Att tvingas välja (1:a generationen)

Yag röös ärligt talat! Rös så mkt ääällllskar jag dom bra

omgomgomg gråååååteer. Fan vad bra omg är typ kär skriv meer

Avery är läskig : S
Känns som om han har något i baktanken, nåt som inte är bra...
ah. merameramera, det är så bra!

Mer???♥♥<

är fucking kär i Avery

Meeeeer!!! Sååå gryyyym love it avery är gryym

Ni är bara underbara!
________________________________________
Kapitel 9
Vi överlevde den första veckan. Alla sitter vi framför den öppna spisen och lyssnar på det knastrande ljudet från elden.
- Jag är helt slut, säger Sirius.
- Jag orkar knappt hålla uppe mina ögon, suckar James.
- Och det är bara första veckan, påminner Remus.
Peter nickar bara instämmande på allt de säger. James lägger sig ner så att jag får hans huvud i mitt knä och Remus hans ben över sina lår. James tittar upp på mig.
- Hej, säger han med ett brett leende på läpparna.
Jag som var djupt inne i mina tankar rycker till och tittar ner på honom. Killarna ger ifrån sig ett skratt.
- Skrämde han dig Claire? frågar Sirius retligt.
Den retliga tonen påminner om Avery och jag ger ifrån mig ett snett leende.
- Jag var någon annan stans, säger jag och börjar stryka James över håret.
Jag var tillbaka där på trappan tillsammans med Avery. Varför gjorde han sådär? Vad är det han håller på med? Plötsligt tar James tag i min hand. Han sätter sig upp och drar upp ärmen på min tröja.
- Vad är det här? frågar James och pekar på blåmärket.
Sirius och Peter lutat sig framåt och tittar storögt på min handled. Remus lutar sig däremot bakåt och sjunker djupare ner i soffan. Jag drar åt mig min arm och drar ner skjortärmen igen.
- Inget, säger jag.
- Claire, börjar Remus.
Jag spänner ögonen i honom och han håller upp händerna i lugnande gest. Jag vänder mig mot James.
- Det är ingenting. Jag lovar, säger jag.
Men jag kan se att James inte tror på mig. Han lägger armarna i kors och genom hans glasögonen kan jag se hur hans ögon är hårda och bestämda. Jag ger ifrån mig en suck. Drar med händerna över ansiktet och låter dem sen falla ner i mitt knä.
- Det hände i tisdags. Jag var i biblioteket innan middagen, säger jag.
Ingen säger något. De väntar bara på att jag ska fortsätta.
- Jag råkade höra när Snape och hans vänner pratade om någonting och när jag försökte ta mig därifrån så överföll Evan mig. Han tryckte mig mot bokhyllan och om inte Avery hade stoppat honom så kan han mycket väl ha dödat mig på fläcken, säger jag och känner hur mina läppar skakar.
Det är som om jag ska börja gråta när som helst. Det blir tyst. Ingen säger något. Jag kan se hur ilskan växer inom James.
- Rörde Snorgräsen dig? frågar han.
Jag skakar snabbt på huvudet.
- Han stod och tittade på, säger jag.
James vänder sig mot Remus.
- Och du visste om det här. Varför berättade du det inte för mig? frågar han.
Hans röst är inte många decibel från att räknas som ett skrik.
- Remus var den första utav er som träffade efter olyckan och jag bad honom att inte säga någonting, erkänner jag.
James tittar frågande på mig.
- Du bad honom att inte säga någonting? Hur kan du be honom hålla tyst om något sådant? Jag som är din bästa vän borde få veta om någon gör dig illa, säger han.
Han är inte arg längre. Nu är han sårad. Det syns i hela hans ansikte. Hans ord gör ont i mig. Det får mig att känna hur hela munnen smakar av ånger och skuldkänslor. Jag kanske borde ha berättat.
- Jag gjorde det för din skull. Jag känner dig James. Du skulle ha gått och nästan slagit ihjäl Evan. Och det skulle gjort att du förlorat ditt märke och alla chanser hos Lily, säger jag.
James lägger en hand på min.
- Vänskap går före allt annat. Dessutom så börjar jag tro att Lily inte är särskilt förtjust i mig, säger han.
Jag ger ifrån mig ett kvävt skratt. James ler.
- Men nästa gång det händer så kan du väl berätta för mig, säger han.
Jag nickar.
- Jag lovar, säger jag.
James vänder sig mot Remus.
- Detsamma gäller dig. Oavsett vad Claire säger så ska du komma och berätta för mig. Hör du det? undrar han.
Men Remus nickar inte.
- Du bestämmer inte över mig Tagghorn, säger han och ställer sig upp.
James rynkar sin panna. Remus vänder ryggen mot oss och går upp för trappan till killarnas sovsalar. Jag tittar de andra.
- Vad är det med han? frågar Sirius.
- Det kanske är ful, säger Peter men avbryter sina ord när han får en hotande blick från både Sirius och James.
Jag reagerar på deras reaktion. Den gör mig nyfiken. Jag tittar på Peter.
- Vad sa du? frågar jag med min mest sockersöta röst.
Snabbt blir Peters kinder alldeles röda och generade. Han tittar på James. Och sedan tittar han på Sirius. Båda två tittar tillbaka på honom med samma hotfulla blick.
- Jag ska gå och se vart Remus tog vägen, säger Peter och försvinner snabbt upp för trappan.
Hans knubbiga ben har nog aldrig rört sig så fort. Jag ger ifrån mig en suck.
- Någon dag så måste ni berätta för mig vad eran hemlighet är, säger jag och lutar mig bakåt.
Sirius skrattar och skakar på huvudet. Han ger mig ett leende som säger ”det lär aldrig hända”. Sen ställer sig även Sirius upp.
- Kom igen James. Det är sent. Dessutom vill jag se så att Remus inte är sur. Jag har läst någonstans att man aldrig ska gå och lägga sig arg, säger han allvarligt.
James himlar med ögonen och rufsar till mitt hår.
- God natt bästis, säger han.
- Så jag kommer alltså inte få reda på vad ni håller på med, säger jag.
- God natt Claire, säger James leende och går upp för trappan tillsammans med Sirius.
De lämnar mig ensam i sällskapsrummet. Elden knastrar fortfarande. Jag kryper ihop i soffans hörn och lägger min kind mot armstödet. Jag tar ett djupt andetag och blundar. Det är lugnt och stilla i rummet. Jag kan höra mina egna andetag. Någon sätter sig ner vid mina fötter. Jag öppnar ögonen och sätter mig snabbt upp. Avery sitter vid fotänden. Jag öppnar munnen för att säga någonting men han lägger ett finger för mina läppar. Jag tystnar och stänger min mun. Avery tar bort sitt finger och lutar sig framåt. Han kysser mig. Jag lägger en hand runt hans nacke och trycker honom närmare mig i kyssen. Plötsligt drar Avery sig undan. Han lämnar soffan och backar bort från den. Med ett leende som visar två rader av vita tänder backar Avery in i skuggorna. Jag öppnar ögonen med ett ryck. Jag tittar mig omkring. Elden har slocknat och det är mörkt. Jag tittar vid mina fötter. Det finns inte några tecken på att någon har suttit där. Och det verkar inte finnas några tecken på att någon annan har varit här i rummet. Jag lämnar soffan och går upp för trappan. När jag ligger i min säng kan kan jag inte sova. Allt jag undrar är, var det bara en dröm eller var Avery verkligen där?

Suuper braaaa!!!!!!

Avery är creepy 0.0
Mer ._.

so freaking good.
Har inte bestämt mig om jag gillar Avery eller inte. Tror att jag gillar honom. Han är snygg i mitt huvud c: