Du kan lita på Inez Malfoy ~3

*död* Du är bäst. Kapitlet är bäst. MEN ATT DET SKA VARA HINEZ...

Tack för alla era fina kommentarer!! Jag är såå glad att ni fortfarande läser min ff!! ♥ ♥ ♥

OCH GOOOOOOD JUUUUUL på er!!!
Nu har jag faktiskt satt mig på självaste julafton och skrapat ihop ett helt kapitel till er! Så nu hoppas jag ni blir lite glada i alla fall ♥ hihi
Så se det här som en liten julklapp från mig till er

Och detta är ett extra långt oxå hihihi




Del 7 Skeppet börjar sjunka

”Inez Malfoy, får jag be er om en dans?” Riley tog min hand och vi dansade runt och skrattade i det tomma klassrummet.
Jag kunde inte sluta tänka på den dagen i klassrummet. Jag memorerade allt som Riley hade sagt och mina drömmar den senaste veckan hade innehållit Riley allihopa. Han var den enda jag tänkte på. Och varje gång som jag tänkte på honom så log jag stort. Jag hade inte träffat Riley sen den kvällen men vi skickade brev med Riley’s uggla varje dag. Brevet som han skickade till mig den här morgonen bar jag med mig när jag och Melanie gick till lektionen i försvar mot svartkonster. Jag läste det om och om igen.

Godmorgon Inez
Jag vet att det är tidigt men jag kan inte somna
om så fort jag börjat tänka på dig. Jag tror inte att jag
klarar av en dag till utan att se dina vackra ögon, ditt
magiska leende och höra ditt klingande skratt.
Så jag har kollat upp ditt schema för dagen och ser
att du har en håltimma mellan klockan två och fyra.
Och jag känner mig lite ”sjuk” idag Så vad sägs som
biblioteket kvart över två.
Hoppas vi ses där.
Riley

Ett leende smög fram på mina läppar när jag läste brevet ännu en gång efter att vi satt oss längst bak i klassrummet. Där som vi alltid brukade sitta på lektionerna i försvar mot svartkonst, jag, Melanie, Lexi och Dalina. Men nu var saker förändrade.
Lexi och Dalina kom in i klassrummet strax efter oss. Dalina och Jeremy gick först och som en reflex så gick Dalina för att sätta sig bredvid mig men Lexi tog snabbt tag i Dalinas arm och drog surt med henne till en bänk längst fram i klassrummet, så långt borta ifrån oss som hon kunde. Lexi blängde surt på mig. Mitt leende försvann. Det bubblade upp inom mig, jag var så arg på Lexi. Hon var bara så jobbig. Och jag saknade Dalina, för vi var ju fortfarande kompisar men jag fick inte vara med Dalina på grund av att Lexi var en idiot.

Melanie såg snabbt mina ilskna ögon och blixtrarna som sköt ur dem så hon tittade ner på brevet i min hand i hopp om att få mig på andra tankar.
”Ska ni inte göra det officiellt snart?” frågade hon med glimten i ögat.
Jag släppte Lexi med blicken och tittade förvånat på Melanie.
”Vadå?” frågade jag som inte förstod vad hon pratade om, men Melanie tittade bara ner på brevet i min hand och höjde ögonbrynen lite retfullt.
Jag log lite blygt men sa tillslut att det inte var något emellan oss men då ryckte Melanie snabbt ifrån mig brevet.
”Det är inget emellan er?! Eller hur! Jag tror inte att jag klarar av en dag till utan att se dina vackra ögon, ditt magiska leende och höra ditt klingande skratt. Låter precis som något en helt vanlig vän skulle säga!”
”Ge hit den där!” röt jag och slet tillbaka brevet, fast ändå lite försiktigt, jag ville inte förstöra det. Melanie bara skrattade och tillslut så log jag tillbaka. Men mitt leende hade inte kommit för att stanna eftersom just då gick min nästa fiende in i rummet. Eller den här häxan var nog värre än Lexi. Och den här häxan var verkligen en riktig häxa.
”Godmorgon klassen” sa professor Dolores Umbridge med sin pipiga röst och sitt lilla rosa leende. Hennes rosa kläder trängde sig in i ens själ så att det sved. Hennes leende log som att hon tyckte om oss men hennes ögon sa något helt annat. Jag slår vad om att hon avskydde oss mer än något annat i hela världen. Och jag kan garantera att hennes känslor för oss var besvarade, mer än väl.

Sen minns jag inte så mycket mer av den lektionen eftersom mina tankar vandrade iväg så fort Umbridge öppnade munnen igen. Den lektionen, liksom alla andra lektioner i försvar mot svartkonster numera, gick ut på att vi lyssnade och antecknade medan Umbridge pratade om ministeriet. Hon lät oss aldrig utföra magi eller ens lyfta upp en trollstav. En gång så plockade Jeremy fram sin trollstav ur väskan och hon konfiskerade den under resten av dagen. Hon är ett monster, en demon.

Efter det hade vi lektion i astronomi, vilket inte var mitt direkta favoritämne. Det var inte försvar mot svartkonster heller, inte längre. Det var det under mitt första år. Då vi hade Lupin. Jag saknade Lupin. Jag hade inte träffat honom på två år. Men Harry hade berättat lite om att han träffat Lupin och att han mådde bra. Men mer visste jag inte. Efter astronomi-lektionen sprang jag mot biblioteket.
”Vart ska du?” frågade Melanie förvånat när jag sprang nerför trappan från astronomi-tornet.
”Biblioteket” svarade jag snabbt och fortsatte nerför trappan, jag ville komma dit så fort som möjligt så att inte Riley skulle hinna gå.
”Pussas inte för högt bara så att Madam Pince slänger ut er!” ropade Melanie retsamt och jag log för mig själv.

När jag kom fram till Biblioteket så satt Riley där vid ett bord. Han hade tittat bort mot dörren hela tiden så han såg mig direkt. Jag log andfått och satte mig bredvid honom. Vi började direkt prata om Umbridge, och om vilken groda hon var. Riley började imitera Umbridge och jag kunde inte hålla mig för skratt. Madam Pince kom och sa till oss minst tre gånger. Vi sa att vi skulle försöka vara tystare, sen skrattade vi och pratade vidare.
I ett hörn lite längre bort stod någon och iakttog oss. Det var den där svarthåriga tjejen i min klass, Lii. Hon som alltid satt i ett hörn, hon som jag aldrig pratat med. Hon blängde surt på oss men varken jag eller Riley la märke till henne. Vi bara skrattade och pratade och pratade och skrattade.
Men tillslut så gick Lii fram till Melanie som satt lite längre bort och läste en bok om stjärnors liv i tid.
”Melanie, hur länge har dem två varit vänner?” frågade Lii med en ganska raspig röst. Hennes ögon var skarpa och mörka och hennes ansikte var surt. Melanie blev chockad av att Lii pratade med henne. Hon blev faktiskt chockad över att Lii pratade över huvud taget. Folk i klassen hade börjat tro att hon var stum eller något. Men tillslut så tänkte Melanie på frågan.
”Ehm…tjaa…jag vet inte, sen Riley bjöd med Inez på balen förra året tror jag” svarade Melanie och skakade lite på rösten.
Med det svaret tittade Lii ännu surare bort mot Riley. Melanie tyckte det såg ut som att Liis hjärna tänkte för fullt. Sen lämnade Lii kvar Melanie i sin fåtölj, fortfarande förvånad, och gick bort mot bordet där jag och Riley satt med en stor hög böcker framför oss så att det skulle se ut som att vi läste. Men den här gången sa hon ingenting utan blängde bara, fortfarande surt, på Riley. Vi slutade prata och tittade istället upp på Lii. Lii gav Riley en vink mot den ena bokhyllan några meter bort och började gå dit. Riley förstod vinken och började gå dit också.
”Förlåt, jag är snart tillbaka” sa han och log lite snabbt och följde sen efter Lii.

Lii tittade bort mot mig för att se så att jag inte tittade på dem. Men jag hade börjat bläddra i en bok om Stora magiska djur och deras fördelar och nackdelar. Lii tog sen ett hårt tag i Rileys arm och tittade ilsket in i hans ögon. Riley kämpade för att inte börja gråta av smärtan i armen. Den här tjejen var stark.
”Jag kan inte fatta att du bjöd Inez Malfoy på balen! Inez Malfoy! Vad tänkte du med?! Är du helt dum i huvudet eller? Alltså jag förstår inte vad det är för fel på dig!” Liis röst skrek i en viskning. Hon var väldigt arg. Hon väntade på ett svar.
”Vad har du att säga till ditt försvar?!” frågade hon bestämt och blängde ännu mer på Riley som försökte dra bort sin hand ur hennes grepp. Tillslut lyckades han.
”Vad vill du att jag ska säga? Det var inte meningen att… att…” försökte Riley men han kunde knappt få fram ett ord.
”..att hon skulle få känslor för dig?! Att du skulle få känslor för henne?!” fyllde Lii i surt.
”Alltså jag… det bara blev så…” stammade Riley som såg riktigt ledsen ut.
”Det bara blev så! Det bara… alltså Riley du är helt otrolig! Och..och vad tror du hon kommer säga när hon får reda på vad du gjort, va?!” röt Lii i ansiktet på Riley och pekade bort mot mig.
Riley tittade ner på sina fötter. Han skämdes. Han tittade sen bort mot mig. Jag läste vidare i boken om stora magiska djur. Eller jag bläddrade snarare mest igenom sidorna. Riley tittade på varje del av mitt ansikte, men hans blick fastande främst på mina havsblå ögon.
”Jag vet inte vad jag ska göra” sa han tillslut och suckade.
Lii tittade bort mot mig. Hon hade lugnat ner sig lite.
”Du vet vad du måste göra” svarade hon med en lugn men ändå bestämd röst.
”Hon kommer hata mig” svarade Riley och tittade ner på sina fötter igen.
”Tro mig, hon kommer hata dig ännu mer om du inte gör det”

Melanie satt och betraktade Riley och Lii med skarpa ögon ifrån sin fåtölj. Hon hade lagt boken om stjärnor bredvid sig och önskade mer än något annat att hon kunde höra vad de sa. Tillslut reste hon sig upp och gick bort till mig. Jag tittade upp på henne med ett leende men hon log inte tillbaka. Hon satte sig bredvid mig på Rileys plats.
”Tycker inte du det där verkar lite konstigt” Melanie nickade bort mot Riley och Lii som stod och pratade vid bokhyllorna längre bort.
Jag ryckte på axlarna och tittade ner i boken igen. Riley har väll ett eget privatliv han också tänkte jag och ville inte lägga mig i.
Melanie tittade bort mot dem igen. Hon tänkte inte släppa det där i första taget.

Och även fast jag inte visste det då, så var det nu som skeppet började sjunka.




Merry Christmas to one and all of you my Inezare!! ♥

♥ LOVE YOU!! ♥

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!
INTE RILEY. INTE RILEY. INTE RILEY. OCH FRAMFÖRALLT INTE RINEZ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Harry, kom och ta med dig Inez till en romantisk restaurang, kyss henne och sedan är jag nöjd. INTE RINEZ NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!

Du är ... GAHJAGFLIPPARURDETÄRSÅBRAMENDETSKAINTEVARARINEZ!

OMR DU SKRIVER SOM EN ÄNGEL!
Rinez forever!!!!!!
Snälla tagga mig nästa kapitel!

(Gamla NightDragon)

Jättebra kapitel!!! Nu är det ju riktigt spännande

Tack så hemskt mycket för era kommentarer!! Jag kan inte sluta tacka er ♥ det är alltid lika roligt att höra era åsikter om vilken kille Inez ska välja eftersom hon själv har sånna problem med det! haha

Här kommer ännu ett kapitel! ♥ Eftersom det inte kommer så många under vardagarna så får jag passa på att skriva nu på loven!






Del 8 Känslan går inte att stoppa

En pojke med mörkt hår gick mot tåget på plattform 9 3/4. Ansiktet var inte tydligt. Jag kunde inte se vem det var. Tågets avgångssignal ekade på den väldigt ljusa stationen. Ett gäng stora femteklassare gick mot pojken som tänkte gå på tåget innan det körde iväg. Pojken sprang. Han tappade plötsligt sina böcker. Jag försökte hjälpa honom men jag var inte där. Inte fysiskt i alla fall. Femteklassarna kom närmare och närmare. De var fem stycken. Två av dem var väldigt stora. En var mycket smalare och väldigt blond. Det var min bror Draco Malfoy. Där var två till som jag inte kände igen. Jag började andas fortare. Jag såg allt hända men jag kunde inte göra något! Pojken plockade up sina böcker med så fort han fått upp alla så slog den ena stora killen till honom så att han tappade böckerna igen. Även fast jag inte kunde se pojkens ansikte så visste jag att han var rädd. Jag kände det. Tågets vissla ljöd ännu en gång. Femteklassarna började putta på pojken. Plötsligt hördes ett skrik.

Jag öppnade snabbt ögonen. Jag möttes av det starka ljuset från fönstret bredvid min säng. Jag suckade, drömmen som jag hade drömt så många gånger under sommaren var tillbaka. Drömmen med pojken vid tåget. Och min bror. Jag hade börjat tro att drömmen hade försvunnit för gått, men nej. Jag satte mig försiktigt upp och upptäckte att sovsalen var helt tom. Jag tittade på klockan bredvid min säng och såg att klockan var 10.03. Min första instinkt var att jag försovit mig. Så jag ställde mig snabbt upp och började ta på mig min vita skjorta.
Men vad konstigt! Melanie borde ha väckt mig ju, tänkte jag och stannade plötsligt upp när jag höll på att ta på mig min röda och gula slipps. Sen kom jag på att det var ju lördag, inga lektioner. Jag satte mig ner på sängen, med en halvknäppt skjorta, en hängande slipps och ruffsigt hår.

När jag suttit där en halvtimme och bara funderat på mitt liv en stund så gick jag ner till uppehållsrummet. Där hörde jag skratt och prat ifrån ena änden av rummet. Men när jag kom ner så blev det tyst. Jag tittade bort mot bordet som stod till höger. Där satt halva min klass, vilka var Lexi, Dalina, Melanie, Chelsy, Jeremy, Dennis, Fazzy och Toby. De tittade alla bort mot mig. Ingen sa någonting. Inte ens Melanie, hon bara suckade. Lexi blängde surt på mig och skakade på huvudet som att hon sa ”tänk inte ens tanken på att komma och sätta dig här, du är inte välkommen!”. Jag tittade sedan lite längre bakom min klass, där satt några femteklassare som jag kände igen från Harrys klass. Bland annat Seamus Finnigan. Alla iakttog mig där jag stod. Det var en väldigt obehaglig känsla. Och jag kände igen känslan från när jag gick upp till sorteringshatten för två år sedan. Då alla hade tittat på mig.
Jag vände bort för att gå och sätta mig i en fåtölj vid brasan istället. Men jag märkte inte att det redan satt någon där.
”Hej Inez” Harry tittade på mig och log med medlidande. Jag blev lite chockad över att se Harry sitta där helt själv. Sen såg jag han titta bort mot bordet där min klass och några i hans klass satt. Då förstod jag att han hade varit med om precis det som jag var med om alldeles nyss. Han hade också kommit ner i uppehållsrummet och mötts av några från hans klass som hade gett honom dissen som Lexi och dem andra gjorde mot mig.
Jag suckade lite försiktigt och log tillbaka lite ledset. Jag satte mig ner i fåtöljen bredvid Harry. Harry tittade fortfarande bort mot bordet där min klass satt. Han såg sur ut. Sen log han och tittade på mig.
”Vill du gå på en liten promenad istället?”

Jag nickade till svar och vi lämnade det väldigt dystra uppehållsrummet. När vi gick kunde jag riktigt känna allas blickar i ryggen. Jag kunde slå vad om att Lexis ögon sköt blixtrar. Men jag bara log för mig själv och följde efter Harry ut.
Vi gick i korridorerna på väg mot stora porten för att få lite frisk höstluft. Det var tyst en bra stund emellan oss men tillslut så avbröt Harry tystnaden.
”Jag hörde att..att du hade stått upp för mig i förra veckan”
Jag tittade förvånat på Harry och kände plötsligt hur mitt hjärta började slå fortare. Jag blev fortfarande väldigt nervös när jag var runt Harry. Särskilt nu när jag fick reda på att han visste vad jag hade gjort. Men ändå låtsades jag som att jag inte visste vad han pratade om.
”Vad menar du?” frågade jag och tittade på allt annat än Harry.
”Jo ehm.. Hermione sa att hon hade hört att det var en fajt mellan två tjejer i tredje klass. Så jag frågade runt lite i din klass, det tog ett tag innan jag fick ett bra svar eftersom dem flesta verkar tro att jag är en lögnare som många andra, men tillslut så berättade Colin Creeveys lillebror Dennis att det var du och den där Bando-tjejen som hade bråkat…om mig. Alltså inte om mig! Jag menar om att hon tror att jag ljuger och att du inte gör det” berättade Harry. Jag visste inte vad jag skulle svara.
”Är det sant?” frågade han tillslut.
”Vad?” frågade jag som fortfarande undvek Harrys ögonkontakt.
”Att du inte tror att jag ljuger” Harry stannade plötsligt. Då tittade jag på honom. Han såg väldigt allvarlig ut. Jag stannade jag med och tittade försiktigt in i hans gröna ögon.
”Jag.. ehm… jag förstår inte varför du skulle ljuga om något sånt… varför skulle du ljuga om att du-vet-vem är tillbaka…jag..ehm..jag tror bara inte att du skulle göra det” svarade jag lite smått stammande.
Harry log lite försiktigt. Plötsligt så märkte jag hur nära vi stod varandra. Mindre än en meters avstånd. Harry var ganska mycket längre än jag. Jag kunde inte låta bli att titta på hans läppar och jag kände hur mitt hjärta slog snabbare och snabbare. Hans leende var så fint och hans ögon också. Tillslut så avbröt Harry mina tankar vilket jag var ganska tacksam över eftersom jag var rädd för vad jag skulle tänka på härnäst.
”Jag tänkte på en sak häromdan. Jag kom på att du är ju Draco Malfoys syster” sa Harry och jag slutade direkt titta på hans läppar och tittade nu in i hans ögon. Jag blev lite rädd, jag trodde att han skulle säga något om att vi kan ju inte vara vänner för du är ju Draco Malfoys syster. Så jag tog sakta ett steg bakåt och rynkade mina ögonbryn lite. Men Harry tog snabbt ett steg närmare.
”Nej nej jag menade det inte som något dåligt! Jag menar, Inez, att jag hade glömt bort att du var Malfoys syster. Du fick mig att glömma bort det! Inez, jag vill bara att du ska veta att du är inte alls som han. Du har verkligen förändrats. Jag är stolt över att kunna kalla dig min vän” Harrys leende och hans ord smälte mitt hjärta. En känsla i mig uppstod. En känsla som jag trodde att jag bara hade för Riley, men nej. Den här känslan fanns helt klart här med. Men jag ville inte erkänna det. Jag ville inte säga det. Men jag visste att i det ögonblicket kände jag känslan. Kärlek.

Jag och Harry gick vidare i korridoren. Harry började berätta om när han och Draco hade kämpat om den gyllene kvicken i en quidditch-match under Harrys andra år. Och han berättade om dunkaren som flög efter honom under samma match. När han berättade om att Draco ramlade av kvasten så kunde jag inte låta bli att skratta. Det hade inte Draco berättat. Han skämdes väll.
Det var en väldigt mysig promenad, inte ens regnet som kom när vi gick förbi det piskande pilträdet kunde förstöra våran fina promenad. Klockan var ungefär två när vi var tillbaka vid uppehållsrummet. Vi hade varit ute i ungefär tre timmar.
När vi kom in i uppehållsrummet så satt Melanie vid brasan med en uggla i knät som jag hade börjat känna igen. Ugglan hade ett brev i näbben. Jag sa hejdå till Harry och gick sen fram till Melanie.
”Till dig” sa hon och räckte mig brevet. Jag öppnade det med en suck. Det var länge sen jag fick ett brev från han nu och jag hade börjat hoppas att han inte skulle skicka några fler för jag blev aldrig klok på hans konstiga samtal med mig.
Jag läste igenom de korta raderna.

Kära Inez
Kom till mitt kontor i morgon klockan fyra.
Med vänliga hälsningar professor Dumbledore

Jag suckade och slängde brevet i brasan.
”Det är ingen idé att jag frågar, för du kommer ändå inte berätta vad det där var” sa Melanie surt och skickade iväg ugglan genom fönstret innan hon gick upp till sovsalen.
Jag blev chockad av Melanies sura attityd. Sådär hade hon aldrig varit förut.

Åh, HINEZ...♥ Helt perfekt!

Bevakar!
Den verkar jättebra.
Längtar tills nästa kapitel.

Tack så jättemycket! Vill du att jag lägger till dig i en spoiler så att du blir taggad varje gång jag lägger ut ett kapitel? ♥