Over the rainbow [PRS]

Det var ju sant, bara för att Zhìyuan valde honungsöl först betydde det ju inte att han inte kunde ta ett glas med vin senare. Nu var hans tolerans inte sådär jättebra, men han klarade av en del i alla fall. Eller rättare sagt var hans tolerans ingenting att jämföra med hans äldre bror, som kunde hälla i sig glas efter glas utan att bli ens det minsta påverkad. Han hade bara sett honom full en gång och det hade varit komiskt, minst sagt. Stackarn hade knappt kunnat gå och gått in i både väggarna och trappan, som han i slutändan krupit uppför samtidigt som han hickade högljutt. Åh, det hade verkligen varit en syn att bevittna, någonting han förmodligen aldrig skulle få uppleva igen. Yuxuan hade lärt sig sin läxa den kvällen, för att inte tala om dagen efter.
”Honungsöl blir jättebra”, konstaterade artonåringen och sneglade bort mot den spökande stugan igen, som svajade i den påtagande vinden. Blicken därefter följde den jämnårige när han försvann bort genom folkmassan, innan den gled tillbaka mot den rangliga byggnaden. Den fick verkligen skinnet att krypa på honom och alla gamla minnen kom ofrivilligt tillbaka, rotade sig fast i skallen på honom. Han associerade liksom byggnaden i sig med fullmånen och det gjorde den obehaglig bara att titta på, men samtidigt kunde han inte låta bli. Helt ärligt hade den nog kunnat bli ganska mysig om man fixade till den lite, men det var nog ingen som hade några planer på att göra det. Den kallades för den spökande stugan av en anledning - för att den var spöklik.

Artonåringen vände tillbaka blicken mot bordet efter ett slag och släppte ut en lång suck. Varför satt han och tänkte på så dumma grejer nu för? Nu var han där med Loui och de skulle ha det trevligt resten av kvällen. Fullmånen var fortfarande långt borta så den behövde han knappast oroa sig över där och då, så det så.
När den jämnårige kom tillbaka, balanserandes på honungsöl och varsitt par shotts, gled ett glatt leende över läpparna. Åh, perfekt!
”Det här blir perfekt”, sade Zhìyuan och slöt genast händerna om glaset med honungsöl, varm och härligt doftande som den alltid var. Det här skulle magen nog bli glad av och det skulle även hjälpa att lätta lite på sinnet, som var ett enda stort virrvarr av tankar i den stunden. Han kunde fortfarande inte riktigt förstå att Loui faktiskt tyckte om honom, att han gillade honom trots alla problem som följde med i bagaget. Vem kunde ens falla för en varulv? Det var ju helt sjukt. Eller det var i alla fall det i hans ögon.
”Ska vi skåla? Eller shotta? Vad tycker du?” Undrade slytherineleven och ställde ner glaset med honungsöl igen, efter att han värmt händerna en gnutta.

Okej, så Loui hade kanske fått i sig lite för mycket alkohol. Nu är han fortfarande närvarande och kan fortfarande gå stadigt, men han är definitivt lullig och lite mer framfusig. Under tiden de suttit där så hade de tagit lite vin och några shottar, vilket lett till att han börjat pilla på några fingrar. Inte sina egna fingrar, nej, han hade börjat leka med Zhíyuans fingrar av någon anledning. De hade börjat flirtat lite med varandra, men det är väl förståeligt med tanke på att de är på en dejt. Han hade ju varit så himla nervös innan, och han är fortfarande lite nervös, men ändå lugnare. Kvällen har varit fin, riktigt trevlig. De har pratat mycket med varandra och Loui har fått lära känna den andre ytterligare. Han hoppas innerligt att han inte gjort bort sig helt och hållet. Han hoppas att han inte kommer att ångra någonting han sagt eller gjort nästa morgon, han borde inte göra bort sig så mycket. Nu har däremot klockan blivit mycket och det är säkert dags att börja röra på sig, bort från tre kvastar. Om han ska vara ärlig så skulle han bra gärna stanna där med slytherineleven och fortsätta prata hela natten lång. Tyvärr så har de tider då de stänger, så det kan de tyvärr inte göra.
”Ska vi börja röra på oss?” Undrar han och drar på sig sin tjocka kappa. Vid det här laget är det ännu mörkare utanför. Han har lite svårt för att gå själv på kvällen när det är mörkt, kanske det är lite konstigt. Mörkret är någonting som skrämmer honom, han kan liksom inte se vad som sker omkring honom. Han vill helst befinna sig i ett hörn där han kan se åt alla håll, men det funkar inte riktigt där ute.

Artonåringen tar ett försiktigt tag om Zhíyuans hand innan han börjar röra sig igenom folkmässan. Det är inte lika många människor på krogen nu, men fortfarande en hel del. Den här gången när de kommer ut så är det väldigt skönt, det hade varit för många människor där inne och frisk luft gör verkligen susen. Loui ställer sig där ute med sin hand fortfarande sammankopplad med den jämnårigas.
”Om jag ska vara helt ärlig så hade jag gärna stannat här längre.”

Kvällen hade varit absolut perfekt, i alla fall enligt Zhiyuan, som var mer än nöjd med allt. De hade pratat med varandra i flera timmar vid det laget och i samband med detta fått i sig en hel den alkohol. Inte tillräckligt för att bli lika fulla som Yuxuan den där kvällen när han kröp uppför trappan, men tillräckligt för att man skulle inse att de var påverkade. Artonåringen var åtminstone det, med sitt lätt rosiga ansikte och leende som inte ville försvinna från läpparna. Å andra sidan var det kanske inte så konstigt, han hade haft en väldigt fin kväll och var allmänt glad, så det var väl inte vidare konstigt att han log som en idiot?
”Mhm, det kanske är lika bra”, svarade han när den jämnårige undrade om de skulle börja röra på sig. Baren hade slags men säkert börjat tömmas på folk och med tanke på vad klockan var, stängde de nog snart.
Zhìyuan reste sig upp från den bekväma fåtöljen och stoppade kappan under ena armen. Han var alldeles för varm för att ta på sig den i den stunden, plus att vinden ändå mojnat därute.

Med handen i Louis respektive, letade de två ungdomarna sig ut från baren mot den friska luften, där Zhìyuan genast tog några djupa andetag. Det hade förvisso varit trevligt att sitta därinne, men det hade också blivit väldigt varmt och aningen kvavt.
”Jag också”, erkände artonåringen och sneglade ner mot deras händer, som var sammankopplade. Åh, han hade mer än gärna stannat en stund till, men baren var påväg att stänga och de ville knappast stanna tills de blev utslängda.
De mörka ögonen strök sig över ravenclaweleven och han placerade tvekandes en hand över en av den andres kinder, osäker på om det var okej eller inte. Förmodligen så var det väl inte det, men alkoholen gjorde vettet suddigt och han kunde inte hålla sig tillräckligt i skinnet för att hindra sig själv.
”Jag tycker väldigt mycket om dig, Loui”, mumlade Zhìyuan och kände hur kinderna hettade till igen, den här gången inte pågrund av alkoholen utan hans egna genans. ”Du doftar gott också”, fortsatte han med ett fånigt leende och lutade sig en smula närmare den jämnårige, bara för att dra in den söta, behagliga doften.

Det är uppenbart att Loui inte är den enda som är lite borta pågrund av alkoholen. Än en gång glider blicken upp mot stjärnorna som lyser över himlen. Eftersom att de flesta utav ljusen inne i husen nu är släckta så hjälper det att lysa upp gatorna. Gatlyktorna är förvisso på, men det är inte riktigt samma sak. Jösses vilken bra kväll det har varit. De har pratat väldigt mycket och det kändes lite som att för varje mening som Zhíyuan sa så växte Louis crush, hur nu det fungerar. Han hoppas bara att han inte gjort bort sig, eller sagt något underligt.. han hoppas helt enkelt att han inte gjort någonting som fått den andre att ändra syn på honom. Artonåringen tar ett djupt andetag och sluter ögonlocken ett slag. Han har inte stött på Madison eller William under kvällen, vilket är lite underligt med tanke på att det är tre kvastar som de tre brukar gå till. Hur som helst så är han tacksam över det, de hade troligen förstört hela kvällen. Hans vänner kan vara lite taktlösa ibland, vilket han märkt flertalet gånger. Loui vänder blicken bort från de skinande stjärnorna och låter den vila på Zhíyuan. Stjärnorna lyser upp hans ansikte, väldigt vackert. Han skulle nog kunna stå där i kylan och kolla på den jämnåriga eleven i evigheter, men det kommer han nog inte göra. Men ändå så står de där, och det verkar inte som att den andre tänker börja röra på sig just nu heller.

Hjärtat gör tusentals med skutt när han plötsligt känner en av den andres händer vila mot hans ena kind. Okej, nu känner han sig nervös igen. Kontakten gör honom alldeles varm och pirrig, en väldigt fin känsla. De ljusblåa ögonen försjunker sig i den andres mörka och ett blygt litet leende stryker sig över de fylliga läpparna. Loui kan själv inte förstå att de står där, tätt intill varandra sent på kvällen, och andra elever kan mycket väl kolla på dem. Men han bryr sig faktiskt inte om det, just nu är det bara han och Zhíyuan i hela världen. Ögonen fästa i varandra, händerna sammankopplade och ansiktena nästan nuddandes.
”Jag tycker väldigt mycket om dig också,” svarar han och kramar om den större handen med ett lyckligt leende på läpparna. När den andre sedan påpekar att han doftar gott också så brinner kinderna nästintill upp. De är hemskt varma vid det här laget, nästan som att han är orolig över om Zhíyuan kommer att bränna sin hand på dem. Kanske det är dumt det han gör därnäst.. eller tja, det är helt klart dumt. Han tar försiktigt tag i den andres tröja och drar med honom till en lite mer avskild plats, han vill inte att någon ska se dem. Därefter ställer han sig på tå och placerar en kyss på den andres läppar.

Det bleka skenet från månen och de gnistrande stjärnorna kastade ett nästan kusligt ljus över den nu mörka byn. De flesta invånarna hade väl gått och lagt sig vid det laget och lämnade därmed Loui och Zhìyuan ensamma därute i mörkret. Nu fanns det fortfarande kvar en del människor inne på Tre kvastar, men de var därinne i värmen och drack medan de andra två befann sig därute, i kylan. Kanske de egentligen inte var helt ensamma, men det kändes som det där och då.
De mörka ögonen var försjunka i den andres ljust blåa och deras ansikten var nära på att snudda vid varandra, där de stod och glodde på varandra. Artonåringen kände däremot ingen skuld där han stod och stirrade - Loui var behaglig att kolla på och hans ansikte såg nästan magiskt ut i det annars kusliga ljuset runtomkring dem. Handen som var placerad över den andres kind strök försiktigt över den mjuka huden, eller rättare sagt gjorde tummen det. Åh, hur kunde en person egentligen vara så vacker? Zhìyuan hade nästan lust att greppa tag i den andres kappa, trycka honom mot väggen och slänga sig över honom. Men det, det var förbjudet, då skulle säkert den andre lägga benen på ryggen och fly sin kos.

Om något kändes otroligt bra, så var det att höra hur den andre tyckte om honom. Det fick verkligen hjärtat att skutta och leendet på läpparna att växa sig bredare. Handen som var placerad över kinden kändes också en aning hetare, vilket fick magen att pirra till. Hade Loui precis blivit generad över att Zhìyuan sagt att han doftade gott? Det hade varit en genuin komplimang, ingenting att bli generad över. Eller? Kanske det visst var det och det bara var alkoholen som talade för stunden.
När den jämnårige sedan greppade tag i tröjan på artonåringen och drog med honom runt hörnet, till en mer avskild plats, började slytherinarens egna kinder brinna. Nu var de verkligen ensamma, fortfarande extremt nära inpå varandra, med näsor som nästan snuddade vid varandra. Och sedan hände det, den där kyssen som Zhìyuan i hemlighet gått och väntat på hela kvällen.
Han lät med ens kappan glida ner mot marken och placerade även sin andra hand runt den andres kind, så att händerna kupade den jämnåriges ansikte. Därefter lutade han sig ner och pressade ännu en gång läpparna mot Louis egna, väldigt varsamt och försiktigt men fortfarande bestämt. Tummarna strök över den mjuka huden och ögonlocken var slutna en stund, innan de slutligen slogs upp igen.
”Du smakar gott också”, mumlade artonåringen och log ner mot huvudprefekten. ”Hela du är bara..jag vet inte ens hur jag ska beskriva det..”

Det känns definitivt som att Loui varit lite för snabbt inpå. Att han dragit med sig den jämnåriga till en lite mer avlägsen plats kanske skulle kännas konstigt för den andre.. Kanske det skulle få honom att vilja fly därifrån, vilja glömma bort honom och aldrig tala med honom igen. Han vill liksom inte att det ska bli stelt mellan de två, för även om de två erkänt sina känslor för varandra så finns det fortfarande en risk att han blir obekväm med Loui, och det vill han verkligen inte. Han vill verkligen inte riskera att förstöra det hela, vilket han kanske borde ha tänkt på innan han pressat sina läppar mot Zhíyuan. Med tanke på att de stått så nära varandra så hade det känts som att det var ett bra tillfälle att kyssa honom. Under de korta sekunder som passerat innan han vetat om slytherineleven skulle besvara kyssen så hade han varit extremt nervös. Var det att gå för fort framåt? Definitivt. Därför blir han förvånad när den jämnåriga eleven besvarar kyssen, vilket får hjärtat att dunka dubbelt så snabbt som den nyss gjort. Att vara så nära Zhíyuan känns otroligt, en känsla som han aldrig har känt tidigare. Det är spännande, det känns som att deras läppar hör till varandra, som att de passar perfekt tillsammans. De rör sig som en dans väldigt naturligt, som att de hör hemma där. Handen kramar om tyget på den andres turtleneck medan den andra handen glider upp mot de mörka lockarna. Han kan inte förstå varför den andre tycker om honom, men han klagar definitivt inte.

När den jämnåriga sedan påpekar att han smakar gott också så kan Loui inte undgå från att fnissa till. Det är ju en rätt stor lättnad, hade varit en rätt jobbig kyss om Zhíyuan stått och tyckt att han smakar äckligt.. nej, det hade förstört stämningen rätt rejält.
”Tycker du? Du smakar inte så dåligt du heller,” mumlar han och gnager sig i underläppen med blicken fäst i de där mörka ögonen. Kinderna blir lite rosiga när den andre inte vet hur han ska beskriva lilla Loui. ”Du behöver inte beskriva det, jag är bara lycklig över att du gillar mig.” Leendet på läpparna växer sig, han skulle gärna vilja vänja sig vid att vara så här tätt intill varandra. ”Även om jag inte kan förstå hur du kan göra det.” Artonåringen lämnar ytterligare mjuk kyss på de där beroendeframkallande läpparna.

Hela Zhìyuans kropp vibrerade av upphetsning i den stunden, hela vägen från tårna till fingertopparna. Han kunde inte förstå hur någon så perfekt, snäll och underbar som Loui kunde tycka om honom tillbaka. Han själv var ju liksom allt annat än perfekt, med sina låga betyg, dåliga temperament och allmänna pälsproblem. Så hur kunde någon som var bokstavligen den raka motsatsen tycka om just honom? Artonåringen kunde verkligen inte förstå sig på det, trots att han försökte. Var det som Junghoon sagt, att motsatser attraherar? För isåfall var det helt plötsligt betydligt mer förståeligt, men samtidigt kunde det väl inte vara den enda anledningen. Det kändes som om det var mer än så, som att de passade ihop på ett sätt som inte riktigt gick att beskriva. Till exempel deras läppar, som var låsta vid varandra och utförde en perfekt synkad dans. Känslan lutade mer åt att de inte bara attraherade varandra för att de var varandras motsatser utan för att de var gjorda för varandra. Inte för att Zhìyuan gått och kysst jättemånga människor innan, men det här var annorlunda, helt annorlunda. Han behövde inte tänka på vad han skulle göra, vad som var rätt eller fel, utan kroppen agerade per automatik. Händerna hade rört sig ner mot den andres midja, där de slingrat fast sig och läpparna smekte varsamt över den jämnåriges på ett sätt han aldrig upplevt tidigare. Det kändes så förbaskat, jävla bra i precis hela kroppen, som var alldeles varm vid det laget. Han hade nästan lust att låta händerna glida ännu lite längre ner men där fick det allt vars nog. De stod för fan utomhus, i en liten gränd. Det hade varit något helt annat om de befunnit sig på en helt avskild, lite varmare plats.

”Inte så dåligt? Betyder det att det hade kunnat vara bättre?” Undrade Zhìyuan och lät läpparna glida ner över Louis hals istället, där han försiktigt gnagde i den andres mjuka hud. Merlin, han hade bra gärna lust att äta upp honom där och då, han doftade så jäsningens gott. Inte bokstavligen såklart, men bra nära.
”Hur kan du inte förstå det?” Undrade artonåringen därefter och besvarade den lilla kyssen, innan han lät den dra sig lite åt det djupare hållet. Läpparna arbetade hejvilt medan händerna inte riktigt visste vart de skulle ta vägen. Eller de visste visst vart de ville ta vägen, men det var som sagt ett förbjudet område. Väldigt farliga grejer det där.
”Jag tycker om dig för att du är absolut, totalt perfekt i mina ögon”, fortsatte Zhìyuan efter att han dragit sig tillbaka en smula, även om han fortfarande var väldigt tätt inpå den andre. ”Din röst, ditt utseende, din doft och din personlighet, allting är helt underbart”, mumlade han gentemot ravenclawelevens läppar och log brett, innan han lämnade en liten puss över kinden på honom. ”Och så är du förskräckligt söt.”

Det var ju lite av en lättnad, att den andre kände på det viset. Merlin vilken tur att han borstat tänderna en extra gång innan han lämnat sovsalen. Nu hade kanske alkoholen sköljt bort den fräschheten, men det hade knappast gjort saker och ting sämre.
Kroppen kändes nästan lite överhettad vid det laget och Zhìyuan hade svårt att veta riktigt vart han skulle ta vägen. Han var full och skulle bra gärna gå längre än ett par oskyldiga kyssar, trots att han aldrig gjort det tidigare. Men det här kändes liksom rätt och tja, det var ingen större idé att ljuga för sig själv. Om det var någonting han ville ha så var det Loui, varken mer eller mindre. Han ville helt enkelt bara slingra sig runt den andre och aldrig släppa taget, så jäkla perfekt var han.
”Hur kan jag vara för perfekt för dig när det är du som är alldeles för perfekt för mig?” Undrade artonåringen mellan kyssarna och rodnade svagt. Den andres hand var placerad över bröstkorgen på honom, så han kände säkert precis hur snabbt hjärtat slog på honom. Det var lite genant, men samtidigt kändes det otroligt bra, speciellt att ha ravenclawaren så nära intill sig. Däremot ville han ha huvudprefekten ännu närmare intill sig, så nära intill sig det bara gick.

“Ja, jag tycker att du är absolut perfekt”, svarade Zhìyuan och mötte den andres blick, sjönk genast ner i de där ljusblåa ögonen som han var så grymt fascinerad av. Han kunde stå där och betrakta Loui i all evighet utan att bli ens det minsta uttråkad.
Precis som det kändes bra att ha den andres hand över bröstkorgen, kändes det även minst lika bra att känna de där fingrarna nergrävda bland de svarta lockarna. Det fick honom nästan att rysa, så bra kändes det. Insidan var alldeles het vid det laget av all beröring, men på något sätt suktade han efter ännu mer. Han visste att det var förbjudet, att det var att gå för snabbt framåt, men nu när han hade en del alkohol i systemet kändes det inte alls som det, utan det kändes snarare rätt.
”Däremot kan jag verkligen inte förstå hur du kan tycka att jag är helt perfekt”, mumlade artonåringen och lät återigen kyssarna glida ner över halsen på den jämnårige, där han ännu en gång bet honom löst i halsen. Ja, det riktigt kliade i tänderna.
När Loui sedan undrade om de skulle gå in någonstans eller dra tillbaka till skolan, gled ett litet flin över läpparna på Zhìyuan. Vad betydde det egentligen?
”Hm, det beror på vad du har i åtanke”, sade slytherinaren och lämnade en drös med kyssar över käkbenet på huvudprefekten, helt oförmögen att hålla sig borta i mer än två sekunder. ”För jag har något i åtanke”, fortsatte han med samma finurliga leende och lät en av händerna glida upp mot Louis mjuka lockar, där de började pilla med en liten test.

Åh, det kändes som om artonåringens hjärta skulle skutta rakt ur bröstkorgen på honom vilken sekund som helst. Att stå sådär nära den andre, att känna hans hjärtslag och hettan från kinderna, det fick kroppen att stå i lågor. Zhìyuan visste verkligen inte vart han skulle göra av sig själv i den stunden, han hade lust att göra så mycket mer än de kunde göra där i gathörnet även om det var förbjudet. Men det sket han fullständigt i, för vad var det egentligen för mening att lägga band på sig själv när man kunde leva i nuet och följa kroppens vilja? Särskilt om det nu var vad den andre ville, för annars kunde han uppenbarligen nyktra på sig en gnutta och lägga ner fullständigt. Däremot verkade det inte som om det var vad den andre hade i åtanke, nej de verkade vara på samma sida när det kom till det där.
Artonåringen kupade händerna runt de lena kinderna ännu en gång och lämnade en mjuk, lång kyss över de där beroendeframkallande läpparna. Han hade ingen större lust att röra sig från deras lilla hörn, men det var trots allt kallt ute och vinden hade börjat öka i styrka igen.

”Nej det kan jag inte”, mumlade Zhìyuan som för tillfället höll till nere vid den andres hals igen, där läpparna förmodligen lämnade en eller en annan hickey. Inte med flit eller så, utan det var mest någonting som bara hände.
Leendet på läpparna växte sig därefter större när Loui började rabbla upp anledningar till varför han tyckte att slytherinaren var perfekt. Orden fick hjärtat att ta flera skutt och han kände hur kinderna hettade värre än de gjort nyss. Ingen hade kallt honom för modig innan, och inte snäll heller för den sakens skull. Det kändes bra, väldigt bra, att höra de där orden, men det berodde nog mest på att de kom från en person han verkligen tyckte om.
”Bara faktumet att du säger sådär bevisar bara hur perfekt du är..bara du skulle få för dig att kalla mig för modig och snäll”, sade Zhìyuan och lutade sig tillbaka en gnutta, så att han kunde placera händerna över den andres kinder och nypa tag i dem. ”Du är så jävla söt jag skulle kunna äta upp dig”, fortsatte han med underläppen putandes, något som snart förvandlades till ett flin. Varför blev Louis kinder helt plötsligt ännu rödare än de redan var? Vad var det egentligen som rörde sig därbakom pannbenet på honom, hm?
”Du vet precis vad du har i åtanke”, påpekade artonåringen med ett litet skratt och fortsatte klämma på de hettande kinderna. ”Vi skulle kunna dra till den spökande stugan, det är inte så långt dit plus att det är avskilt”, sade han därefter och rodnade själv, förmodligen med kinder som såg ut som övermogna tomater vid det laget. ”Och det är inte så smutsigt och äckligt som man skulle kunna tro. Ett gift på staven och rummen skulle kunna bli helt hyfsade..”

När Loui drog med Zhìyuan bort från den lilla gränden, längsmed gatan, gled ännu ett leende upp över läpparna. Jaså, den spökande stugan dög inte alltså? Nu förstod artonåringen den andre, stugan kanske inte var det mest bekväma eller romantiska stället att göra det på. Möblerna var täckta av vita skynken och damm och många av både väggarna och golven fulla av djupa skåror från halvt massiva klor. Nej, det var definitivt inte det bästa stället för att ägna sig åt sådana grejer de båda verkade ha i åtanke.
Husen som kantade den lilla gränden var släckta, med enstaka ljus som brann inne i fönstren lite här och var. Det hela var väldigt mysigt men merlin vad kallt det började bli. Vinden riktigt ven omkring dem så det var otroligt skönt när de svängde in på ytterligare en gata och steg in i en av de små byggnaderna. Värmen stod plötsligt runt Zhìyuan som andades ut, med Louis hand i sin egen och blicken vandrandes runt den lilla receptionen. Damen som stod bakom disken såg inte vidare imponerad ut av de två, men det var något han sket fullständigt i. De var vuxna och fick väl fan ägna sig åt vad de nu ville, eller? Utöver det var rummet mysigt och litet, med en trappa i ena hörnet och en liten brasa med fåtöljer i det andra. Väldigt trevligt faktiskt, betydligt bättre än kylan och dammet inne i den spökande stugan.

De stannade till några gånger i trappan och fortsatte med kyssarna, något som Zhìyuan absolut inte klagade på. Läpparna suktade liksom efter den andres så det var mer än välkomnat. Han skulle nästan ha kunnat stanna där i korridoren de slutligen nådde fram till, men nu var de ju så nära sin destination att det bara hade varit sorgligt. Så bortom kontroll var han faktiskt inte.
När de sedan halvt trillade in genom dörren till rummet drog artonåringen sig undan ett slag. Det var ganska litet men hade ändå plats för en öppen brasa, några fåtöljer och en stor säng, med fönster som vette bort mot Hogsmeade station. Återigen, betydligt bättre än den spökande stugan. Gud, att han ens haft mage nog att föreslå det..herrejösses.
”Jag tycker att du har helt rätt”, konstaterade Zhìyuan och lät de mörka ögonen fästa sig på Loui igen. Hans egna kinder hettade nog minst lika mycket som den jämnåriges, om inte ännu mer. Han började också känna sig en smula nervös över det hela, men som tur var dämpade alkoholen det där rätt så rejält. Utan den hade han nog varit ett absolut vrak.
”Den här gången”, upprepade han därefter och släppte kappan på golvet, bara för att slingra armarna runt ravenclaweleven och lämna en drös med pussar över ansiktet på honom. ”Jag gillar hur det låter”, fortsatte han med rosiga kinder och knuffade försiktigt bort den andre mot sängen, nu med armarna över axlarna på honom istället.