Dumbledores armés nya tid

Tack! Ni är så gulliga! Bara för det så skrev jag ett kapitel ikväll för er!

Men bara så att ni vet så skriver jag på mobilen, så ibland kan det komma autocorrect med. Men jag försöker få det r
rätt.

Nu har jag skrivit ur Nevilles perspektiv precis som önskat. Innan tänkte jag att han var en tråkig person att skriva ifrån, men det var så kul att det blir ett lite längre kapitel än vanligt!

Jag tänker att jag skriver vart tredje med Neville, Ginny och Luna. Så att det blir lite variation.

Men nu kommer jag till kapitlet. Det är helt otroligt att vi redan är på nummer 12! Jag skulle aldrig kunnat gissat det innan.

Jag planerar att skriva ungefär 25-30 stycken, men vi får se hur det blir. Jag har en bra plan för framtiden. Jag kommer att blanda både händelser ifrån filmen och boken. Men det får ni se i sinom tid.

Nu ska jag sluta babbla så ni får ert Kapitel!



Kapitel 12 - Kvinnan som skrek

Nevilles perspektiv

Han tittade rakt fram, han kunde inte sova. Han ville inte tänka mer, allt var hans fel. Varför hade han inte stoppat männen? Varför lät han dem ta allt som någonsin betytt något för honom?
Neville satt på sitt fönsterbräde och tittade ut över Goldric's Hollow's halvt upplysta gator. Snön föll och hans farmor snarkade högljutt i rummet intill. En liten man skyndade fram mot en bar och ryckte upp den frusna dörren. Han skrattade och ropade något till någon där inne, innan han
klampade in. Kyrkogården syntes längst bort på gatan och folk strömmmade in, glatt pladdrade. Neville la sitt huvud i händerna och tryckte på ögonlocken. Tårarna brände, han snöt sig i en näsduk och började leka med trollstaven.
Hans saker städade upp själva efter tre dagars kaos.
Hans farmor hade inte sagt så mycket när han berättat vad som hänt, hon hade bara klappat hans kind och sagt att allt skulle bli bra igen.
Men inget skulle bli bra. Luna var borta.

Neville kollade bort mot kyrkan där kören nu börjat sjunga. Han suckade och vände huvudet åt andra hållet.
En tunnhårig man och hans runda lilla fru dök upp från ingenstans. Han skakade på huvudet och sa någonting tyst, hon såg ängslig ut men gav med sig. De vandrade upp längs gatan och ut på torget, hon sa upphetsat någonting åt honom, han log. Kvinnan tog hans hand och började dra honom över torget, de såg så unga ut i så gamla kroppar, han halkade till. Hon stannade tvärt och pekade på monumentet mitt på torget. Monumentet hade förvandlats till den statyn av Harry och hans föräldrar. Neville log sorgset, paret var häxa och trollkarl. Han gick närmare och kollade intresserat upp mot statyn och hon höll hans arm.
När de gick in på kyrkogården släppte Neville dem med blicken och återgick till att studera sina fingrar. Han trollade fram en rosa blomma, den landade i hans hand och slog ut blomman ändrade färg, först till lila, sen till isblå, röd och slutligen till rosa igen. Neville slöt handen om blomman.
Luna älskade blommor och växter.
Neville slöt ögonen och grimaserade.
Hans Luna.

Neville öppnade ögonen och kikade bort mot kyrkogården igen, alla var påväg ut. De skrattade och skojade innan de skiljdes åt.
Luna ryckte om att skratta.
Neville slog sin panna och drog i sitt hår.
Lunas långa hår.
Nu fick han sluta.

Torget var tomt igen, men mannen och kvinnan från förut dök upp igen. De gick ut från grinden på kyrkogården, de såg skrämda ut. De skyndade sig att ta fram en mantel, som Neville väl kände igen, de försvann under den. Deras fotspår gick tillbaka mot där de kom ifrån.
Några minuter senare kom en mycket liten kvinna ut ifrån kyrkogården, hon var ihoptryckt av ålder och hon haltande och gick långsamt efter det osynliga paret. Neville rynkade på pannan. Han kollade mot det förstörda huset snett emot, som en gång varit familjen Potters.
Kvinnan vandrade mot huset.

En hand dök upp på grinden, skylten växte upp ur den frusna marken, som så många gånger förut.
Neville hade läst den så många gånger att han kunde läsa upp meddelandet utantill.
Neville mumlade för sig själv;

"På denna plats miste Lily och James Potter livet den 31 oktober 1981. Deras son Harry förblir den enda trollkarl som någonsin överlevt den dödande förbannelsen. Huset som är osynligt för mugglare, har lämnats i sitt förfallna skick som efter monument över familjen Potter och som en påminnelse över det våld som splittrade familjen."

Neville suckade djupt, han hade läst den skylten allt för många gånger. Farmor hade haft någon slags tradition att varje söndag gå ner till Potters hus för att bara kolla på skylten och det förstörda huset. Handen på grinden drogs snabbt tillbaka.
Neville kisade för att se igenom det mer kompakta mörkret, han kramade sin trollstav när gumman kom närmare paret på gatan. Hon vinkade åt den tomma luften att de skulle följa efter henne innan hon började gå bort längst gatan.
Neville återgick till sina tankar, han blinkade långsamt och somnade mot rutan.

En explosion och ett kvinnoskrik väckte Neville med ett ryck. Han kollade upp och han precis se mannen och kvinnan hoppa ut ur fönstret och skicka eld efter sig och sedan försvinna in i tomma intet. Kvinnans skrik hängde kvar i luften.
I fönstret som exploderat stod en man, blekare än snön på gatan nedanför, med röda ögon och smala ormnäsborrar. Hans långa naglar tog om fönsterkarmen och han skrek ut sin frustration.

Neville flög upp som om någon stuckit honom och började lägga skyddsförtrollningar runt huset ifrån sin plats i fönstret. Han småsprang på lätta fötter ner för trappan och fram till ytterdörren för att dubbelkolla att dörren var låst, han pekade på han taget och mumlade:
"Coloportus."
Dörren klickade till och Neville sprang runt till alla andra dörrar som ledde ut innan han gick upp till övervåningen för att dubbelkolla att hans farmor fortfarande sov tryggt. Hon snarkade högt och mumlade i sömnen:
"...köpa mjölk... müsli.... trollstaven i skåpet... han borde skaffa en nagelsax.. Neville..."
Neville flinade och fortsatte in till sitt rum. De gråa väggarna speglade hans rädsla när han smög fram till fönstret. Och kikade ut bakom de röda Gryffindors-pyntade gardinerna. Fönstret som exploderat var tomt.
Voldemort var borta...



Hoppas att ni gillar det!

Vilka gissar ni på som var förklädda till tant och farbror?

Skriv i kommentarerna i en spoiler.

Godnatt och sov gott alla nattugglor!

MEGAMUGGLISFANTASTISKT!

Här är min gissning (Läs EJ om du inte har läst hela Dödsrelikerna!) :

Fantastisktjättebra!

Jag tror att de förklädda var

Suuper!
Älskade att var med, det gör allt mycket roligare
Tycker såå synd om Neville verkligen, han som är min favorit och allt </3
Men vill bara påpeka att Augusta är Nevilles farmor, inte hans mormor.

Oj, tack! Ska ändra det direkt!


Ni måste skriva för att jag ska kunna lägga upp ett nytt kapitel. ❤

Tänkte gå in här och skriva "när kommer det mer?" Men jag såg ju att det var LilyPotterOwl som hade skrivit sista och då kan hon ju verkligen inte lägga upp!

Meeeeer Nuuuuuuuuuu!!!!!!!!!!!!!!!!

Skriv mer kapitel idin bok igår satt jag och läste kapitel 1 tilll kapitel 11 till kl. ett på natten

Längtar till nästa!

FÖRLÅT FÖR DÅLIG UPPDATERING!!

Jag ber så mycket om ursäkt! Jag hade helt glömt bort Mugglis! Men nu kommer jag ändra på det! Här kommer ännu en del av Dumbledores Armés nya tid!

Den är inte så lång, inte så redigerad, bara skriven i farten, men jag hoppas ni blir lite nöja iallafall! ♡♡


Kapitel 13 - Piggelin

Ginnys perspektiv

Ginny satt på sitt fönsterbräde och tittade ut över det snötäckta landskapet. Hon skuckade lätt och torkade en tår från kinden, hon grät vanligtvis väldigt sällan. Men sen Luna försvann hade hon gråtit varje dag. Snart skulle hon tillbaka till Hogwarts, hennes öppnade paket låg på kofferten. (En grön Weasley-tröja, en magisk hårborste från Fleur och Bill, en bok om kvastar och en låda av det bästa från Weasleys Vassa varor från Fred och George och ett stort paket med chokladgrodor från Charlie.)

Ginny visste inte om meddelandet från Luna och de andra, hon hade varken känt eller sett myntet som ändrade sig. Hon kände sig otroligt dum.

Ginny hoppade ner ifrån fönstret och gick fram till spegeln bakom den stängda dörren. Hon torkade bort tårarna ut ögonfransarna och tog på sig sina tofflor, innan hon öppnade dörren och gick ner till sin mor.

"Mamma?"
"Ginny!" Molly Weasley hade hoppat till när hon hört sin dotters fundersamma röst, hon tvekade några sekunder innan hon gick fram och la sina armar om hennes midja, Ginny var ungefär 20 cm längre än sin mor.

"Vad är det Ginny lilla?"
"Ehmm.. Jo.. Jag undrar om.. emm... om.. jag menar lixom.." Molly släppte sin dotter och beordrade henne till att sätta sig på en stol vid köksbordet, hon gjorde två stora koppar med te och satte sig mittemot den besvärade Ginny.
"Vad är det som tynger dig hjärtat?"
" Mamma, jag vet ju att vi inte har så mycket pengar... men jag undrar endå ifall, du vet ifall jag skulle kunna få en... en uggla.."
Molly rynkade undrade pannan.
Ginny blev en ton rödare.
"Nu när du vet.. Han.. är så stor.. jag menar.. Ron är ju inte på skolan.. jag vet inte vad som händer hemma... Tänk ifall.."
Molly log besvärat.
"Såklart att vi ska se till att vi kan ha kontakt med varandra, jag vet inte vad Arthur och jag tänkt tidigare.."
" Men mamma?! Jag kom på en sak.."
"Vadå?"
"Piggelin.." Sa Ginny och pillade i sitt hår
"Glass?" Sa Mrs Weasley tveksamt.
"Nej inte glass! Piggelin används ju inte nu när Ron inte bor hemma! Och det kostar inga pengar? Kan inte han få flytta med mig till Hogwarts? Snälla mamma!"
"Jo visst Ginny, stackarn har ju inte skickat någon post på ett halvår. Och det ska bli så skönt att bli av med fågelskrället, han låter av förfärligt..."
Ginny fnissade till för första gången på en vecka, och gav sin mamma en hastig kram innan hon sprang in i rummet mittemot köket, där det stod två uggleburar.

Errol satt ihopskjunken på sin sittpinne med huvudet under vingen, för att dämpa ljudet av den kvittrande och studsande lilla ugglan i buren bredvid. När Piggelin fick syn på Ginny flaxade han till och lyfte tjugo centimeter medans han kvittrade högt och glatt.
"Hej Piggy! Du ska få följa med upp till mitt rum. Du får följa med mig till Hogwarts också."
Piggelin kvittrade ännu högre och mer glatt, han landade på sittpinnen, rättade till vingarna och sträckte stolt på sig.

Ginny lyfte upp den stora buren och började kånka den uppför den vingliga trappen, Piggelin flaxade upprört och som tur var så hade Ginny sitt rum bara en trappa upp, för buren var tyngre än vad den såg ut att vara.

Ginny ställde buren till rätta på skrivbordet och kollade bort mot den rosalila pygmepuffens bur på sängbordet.
"Arnold, titta inte sådär på mig! Han ska också få följa med! Sluta tjura!!"
Ginny suckade irriterat.
För Arnold hade vänt sig bort med ett litet stön och surade för resten av förmiddagen. Enda tills Ginny gav honom delar av kalkonen de stekt till jul, men som fortfarande var kvar. Han glupskade i sig bitarna fort och rapade upp ett ben.

Ginny packade ner sina presenter i sin koffert och lade ner den nytvättade nattsvarta skoluniformen överst, innan hon stängde den med en smäll.


När Ginny kröp ner i sängen den kvällen tänkte hon inte på dödsätarna som skulle leda dem från tåget till de hästlösa vagnarna, eller på godiset hon skulle äta på det.
Bara Luna fanns i hennes huvud, och på hur tomt det skulle bli utan henne resten av terminen. Det gjorde ont i magen och hjärtat, en tår smög sig ner för kinden.

Bra, stackars Ginny </3