En mugglare i Slytherin

Från sju till två?! How? How? How?!
Men som "författare" vet jag att det ibland blir så. De kommer tillbaka, eller kommenterar snart igen!


kort kylig blick och gick. Bara jag som tyckte det här var kul? Jag? Bara? (Inte negativt menat)

Jag älskar verkligen allt! Draco och Artemis, sitter i ett träd..

Shippnamn.. Drartemis känns lite långt, Dremis känns bara fel, Drart är lite likt Drarry.

Kanske ett undratsg med tjejnamnet först?

Artco? Arteco? Arco. He. He.

Varför så svåra naaaamn?!

Jag tycker vi (jag. Ehe) säger Drartemis.


Wow, alla är så intresserade av min utläggning.



Den här fanficen är med på min topp-tre (egentligen topp-två, men det låter inte lika proffsigt...) Nästan, nääääääästan bäst. Med jag är totalt övertygad om att den blir bäst när den väl kommit igång!

Åh vad det är bra
Jag verkligen älskar din draco!! Vet inte om jag vill slå honom eller ge honom en kram än dock haha :3

Skönt att hon pratade lite med apollon!!!

Jättebra ju! Tack för att du fortsätter att skriva.

Haha, tack så mycket för din kommentar, den gjorde mig så glad! Hade nog inte tänk vara rolig där, men glad att du uppskattade det

Och jag kan leva med Drartemis som shippnamn, har inget bättre själv (förlåt att jag gav henne ett så opassande namn som är svårt att shippa ihop med Dracos!)

Yay! Top 3 (eller 2)!! Tusen tack! ♥



Slå honom sen krama? Tack tusenfalt för din kommentar, kan inte sluta le!



Tusen tack! Tänker fortsätta skriva så länge jag har nån som vill ha en fortsättning, spelar egentligen ingen roll hur många ni är som läser!

Superbra! Älskar verkligen denna ff, lätt en av de bästa.

Tack så mycket x100!


Och även tack till er som läser, men inte kommenterar! Jag hoppas iaf att ni tycker det är bra

Nu kommer nästa del! Kan väl säga att det här kapitlet bara är uppbyggnad för nästa

---

Kapitel 16: Avbrutna samtal

Så, nu var allt bra igen, eller nästan i alla fall.

Draco betedde sig som folk igen, men ändå var det något frånvarande i hans blick. Leendet gick aldrig riktigt upp till ögonen.

Jag satt för tillfället själv i en soffa i Slytherins uppehållsrum, inte helt själv då, men ingen av mina... hrmf... kompisar var där. Jag har tänkt på det där, jag är inte riktigt nära kompis med någon i Slytherin – Pansy går mig på nerverna, Daphne är för ytlig, Millicent är snäll men dum som ett spån, Crabbe och Goyle ska jag inte ens gå in på, Blaise är helt okej faktiskt, fast ganska arrogant. Och ändå umgås jag med dem alla.

Men det var väl bara för att Draco umgås med dem... även fast han verkade avsky dem alla. Ja, Draco. Jag kommer nog aldrig riktigt förstå mig på honom.

Sen har vi ju Theo – Theodore Nott. Han är... annorlunda. Inte som alla andra. Men jag gillar honom. Han får mig att skratta. Och han är inte lika ytlig som resten av slytherinarna.

Plötsligt satte sig någon ner i en av fåtöljerna framför mig. Jag såg förvånat upp och mötte Theodores dystra blick.

”Åh, hej”, sade jag och log. ”Jag såg inte att du kom”

Han bara log till svar, men leendet dog snabbt bort igen.

”Hur är det? Har det hänt något?” undrade jag.

”Nej, inget särskilt...”, svarade han undvikande.

”Hur är det med dig då? Du verkar gladare igen”

”Ja, Draco pratar med mig igen”. Jag kunde inte låta bli att le när jag sa det. Theodore log ett blekt leende åt min glädje, men sedan dog leendet igen.

Det var uppenbarligen något som inte var som det ska. Jag såg ingående på min vän och han undvek min blick.

”Theo...”, sade jag. ”Är det säkert att det inte är något som är fel?”

Han såg äntligen upp och mötte min blick.

”Jag tror inte du skulle förstå...”, sade han lågt.

”Testa mig”, sade jag och la armarna i kors över bröstkorgen. Theo såg på min bestämda uppsyn, sedan reste han sig upp och satte sig istället i soffan bredvid mig.

”Jag hoppas du förstår att du inte får berätta det här för någon, inte ens för Draco. Speciellt inte för Draco”, sade han med låg men bestämd röst. Jag nickade. Han tvekade och såg bort. Sedan vände han sig mot mig igen. Hans mörkt blå ögon lyste på ett sätt jag aldrig sett tidigare.

”Har du någonsin känt att du inte kan vara nära en person utan att ditt hjärta rusar? Utan att du börjar svettas och tappar talförmågan? Utan att du inte kan sluta se på den här personen?” Han såg frågande på mig.

”Theo... vad menar du?”

”Det jag menar är... att...”

”Vad håller ni på med?” avbröt plötsligt en kall röst.

Jag såg förvånat upp och såg att Draco stod bredvid oss. Jag hade blivit så uppslukad av Theodores ord att jag inte hade märkt att han kom. Jag märkte även att Theo och jag måste ha flyttat närmare varandra för vi satt inte mer än någon decimeter ifrån varandra. Jag flyttade mig snabbt bort en bit, för av någon anledning fick Draco mig att känna mig skyldig.

”Pratar”, sade jag kort. Jag gillade inte Dracos ton. Theo hade vänt sig om och såg inte på oss.

”Det såg inte ut som det...”, sade Draco. Det var nästan något plågat i hans blick. ”Jag tänkte fråga om du ville gå och äta middag? Men du kanske är upptagen?”

Då ställde sig Theo upp. ”Nejdå, hon är inte upptagen. Jag skulle ändå gå nu.” Han vände sig mot mig. ”Hejdå Arts”. Han började gå iväg mot killarnas sovsalar.

”Vänta!” ropade jag efter honom. Han vände sig om och såg på mig. ”Vi får prata mer sen”, sade jag och gav honom en menande blick. Han log åt mig innan han vände sig om igen och gick.

Jag vände mig åt Draco som blängde efter Theo.

”Se inte så sur ut”, sade jag åt honom när jag gick förbi honom ut ur uppehållsrummet.

”Jag ser väl inte sur ut?!” protesterade Draco och skyndade efter mig.

”Jo, det gör du. Jag förstår fortfarande inte vad du har emot Theodore.”

”Jag har inget emot Theodore!”

Jag gav honom en tvivlande blick. ”Ljug inte för mig”

Han tog tag i min arm och vände på mig så jag stod mittemot honom. Vi stod i en tom korridor nere i källaren.

”Artemis...”, sade han lågt och släppte taget om min arm. ”Du skulle bara tycka jag var patetisk om du visste...”

”Det tvivlar jag på”, sade jag och tog tag i hans ena hand. Han såg förvånat ner på våra händer. ”Jag vill bara veta vad som rör sig i ditt huvud”. Jag såg bedjande på honom.

”Jag kan inte...”, sade han, men det lät som om han inte var helt säker på det.

Då blev jag för andra gången den här kvällen avbruten mitt i ett viktigt samtal. Och den här gången var det Pansy som störde.

”Vad gör du med min pojkvän?!” skrek hon och slog undan min hand från Dracos. ”Släpp honom!” Hon kastade sig om halsen på honom som för att skydda honom mot mig.

”Pojkvän?” frågade jag förvirrat. Jag hade ingen aning om att de två faktiskt var ett par. Visst, Pansy var jämt väldigt klängig och de hade gått på en ”dejt” senast i Hogsmeade, men Draco verkade aldrig som att han ville ha henne där.

Pansy vände sig om och såg överlägset på mig. ”Ja, pojkvän”, spann hon. ”Vi ska gifta oss när vi slutat skolan”

Draco såg förtvivlat på mig bakom Pansy.

”Jaså”, sade jag. ”Det har du aldrig sagt, Draco”

”Våra föräldrar bestämde att vi skulle gifta oss långt innan vi började på Hogwarts”, sade han lågt utan att se på mig.

”Precis! Så du håller dina smutsiga händer borta från honom”, sade Pansy och blängde på mig. ”Kom Draco.” Hon tog tag i hans hand och drog honom med sig när hon började gå mot stora salen.

Jag suckade djupt, men följde ändå efter, jag var ju tvungen att äta även om min matlust hade försvunnit.

På nått sätt gjorde det mig sorgsen att Draco var bortlovad till Pansy. Inte för att jag trodde att det var något på gång mellan mig och Draco, men ändå. Något inom mig protesterade.

”Artemis!” ropade plötsligt någon. Vi hade kommit upp i entréhallen och jag vände mig om för att se vem som ropat och såg min storebror följd av tvillingarna komma emot mig. Jag såg efter Draco och Pansy och såg Pansy göra en äcklad grimas och sedan viska något till Draco samtidigt som hon pekade på gryffindorarna som var på väg fram till mig. Dumma kossa.

”Hej killar”, sade jag och log mot dem.

”Hej Artemis!” sade alla tre i kör och flinade. Apollon gav mig även en kram.

”Vilken tur att vi träffade dig här, vi undrade om du ville följa med oss och äta?” frågande min bror och log brett.

”Visst, men varför?” frågade jag och kunde inte låta bli att smittas av deras lättsamma glädje.

”För att gottgöra dig för att...”, började Fred.

”... Apollon – och vi – betedde oss som stora idioter”, avslutade George.

”Ni behöver inte gottgöra mig”, sade jag, men var ändå rörd att de tänkte på mig.

”Jo det behöver vi, speciellt jag”, sade Apollon något plågat. ”Jag borde aldrig ha övergivit dig...”

”Det är lugnt nu Apollon, jag är bara glad att vi är vänner igen”, log jag och kramade min bror igen.

”Men jag kan väl inte äta lunch med er? Man får inte sitta vid något annat bord än sitt elevhemsbord”

”Det är inga problem”, flinade George.

”Du får inte glömma vilka du umgås med”, sade Fred och flinade minst lika brett som sin tvillingbror.

”De här två är helt fantastiska!” strålade Apollon. ”Du skulle bara veta vilka ställen det finns här på skolan, och de kan allt!”

”Låt oss visa dig vägen, sköna dam”, sade Fred och höll ut armen åt mig. Jag log och tog armkrok med honom. George tog min andra arm under sin.

”Artemis?” ropade plötsligt någon. Jag vände på huvudet och såg att Draco hade kommit ut ur Stora Salen igen. Han undrade säkert varför jag inte kom och åt. ”Var är du på väg? Skulle du inte äta?”

”Jag äter med de här idag”, sade jag och nickade mot tvillingarna som fortfarande höll i mina armar och mot min bror.

”Äter du hellre med blodsförrädarna än med mi... oss?” sade han kallt, men ändå steg en svag rodnad på hans hals.

”Kolla, Malfoy rodnar!” utbrast George förtjust.

”Käften Weasley!” fräste Draco.

”Ja, Draco, jag tänker äta med de här oavsett om de är blodsförrädare eller inte”, sade jag och såg bestämt på honom. ”Ska du inte gå tillbaks till din flickvän?” tillade jag kallt. Jag vet inte varför jag var nedlåtande mot honom, jag ville ju inte att han skulle vara sur på mig. Men jag tålde inte när han var elak mot personer som jag tyckte om utan anledning. Jag får prata med honom sen.

”Vi ses sen då”, sade Draco känslokallt och vände sig tvärt om och gick.

”Snyggt syrran”, sade Apollon stolt. ”Där fick han så han teg!”

Jag suckade. ”Jag måste prata med honom sen. Men nu är jag utsvulten!”

Tvillingarna skrattade. ”Du låter som Ron”, sade Fred och blinkade åt mig. ”Men då får vi väl se till att du får lite mat”

---

Vad var det Theodore ville berätta för Artemis? Och vad tänkte Draco säga innan Pansy kom? Och var tar gryffindorarna henne? Ja, det får ni veta i kommande kapitel!

Jag tror Theo är kär i Draco. Oh My Rowling.

Duperbra kapitel! Superbra allt!!

Haha, åh, jag älskar dina teorier! Tänker dock inte avslöja något än

Skitbra längtar till nästa kapitel.

Ååhh vad det är såååå braaaa !! Åh, stackars lilla theo.. Och jag villa ha draco
Efter att ha läxat upp honom lite haha.

Din ff är underbar!!