Daughter of a death eater (SV)

Hahaha jag älskar att Maxilynn jagar Dean när han redan har något på gång med Ginny xD Slår vad om att de blir ihop innan veckan är slut!

Jättebra!

Superbra

Alltså...din...FANFICTION!!! Hur bra liksom??!! Jag älskar den. Längtar efter ett nytt kapitel, som alltid sweetie. Du har mig alltid här ♥ Sluta aldrig skriva, lova mig det.

hahah ja det hoppas jag med

Tack♥♥

♥vad kul att du tycker det!

Tack! Blir så glad att du tycker det. Jag lovar att aldrig sluta skiva i hela mitt liv.

-

Here you go människor! Ett nytt kapitel (Jag vet att du blir glad nu Potterhead015 eftersom du tjatat på mig i typ en veka XD)

(Bara så ni vett är inte kapitlet rättat med jag hoppas det är ok ändå)

Kapitel 16

Jag höll det vikta brevet hårt i handen, som om jag var rädd att jag skulle tappa den. Även om innehållet i brevet inte var så särskilt viktigt skulle det vara synd om jag tappade det eftersom jag behövt skriva om den en gång redan.
Mina steg ekade i tornet som jag var i, tavlorna som hängde på väggarna kollade irriterat på mig. Klockan var inte ens 07:00 på morgonen och solen hade knappt gått upp.

Jag när jag klev upp på det sista trappsteget steg ljudet av hoande ugglor i mina öron. På en av pinnarna satt min brun/grå fläckiga uggla Vanille och sov. Jag log och gick med lätta steg fram emot henne.

”God morgon” viskade jag och strök henne över ryggen. Först rörde hon inte på sig. Sedan som om någon hade skrikigt något precis framför henne slog hon upp ögonen och flög ett varv runt i rummet innan hon slog sig ned på pinnen igen. Jag skrattade, och knöt fast mitt brev vid hennes ben, sen strök jag henne över ryggen igen.

”Okej, Vanille, lämna det här brevet till April, men se till att pappa inte ser det! Fattar du?”

Hon hoade lätt och flög ut mot genom fönstret.

Det var då jag insåg att jag inte var ensam i uggletornet. Vid fönstret stod en pojke med sandfärgat hår och lutade sig ut emot solnedgången som strålade utanför.

”Seamus?” frågade jag och gick fram till honom. Han rörde inte en muskel utan fortsatte att stirra ut genom fönstret. ”Seamus?” Upprepade jag och ställde mig bredvid honom.

”Vad vill du?” fräste han och kollade envist bort från mig.

”Varför är du sur på mig?” frågade jag och stirrade på honom.

”Fattar du inte det?” frågade han och vände blicken mot mig.

”Eh…nej inte riktigt” mumlade jag.

”Du och Dean” svarade han och vände bort blicken.

”Vad menar du?” frågade jag och kunde inte komma på en ända vettig anledning till att han skulle bli irriterad på grund av det.

”Han är min bästa vän och du…” började han.

”Jag vad?”

”Du är ny här och så fort du är med är dig det ända han bryr sig om” utbrast han och ställde sig rakt upp.

”Det där är inte sant” sa jag.

”Kanske inte, men det känns som det” mumlad han och återgick till att luta sig ut genom fönstret. Jag gjorde samma sak och vi stod i nån minut och bara tittade på soluppgången utanför.

”Varför får inte din pappa se brevet?” frågade han efter ett tag. Jag stelnade till. Det var just det här jag inte ville prata om.

”Va?” frågade jag i hopp om att jag hade hör fel.

”Din pappa, varför får han inte läsa brevet?” upprepade han och vände blicken mot mig. Nope, jag hade inte hört fel.

”Ehm, det står några saker i det som han inte får läsa” försökte jag och hoppades på att han inte skulle ifrågasätta mer. Men idag var det inte min turdag.

”Det hade jag räknat ut själv, men vad är det som jag inte får läsa?” frågade han.

Jag suckade och insåg att jag behövde berätta för honom.

”Min pappa… han är inte särskil- alltså han är inte… han… han dricker ganska mycket, jättemycket faktiskt och han… när han gör det så…” alla orden kom ut på en gång. Som en flod av ord och det gick inte att stoppa. Seamus la sin hand på min.

”Vad gör han?” frågade han och log mot mig. ”Du behöver inte säga om du inte vill” till la han hastigt.

”Han är en dödsätare” for det ur mig innan jag kunde stoppa det.
”Och han har inget problem med att använda dem oförlåtliga förbanelserna” fortastte jag. När jag väl börjat berätta var det svårt att sluta. Som om jag behövde få ur mig allting.

”Har han använt dem på dig?” frågade Seamus och hans leende slocknade.

Jag tittade bort.

”Eden?” frågade han och högg tag i min arm. ”Det är ju olagligt” utbrast han Jag kände något blött som rann ned för mina kinder. Tårar. I floder. Det fanns inget stopp för dem.

”Tror du det stoppar honom eller?” fräste jag och skakade av mig hans hand.

”Men din mamma då? Hur kan hon tillåta det?” frågade han oroligt och jag insåg hur lite han faktiskt visste om mig.

”Min mamma är kvar i sverige, hon fick nog helt enkelt” svarade jag och utan att riktigt veta varför så lutade jag mitt huvud mot hans axel. Han gjorde inget motstånd utan la sin hand om min axel och lyssnade på det jag hade att säga.

”Det känns alltid som om hon lämnade på grund av mig,” snyftade jag.

”Du vet att det inte är sant” sa han och även fast jag visste att han hade rätt så kunde jag inte låta dem orden sjunka in.

”Hon flyttade till sin hemort i Malmö och efter en månad fick vi ett vykort som sa att hon var gravid och att hon och hennes nya man skulle gifta sig” fortsatte jag, mina tårar hade ersatts av ilska.

”Efter en månad?” frågade Seamus. Jag nickade.

”Det blev en pojke, Linus, och dem gifte sig två veckor efter hans födsel, och vet du vad det värsta var?” frågade jag och tittade på den fräkniga pojken bredvid mig. Han skakade på huvudet, vilket var den reaktionen man kunde förvänta sig av en retorisk fråga.

”Det värsta var att hon inte ens berättade det för oss, hon sa inte en jävla skit” Jag vet att jag inte borde svära, men just nu bryr jag mig faktiskt inte. ”Vi fick ett brev, för ett halvår sen, där hon berättade allt,” min röst höll på av brista. ”Och jag hatar henne för det” var det sista jag sa innan en tystnad föll över oss. Inte en pinsam tystnad, utan en behaglig tystnad. Ett lugn. Jag vet inte hur lång tid det var vi stod där, men jag ville stå sådär för all framtid.

Superbra!

Bra att Eden har en så bra vän även om Seamus kan vara lite...som Ron... ibland...
Dumma föräldrar, dumma familj, dumma Dean...

OMG LOVE THIS

Wow, detta kapitel var superduperbra

Hej igen, jag vet att jag inte har laddad upp på sjukt länge men anledningen för det är att jag helt enkelt inte har haft något motivation eller några ideér. Jag är inte nöjd med kapitlerna och känner att jag inte vill fortsätta ladda upp något som jag inte är 100% nöjd med. Jag har väldigt många andra ideér som jag vill påbörja men jag känner att det blir för mycket om jag måste uppdatera denna. Jag känner stor press och ångest över att jag "måste" ladda upp. Jag hoppas ni förstår och inte blir sura på mig!

Det jag vill få fram med detta är att det tyvärr inte kommer några fler kapitel på ett långt tag. Troligtvis aldrig. Kanske om jag nån gång får ny inspiration till denna men det tror jag inte.

Hoppas ni förstår.

//Emma