Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

"Har du varit i en mataffär? Med vem då? Har inte du tjänare hemma?" Hon såg på honom och gick ut i korridoren och gick fram till Alistairs dörr.
"Vill du följa med och äta? Jag kan annars ta med mat hem." Hon lät oroad och hon tog ett steg tillbaka.
"Men jag vill inte att du ska vara ensam när vi äter så..."

Vincent såg mot Julian.
"Undrar jag med. Tog pigorna med sig dig när de handlade eller vadå?"

”Vi var på genomresa och jag blev hungrig. Så jag smög in i butiken när ingen såg mig”, sa Julian, la armarna i kors och såg mellan Vincent och Caleb. ”Ni borde testa att gå in där någon gång. Det var som att komma in i en annan värld. Lily kan säkert ta med er dit”.

Alistair öppnade långsamt ögonen när han hörde Lilys röst utanför dörren.
”Jag klarar mig..”, sa han och Julian kunde nästan höra på hans röst hur trött hans vän var. Han gick fram till Lily och la en lätt hand om hennes axel.
”Kom. Vi lämnar honom ifred. Du kan ta med dig mat till honom från matsalen..”.

"Hon sa hon skulle dit imorgon. Hon handlade bara det mest nödvändigaste väl?" Han såg oroad ut mot Lily och gick fram.
"Lily...."
Hon fick tårar i ögonen när hon såg Alistirs ansikte. Något sa att han mådde dåligt.
"Jag kan börja festen imorgon. Äppelpaj till er alla." Hon såg sen på Julian med nu tårfyllda öfon.
"Okej.. Får jag sitta med er?"

Alistair ögon vidgades när han såg Lilys tårfyllda blick. Aldrig hade någon sett på honom med en sådan ömhet tidigare.
”Gå... Jag behöver en stund för mig själv”, sa han kort och drog sig sedan tillbaka. Hela tiden såg han till att hålla sin lindade hand bakom ryggen, för att inte göra henne mer orolig.

”Ja, självklart. Vanligtvis sitter man tillsammans med sin årskurs, men de kan säkert göra ett undantag”, svarade Julian och gav henne ett uppmuntrande leende. ”Och äppelpaj låter toppen!”. Han kom på sig med att vilja torka bort hennes tårar. Ville göra henne glad igen.

"Jag lovar att ta med mig mat till dig." Sa hon och såg honom gömma sin hand.
Hon torkade snabbt bort tårarna medan hon nickade.
"Ja det ska bli skönt att sova i närheten av skolan." Hon log trött och drog på sig skorna.
"Men jag ska ändå se om ni har kastruller och sådant."
Caleb hade redan försvunnit med Vincent och hon såg över axeln.
"Han är skör.." Viskade hon tyst.

”Alistair har bara mycket press på sig”, sa Julian när de väl lämnat lägenheten. ”Jag antar att det är priset för att vara rektorns son och allt..”, fortsatte han. För vad annars skulle han säga? Att hans vän just tillkallat och kommunicerat med en demon som inom en månad kommer ta hennes själ? Och att det var Alistairs uppgift att se till att allt gick enligt planera...

Matsalen var full med elever som åt av dagens middag. Julian eskorterade Lily till deras bord, visade henne till en tom plats och satte sig bredvid. Medan maten serverades presenterade han henne för de andra vid deras bord, som hälsa glatt och inte alls verkade ha någonting emot att se en förstaårselev vid deras bord.

"Men han verkade så nere...." Sa hon med olycklig röst och såg mot dörren innan hon gick ner.
"Du måste lära mig koden så jag kommer in igen. Annars har vi problem."

Hon hälsade och pressenterade sig. De hade säkert sett henne redan i morse och skrattade.
"Jo det är jag. " Hon nickade och log.
"Jo jag är rätt slut. Magister Barcraft skällde ut mig tre gånger i dag. Jag trodde han skulle svimma av." Sa hon till en kille och skrattade.

När de andra lämnat lägenheten förflyttade sig Alistair till vardagsrummet där han hällde upp en whisky åt sig själv och gick vidare till fåtöljen framför den öppna brasan. Han slog sig ner och förde kristallglaset till munnen. Kände genast den välbekanta brännande känslan i strupen och hur ett lugn spred sig genom hans kropp. Med en lätt suck lutade han sig tillbaka mot ryggstödet och i samma stund som han slöt ögonen uppenbarade sig någon inför honom.
Det var en flicka – samma flicka vars skepnad han sett nere i källaren. Tårar rann ner för hennes kinder. Hon gick långsamt fram mot honom, satte sig i hans knä och placerade en varsam hand mot hans kind. Alistair ville torka bort tårarna, men hans armar var som fastkedjade vid fåtöljens armstöd, hindrade honom från att röra vid henne.
”Alistair…”.
Vid ljudet av hennes röst blev han helt stilla. Och plötsligt förändrades någonting. Hennes ansikte förvrängdes och blicken som tidigare varit full av liv var nu livlös och tom. Hon lutade sig närmare och stannade med läpparna intill hans ena öra.
”Jag älskade dig... Varför dödade du mig?”.
Alistair kvicknade till med ett ryck, slog upp ögonen och blinkade. Han såg sig hastigt omkring. Noterade att han fortfarande var ensam. Utanför hade det hunnit bli mörkare och lågornas sken skapade ett varmt ljus över rummet. Han drog sin oskadade han över ansiktet och försökte samla sig. Det var bara en dröm…

Hon hade ätit klart och var på väg tillbaka till lägenheten. Julian, Caleb och Vincent skulle göra så hon hade en matlåda i ena handen medan hon gick mot dörren.
Det känndes som en knuff och hon tapade fotfästet. Handlöst föll hon frammåt och pressade matlådan till sig och höll ut sin högerhand. Smärtan var olidlig. Det ilade i benen och handen bultade. När hon väl öppnade ögon snurrade det och Lily drog sig upp på ostadiga ben. Som i en dimma såg hon blodet från knäna och sin högerhand. Flämtade beskådade hon ur ila den var. Glas, grus och den verkade vara i en udda vinkel.
Men lugnt gick hon till dörren, tog sig in i hissen och tog sig upp till lägenhetn. Vid dörren ringde hon på klockan. Nu hade tårarna börjat rinna, smärtan hade börjat plåga henne.

Alistair väcktes ur sina tankar av att det ringde på dörren. Vem ville något såhär sent på kvällen? Motvilligt reste han sig från fåtöljen och kände genast hur stel kroppen var efter att han sovit sittandes. Med lugna steg gick han bort till hallen och låste upp, och när han fann Lily utanför, med ögonen fyllda av tårar och både handen och benet uppskurna blev han först bara stående. Demonens röst ekade i hans huvud.
Se till att skydda henne. Hon får inte åka hem eller skadas.
Alistair såg ut i trapphuset bakom henne. Var i helvete var Caleb, Vincent och Julian? Varför var hon ensam? Han tog ett steg tillbaka för att släppa in henne i lägenheten.
”Vad har hänt?”.