Quirrells första år på Hogwarts

"VA?! Har vi hamnat fel?!" tänker ni nu. Men oroa er inte kära vänner! Det är rätt tråd! Det är bara jag som har lagt förslag på vad ni kan ha i närheten för detta kapitel kan bli så spännande, så det är en riktigt nagelbitare! Därför råder jag er att springa och hämta godis, popcorn, chips, nötter (för er som tål det!) och annat som visas på bilderna, innan ni bänkar er framför datorn så ni har något att tugga på. Mycket nöje, kära läsare!
____________________________________________________


Kapitel 24- Under ytan


Natten hade aldrig varit så lång och orolig tyckte Quirinus. Han vaknade av någon underlig anledning, men sedan somnade han om och drömde underliga drömmar. Fåglarna kvittrade när Quirinus vaknade på morgonen. På stolen bredvid hans säng satt mr Quirrell.
”Det är bra att du är vaken nu, vi skulle just äta lunch”, sa han.
Quirinus suckade tungt när han tänkte på att han inte hade ätit någon middag kvällen innan. Han satte sig mödosamt upp och kände hur huvudet värkte lite.
”Satt du här länge?” frågade Quirinus försiktigt.
”Nej. Jag väntade tills du hade somnat. Sedan tänkte jag att det var bäst att låta dig sova ett tag”, svarade mr Quirrell. ”Jag antar att du har sovit dåligt”, tillade han.
”Ja”, sa Quirinus. ”Det känns så overkligt alltihop”, tillade han medan han letade fram sina kläder.
Det tog nästan lång tid att sätta på sig tröjan.
”Egentligen var det tänkt att Jill skulle komma idag”, sa mr Quirrell. ”Men hon skrev och sa att hon inte ville besvära oss nu, med tanke på allt som har hänt, så det får bli till i sommar.”
Quirinus kände sig ganska lättad. Visserligen tyckte han om faster Jill, men han blev inte så glad när hon hela tiden tog med sig sina söner.
”Jag har inte hunnit prata med Jill än”, sa mr Quirrell hastigt, ”men jag kommer att åka över till henne så småningom.”
Dom stod tysta en stund.
”Förresten tror jag att Mike, Nigel och Gary förstår att det är dumt att retas”, sa mr Quirrell
”Dom är ett år yngre, men dom är större och starkare än mig. Och förresten kommer dom aldrig att sluta”, mumlade Quirinus.
”Vi får väl se. Men jag tror att dom lär sig att inte göra narr av någon”, sa mr Quirrell.
Quirinus suckade djupt och sedan gick dom ner för att äta lunch.


Snön började smälta och på lördagen var det dags för Quirinus att åka tillbaka till Hogwarts. Han kände att det kunde vara bra att tänka på något annat, även om saknaden efter Lucy fanns kvar.
”Alla kommer att ha full förståelse, ifall du skulle verka ledsen”, sa mrs Quirrell vänligt.
”Gör bara ditt bästa”, sa mr Quirrell.
”Jag lovar”, mumlade Quirinus och gav sina föräldrar en kram, innan han tog Henrys bur och gick in i eldstaden.
Han hamnade i uppehållsrummet och fick syn på Frank.
”Hej. Hur känner du dig?” frågade han medlidsamt.
”Så där”, svarade Quirinus. Han reste sig upp.
”Jag är verkligen ledsen för det som har hänt!” sa Frank. ”Och dom andra också, jag förklarade för dom vad som hade hänt”, tillade han.
”Tack ”, mumlade Quirinus och satte sig tungt ner i en fåtölj.
”Du skulle inte vilja berätta lite?” frågade Frank försiktigt. ”Men det är ingen fara om du inte vill!” tillade han hastigt.
”Jag berättar”, sa Quirinus.
Det kändes på ett sätt väldigt skönt att få berätta.
”Den där Sandelton verkade ganska snäll, det är ju synd att vi inte har honom. Men jag förstår inte varför David blev så rädd”, sa Frank.
”Han kan bli lite blyg om någon dyker upp så där plötsligt, men sedan brukar rädslan lägga sig. Men den gjorde inte det den här gången”, sa Quirinus, när han mindes hur David hade stirrat vaksamt på professor Sandelton. ”Men en sak är då säker”, tillade han dystert, ”moster Jodie kommer aldrig att vilja prata med pappa.”
”Konstiga typer finns, jag menar, min mamma och min farbror drar inte heller jämt alla gånger, men dom bryter då inte kontakten”, sa Frank. Han bet sig i läppen och det blev en besvärlig tystnad.
”Vem var det som sprang efter Dumbledore?” frågade Quirinus efter en stund.
”Sharon sprang iväg till stora salen”, svarade Frank.
”Sharon?!”
”Ja. Jag skrek åt James att han inte skulle se ut som en idiot, men han rörde sig inte ur fläcken. Då sprang Sharon iväg så fort hon kunde”, sa Frank lugnt.


Den första dagen efter påsklovet kom, och Quirinus släpade sig till växthuset följande morgon. Lestrange, som hade sett ett tillfälle att reta Quirinus ordentligt, flinade försmädligt. Men Quirinus försökte göra sitt bästa för att inte bry sig om honom. Efter lektionen i trollformelläran fick Quirinus stanna kvar.
Dom andra eleverna gick iväg, och det såg ut som att Sharon ville stanna kvar, men hon gav upp efter några sekunder, när Jane drog i ärmen på hennes klädnad.
”Ja Quirrell, du vet nog varför jag vill prata lite med dig”, sa Flitwick vänligt när klassrummet var tomt.
Quirinus nickade; han kände hur han återigen fick en gråtklump i halsen.
”Jag kan inte säga hur ledsen jag är för din skull. Och din syster förstås. Du och Lucy måste ha kommit bra överens?” frågade Flitwick.
”Ja det gjorde vi”, svarade Quirinus tonlöst.
”Dina föräldrar och jag har pratat lite, och jag tycker personligen att du åtminstone ska försöka sköta ditt arbete. Professor Dumbledore erbjöd sig att meddela personalen”, sa Flitwick.
”Jag ska göra mitt bästa”, sa Quirinus och svalde hårt.
”Det låter bra. Kila iväg nu, så att du inte kommer för sent.”
Quirinus gick iväg, medan han torkade sig i ansiktet med ärmen.


”Det var tråkigt att din moster gick bort”, sa Sharon medlidsamt. Det var under lördagen en kylig eftermiddag och Sharon hade bett Quirinus att följa med ut. Dom gick runt sjön med raska steg. ”Ja…fast…sjukdomen var allvarlig, och botarna försökte i alla fall”, mumlade Quirinus och stirrade ner i marken.
”Hur som helst, så tycker jag att det är väldigt tråkigt för dig. Och James var inte så mycket till nytta! Jag tyckte rent synd om både dig och Frank!” sa Sharon och hon såg ännu mer medlidsam ut.
Dom fortsatte gå under tystnad. Luften blev kyligare så dom bestämde sig för att gå tillbaka till slottet. När dom hade passerat Hagrids stuga, hörde Quirinus plötsligt hur en röst skrek: ”Expelliarmus!” och en bländande mörkröd blixt dök upp från den förbjudna skogen med en rasande fart emot dom.
”Akta dig!” ropade Quirinus förskräckt och gav Sharon en kraftig knuff åt sidan, så att hon inte skulle träffas av den.
Men innan han hann slänga sig ner på marken, kände Quirinus den välbekanta, smärtsamma stöten, som Snape hade använt en gång tidigare. I sitt stilla sinne hoppades han att han skulle landa på marken men han flög längre. Någon skrek, förmodligen Sharon. Till sin stora förskräckelse upptäckte Quirinus att han var ovanför sjön. Plötsligt avtog farten och han föll i med ett plask.
Vattnet var iskallt och Quirinus fick panik när han upptäckte att han inte kunde känna någon botten. Han skulle just skrika på hjälp, eftersom han inte kunde simma så bra, när han plötsligt drogs ner under ytan. Täta tångruskor och ljusgröna sjöväxter svajade otäckt. Quirinus slog och sparkade med all kraft, samtidigt som han höll utkik efter jättebläckfisken.
När han lyckades få huvudet ovanför vattenytan, försökte han återigen ropa på hjälp, men vattnet rusade in i munnen på honom. Han kippade efter luft och slog förtvivlat omkring sig för att inte sjunka igen.
”Simma in mot land!” ropade någon.
”Jag kan inte simma!” ropade Quirinus förtvivlat och fick en kallsup. Han kände paniken stiga när vattnet nådde hakan.
”Försök hålla dig ovanför ytan!” skrek någon annan. Kunde det ha varit Frank?
Quirinus såg till sin lättnad hur en tjock trädgren flöt några centimeter ifrån honom. Han började sträcka på ena handen, medan han slog och sparkade för att hålla sig ovanför ytan.
Kom igen! Bara lite till! tänkte Quirinus förtvivlat medan han sträckte sig efter grenen, vilket var svårt eftersom att den flöt allt längre bort ifrån honom.
Han fortsatte sträcka sig efter den. På samma gång hörde han hur någon hoppade i och då kunde det vara bra att hålla sig flytande tills personen kom till undsättning.
Äntligen! tänkte Quirinus när han nuddade vid sin livlina. Han höll på att känna sig trött. Men just som han skulle gripa tag i grenen, kände Quirinus hur något eller någon, plötsligt grep tag om hans ben, och han höll på att dras neråt.
Han fick återigen panik så han slog förtvivlat, medan han skrek:
”Hjälp! Hjälp! Hjälp mig någon!”
Ännu mer vatten rusade in i munnen och näsan på honom. Trädgrenen flöt ännu längre bort.
”Håll ut! Jag kommer!” ropade någon.
Quirinus skulle just kolla vem som skrek, när han drogs ner under ytan igen. Han fick en chock när han såg en lång gummiliknande arm runt fotlederna. Det var jättebläckfisken som höll på att dra ner honom mot botten. Quirinus började slå med armarna och sparka med fötterna, men det var meningslöst. Han började känna sig yr och huvudet värkte på grund av syrebrist.
Små fiskar dök upp från ingenstans och det såg ut som dom ville hjälpa till, för dom nafsade i bläckfiskens arm. Quirinus fick ytterligare en chock när han kände hur något grep tag om halsen på hans klädnad. Han vred sig hastigt runt och fick syn på en blekgrön, hornprydd varelse med långa spindeltunna fingrar. Den mystiska varelsen blottade sina gröna tänder och Quirinus fick en obehaglig känsla av att den var livsfarlig.
Han slet förtvivlat i sin klädnad och slog för att skaka av sig vattendemonen. Plötsligt kände han hur bläckfisken släppte taget om hans ben. Vattendemonen, som hade ilskna röda fläckar på sin hud, släppte taget om Quirinus klädnad och simmade iväg bland sjögräsen. Det blev obehagligt tyst. Quirinus slog och sparkade, trots att alla krafter höll på att försvinna. Han kikade för att se om bläckfisken var kvar. Ännu några fiskar kom fram som silverpilar. Till sin stora förvåning kände Quirinus hur någon grep tag om hans midja. Han kunde se hur personen tog sats mot en sten och simmade sedan uppåt.
När dagsljuset närmade sig, var dom framme vid ytan. En del människor ropade i mun på varandra. Det var som om personen höll ett för löst grepp. När Quirinus märkte att han hade näsan under ytan (eftersom han höll på att glida ur personens grepp), kände han den välbekanta paniken stiga och började slå vilt samtidigt som han fick ännu en kallsup.
”Lugna dig!” sa personen plötsligt och tog ett hårdare tag om Quirinus midja.
Quirinus, som märkte att han drogs uppåt, gjorde som han blev tillsagd och kippade efter luft.
”Hör på. Jag ska ta dig in mot land och då måste du hålla dig lugn, annars drunknar vi båda två. Förstår du?” frågade personen.
Trots att det var svårt att känna igen rösten, kunde man höra att det var en pojke. Quirinus skulle just säga att han förstod, när han plötsligt började hosta. Han nöjde sig med att nicka medan vattnet forsade ut ur munnen och näsan.
”Bra. Håll dig lugn nu, jag ska inte släppa taget”, sa pojken.
Quirinus lutade sig bakåt mot pojkens axel och hämtade luft. Han kände sig utmattad efter allt slit.
”Jag är ledsen att jag höll på att tappa greppet om dig”, sa pojken. ”Jag trodde att jag höll stadigt, men vattnet är så kallt och jag var tvungen att säga till dom på stranden att lugna sig. Men jag märkte att du höll på att sjunka när jag inte hörde dig andas, så jag var på väg att ta ett stadigare tag om dig”, tillade han.
”Jag fick panik”, mumlade Quirinus, som kände hur en snyftning steg i strupen.
”Jag kan förstå det”, sa pojken vänligt, ”så på samma gång var det bra att du sa till mig.”
Quirinus suckade djupt, men sedan blev han förskräckt. Vad kunde ha hänt med Sharon?
”Går det bra?” ropade någon från stranden.
Quirinus kände till sin lättnad hur fötterna slog mot botten, men han var alldeles för utmattad för att resa sig upp. Han kände hur någon grep tag om hans armar och han drogs in mot land och lades på rygg.
”Jag kan inte tänka mig vad som hade hänt om vi inte kom i tid!” sa någon, som lät gråtfärdig.
”Han hade kunnat bli medvetslös”, sa pojken som hade räddat Quirinus.
”Vi måste hjälpa Sharon och Frank också”, sa en person som lät allvarlig.
Sharon och Frank!? Har dom blivit skadade?! tänkte Quirinus förskräckt. Han försökte säga något men istället började han hosta.
”Lugna dig, ni ska alla tre få komma in i sjukhusflygeln”, mumlade någon.
Quirinus suckade och plötsligt blev allt svart.
__________________________________________________

Huuu! Det var riktigt gastkramade om ni vill veta vad jag tycker! Tur att det var någon som räddade honom. *drar en suck av lättnad*

Nu fick ni er två tankeställare, så skapa teorier så tangentbordet!

Vem slängde formeln på mot dem?

Vem var det som drog upp Quirinus?

Som sagt, skapa teorier.
En del av er kanske tycker att det är jättekonstigt att Quirinus inte kan simma, men det finns förklaring i ett tidigare avsnitt.

Klicka på länken: Kapitel 18- Dom mystiska snyftningarna

Hoppas ni hade något ätbart i närheten!

Super när kommer nästa kapitel

Längtar till nästa kapitel
Toppen
Bra
Mugglarportalens JK Rowling
Icke mugglare( Hon är ju en häxa!)
Noggrann med stavfel
Trollar bra
Ynkarnas beskyddare
Gullig
Isens mästarinna
Rolig
Lucy!!!!!
8
9
Saker om din fanfiction
❤️Underbar❤️
❤️Bäst❤️
❤️Sorglig❤️
❤️Rolig❤️
❤️Toppen❤️
❤️Bra❤️
❤️Grym❤️
❤️Super❤️
❤️Awesome❤️
❤️Amazing❤️
❤️Beskrivningarna ❤️
❤️Perspektiven❤️
❤️Lucy❤️
❤️Sharon❤️
❤️Frank❤️
❤️Ravenclaw❤️
❤️❤️

Jättebra, jag tror att det var James som räddade honom

Jag kommer av personliga skäl lägga berättelsen på is under en period.

Har dykt upp något som gör att jag inte orkar uppdatera på ett tag, så jag har tänkt ta en paus.

Hoppas på förståelse.

Kram!

Mintygirl89 Det är helt okej.

KRAM! ♥

Tack!
KRAM SJÄLV! ♥♥♥♥

Ok, helt okej
Du lever ju inte för att kunna uppdatera denna liksom♡

Låser på författarens begäran! Välkommen att åter höra av dig om du vill öppna tråden igen.

Efter ett uppehåll har jag återvänt! Tackar Atira, Kelpie, Siggan 09och er andra för ert tålamod! Ett särskilt tack riktar jag till Margaret, som var snäll och låste tråden och sedan öppnade den igen!

Om ni har läst förra kapitlet, råkade ju Quirrell ut för en väldigt otäck grej! Som tur var blev han räddad i tid. Njut av detta avsnitt.
_____________________________________________________


Kapitel 25- Frågor och funderingar


När Quirinus öppnade ögonen, kände han sig omtöcknad och illamående. Armarna och benen kändes lika tunga som bly och det gjorde ont i strupen när han försökte svälja. Han såg sig om och förstod att han låg i sjukhusflygeln.
”Tack och lov att du är vid liv!” sa Franks röst.
Quirinus satte sig mödosamt upp och fick syn på Frank, som var kritvit i ansiktet. Allt som hade hänt nere i sjön, var som en mardröm.
”Hur länge har jag legat här?” frågade Quirinus.
”Sen igår”, svarade Frank och satte sig på en stol. Dom stirrade på varandra en stund.
”Vad hände där nere? Jag menar, jag hörde att någon nämnde dig och Sharon”, sa Quirinus.
”Jo, du förstår, jag visste som att du och Sharon skulle ut, så jag tänkte att jag skulle vara i biblioteket. Sedan blev jag så trött så jag tänkte bara ta en nypa frisk luft. När jag kom ut, såg jag hur du flög iväg mot sjön”, sa Frank ängsligt. ”Jag började springa för att se om jag kunde hjälpa till, men någon, antagligen personen som överföll dig, lade Benlåsningsbesvärjelsen på mig så jag ramlade och slog huvudet. Sharon råkade ut för Lamslagningsbesvärjelsen, jag hann nätt och jämt se det innan jag svimmade”, tillade han.
”Jag trodde strålen var avsedd för henne!” sa Quirinus och ögonen fylldes av tårar.
”Det var den säkert men du räddade henne”, sa Frank tröstande,” och förresten så fick hon lämna sjukhusflygeln en halvtimme före mig.”
Det blev tyst en stund.
”Du såg inte vilka som hade kommit ner till sjön?” frågade Quirinus.
Frank höjde ögonbrynen och sa:
”Nej. Jag visste inte att det var flera stycken. Jag trodde Hagrid hade sett allt som hade hänt.”
”Det var då flera röster som pratade med pojken som hade räddat mig. Tre stycken tror jag”, mumlade Quirinus.
Madam Pomfrey kom fram och skickade ut Frank, som försökte protestera.
”Jag sa högst fem minuter och det har snart blivit tio. Du får komma hit imorgon eller ikväll. Han behöver vila”, sa hon.
”Jag tar med mig Sharon ikväll”, mumlade Frank och gick.


På kvällen kom Frank tillbaka tillsammans med Sharon, som såg likblek ut.
”Hur känner du dig?” frågade hon med spänd röst.
”Bra”, mumlade Quirinus och stirrade på sina knän.
”Åh! Se inte ut som att du skäms!” sa Sharon. ”Det flesta jag känner har också haft såna där svårigheter!” tillade hon.
”Jag skäms inte”, sa Quirinus.
”Det såg ut som det!” muttrade Sharon.
”Börja inte bråka”, sa Frank.
Quirinus bet sig i läppen för han hade verkligen ingen god lust att starta ett nytt gräl med Sharon. Istället sa han:
”Hur känner du dig?”
”Chockad! Jag blev livrädd när du flög iväg sådär!” sa hon och såg ännu blekare ut.
”Du såg inte vem det var?” frågade Quirinus.
”Nej. Men jag tänkte tala om för dig att jag tyckte du var modig! Du räddade mig, på ett sätt, och blev själv träffad av besvärjelsen!” viskade Sharon och hennes ögon fylldes av tårar.
Innan Quirinus hann säga något, stormade hon ut ur sjukhusflygeln.
”Hon kommer att lugna sig”, sa Frank. ”Vem tror du att det var?” tillade han.
”Marrigburn”, sa Quirinus.
”Va?!”
”Marrigburn!” upprepade Quirinus och satte sig upp. ”Det måste ha varit hon! Hon hatar mig och nu gör hon allt för att få sin önskan uppfylld. Jag vet det!” tillade han.
Frank stirrade på honom med gapande mun.
”Snälla Frank! Sitt inte bara där och se ut som att du har sett ett spöke! Säg något, du gör mig nervös!” bad Quirinus förtvivlat.
”Det kan du ha rätt i! Hon gick ju ut på gården efter det att du och Sharon hade gått runt sjön. Ja, Marrigburn avskyr ju alla som inte går i Slytherin”, sa Frank. ”För det kan inte ha varit Snape, för han kom in i biblioteket tillsammans med sina vänner, just som jag var på väg ut ”, tillade han.
”Och Lestrange och Black kan omöjligt kunna den där besvärjelsen. Den kommer vi att få lära oss i andra årskursen”, mumlade Quirinus.
”Vi kan prata om det imorgon. Det är bäst jag kilar så att madam Pomfrey inte skäller ut mig igen”, sa Frank och gick ut.


Följande morgon gick Quirinus mot stora salen, efter det att madam Pomfrey hade gjort en sista undersökning på honom. Alla elever vid Ravenclawbordet tystnade när han kom dit.
”Alla är uppskrämda efter det som har hänt. Rykten sprider sig snabbt”, väste Frank.
”Oturligt nog, ja”, muttrade Quirinus när han såg hur eleverna från Slytherin hånlog mot honom. Han kollade bort mot lärarbordet och råkade fånga upp Marrigburns blick.
Hon log ännu hånfullare än Slytherineleverna.
Under dagarna som följde fick Quirinus en obehaglig känsla av att Marrigburn höll på att följa efter honom. Han och Frank hade ägnat en hel eftermiddag med att kolla vad andra elever från Ravenclaw tyckte om henne, och Fiona hade sagt att Marrigburn hatade mugglarfödda.


”Hon tänker förstås se till så att alla elever som är mugglarfödda lämnar skolan. Det var därför hon skickade Expelliarmusbesvärjelsen över Sharon, för att avskräcka dom andra”, sa Quirinus en kväll medan dom höll på med sina läxor.
”Det är mycket möjligt. Men hon verkar ju vilja röja dig ur vägen också”, sa Frank.
”Jag vet. Hon hatade ju moster Lucy också”, mumlade Quirinus, men sedan bet han sig lätt i tungan. Tanken på moster Lucy fick honom att känna sig dyster. Han återgick till sin läxa och det blev sedan tyst.
Plötsligt stördes tystnaden av hur någon hoppade in och ramlade omkull så att stolar välte. När Quirinus tittade upp fick han syn på Martin, som hade fått sina ben klistrade mot varandra. En del elever skrattade, men Quirinus slet fram sin trollstav och läste en motbesvärjelse på Martins ben så dom flög isär. Sedan kom Adam och Jake fram och hjälpte honom till en sittplats framför brasan.
”Vad hände egentligen?” frågade Frank som flyttade på några pergamentstycken från en fåtölj. Martin skakade på huvudet. ”Du kan inte ha gjort formeln själv”, sa Adam strängt. ”Berätta nu”, sa Quirinus vänligt medan han stoppade tillbaka trollstaven i klädnaden.
”Det…det var den där tredjeårseleven med krokig näsa!” sa Martin med svag röst och stirrade tomt framför sig.
”Snape!?” sa Quirinus och Frank i kör.
”Han gick omkring i biblioteket, och…och jag… hade ingen lust att stöta på honom så jag smet iväg”, mumlade Martin. ”Då slängde han Benlåsningsbesvärjelsen över mig.”
”Men varför?” frågade Frank.
”Han sa något om att han aldrig hade tillfälle att använda den, så han tyckte att jag var ett fint tillfälle, eftersom jag såg vilsekommen och tjock ut!” svarade Martin.
”Så tarvligt!” utbrast Jake så argt att några stirrade på honom.
”Gå och prata med Flitwick”, sa Quirinus, som kände hur ilskan steg lite grann.
Hur kunde Snape göra en sån sak utan en vettig anledning?
Men Martin skakade på huvudet och sa:
”Jag vill inte bråka. Snape kommer att slänga den på mig igen!”
”Men Flitwick kan sätta stopp för det!” sa Frank.
”Jag vill inte bråka. Ingen av er behöver tala om att jag är dum i huvudet, för att jag inte kan någon motbesvärjelse”, sa Martin med gråtfärdig röst.” Snape har redan gjort det!”
Quirinus satte sig på huk och sa:
”Du är den klyftigaste och snällaste person jag mött. Sorteringshatten ville att du skulle vara i Ravenclaw, eller hur? Och du ska inte tro på vad Snape säger, han tänker inte längre än vad näsan räcker!”
Ett tårfyllt leende spred sig över Martins ansikte.
”Du är snäll. Jag tror jag ska gå och lägga mig”, sa han och gick upp. ”Vänta lite. Fanns det ingen lärare i närheten?” frågade Quirinus. ”Jo”, sa Martin förvånat,
”Marrigburn var där, men hon ville inte tro mig när jag sa att det var Snapes fel. Så hon drog av fem poäng från oss.”
Han gick upp.
Det avgör saken, tänkte Quirinus bittert när han slog sig ner för att fortsätta med läxorna. Marrigburn har planer på att få dom mugglarfödda att lämna Hogwarts, och hon är så desperat, att hon inte kunde läsa motbesvärjelsen! Hon kommer kanske att smuggla hit Voldemort också, och då är definitivt kört!
______________________________________________________

Skönt att Quirinus klarade sig, eller hur? Nu är det ju frågan vad Marrigburn har i kikaren!