En mugglare i Slytherin

Är kanske Theodore mugglarfödd? Hmm..

Superbra!

Hmm... nä, tyvärr, Theodore är en "riktig" slytherinare så att säga Du får se i nästa kapitel varför Draco tycks ogilla honom!

Och tack för att du kommenterar!

Jag finner inga ord!

Åh yay jag hoppades på Nott!! du skriver fantastiskt, skönt flod i texten och du gör karaktärerna så himla bra!!

God förmiddag min fina läsare! Tack för era fina kommentarer! Nu kommer nästa del, och lite mer av Dracos tankar

---

Kapitel 14: Tre kvastar

Han gillade inte Theodore. Verkligen inte. Och han gillade absolut inte det sätt han såg på Artemis. Det var kanske lite barnsligt att han hade gått men han klarade inte av att se Artemis gå och prata och skratta med Theodore Nott.

Det var inte samma sak med Blaise, för han visste att han gillade Daphne och inte såg Artemis som mer än kompis. Men Theodore...

Han gnisslade tänder.

”Draco!” skrek en gäll röst bakom honom. Han frös till när han kände igen Pansys röst och skyndade sedan på stegen.

”Draco!” skrek Pansy igen. ”Vänta på mig!”. Han började gå ännu snabbare och puttade undan andra elever när de kom i hans väg.

”DRAAAACO!”. Han rös till när Pansy gick upp i falsett och hennes röst skar sig. Han suckade tungt och stannade. Han hörde hur Pansy flämtade när hon kom närmare.

”Varför väntade du inte?” sade hon sur och putade med underläppen. ”Hörde du inte när jag ropade?”

”Nej”, sade han uttryckslöst och stirrade rakt fram.

”Åh, nähä”, sade Pansy förvånat. ”Men varför stack du bara?”

”Därför”, sade han med en röst som gjorde klart att hon inte skulle fråga något mer.

”Öhh... okej”, sade hon tveksamt. ”Men de andra gick till Tre kvastar, följer du med?”

Han vill inte gå dit egentligen, men mot bättre vetande nickade han och följde efter Pansy. De banade sig fram mellan upprymda elever som njöt av att vara utanför skolan. Han förvånades hur långt han hade hunnit innan Pansy kom ikapp honom.

Tyvärr kom de fram till Tre kvastar mycket snabbare än Draco hade önskat. Han suckade tungt innan han följde efter Pansy in i det varma dunklet inne på den populära puben. Resten av
slyhterinarna satt längst in runt ett stort bord i ena hörnet. Artemis höjde handen i en hälsning när hon såg honom komma in och log brett. Theodore satt bredvid henne. Han log stramt tillbaka och började bana sig fram mellan borden.

”Varför stack du?” undrade Blaise när han drog ut en stol och satte sig ner vid bordet. Allas ögon vilade på honom.

”Därför”, sade han med sin tydligaste Malfoy-röst som betydde att de inte skulle ifrågasätta honom. Han stirrade stint på alla tills de såg bort. Alla utom Artemis. Hon stirrade tillbaks och lutade huvudet lätt åt vänster. Efter vad som verkade vara en evighet vände hon äntligen bort huvudet från honom.

Det blev en obehaglig tystnad.

”Någon som vill ha något att dricka?” sade Daphne plötsligt och ställde sig upp.

”Gärna”, sade Blaise och ställde sig också upp. ”Jag följer med dig”.

”Vi behöver...”, hon räknade tyst för sig själv ”... åtta flaskor med honungsöl. Strax tillbaka”. Hon tog tag i Blaises arm och drog med honom bort från bordet.

Det blev återigen tyst.

”Såå...”, sade Artemis. ”... någon som är klar med läxan i örtlära?”

”Nä”, sade Millicent. ”Men nästan” la hon till stolt.

Crabbe och Goyle grymatade bara något otydligt. Draco tog det som ett nej och det såg ut som om även Artemis gjorde det.

”Jaha... ”, sade Artemis och såg ganska uttråkad ut. ”För mig går det åt helvete i örtlära, någon annan som vill dela med sig med sina upplevelser?”

Theodore skrattade till. ”Jag har sett det”, flinade han. ”Det ser ut som du vill mörda växterna”.

”Det är faktiskt de som vill döda mig!” utbrast Artemis med spelad förvåning. Theodore skrattade. Även Millicent drog på munnen. Själv fortsatte han sura.

”Jag kommer ihåg den där gången du slog tillbaka dem med en spade och Sprout blev skitsur på dig”, skrattade Theodore.

”Ja, vid Merlin vad sur jag var då”, sade Artemis glatt. ”Och sen tog jag ut min ilska på stackars Draco”. Hon log mot honom. Han log falskt tillbaka, men det såg hon inte för då hade hon redan vänt sig om mot Theodore igen.

”Vad gjorde du mot honom?” frågade Theodore nyfiket.

”Kastade en liten förhäxning över honom bara”, sade hon och flinade.

”Vadå?”. Han lutade sig framåt mot henne.

”Det var egentligen inte meningen, men hans hår råkade bli illgrönt”, flinade hon brett.

Theodore började asgarva.

”Varför tror du inte han kom på resten av lektionerna den dagen?” sade hon och skrattade hon också.

Han blängde surt på henne och Theodore. Han gillade inte att folk skrattade åt honom.

”Stackars min lilla Draco”, utbrast en röst bredvid honom. Han hoppade till och vände på huvudet. Där satt Pansy inklämd på en stol mellan honom och Goyle.

”Vad elak du är mot Draco”, sade hon till Artemis som precis som han hoppade till när hon hörde Pansys gälla röst. Både hon och Theodore slutade skratta tvärt.

”Var kom du ifrån?” sade hon förvånat.

”Jag har suttit här hela tiden”, sade Pansy upprört.

”Okej...”

”Men hur kan du vara så elak mot Draco hela tiden?”

”Va?” sade Artemis förvånat. ”Jag är väl inte elak?”

”Jo, det är du”, sade Pansy envist. ”Du och Theodore. Ni sitter där och skrattar åt honom”

”Men han tar inte illa upp. Han har ju själv skrattat åt den här händelsen”, sade Artemis. ”Eller hur Draco?”. Hon vände sig om och såg på honom. Men innan han hann svara kom Daphne och Blaise tillbaks med famnarna fulla med honungsölsflaskor.

”Lite hjälp här kanske?” sade Daphne och nickade menande på flaskorna hon hade i famnen. Artemis ställde sig upp och tog några av flaskorna och ställde ner dem på bordet. Sen tog hon några flaskor från Blaise också så de kunde ställa ner resterande flaskor på bordet. De satte sig ner igen.

”Jaha... här var det dystert”, sade Daphne och strök en hårslinga bakom sitt ena öra. Hon såg uttråkad ut och började dela ut honungsöl till alla.

”Jag då?” utbrast Pansy förnärmat. Alla hade fått en honungsöl utom hon.

”Pansy?” sade Blaise förvånat. ”Är det du?”

”Ja, Blaise din dumma idiot, det är jag!” fräste Pansy.


”Såg dig inte”, flinade Blaise. ”Men ojdå, det verkar som vi glömde dig, vi har inga fler”. Han ryckte på axlarna och lyfte sin flaska mot läpparna och drack.

Pansy fnyste ilsket. Draco suckade. Varför skulle hans ”kompisar” alltid bråka? Han orkade verkligen inte med det just nu.

”Här Pansy, ta min”, sade han och sköt över sin honungsöl till henne innan hon ställde sig upp och slog till Blaise. ”Jag går och köper en ny, jag orkar ändå inte med ert svammel”. Han reste sig upp och såg kyligt ner på dem innan han gick därifrån.

Han suckade igen när han hörde fotsteg som följde efter honom. Han kände inte för att prata med någon, men han om hans instinkter hade rätt så visste han vem det var som ville prata med honom.

Så istället för att gå fram och köpa en ny honungsöl svängde han av och gick och satte sig vid ett tomt bord. Och precis som han hade misstänkt satte sig Artemis ner framför honom.

”Vad är det med dig idag?” sade hon rakt på sak.

”Vad menar du?” sade han och låtsades som om han inte visste vad hon pratade om.

”Spela inte dum, Draco, du vet precis vad jag pratar om”, sade hon och flinade. Sen blev hon allvarlig igen. ”Du har varit sur hela dan. Speciellt sen vi träffade Theo”. Han röst till inombords när hon sa ”Theo”.

”Har jag?” sade han och fortsatte spela oförstående. Artemis suckade frustrerat.

”Sa jag inte åt dig att sluta spela dum?” sade hon och blängde på honom.

Han övervägde sina alternativ i huvudet. Om han fortsatt att spela dum, som Artemis uttryckte det, skulle hon bli sur på honom och kanske lämna honom ifred. Men då skulle hon gå tillbaks till Nott och det ville han inte heller. Fast varför försökte han ens? Han var ju bortlovad till Pansy. Han kunde ju aldrig ha någon annan tjej. Han suckade.

”Nå?” sade Artemis och avbröt hans funderingar.

Han tittade upp och mötte hennes otåliga gyllenbruna ögon. De hade faktiskt samma färg som hennes hår. Det hade han inte tänkt på förut.

”Dina ögon har samma färg som ditt hår”, sade han fundersamt.

”Va?” sade hon förvånat. Hon hade nog inte väntat sig att han skulle säga det.

”De har det”, sade han igen. ”Det är fint”. Han log mot henne.

”Tack”, hon log tillbaks. Sen böjde hon sig fram och slog till honom i huvudet. ”Försök inte byta samtalsämne Draco Malfoy”, fräste hon.

”Aj, vad var det där bra för?” frågade han surt. Han lutade sig bakåt så hon inte kom åt att slå honom igen.

”Du svarar inte på min fråga”, sade hon minst lika surt och korsade armarna över bröstet.

”Vad vill du att jag ska säga?” undrade han.

”Varför är du så sur?” sade hon och lutade huvudet åt vänster. ”Eller – vad har du emot Theodore Nott?”

”Jag vet inte riktigt”, sade han tvekande. ”Jag kan inte förklara”

”Försök”

Han ville inte berätta för henne. Vad skulle han säga egentligen? Att han gillar henne och inte vill att någon annan kille ska lägga sina smutsiga händer på henne? Fast han skulle ju självklart aldrig kunna var tillsammans med henne, för han är bortlovad till Pansy, men han vill ändå inte att någon annan ska röra henne. Det skulle bara låta dumt.

Och om han sa så skulle han bara låta självisk och självklart måste ju hon få vara med vem hon vill. Han kan ju inte precis hindra henne.

Så egentligen hade han inget emot Theodore. Han hade bara något emot killar som försökte komma nära hans Artemis.

Han suckade.

”Jag kan inte”, sade han till bordet. Han kunde inte möta hennes blick.

”Kan du inte försöka?” sade hon bedjande. Han tittade upp och mötte hennes blick.

”Nej Artemis, det går inte”, sade han med hård blick. Sen reste han sig upp och gick ut från Tre kvastar. Han kände Artemis brännande blickar på sig när han gick ut. Sen slog dörren igen bakom honom och kontakten bröts. Han började långsamt gå upp mot slottet igen.

Hur kunde hon frambringa de här känslorna hos honom? Hur kunde hon när ingen annan lyckats? Han hade aldrig känt så här för Pansy. Hon var mer som en ytterst irriterande ägodel som man inte kunde göra sig av med.

Han suckade.

Varför drabbade det här just honom?

---

Hoppas ni inte tycker att det gått för fort fram med Dracos känslor. Lämna gärna en kommentar om vad ni tycker!

Meh. Var det bara det? Trodde det var nät jättecoolt. Men det var ganska gulligt.
Aaaahhhhh SHIPPNING PÅ HÖGSTA GRAAAAD!!!

Hah, ledsen att göra dig besviken, men nu får du börja shippa istället

Ajaj ma'm

Gryyymt! Fantastiska underbara draco. Fantastiska underbara ff!!! helt klart värt att kämpa med wifi för att läsa!!

Åh, tack! Dina kommentarer gör mig gladast i värden och är hedrad över att du känner att det är värt att kämpa med wifi bara för att kunna läsa!

Här kommer iaf nästa del. Hoppas ni fortfarande läser och inte har tröttnat... för fick väldigt få kommentarer på förra kapitlet. Förstår att man inte orkar kommentera varje gång, men gick från 7 till 2 kommentarer på ett kapitel så då börjar man undra.

Det här är till er som kommenterade på förra kapitlet! Kram!

---

Kapitel 15: Korkade bröder och korkade slytherinare

Jag blir tokig! Seriöst. Den här skolan ger mig allvarliga psykiska problem.

Jag dunkade frustrerat huvudet i bordet. Så fort allt verkar bra, så går det åt helvete igen.

Nu har Draco blivit konstig. Ända sen den där dagen på Tre kvastar har han betett sig annorlunda. Och det var nästan tre veckor sen.

Mina tankar avbröts av att någon snubblade in i det avskilda hörn av biblioteket där jag satt. Jag brydde mig inte om att titta upp. Det var säkert bara någon som letade efter en bok och jag hoppades att denne någon skulle hitta sin bok så fort som möjligt och lämna mig ifred igen. Men sådan tur hade jag inte.

”Artemis?” sade en förvånad röst. Jag vände mig om minst lika förvånat. Och möte min storebrors uppspärrade ögon.

”Apollon”, sade jag.

”Hur är det med dig då?” sade han nervöst och kliade sig på armen.

”Bra”, sade jag kyligt. Jag hade inte pratat med min storebror sen den där dagen för mer än två månader sedan då vi hade blivit indelade i Gryffindor och Slytherin. Jag hade bara sett honom i korridorerna några gånger. Och varje gång hade det stuckit till i bröstet av saknad.

”Okej, så bra”. Han log en nervös och ansträngt leende. Det var konstigt att se Apollon så här. Han brukade aldrig vara nervös och ansträngd. Han var alltid så glad och utåtriktad. Jag suckade.

”Sitt”, sade jag och sparkade ut stolen som stod på andra sidan bordet. Jag var tvungen att reda ut det här nu. Han flinade till av min rättframhet och satte sig ner.

”Hur är det i Gryffindor?” frågade jag honom.

”Bra”, svarade han kort. ”Hur är det med Malfoy?”

Jag blängde på honom.

”Om du ska var uppkäftig kan du lika gärna gå igen”, snäste jag åt honom och vände mig mot mina böcker igen. Det var nog ändå lika bra, jag hade massor med läxor att göra.

”Nej, förlåt Artemis, nu var jag dum”, sade Apollon fort. ”Jag ska försöka bättra mig”. Jag såg långsamt upp från mina böcker och gav honom en tveksam blick. ”Jag lovar”, tillade han.

”Okej, säger du det så”, sade jag.

”Ja, det gör jag”, slog han fast. ”Men allvarligt, hur är det med dig? Du ser trött ut”

”Ja, jag är ganska trött”, sade jag. ”Läxorna håller på att stiga mig åt huvudet och ärligt talat så är saker inte så bra i Slytherin”. Jag suckade.

”Okej, vad har hänt då?” sade han med medlidsam blick. Jag gav honom en blick innan jag bestämde mig för att berätta allt för honom.

”Om du verkligen vill veta så...”, sade jag och sedan berättade jag allt som hade hänt sedan vi kom dit.

Jag vet inte hur länge vi satt där, men det kändes bra att få dela med sig med alla sina problem till någon. Och Apollon lyssnade uppmärksamt hela tiden.

”Du verkar inte ha haft det så lätt”, sade han tillslut när jag var klar. Jag nickade. ”Och jag tycker fortfarande Malfoy verkar vara en idiot”

”Vem kallar du idiot?” sade en släpig röst. Vi vände oss om och där stod ingen mindre än Draco och blängde på Apollon.

”Dig, uppenbarligen”, sade Apollon trotsigt.

”Draco”, sade jag varnande. Han gav mig en kort och känslolös blick.

”Jag skulle säga att det är du som är en idiot”, sade han.

”Hur kan jag vara en idiot, det är ju du som beter dig konstigt mot min syster”, svarade Apollon. Han ställde sig upp för att inte behöva se upp på Draco.

”Du kan väl knappast säga nått, Fox, du har inte pratat med henne på flera månader bara för att hon hamnade i Slytherin”, sade Draco nedlåtande. ”Jag har i alla fall varit där för henne”. Han gick fram och la en hand på min axel. Jag suckade irriterat när Apollon öppnade munnen för att argumentera tillbaks.

”Tyst med er båda två” sade jag och ställde mig upp och skakade av mig Dracos hand. Han såg snopen ut och Apollon gav honom en triumferande min. ”Ni är inte precis något helgon någon av er”

”Men...”, började Apollon.

”Nej, inga men”, avbröt jag av honom och höll upp min hand. ”Apollon, du har redan bevisat att du har lite vett i alla fall, så skulle du kunna gå? Jag skulle behöva prata med Draco, nu när han ändå är här”.

Draco såg ut som om han ångrade att han kommit dit överhuvudtaget, men stod ändå kvar.

”Jag vet inte om jag vill lämna dig ensam med honom”, sade han tveksamt. Jag himlade med ögonen.

”Jag har klarat mig själv med honom i några månader nu utan ditt beskydd, jag tror jag fixar det”. Han såg fortfarande tveksam ut och jag gick fram och gav honom en lång kram. Han luktade precis som vanligt – som hemma. Och jag insåg hur mycket jag saknat min korkade storebror. ”Vi får prata mer imorgon”, sade jag när jag släppte honom. Han nickade, gav Draco en kort kylig blick och gick.

Vi stod i tystnad medan vi hörde Apollons steg eka bort. Draco såg på allt annat förutom på mig. Jag satte mig ner igen och kollade på honom medan han gick runt utmed bokhyllorna.

”Draco, se på mig”, sade jag. Han stannade med ryggen mot mig. Jag hörde hur han suckade och sedan vände han sig om. Men han kollade fortfarande inte på mig utan någon centimeter bredvid mig.
”Sitt”. Jag pekade på stolen som Apollon hade suttit på för några minuter sen. Han satte sig ner. ”Se på mig”

Han tittade äntligen upp och mötte min blick.

”Hur är det?” frågade jag.

”Bra”, svarade han och såg bort igen.

”Varför har du betett dig så konstigt?”

”Hur då?” frågande han och spelade dum. ”Du måste utveckla dig fråga mer”

”Du förstår precis vad jag menar”, suckade jag. ”Men okej, du har inte precis undvikit mig men du säger knappt något till mig – eller till någon för den delen – och du går ofta undan utan att säga något”. Han sade ingenting. ”Svara mig, Malfoy”. Han hajade till.

”Du kallade mig Malfoy”, sade han förvånat.

”Ja, du svarar ju inte”, sade jag och lade armarna i kors.

”Men jag kan inte!” utbrast han och drog ena handen genom det blonda håret.

”Varför?” frågade jag.

”För att du skulle tycka jag är en idiotisk självisk uppblåst knäppgök!” Han hade ställt sig upp igen och stod nu med ryggen mot mig. Jag såg chockat på honom och gick sedan fram till honom.

”Det skulle jag aldrig tycka”, sade jag lågt och la handen på hans axel. Då vände han sig om och slog armarna om mig. Först blev jag förvånad men sedan kramade jag tillbaka. Han var nästan ett huvud längre än mig och han borrade in ansiktet mot mitt hår.

”Kan vi inte bara glömma det?” Frågade han mot mitt huvud men höll mig sedan ifrån sig och mötte min blick. ”Jag lovar att inte vara konstig igen, om vi bara glömmer det här”

”Men...”, började jag.

”Snälla”, avbröt han och såg bedjande på mig. Jag kunde inte göra annat än att nicka. Han gav mig en till kram. ”Tack”.

Jag ville fortfarande veta vad det hade varit med honom, men insåg att det var bättre att han inte betedde sig konstigt längre. Vi satte oss ner igen.

”Skulle du kunna hjälpa mig med det här?” frågade jag och slog ut med handen mot mina böcker som täckte bordet.

”Självklart”, sade han och flinade sitt vanliga leende.

---

Då var Apollon med i leken igen! Hoppas ni gillade det här kapitlet och jag skulle bli otroligt glad om ni kommenterade, för ni är de bästa läsarna man kan ha!