Marodörerna på Hogwarts [SV]

Tack så otroligt mycket

Jag har sträckläst hela ff nu och den är superduper bra!
Bra jobbat MillaJ! Du kommer bli en bra författare om bu blir en

Åh, tack tack tack gulle du och välkommen hit!!

Jättesuperduperjättebrrrrrrraaaa!!!!

Jag älskar att du uppdaterar så ofta(ca 1gång per dag..) så man slipper vänta!!

Men som sagt BRAA!!

Stackars Remus, men jag tror det kommer bli bra med tanke på vilka vänner han har! Och så får du se till att det bara händer bra saker för honom hädanefter!

Otroligt bra, jag gillar det starkt!

Kan du inte skriva om npn gång när dom förvandlar sig till amumagusar och remus förvandlas.det skulle också vara kul om du kunde andvända de andra namnen. (Slingersvans, tagghorn ovs....)

Supercalifragilisticexpialidocious!

De har inte blivit animagusar än i min lilla ff, därför det inte dykt upp Men saker är på g, det kan jag lova!



Alltså, så underbart!! Älskar Mary Poppins dessutom, så många barndomsminnen!


Meeen, vi Kör väl ett till då! Tack för all respons jag får, det blir superkul att skriva och uppdatera då! Det kommer bli bättre för Remus.. snart
Hoppas ni tycker om det!

Kap. 15 - Begravningen

De närmsta dagarna förflöt som i en dimma för Remus. Han kände sig tom och det var som att kylan som härskade på skolområdet även hade skapat sig ett permanent bo inuti honom. Dumbledore hade hjälpt till med allt det formella kring hans föräldrars död. Arv, bankuppgifter och begravning, som var planerad till den 20 december. Två dagar kvar. Imorgon skulle han alltså fara hem. Eller, till det som varit hans hem. Av huset fanns ingenting kvar och alla tillhörigheter var förstörda. Det fanns ingenting att komma tillbaka till egentligen och den tanken skrämde honom. Han hade bott där hela sitt liv men helt plötsligt hade alla bevis på det suddats ut.

Han kände enorm kärlek gentemot sina vänner, ingen av dem hade kollat konstigt på honom eller behandlat honom annorlunda efter det som hänt. De försökte dra med honom på saker precis som vanligt, han orkade bara inte. Cirklarna under hans ögon hade blivit ännu mer blå då han de senaste nätterna brottats med mardrömmar.

Att hans vänner betedde sig som innan fick det att kännas som att han hade en fristad då resten av skolan viskade om honom för tillfället. Det var lättare att ignorera viskningarna med vännerna som en skyddande mur runt sig. Men begravningen, den skulle han klara av ensam. Hans vänner hade alla frågat ifall han ville ha dem där, men han hade tackat nej vänligt men bestämt. Ifall han skulle bryta ihop ville han göra det i ensamhet. Han kunde i alla fall åka trygg i vetskapen om att han snart skulle vara tillbaka hos dem igen.

*

Lily och James gick hand i hand längs med sjön i den kyliga vinterluften. Snön låg som ett fluffigt täcke över området fick till och med den förbjudna skogen att se ljusare ut. James tyckte att allt kändes overkligt. Han hade svårt att ta in att Remus föräldrar var borta, att hans vän inte hade något hem att komma tillbaka till mer. Han kunde inte föreställa sig det. Overklighetskänslan förstärktes en aning av att han kände Lilys hand i sin, något han velat så länge men tvivlat starkt på att det någonsin skulle hända. Trots de sorgsna känslorna över Remus situation kunde han inte låta bli att le lite för sig själv när han sneglade på Lily. Han kunde inte låta bli att känna sig lycklig över att han gick här med henne. Lily å andra sidan såg bekymrad ut. Hennes panna var rynkad och hon bet sig i underläppen, som alltid när hon funderade över något.
"Vad grubblar du över?", frågade James och tryckte hennes hand. Hon suckade.
"Remus. Begravningen borde vara över vid det här laget och jag undrar hur det har gått för honom. Jag kan inte ens föreställa mig det, att förlora allt."
"Han har inte förlorat allt Lily, han har fortfarande oss. Vi ska se till att han tar sig igenom det här. Jag lovar"
Hon log svagt mot honom. De fortsatte gå runt den silverglittrande sjön under tystnad och James tänkte på projektet han höll på med tillsammans med Sirius och Peter. De var nästan klara, nära att lyckas. Det var som att det som hänt gett dem extra styrka att ta sig den sista biten. Snart skulle de kunna hjälpa Remus på ett helt nytt sätt.

*

Remus satt med pannan lutad mot tågfönstret och kände sig totalt genomfrusen. Han kramade handtaget på sin slitna väska med båda händerna och hans kinder var sträva och saltiga av torkade tårar. Det hade varit en jobbig dag och den var inte över än. Hans blick rörde sig oseende över det snötäckta landskapet utanför fönstret som istället fylldes av bilder från hans barndom, minnen. Hur han som liten pojke med bägge sina föräldrar varit lycklig. Ett minne var särskilt starkt, minnet av hur de när han var runt fem hade gett honom en gungställning. Den hade varit stor och fin och grön och hans pappa hade gett honom fart. Remus hade trott att han skulle snurra, snurra hela vägen runt men han hade aldrig känt sig otrygg trots den hisnande känslan i magen. Hans föräldrar hade varit där och de skulle hålla honom säker, han hade varit helt säker på det.

Sedan hade det mörka hänt. Han hade blivit biten och en skugga hade lagt sig över deras hem. Hans mamma log mer sällan än förr och hans far hade något oroligt i blicken så fort han såg på sin son. Antagligen för att han visste att sonens framtid för evigt skulle vara svår.

Och sedan hade det fruktansvärda hemska hänt. Vid en fullmåne hade Remus tagit sig loss. Hans pappa hade försökt hindra honom men inte haft en chans och... Remus hjärta knöt sig vid minnet och han knep ihop ögonen. Men det är problemet med minnen, bilderna sitter på insidan och de försvinner inte för att man blundar. Han hade dödat sin pappa. Han var ansvarig. Och hans mamma hade aldrig sett på honom på samma sätt igen.

Hon hade träffat en ny man när Remus fortfarade var liten och Remus hade lärt sig kalla honom far. Han slutade gå till sin riktiga fars grav efter ett tag för det gjorde hans mamma så sorgsen. Idag var första gången han hade sett den sedan han var liten. Hans vänner visste inte om vad som hänt med Remus riktiga far, han hade aldrig berättat det. Så mycket hemligheter som fortfarande fanns inom honom. Det var delvis därför han inte velat ha med dem idag. Han ville kunna gå till sin pappas grav utan frågor från dem.

Kanske hade han behövt sina vänner. Det hade varit svårt att vara där själv. Han hade ingen släkt kvar och hans föräldrar hade haft väldigt få vänner. Det hade varit ödsligt på begravningen och han hade inte haft någon där som stöd. Men han hade tagit sig igenom det och nu var han på väg tillbaka till slottet igen.

*

"Ser ni något?"
"Hörs tåget än?"
"Borde det inte vara framme vid det här laget? Det är redan mörkt"
De mumlade nervöst frågorna ut i luften där de stod på tågstationen i Hogsmeade och väntade på Remus ankomst. De hade fått tillåtelse att gå ner och möta honom och hade nu väntat i tio minuter i vinterkylan. De var där alla sex, även Sarah hade gått med trots att hon brukade undvika Lily och James när de var tillsammans. Men det här handlade ju inte om Lily och James, utan om att vara där för en vän.
"Där! Ser ni? Rök!"
Snart hörde de tåget och såg hur det närmade sig.
"Vad säger vi till honom?", frågade Sirius och lät okarakteristiskt nervös.
"Att vi är glada att han är tillbaka", svarade Vendela enkelt och tryckte hans hand, "Det räcker att du är här Sirius, jag lovar".

*

Han hade gjort sig redo, ställt sig med sin lilla väska vid dörren och var beredd att stiga av. När dörrarna öppnades spärrade han upp sina rödgråtna ögon i förvåning. De var där och väntade på honom, allihopa. Han klev ner och mötte dem.
"Remus!"
"Vad skönt att du är tillbaka, Remus!"
"Vi har saknat dig", sade Lily och tog hans väska. James i sin tur tog den från henne.
Remus log matt mot dem.
"Ni är här"
"Självklart!", svarade Sirius och lade armen om hans axlar. Remus log och började äntligen känna hur värmen kom tillbaka till hans kropp igen, för första gången på flera dagr. Han var inte ensam. Han skulle aldrig behöva vara ensam.

Åh..lixom..Går inte att beskriva med ord hur bra det är! Önskar att jag var lika bra!!!!!!!!!