Voldemorts hemliga historia

Oj, vad längesen det var jag skrev nu!! Vill ni har mer? Det ska ni få. Jag har nu skrivit från han/hon perspektiv mest för att det var väldigt längesen jag skrev och jag vill komma in i det igen, det kändes helt enkelt mer bekvämt. Dessutom är inte kapitlet från voldies perspektiv eller sirius, jag lovar att fortsätta skriva från jag perspektiv med dem
Jag hoppas ni tycker det är bra och att det är en början till fler kapitel! So, here we go:
_______________________________________________________

”Paul, vad var det”? Maggies rosa spets sovmask var uppförd i pannan, täcket låg i en skrynklig boll i ena kanten av dubbelsängen och hon hade satt sig käpprakt upp. Hennes yviga, bruna lockiga hår såg ut som ett fågelbo och hennes blomiga nattlinnet kändes bara obekvämt. Hon hade sovit väldigt oroligt hela natten sedan hon hade gott och lagt sig efter parmiddagen dem hade haft med deras trevliga grannar. Men allt kändes bara fel nu. Hennes make sov på rygg med öppen mun och grymtade till lite när Maggie väckte honom. Deras lila sovrum med röda rosor överallt var så mysigt engelskt att alla i deras vänskapskrets skulle vilja bo i detta välordnade hus men just nu skulle Mrs. Granger göra vad som helst för att vara någon annanstans. Maggie hade hört nånting som inte lät som grannarnas väldresserade katt. Paul Granger rullade över på sidan och man kunde höra hans snarkningar ända till kyrkan i slutet av gatan, ”Ahhhhhhhhhhhhhhh”

Maggies skrik väckte Paul på riktigt denna gång, den starka läslampan som hon tände hjälpte nog också till en aning. ”Vad är det?” sa han sömnigt men oroligt. Han gnuggade sina bruna ögon för att vänja sig vid ljuset och det röda håret stod åt alla håll. ”Hö-hörde du i-inte?” Maggies röst darrade på varje ord och även Paul -som hade sovit väldigt gott- fattade att någontong var på tok. ”Först motorsågen, sedan dunsen.” Paul suckade lättat ut och berättade att det säkert inte var något att ora sig för. ”Sen ringklockan” viskade Maggie lite mer samlat. ”Ringklockan?” Paul knep ihop de vackra ögonen och man riktigt såg hur han försökte lägga ihop ett och ett. ”Motorsågmördaren ringde på våran dörr Paul, han vill mörda mig!” Maggies röst lät väldigt övertygade och hon såg med tom blick på garderoben mitt emot sängen. Paul blev på bättre humör. Han klappade hennes kind ömt och sa med ironi i rösten, ”Ska vi gå upp och se ännu ett avsnitt av ’Midsomer Murders’?” Han kysste henne mjukt på de vackra läpparna, men hon besvarade inte kyssen. Istället stirrade hon surt på honom när han var klar, ”Inte kul Paul! Jag hörde faktiskt en ringklocka... och en motorsåg!”

”Hmmm. Hello, this is Tom Barnaby! How can I help you, sweetheart?” Paul gjorde ett nytt misslyckat försök att kyssa sin fru. Hon blev sur på riktigt, puttade bort honom och reste sig för att gå in i badrummet. Hon svepte den röda morgonrocken om sig, gick ner för den vita trappan och försökte att få den att inte knarra som vanligt. Från övervåningen kunde hon höra Paul stöna högt och snart var försöket att vara så tyst som möjligt i trappan meningslöst när han rusade ner mot henne. Irriterat hyssade hon honom då hon fick en otolkbar blick tillbaks. De bruna ögonen stirrade på henne och hon gav upp att vara sur på honom. Hand i hand gick de när i den branta trappan där det hängde kärleksfoton från en lång tids partnerskap. De kom ner till hallen och den läskigt stora trädörren. Paul sträckte fram handen mot det kalla handtaget medan Maggie tryckte sig mot hans bröst. Dörren låstes upp med ett klick och Maggie kunde höra hur Pauls hjärta skenade och själv knep hon ihop ögonen så att hon såg ut som ett russin. En sval sommarbris slog emot dem när dörren öppnades och välkomnade till en vacker trädgård med mycket träd och buskar. Men rädslan låg i luften, när inte Paul sa nånting öppnade Maggie försiktigt ögonen och såg ut över det trevliga grannskapet där allting var sig likt. Hon såg på Mr. Granger och följde hans blick ner mot det simpla trappsteget. Handen flög upp till munnen som förmades till ett O och hon var tvungen att backa ett par steg medan Paul fortfarande stod helt still och betraktade oförstående det lilla barnet. Året var 1981 och det låg ett flickebarn på trappsteget som sov djupt.

En kall bris som omöjligt kunde komma från naturen träffade de båda makarna och båda for framåt mot flickan och utropade, ”Hermione!”

____________________________________________________
Ja, hoppas ni godkänner? Kanske inte jättespännande kapitel men det är som sagt en början ♥

Jättebra

GOOD!

Jättebra!

WOW. VAD. BRA. DU. SKRIVER!!! ♥♥♥

Skitbra! Är sjukt glad att du har börjat skriva igen =D

Hej alla trogna läsare!
Jag är väldigt tacksam och glad att ni har hållt kvar vid min historia, som en sömnlös natt kom till mig i huvudet. Jag tyckte att det var en grym ide´, som jag antar att många av er också tyckte? I alla fall, jag hade ett väldigt flow i början och jag blev väldigt nöjd över vad jag hade skapat. Och så fick jag alla dessa fina kommentarer av er läsare. Jag blev grymt glad och taggad och ville bara skriva mer och mer. Men det började ta emot, och tillslut kändes det som om jag fick anstränga mig vid varje ord för att fortsätta att skriva så som jag hade gjort innan. Det började bli svårt att få ihop det med den ursprungliga historien. Det var ungefär vid den här tidpunkten skolan och familj krävde en del av mig och det blev inte enklare att fortsätta skriva bra historier.
Men jag ville inte ge upp och svika er och min första tanke om vart denna fan fiction skulle ta vägen. Kapitlen kom vid allt färre tidpunkter och jag blev sur på mig själv. Men det blev inte bra hur mycket jag än ansträngde mig. Jag kunde inte längre skriva, jag hoppas att det är för att jag inte kunde koppla ihop det med någonting som jag redan hade upplevt. Jag vill skriva från hjärtat och utan avbrott, och det har jag också börjat med.
Jag kommer därför tyvärr att lägga ner denna fanfic. Jag hoppas att ni inte blir sura, och att ni vet att jag älskar er allihopa. OM det är någon som känner att han/hon har inspiration att fortsätta med denna fanfiction så tycker jag att det är helt ok, men ni får gärna skicka en uggla till mig först.
Jag har nu börjat en ny historia som är typ baserad på mitt eget liv men självklart kommer ni att möta den magiska världen i den historien. Ni kommer också att få träffa era favorit karaktärer men man kommer inte att hitta någonting om det här i j.k rowlings böcker! Hoppas att jag kommer se många av er där istället. Länken är här.

Detta var min första fanfiction som tyvärr inte kunde bli avslutad och det är bara mig jag har att skylla på det, ni har varit fantastiska som har stöttat mig. Om ni bara hade vetat hur mycket era kommentarer har betytt för mig. Jag älskar er!
Länk til min nya fanfiction--> http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=26282&watch=1

Det är lugnt Det var som sagt en väldigt rolig idé och det är synd att den inte kommer bli avslutad men jag förstår dig, ibland går det bara inte att skriva och man tappar all inspiration för en historia. Då är det oftast bättre att göra som du gör nu och lägga ner den och börja på något annat där man faktiskt vill skriva och har inspiration istället för att sitta och slita i sitt hår över ett projekt som man inte längre tycker om. Tänker absolut kolla in din ny ff, den här var ju så bra

Såklart det är lugnt! Om du ändå inte har någon inspiration ska du inte skriva, det blir bara dåligt då (inte för att du skulle vara dålig, men ja). Så jag förstår dig helt!

Åh tack hörna!! Det värmer verkligen att ni förstår och fortsätter stötta mig! Love u guys!♥