Domi and the love (next generation)

Kan det inte vara något med familjen Malfoy?

Jag vet, jag tänkte också på det, men det kanske kommer...

Äschdå. Men jag tycker ändå att det ska va nåt med hennes syskon, kanske

Okej, men nu gör jag bara som jag gör, och hoppas ni inte blir sura

Men nu har jag match så hejdå!

Okej, lycka till på matchen! ♥

Lycka till på matchen! ♥

Så, ska skriva klart nästa kapitel nu, så kan någon vara snäll att lägga upp ett inlägg?

Tack på förhand♥

JAA ETT NYTT ÄGIGT KAPITEL

Klart jag gör! ♥

Här kommer det! Inte så jättelångt denna gång, men är inte alls lika skrivsugen som i förrgår! Hoppas nui gillar det och blir glada nu!

Kapitel 13

Visst är det hemskt att vara olyckligt kär, men det finns värre saker. Som att inte få säga till sina syskon, att deras föräldrar kan dö närsomhelst. Så jag börjar undvika dem. Men när jag ser deras ledsna blickar bränna i ryggen när jag plötsligt vänder om, så skärs det djupa sår i mig. Där inuti.

Klockan är sex på kvällen när vi anländer till storasalen. Det vimlar redan med folk där och jag kollar upp i taket. Det är fantastiskt. Det är mörkt, med tusentals, ja miljoner, små prickar som föreställer stjärnor. Sedan kollar jag på borden. De är heelt tomma, om man inte räknar med de jättelika pumporna som står där, samt de förtrollade spindlarna som hänger ned från taket. Hela salen är bara upplyst av stearinljus, och jag passar på att njuta. Sekunden efter alla har satt sig ned så dignar borden av mat. Helt fantastiska, måltider, efterätter och dricka. Snabbt lassar jag på min tallrik och börjar äta.

Jag tar mig om magen. Den är verkligen proppfull just nu. Jag kollar bort mot Gryffindorbordet och ser James rapa inför hans uppspelta kompisar. Jag skrattar. Killar. Men plötsligt ser jag Tom och Vickie resa på sig, och gå ut i korridoren, och jag reser mig upp.
- ”Var ska du?” Undrar Flora, och jag försöker febrilt komma på en ursäkt.
- ”Ehh, jag måste på toa” Säger jag och springer iväg. När jag kommer ut är korridoren tom och jag förundras över hur tyst det blivit. Men så hör jag röster, och går mot ljudet.
- ”Tom, det är en sak jag skulle vilja säga till dig” Ekar Victories oroliga röst i korridoren. När jag vågar att kika fram bakom statyn jag står bakom, ser jag att de sitter bredvid varandra på en bänk. Jag vill nästan börja spy, när jag tror att de ska kyssas. Men de gör de inte.
- ”Jag är inte kär i dig längre” Vickies röst låter hård men när jag kikar fram bakom statyn ser jag att en ensam tår rullar ned för hennes kind. Men Tom sitter bara stilla där och kollar ned på sina händer.
- ”Jag är kär i en annan” Säger hon. Och jag förstår genast vem det är. För Ted Lupin, och Victorie Weasley, har alltid varit ämnade för varandra. Det vet alla.

- ”Jag är också kär i en annan.” Säger plötsligt Tom och jag drar efter andan. ”Om du säger så säger jag, du får börja.” Jag förstår att jag inte ska stå här och lyssna när de säger sina djupaste kärlek, men jag kan inte låta bli. Som väntat säger Vickie:

- ”Okej, jag är kär i Teddy, nu vet du” Jag skrattar. Fast inuti såklart.

- ”Jag är kär i… Din syster.” Ted säger det med korta ord, och jag försår hur jobbigt det skulle vara att säga. Men jag blir glad. Eller kan man säga så när man vill lägga sig på marken och sprattla med benen och tjuta? Jag tror inte det. Men min syster reagerar inte likadant.

- ”Min syster?! Hur vågar du? Okej om du typ sagt Therese eller något, men Domi?! Hon är två år yngre än dig. Du skulle bara våga röra henne!” Med de orden stampar hon iväg. Ojojoj.

Jag kan inte hindra mig från att gå fram där bakom skulpturen. Jag kan inte hindra mig från att sätta mig bredvid honom. Jag kan inte hindra mig från att kyssa honom.