in the darkness [prs]

Inte nog med att Andrew låg och kysste sin gamla barndomsvän, han låg tekniskt sett även och kysste en nybliven vampyr. Och det, det var det enda som inte kändes sådär tipptopp. Inte för att det förändrade någonting för artonåringen, men det skulle nog snart göra det för Miles när den andres luktsinne fick sig en kick i baken och sinnena förhöjdes. De verkade inte riktigt ha kommit dit än liksom, men när de väl gjorde det skulle saker och ting förmodligen bli annorlunda. För vad han själv visste luktade vampyrer betydligt mindre illa för varulvar än vad varulvar gjorde för vampyrer. Det var faktiskt lite av en lättnad att de inte nått den punkten än, när Miles med största sannolikhet skulle tycka att den längre av den stank i högan sky. Nej, då skulle de nog inte kunna hålla på på det här sättet.

”Jag tycker att det är helt okej att vara lite korkad ibland..jag har ju lyckats ta mig igenom livet genom att vara det, så det så”, mumlade Andrew och ryste till en gnutta när Miles drog ett finger längsmed ett av ärren. Men han klagade verkligen inte, det kändes bra att bli berörd av den andre på alla sätt och vis.
Artonåringen betraktade den andre med de stora, bruna ögonen och drog en hand genom lockarna på honom innan han sedan hjälpte honom att krångla av sig tröjan. Han hade nästan lust att sluta den itu där och då men det hade nog inte varit så populärt. Sedan var det även onödigt att slösa på kläder på det sättet, väldigt onödigt.
”Varför tycker du om mig egentligen?” Mumlade Andrew mellan kyssarna och placerade en hand över bröstkorgen på Miles istället. ”Du är liksom helt out of my league”, fortsatte han.

Vad är det de håller på att göra? En oskyldig kyss är en sak, men nu håller de på att ta av kläderna på varandra. Båda är barbröstade medan läpparna dansar över varandra, det är inte någonting han han hade trott de någonsin skulle göra. Men det känns så jävla bra. Miles vill aldrig dra sig bort. Han vill stanna där förevigt, med Andrew bredvid sig. Istället så slingrar han benen vid Andrews midja
"Mhm.." Jag tycker också att det är okej att vara korkad," instämmer han och låter den andre hjälpa honom med tröjan. Däremot pausar han kyssarna när han hör vad Andrew säger. Ögonbrynen höjs i pannan och han lutar sig långsamt tillbaka så att han kan se den jämnåriga i ögonen.

"Out of your league? Om någon är det så är det du," säger Miles och kupar händerna om Andrews kinder för att se honom djupt i ögonen. Varför tycker han om honom? Jösses, finns så många anledningar. "Andrew.. du hjälpte mig igenom mina föräldrar, du var snäll mot mig och fick mig att skratta. Kände inte att jag kunde prata med någon, men jag kunde med dig.. förutom faktumet att jag hade känslor för dig, men ändå," rabblar Miles och blir alldeles rosig om kinderna. "Du fick mig att må bra helt enkelt. Och när vi sågs igår så mådde jag bra, jag kände mig inte ensam, vilket jag gjort på väldigt länge. Du måste förstå att jag gillar dig väldigt mycket." Miles stryker tummen över kinderna på mannen framför sig. "Varför tycker du om mig?"

Det kanske var lite överdrivet att ligga med hud mot hud på det där sättet, men Andrew orkade verkligen inte bry sig. Han gillade Miles och det kändes inte alls udda att visa sig på det sättet framför den andre, det kändes snarare bra. Han kände sig ruskigt bekväm runt den jämnårige, så pass att han nog inte haft några problem att slänga av sig alla kläder där och då och gjort något ännu dummare än de nu sysslade med. Fan, nu när han fått den tanken i skallen fanns det en risk att han inte skulle kunna släppa den. Och det hjälpte inte att fullmånen växte sig närmare och närmare för varje dag som passerade heller, den gjorde honom bara allmänt..hormoniell.

”Gud nej, har du redan hunnit glömma att jag typ knappt är mänsklig? Jag spenderar åttio procent av min fritid på att springa omkring och gräva hål”, påpekade artonåringen med ett skratt och blickade in i den andres mörka, underbara ögon. ”Och jag älskar det faktumet att jag kunde hjälpa dig genom det, för det finns ingenting jag hellre hade gjort”, fortsatte Andrew, den här gången med en allvarligare min struken över ansiktet. Han gjorde verkligen det, han älskade faktumet att han kunnat hjälpa Miles genom en så jobbig tid. Det värmde liksom hjärtat på ett sätt annat inte någonsin skulle kunna göra.
”Du, jag mådde också bra igår, så otroligt, jävla bra”, svarade den längre och log mot Miles, drog en hand över en av de rosiga kinderna medan den andra fortfarande strök varsamt över den bara bröstkorgen. ”Och du, om något, måste förstå att jag gillar dig väldigt mycket också. Alltså så mycket att jag tydligen inte kunde stå stilla igår kväll.” Andrew skrattade till och lade därefter huvudet på sne. Varför tyckte han om Miles? Åh, det fanns ju hundratals anledningar! ”För att du är du och du är helt underbar. Du är snäll, du är smart, du ser otroligt bra ut..och jag bara..jag gillar sättet du är på helt enkelt..”

Miles himlar lätt med ögonen åt det som den andre säger först, men han släpper även ut ett litet skratt.
"Du är bättre än mig trots det Andrew," berättar han. Ja, verkligen. Han har inte riktigt någon bra syn på sig själv, och med tanke på hur snäll den andre varit under tiden de varit vänner så tycker han verkligen att han kan få betydligt bättre. Nu hade bråket förstört synen på Andrew lite, men sedan gårdagen så har hans bild av honom gått tillbaka till vad den brukade vara. Snäll, hjälpsam och rolig. När den jämnåriga sedan säger att han älskar det faktumet att han kunde hjälpa honom, så sprider sig ett leende över de fylliga läpparna. Fan, han har sån jävla tur som har Andrew vid sin sida nu. Vad fan skulle han ha gjort om han inte haft honom vid sin sida?

"Så vi båda mådde otroligt jävla bra.." mumlar han och förlorar sig in i de där mörka ögonen. Andrews fingrar mot hans kind får huden att kittlas, och han kan inte förstå att han ligger så nära sin barndomsvän, halft nakna.
"Var det därför du inte kunde stå stilla?" Undrar Miles och skrattar tyst, väldigt gulligt faktiskt. När den andre sedan säger olika anledningar till varför han gillar Miles, så blossar kinderna än en gång upp, och han är osäker på vad han ska göra. Borde de verkligen ligga såhär? Borde de sätta stopp för det? Handen glider upp mot Andrews ansikte och han lutar försiktigt sin panna mot den andres. "Tack," han lämnar en liten puss på Andrews kind. "Vad tycker du vi ska göra? Fortsätta vara korkade eller sluta?"

Hm, så det där var nog någongång de skulle behöva ‘agree to disagree’ om, med tanke på att Andrew såg det hela på ett tvärt motsatt sätt. I hans ögon var Miles den bättre av de två och det var ingen fråga om saken, och detta trots att han nyss blivit gnagd på av en vampyr. Men det kvittade, den jämnårige var på en helt annan nivå i hans ögon och han kunde inte riktigt låta bli att se på sig själv som rent skräp. För det var verkligen så han kände sig. Han spenderade bokstavligen hälften av sin tid med att ränna omkring i den närliggande parken och ägna sig åt att gräva hål. Då och då fick han för sig att försöka lista ut vem det var som hade ihjäl folk stup i kvarten, men det ledde aldrig någon vart. Han var totalt värdelös på alla sätt och vis i sina egna ögon, så på så vis var det ju skönt att någon annan inte såg på det hela på det viset.

”Mhm, och jag tycker nog att vi båda förtjänade att göra det efter all denna tid som hunnit passera”, svarade Andrew med ett liknande mumlande och fortsatte stryka över den andres kind, som om det var hans nya favoritsyssla. Och det var det kanske också, den andres kinder var så mjuka och lena att han knappast skulle få nog av det inom någon snar framtid.
”Ja”, erkände artonåringen därefter och rodnade djupt. Det hade varit hemskt att försöka stå stilla igår och det hade absolut inte haft någonting att göra med att han behövde springa av sig. Allt hade varit Miles fel och bara Miles fel.
”Hm, faktumet att du frågar betyder väl att du vill att vi ska lägga av, eller hur?” Undrade Andrew, fortfarande med pannan lutandes mot den andres. ”Eller? Ska vara helt ärlig, har aldrig varit med någon innan så allt det här är helt nytt för mig..”

”Tänk om vi inte bråkat..” Mumlar Miles och fantiserar lite om hur det skulle ha varit. Skulle någon ut av dem ha erkänt sina känslor för varandra? Han tvivlar helt ärligt på att han skulle göra det. Han ruskar på huvudet för sig själv, det är ingen mening med att fundera på det där, det är som de är och han är lycklig över att de finns där för varandra nu. Det känns helt galet att han ligger där med Andrew tätt intill sig med bara överkroppar, och att de precis kysst varandra. Han finner det roande att Andrew haft problem att stå stilla när han varit med honom, och han finner det även roande att han nu rodnar pågrund av detta.
”Tycker det är väldigt gulligt,” säger han med ett litet skratt innan han lutar tillbaka huvudet mot soffan igen, så att deras pannor inte längre nuddar varandra. Det är väl en rätt stor fråga, om de ska lägga av eller inte. Miles vill verkligen inte det, men han är ängslig över vad som kommer ske om det inte funkar mellan dem. Men det är väl egentligen lite försent att ha de tankarna, eller hur? De har redan lätt hånglat med varandra och ligger nu med bara överkroppar. Miles ruskar på huvudet över frågan.

”Nej.. jag vill inte att vi ska lägga av.” Försäkrar han och drar en hand genom Andrews svarta hår. När Andrew sedan berättar att han aldrig varit med någon innan så nickar han långsamt. Det gör honom ännu mer osäker, han vill förstöra det för Andrew. Nu har Miles inte gjort det så många gånger heller, men han vet inte hur man ska introducera det hela till någon. Han har ingen aning om hur han ska hantera det, han vill att det ska vara bra för den jämnårige. Första gången hade definitivt inte varit bra för Miles. ”Vi behöver inte göra det Andrew, vi kan gå långsamt framåt.. Ibland kommer det naturligt till en vad det är man vill göra, det är inte någonting man ska tvinga fram.” Åh.. Miles suger på det här.

Ja, tänk om de inte fallit in i det där bråket, då hade nog saker och ting varit helt annorlunda. Sedan kvarstod naturligtvis frågan om de någonsin erkänt sina känslor för varandra i vilket fall, men det fanns väl något av en chans. Efter att Andrew fyllt sexton och genomgått sin första skiftning hade han förmodligen inte kunnat hålla det inom sig, så han hade nog i alla fall slängt ut sig sanningen.
”Om vi inte bråkat hade det förmodligen känts olidligt när du lämnat”, påpekade artonåringen och pillade lite med en av Miles mörka lockar. ”Så på sätt och vis var det väl bra att vi slapp genomgå det”, fortsatte han och frustade sedan till. Hade det varit gulligt att han inte kunnat stå still? Själv tyckte han ju att det mest var pinsamt, men å andra sidan kunde han inte se sig själv ur den jämnåriges perspektiv direkt.
”Tack?” Svarade Andrew trevandes och skrattade ännu en gång till. ”Det är ju trevligt att du tycker det”, tillade han och log brett mot Miles, medan fingrarna fortsatte pilla med det mörka håret.

Jaså, Miles hade inga egentliga planer på att lägga ner det de sysslade med för stunden? Det kändes innerst inne bra, men det gjorde också Andrew extremt nervös. Han hade som sagt aldrig varit med någon innan och hade inte den blekaste om hur man skulle bete sig eller vad man riktigt skulle göra? Skulle han fortsätta stryka med läpparna över den andres eller vad var planen?
”Jag tycker inte att vi tvingar fram någonting”, mumlade Andrew och drog lätt på munnen, fortfarande pillandes med den andres hår, som om det inte fanns någon morgondag. ”Men jag vill inte att vi ska göra någonting vi kommer ångra heller även om jag..tja, du känner nog vad jag vill”, fortsatte han och rodnade ännu djupare än vad han redan gjorde.

Jo, det hade nog varit bäst att de varit osams när den andre lämnat, då behövde de inte sakna varandra på samma sätt som de gjort om de inte varit det.
”Det känns som om jag har det”, konstaterade Andrew och nickade lätt. Jo, det hade han nog också. Hade de varit ett par vid den tidpunkten hade artonåringens hjärta nog brustit när han rest iväg. Bokstavligen, han hade inte kunnat hantera det. Så det var bättre, bättre att de varit ovänner där och då. Samtidigt var han glad att de inte var det längre, att de lyckats lappa ihop deras relation någorlunda. Det kändes så bra, så hemvant på något sätt. Han älskade att tala med Miles, att vara nära honom, så faktumet att de äntligen kunde vara det igen, det var minst sagt fantastiskt.

”Jag tror nog att det är för det bästa helt ärligt”, höll Andrew med och rodnade ännu djupare än han gjort innan. Nej, det var inte dags att gå längre än de gått där och då, det var för snabbt och helt ärligt hade Andrew nog inte klarat av det. Det hade hade nog slutat med att han legat och fnissat.
När Miles sedan satte sig upp följde artonåringen dennes exempel och hasade sig bort från honom, gled tillbaka ner i soffan. Den jämnårige hade rätt, det var bättre att ta saken före det osäkra och hålla sig lite i skinnet. Att göra någonting de säkert båda skulle ångra var ingen vidare idé. Okej, nu skulle Andrew knappast ha ångrat sig, men det fanns så många andra grejer de behövde ta itu med innan de kunde ligga med varandra. Typ som att se till att få lite mat i Miles system, eller ja, blod. Han såg inte frisk ut och det var nog något som skulle hjälpa med den saken.
”Du är så söt”, mumlade artonåringen när den andre lämnade en kyss över läpparna på honom. ”Så söt.”