ett skrik. Det var så ljust och högfrekvent att det skar i honom. Och han visste, visste att ett sådant skrik bara kunde tillhöra en enda person.

Han ändrade riktning.

OH MY GOD!!!!!!

Scarlett och mr Geryson?! Varför finner jag det både coolt och konstigt? På sätt och vis är det sjuuukt awesome med en lärare/elev - relation, men också lite konstigt. Undrar hur deras relation har utvecklats och hur det hela har gått till O.o

Och sen, staaackars lilla Chase. Brustet hjärta och på det värsta sättet att upptäcka det. Tur fan att de inte höll på då han hittade dem, DET skulle ha varit ännu mer awkward X'D

OCH igen det där skriket! Asså jag vill sååå veta vad det är som har hänt :')) Skriiiv mer snart, pretty pleeeaase :'')