Autumn leaves ~ [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Autumn leaves ~ [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
l’Hospial
Elev |
Åh herregud vilket dåligt skämt. Vad skulle hon göra? Hämta en kastrull med vatten och placera den över pannan på honom? Yuxuan skrattade till, även om det var ett ynkligt, svagt skratt. Han sedan slängde de blodiga papperstussarna åt sidan och hjälpte Madison stoppa in nya. Stackarn, det här var verkligen inte vad han hade tänkt att hon skulle syssla med under dagen. Nej, planen hade varit att hålla henne till sängs och se till att revbenen kunde läka - och tvätta ur såret hon hade på huvudet. På tal om huvudet, hon borde verkligen inte vara uppe på benen med tanke på den där hjärnskakningen.
”För det första, otroligt dåligt skämt”, påpekade tjugoåringen med en grimas och höll huvudet bakåt, främst för att hon placerat den där handen över pannan på honom. ”Och för det andra, tror inte att du är osmidig, du har nog ont, vilket är helt förståeligt”, fortsatte han och tog några skakiga, djupa andetag. Det här var inte den första gången han blödde näsblod direkt, så varför var han så stressad över det hela? För att Madison var där? Men vad spelade det egentligen för roll? Hon skulle ändå bli utskriven om några dagar och efter det skulle de väl aldrig se varandra igen. Eller jo, det skulle de säkert med tanke på brödernas förhållande, men ändå! Varför oroade han sig så mycket över vad just hon tyckte? ”Du kan gå och lägga dig igen”, svarade den äldre och hostade till, med handen framför munnen. Blod, ännu mer blod. Ögonen rullade bak i huvudet på honom ett slag och han svajade farligt mycket fram och tillbaka. Han visste att det inte var farligt, men DNA vad obehagligt det var. ”Bara..okej, kanske häll upp lite te?” Sade han med en darrning på rösten, innan hostan drog igång igen. den här gången slet han däremot åt sig papperskorgen som stod mellan sängarna, bara för att häva ur sig flertalet deciliter blod. Zhìyuan satt säkert också någonstans och mådde skit, förhoppningsvis någonstans där ingen råkade få syn på honom. Hur skulle han lyckas bortförklara det här liksom? Det var mer eller mindre omöjligt, eftersom det förmodligen både såg ut och lät som om han skulle dö. I själva verket hade Madison varit betydligt mer illa däran under gårdagen, men det var nog svårt att föreställa sig. ”Okej, okej..” kraxade Yuxuan och rätade slutligen på sig, med en sopkorg som var till helt fläckad av blod vid det laget. ”Det är okej, det här är helt normalt, jag lovar”, fortsatte han och tog några djupa andetag igen. ”Don’t freak out, okej?” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 11 nov, 2023 21:55 |
bubbles
Elev |
”Jo.. jag vet,” mumlar Madison med ett litet frustande, jo, det var ett otroligt dåligt skämt. Men det hade hans varit under gårdagen också, så det så. Hon nickar långsamt, jo det är klart hon har ont. Så hennes osmidighet kanske går att skylla på det iallafall. Det verkar som att det lugnar ner sig lite, så hon hade tänkt gå och lägga sig ner igen efter att ha hällt upp te. Men gud nej, det blir bara värre och värre. Det är som att Yuxuan håller på att svimma, ögonen rullar bak i huvudet på honom, och hon kan ana blod kommandes från den andres hostande. Herregud. Hon har verkligen ingen aning om vad hon ska göra, hon vill hjälpa till, men vad fan kan hon göra? Hon kan ingenting om det här, allt blod får henne att vilja kräkas. Artonåringen gömmer ansiktet i händerna ett slag, stressad som in i helvete. Madison backar några steg och sätter sig ner en kort stund. Orken är nästintill ickeexisterande, vad skulle Loui göra i en sån här situation? Hon ställer sig den frågan nästan lite för mycket, men just nu får hon inget bra svar. Hjärnan är som bortdomnad.
Tyvärr blir det ännu värre. Yuxuan drar åt sig en papperskorg och börjar spy ut massvis, massvis med blod. Ögonen blir dubbelt så stora och hakan faller mot golvet. Helt ärligt så känns det som att hon själv ska börja kräkas, hon hulkar flera gånger men lyckligtvis håller hon det inom sig. Vart fan kommer det här ifrån? Vad är det för sjuk den äldre är egentligen? Hon vet inte vad hon ska göra, ska hon gå fram till honom och hålla borta håret från ansiktet som Loui gör när hon druckit lite för mycket? Eller ska hon lämna honom ifred och inte tränga sig på? ”Jag vet inte vad jag ska göra..” Mumlar hon och går långsamt fram till den andre, för att försiktigt börja massera hans rygg. Jösses, han är oerhört spänd.. vilket såklart är förståeligt med tanke på hur ont han måste ha. Åh hon är så korkad. När den två år äldre sätter sig upp igen så backar hon tillbaka några steg och börjar massera sina tinningar. ”Hur fan är det där normalt?” Utbrister hon och drar stressat en hand genom de långa lockarna. ”Vart är madam Pomfrey? Jag kan hämta henne..” 11 nov, 2023 22:28 |
l’Hospial
Elev |
Allt Yuxuan kunnat tänka på innan var hur traumatiskt det hela måste ha varit för stackars Madison. Det var nog ingen som visste vad man skulle göra i en situation som denna, så han dömde henne verkligen inte. Helt ärligt tyckte han att hon hanterade det hela ganska bra faktiskt, trots att hon också verkade ha lust att spy. Inte så konstigt, inte konstigt alls.
”Du borde tvätta dina händer till att börja med”, flåsade tjugoåringen och ställde ifrån sig papperskorgen. Den gick nog tyvärr inte att rädda, han skulle helt klart få lov att bränna upp den vid något senare tillfälle. ”Du har sår på händerna, vi får bara hoppas att skorporna hållit all smuts borta”, fortsatte han och greppade sedan genast tag om den yngre flickans hand. ”Nej! Hon kan ändå inte göra någonting..bara, kom så går vi och tvättar av dina händer med tvål och vatten.” Med de orden kom han ostadigt upp på benen, fortfarande med fingrarna slutna om den betydligt mindre handen. Sådär, det gick bra. Nu när organen och tarmarna fått arrangera om sig i fred kändes allting betydligt bättre. Sedan var han förvisso ganska snurrig fortfarande, men det skulle nog gå bra. Badrummet var inte så långt borta trots allt. Försiktigt ledde han den yngre flickan bort mot det kaklade rummet, där han vred på vattnet i handfatet och började tvätta bort allt blod från de uppskrapade händerna, samtidigt som han själv stod och vinglade från sida till sida. Äsch, han var van, så det här skulle han allt klara av. Hur skulle han annars kunna komma någonstans i livet? Om han hela tiden lät den där förbaskade förbannelsen hindra honom. Nej, han hade verkligen inga tankar på sin egen hälsa, vilket nog var handla så uppenbart där och då. Vem satt och spydde blod i fem minuter och stapplade sedan omkring som en zombie? Huaze Yuxuan, han gjorde det. ”Kan du bara lita på mig när jag säger att jag är helt okej?” Undrade han och tvålade in de nätta händerna ytterligare en gång, plötsligt väldigt orolig över att hon råkat få i sig ens en damkorns mängd av hans eget blod. Det sista hon behövde var att få vad som kunde liknas med influensa, då skulle de där stackars revbenen inte ens få sig en chans att läka ordentligt. ”Förlåt om jag skämde dig..skrämde mig själv också om jag ska vara helt ärlig, men vem blir inte lite skärrad varje gång de häver ur sig en massa blod?” Fortsatte han och grimaserade. Nej, han hade ingen lust att säga sanningen. Den var så mycket värre än allt annat hon säkert föreställde sig för stunden. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 11 nov, 2023 23:00 |
bubbles
Elev |
”Åh nej, mina händer bryr jag mig inte om. Du behöver vila, vi bäddar ner dig..” Försöker Madison. Det kan verkligen inte vara någon bra idé för den äldre att ställa sig upp just nu. Han har i princip kräkts upp bara blod, hur han inte dött av bodförlust förstår hon verkligen inte. Det är en väldigt bra fråga. ”Du måste vara helt slut..” Hon vet fortfarande inte riktigt vad hon ska göra av sig själv. Allt hon vill just nu är att hjälpa mannen som hjälpt henne hela dagen innan. Men inte ens det kan hon göra. Fan vad besviken hon blir på sig själv. När Yuxuan säger nej till att hon ska hämta madam Pomfrey så rynkar hon på ögonbrynen. Hon vet att den andre är en riktigt skicklig helare, men han är knappast i ett skick att ta hand om sig själv nu.. men Madison bestämmer sig för att inte protestera, även om hon bra vill. Hon följer tyst efter honom när de går mot badrummet, och gör ett försök i att hålla honom mer stadigt. Det är typiskt att de bägge två är så vingliga. Madison ser ner på deras händer. Om situationen varit annorlunda så hade hon kanske sagt en kommentar om storleksskillnaden på dem, men det känns inte rätt just nu.
Det är skönt att få händerna tvättade, men när det väl är klart så tar Madison ett försiktigt tag om Yuxuans axlar och för honom mot den stängda toasitsen. Med ett svagt leende tar hon lite papper och blöter den med varmt vatten. ”Jag vet inte.. jag vill såklart det, samtidigt så är det svårt att tänka sig det. Hur kan man vara helt okej när man spyr upp en massvis mängd blod?” Svarar hon tyst och börjar försiktigt att tvätta bort det lilla blod som kommit över hans ansikte och ner över hans nacke. Madison gör ett noggrant jobb i att få bort allting, vilket tar en del pappersbitar, men tillslut så finns det inte någon droppe kvar på hans hud, kanske lite på kläderna dock. ”Det är lugnt, jag är bara glad att det slutat nu. Har det där hänt flera gånger innan?” Jo, det är fullt förståeligt att Yuxuan blir skärrad varje gång, herregud.. Madison själv skulle aldrig klara av sånt. 11 nov, 2023 23:24 |
l’Hospial
Elev |
”Tja, helt okej är man ju egentligen inte, men det är åtminstone inte farligt”, förklarade Yuxuan och lutade sig tillbaka mot toalettstolen, medan Madison torkade bort blodet som kletat ner hela underdelen av ansiktet på honom. Fan, det borde ha varit han som tog hand om henne, inte tvärtom. Men nu var det som det var och han tänkte inte börja protestera direkt. Det kändes ju faktiskt ganska bra att bli omhändertagen, samtidigt som det inte gjorde det. Äsch, nu fick han ge sig.
”Förstår du nu varför jag inte är något vidare kap?” Frågade han efter en stunds tystnad och frustade till. Nej, vem ville vara med någon som bokstavligen förgjorde sig själv varje månad? Ingen, ingen vettig människa i alla fall. Fast å andra sidan hade han aldrig visat den här sidan för någon annan än Zhìyuan och madam Pomfrey, då vad fan visste han egentligen? Absolut ingenting. Den yngre flickan som stod och tvättade ansiktet på honom hade till exempel inte flytt sin kos. ”Varje månad”, svarade Yuxuan och gnagde sig själv i underläppen. ”Det är inte alltid lika våldsamt dock, det måste vara någonting i luften idag eller någonting”, muttrade han därefter och grimaserade. ”Och tack förresten..” De svarta ögonen flackade fram och tillbaka, fäste sig på allt som inte var Madison. Han var på tok för skamsen för att se henne i ögonen - för att ens våga sig på att titta på henne överhuvudtaget. Med ett djupt andetag drog han en av händerna genom håret. Okej, hennes händer var rena och han såg förmodligen anständig ut igen, så det var nog dags att röra sig tillbaka mot sängarna. Det enda problemet var att Yuxuans ben inte ville fungera längre. Han fick väl sitta kvar där helt enkelt, kanske kedja fast sig inne i duschen och spendera fullmånen inne i badrummet, traumatisera Madison ytterligare. Merlin vilken dålig plan. En suck rymde tjugoåringen och han drog händerna över det rentvättade ansiktet. Fan. Någon skulle säkert få bära ut honom, släpa honom ner till fängelsehålorna som en trasdocka. Mitt framför ögonen på personen han så sakteliga börjat få upp ögonen för mitt i allt det här kaoset. ”Du kan gå tillbaka till sängen, jag ska bara sitta här och..andas”, sade han och vände upp huvudet mot taket. Suck. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 11 nov, 2023 23:42 |
l’Hospial
Elev |
Att Madison fortfarande ansåg Yuxuan vara ett kap, fick fjärilarna i magen att vakna till liv. Inte så pass att de flaxade omkring som galningar, men han kunde definitivt känna hur de kröp omkring därinne.
”Om det är någon som är ett kap så är det väl ändå du? De flesta hade nog flytt sin kos vid det här laget”, mumlade tjugoåringen och studerade en av sprickorna i taket. Han visste inte riktigt vart han skulle rikta blicken, så det fick duga tills vidare. Och det var väl inte så onaturligt att stirra upp i taket? Nej, det var inget konstigt med det. Fingrarna pillade frånvarande med byxorna medan den yngre flickan torkade ansiktet på honom, återigen något som bevisade att det var hon som var det enda kapet att tala om. Det var ju hon som var patienten, men ändå tog hon hand om honom, utan att ens veta vad det var som var fel. Tänk om det varit smittsamt liksom? Nu var det ju typ det, däremot verkade det som om de fått bort blodet innan det fick chansen att skapa en massa problem. Som sagt, det sista Madison behövde i den stunden var att bli ännu sämre än hon redan var. ”Äsch, jag vet inte..kanske bara åt något dåligt igår, vem vet?” Muttrade Yuxuan och kände hur kroppen sjönk ihop ytterligare. Han kände sig som en stor klump med gelé, helt oförmögen att komma upp på benen igen. Sedan var det också väldigt krävande att sitta och halvt ljuga på det där sättet, trots att han var relativt van. Men det kändes ändå fel, så fel. ”Ett rent ansikte är ju ingenting att klaga på direkt”, svarade den äldre med ett litet leende på läpparna. Ögonen gled sakta men säkert bort från taket och fäste sig på Madison istället. Modigt gjort. Hon hade väldigt fina ögon faktiskt, och ansiktet var behagligt att kolla på. Hade blodförlusten äntligen gått honom rätt upp i skallen? Tydligen. Tjugoåringen ruskade på huvudet när Madison sedan erbjöd sig att hjälpa honom tillbaka mot sängarna. Vad skulle hon göra? Slänga honom över axeln och trava iväg som om det inte vore någonting? ”Det är lugnt, du kan gå före. Jag kommer sen”, försäkrade Yuxuan och slöt ögonlocken. Kanske han kunde somna där? På den obekväma toalettstolen och sova bort resten av dagen. Åh, det lät inte helt fel inte. ”Jag kan inte röra på benen och är ganska så säker på att du inte rår på att bära mig. Är förskräckligt tung och otymplig”, fortsatte han lätt sluddrande och kvävde en gäspning. ”Bara gå och lägg dig och drick lite te..vila dina stackars revben..” Jodå, han var på god väg att somna. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 12 nov, 2023 13:27 |
l’Hospial
Elev |
Det kvittade fullständigt om Madison inte visat upp sina lite mindre positiva egenskaper, för det hon väl hade lagt fram på bordet vägde redan upp för det. Hon var trevlig att prata med, omtänksam och uppenbarligen också otroligt envis. Sedan kunde han relatera till det där med att ha dåligt självförtroende - han såg ner på sig själv så mycket att det var helt absurt.
”Jag kan relatera till det där, att ha dåligt självförtroende alltså”, svarade Yuxuan och började pilla med fingrarna istället, vred och vände på dem medan tänderna tuggade i underläppen. ”Brukar du ha dåligt självförtroende?” Undrade han därefter och kunde inte låta bli att himla med ögonen åt sig själv. Vad var det för fråga egentligen? Så fort orden lämnat munnen hade han insett hur otroligt dumt det lät, men nu var det försent att ta tillbaka. Axlarna sjönk ihop en aning och ögonlocken började kännas tunga. Det hade varit extremt skönt att gå och lägga sig men han hade inte skojat när han sagt att benen slutat fungera. De kändes verkligen som gelé, dallrande, ostadig gelé. ”Om jag ska ut? Hm, kanske om jag rullar hela vägen, möjligen”, svarade Yuxuan och gäspade stort. Sömn, sömn var precis vad han behövde i den stunden. Och kanske en ordentlig måltid med några glas kallt vatten på sidan. Att må så pass dåligt tog en hel del kraft och skulle han ha någon chans att överleva natten, var han mer eller mindre tvungen att få i sig någon form av energi. ”Tack också, du vet för halsduken. Den är jättefin, verkligen”, mumlade han efter en stunds tystnad, med ögonlocken slutna och munnen halvt öppen. Medvetandet började sakta men säkert glida rakt ur händerna på honom och det dröjde inte många sekunder innan han blev helt lealös. Lite som i slowmotion gled han av toalettstolen och ner på det svala kakelgolvet, med luggen för ögonen och huden blekare än blekast. Fan vad patetisk han kände sig. Vad hade han ens för anledning till att svimma? Han var så jävla svag, oduglig på alla sätt och vis. För om det var någon som behövde vård och tillsyn, var det Madison. Hon var den som faktiskt mådde dåligt, den som tvingats genomgå någonting hemskt. Och så låg han där på golvet och såg halvdöd ut helt utan anledning. Så värdelöst. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 12 nov, 2023 18:36 |
l’Hospial
Elev |
Timmarna tickade långsamt förbi och det var inte förrän någon gång långt in på eftermiddagen som Yuxuan kvicknade till. Med ett stön gömde han ansiktet i den mjuka kudden, främst för att komma undan det påträngande ljuset lamporna gav ifrån sig. Huvudet dunkade något alldeles förskräckligt och det dröjde en ganska bra stund innan han insåg vart han befann sig, vilket visade sig vara i en av sjukhussängarna. Försiktigt vände han bort huvudet från kudden och kisade omkring sig, med en grimas strykandes över ansiktet. Det sista han kom ihåg var att han suttit inne i badrummet, efter att ha fått rent Madisons händer, men efter det var allting svart.
Han hasade sig långsamt upp i sittande position, samtidigt som han höll sig själv för huvudet. Merlin, den här huvudvärken var verkligen inte trevlig, inte trevlig alls. Draperierna var fördragna runt sängen, någonting han inte insett först. Hur länge hade han varit utslagen? Fötterna kom ostadigt i kontakt med golvet och han lyckades små småningom häva sig upp på benen. Det började bli mörkt utanför fönstret bakom sängen, så han hade fått lite eld i baken, minst sagt. Varför hade ingen väckt honom tidigare? Fan, fan, fan. Efter att ha slitit draperierna åt sidan stannade han plötsligt till, med de svarta ögonen fästa på Madison. Gud, han hade tvingat henne genomgå så mycket onödig trauma de senaste timmarna och fy fan vad vidrigt det kändes. På riktigt alltså, han hade nästan lust att spy för att han var så grymt besviken på sig själv. ”Vad hände? Hur..du..därifrån, hit..” Tjugoåringen begravde ansiktet i händerna och skakade på huvudet. Nej, det var väl klart att den yngre flickan inte burit honom från badrummet till sägnen, vad tänkte han med? Intelligensen började uppenbarligen svaja rejält. ”En väldigt intressant morgon, det får jag nog ändå lov att säga”, avbröt madam Pomfrey innan Yuxuan hann fortsätta med sitt stammande. ”Jag blev inte lite konfunderad när jag kom tillbaka bara för att finna min praktikant avsvimmad på badrumsgolvet med dennes egentliga patient bredvid sig”, fortsatte hon lite strävt, innan rösten mjuknade en smula. ”Du får ursäkta mig, Mr Huaze, det har bara varit lite mycket idag. Och du får lov att tacka Ms Delavigne senare, tack vare henne hade du det nog ändå ganska bekvämt på det där golvet..” Hon skakade på huvudet och skyndade vidare mot Madisons säng, där hon ställde ner en bägare. ”Du, drick det här och du..” Skolsystern gav Yuxuan en allvarlig blick. ”Du borde nog bege dig”, konstaterade hon och fixade till artonåringens kudde. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 12 nov, 2023 21:25 |
bubbles
Elev |
Nej, det hade inte varit en trevlig morgon alls. Yuxuan verkade inte ha några planer på att vakna upp särskilt snart, och Madison hade suttit och gråtit bredvid honom. Hon hade känt sig oerhört patetisk, och hela kroppen hade gjort så förskräckligt ont. Smärtan kom från alla möjliga håll, jacket i huvudet, revbenen, blåmärkena. Nej, att sitta på det svala badrumsgolvet var långt ifrån optimalt, men samtidigt kunde hon inte lämna den andre ensam där inne. Hon hade blivit så trött också, så förbaskat trött. Hjärnan sköt iväg så många förolämpningar mot henne själv, och tillslut hade hjärnan på något sätt kokat ihop att hon förtjänat den där misshandeln som hänt under gårdagen. För det känns som att hon inte hade kunnat göra någonting rätt. Tillslut så hade madam Pomfrey kommit till undsättning och först hjälpt henne tillbaka i sängen, och sedan hade hon på något sätt även fått Yuxuan ner i en. Efter det hade Madison genast känt sig lite bättre, plus så fick hon tillslut smärtstillande och kunde sakta men säkert försöka ignorera de där hemska tankarna igen.
Under dagen hade madam Pomfrey hjälpt henne ta ett långt, avslappnande bad, gett henne en ren pyjamas och tvättat hår. Det hade varit något som Madison verkligen suktat efter, det fick henne att må ytterligare lite bättre. Efter några timmar till kom Loui på besök och de åt en välförtjänt frukost tillsammans. Åh så hungrig hon varit. Madison hade ätit betydligt mer än hon brukar göra, och helt ärligt så var det nog rätt val. Hon fick te, gröt och mackor. Plus så kände hon sig bättre när Loui var med henne, han höll alla dumma tankar borta och påminde henne om att det faktiskt inte varit rätt åt henne och att Ian är en stor, äcklig jävla idiot. Loui blev ivägskickad efter ett par timmar då madam Pomfrey var fast besluten i att Madison behövde försöka sova, och sova gjorde hon. Madison har nästan precis vaknat själv när den äldre mannen först kommer ut från bakom draperierna. Hon vet inte om hon ska se på honom eller inte, men hon bestämmer sig för att göra det. ”Hej,” säger hon efter en stunds tystnad med ett litet leende. Blåtiran i hennes ansikte är nästintill helt borta, fläskläppen lika så. Läpparna börjar närma sig få den röda färg de vanligtvis brukar vara, och hon är inte lika blek längre. Plus så är håret rent och flätat i en fiskbensfläta. Artonåringen vänder uppmärksamheten till madam Pomfrey som ställer ner en liten flaska på nattduksbordet bredvid henne, och hon häller genast i sig den. Blicken glider tillbaka till Yuxuan efter det, och ögonbrynen rynkar ihop sig när den äldre kvinnan konstaterar att han borde bege sig. ”Ska du gå?” 12 nov, 2023 21:57 |
l’Hospial
Elev |
Först hade Yuxuan varit så pass stressad och desorienterad att han mest irrat omkring, men efter att madam Pomfrey kommit och gått, började han så sakteliga lugna ner sig. Andetagen blev mindre häftiga och synen klarare, mer fokuserad. Gud, Madison såg så mycket bättre ut! Fläskläppen var så gott som puts väck och blåtiran över ögat hade bleknat markant. Magi var verkligen fantastiskt, ingen tvekan om den saken.
”Hej”, kraxade han slutligen tillbaka mot den yngre flickan och kliade sig själv löst i nacken, med blicken fäst ner mot fötterna. Han hade inga skor på sig tydligen, hur hade han kunnat missa det? Aningen vingligt stegade han tillbaka mot sängen han nyss sussat så sött i, bara för att börja leta efter skorna. Det visade sig att de stod halvt skjutna under nattduksbordet, något han insåg efter att ha rotat omkring alldeles för länge. ”Du ser betydligt piggare ut, känner du dig bättre?” Undrade han samtidigt som han började snöra dojorna, vilket tog sin lilla tid. Hur mycket var klockan egentligen? Äsch, det kunde knappast vara någon fara. Det var knappt mörkt ute och förhandlingarna brukade inte knaka igång förrän efter åtta på kvällarna. Rättare sagt hade de aldrig gjort det innan, så varför skulle den göra det nu? Kanske för att han spenderat halva morgonen med att må sämre än han någonsin gjort i hela sitt liv, men nejdå, allting var i sin rätta ordning. När skorna satt ordentligt på fötterna, rätade Yuxuan på sig, varpå han återigen vinglade till. Att ligga avslagen i ett halvt dygn hade nog gjort en del nytta, men samtidigt hade han inte heller fått i sig varken vätska eller mat. Inte konstigt att huvudet fortfarande var alldeles snurrigt. ”Åh, jo precis”, svarade tjugoåringen när Madison sedan frågade om han skulle gå. ”Ehm, du vet..har ett möte med mina professorer på St Mungos”, fortsatte han med en grimas och stoppade ner trollstaven i bakfickan. Ja, det var otroligt dumt men han hade ingen annanstans att ha den, så vad skulle han göra? Gå omkring med den som en knäpp människa? Aldrig. ”Men jag kommer tillbaka imorgon! Eller nej..eh, inom en vecka..” Yuxuan slängde en hand över ansiktet och kvävde en suck. ”Förlåt, bara ignorera mig”, muttrade han och började röra sig mot dörren istället, bara för att snubbla över sina egna fötter. Knäna slog hårt mot golvet och handflatorna pressades mot det svala materialet. Dunk, dunk, dunk. Nej, det var för tidigt, alldeles för tidigt. Yuxuan krånglade sig envist tillbaka upp på benen, vilket resulterade i exakt samma resultat - att han föll tillbaka mot stengolvet med en duns. ”Fan!” Utbrast han frustrerat och grävde ner händerna i håret, med pannan lutad mot golvet och kroppen ihoprullad till något som kunde liknas med en boll. ”Inte här..inte nu”, fortsatte han desperat och gjorde ett nytt försök att kravla sig därifrån. Men nejdå, benen kroppen hade andra planer, helt andra planer, som ledde till ett smärtfyllt skrik. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 12 nov, 2023 22:30 |
Du får inte svara på den här tråden.