Dark Times: Början

I KNEW IT

Sirius din deprimerade jävel, jag älskar dig, Jessica också hon är bara för mycket med en vampyr för att fatta vad hon egentligen känner
David din fördömda vampyr, jag bryr mig inte om att du är skitsnygg och en bra "pappa" till Sylvanas, du är inte Jess enda kärlek så lägg dig inte i mer
Jessica din underliga modersfigur du är awesome

För i helvete David jag skyller allt på dig bara så att du vet det. Och var du tvungen att förarga Jessica? (eller är det kanske Jess som överreagerar?)
Och Sylvanas (glömde nästan dig) du är en söt liten flicka och fortsätt att skrämma mig med dina teckningar
Och Trezzan, fortsätt krossa mitt hjärta och fortsätt med dina cliffhangers varsågod du är awesome
Kommer aldrig någonsin sluta läsa det här, glöm inte det ♥
// Med vänlig hälsning Hanlio

dU SKRIVER AZZZUM MERRRA

Åh det har varit så länge sen sist.. Jag har dock påsklov nu och det kommer en uppdatering så snart som möjligt! Är hemskt ledsen! ;_; ♥

Hoppas ni fortfarande finns här. ♥

VI KMR ALLTID FINNAS HÄR, längtar ♥

Kapitel 9. Lilla Flicka

Jessica

1 maj 1976

"Kära Sirius", börjar jag skriva på det gyllene pergamentet, men jag tappar pennan och när jag faller ner med ansiktet i armarna så fäller jag salta blöta tårar om och om igen. Den förakt jag bara inte ville se i Sirius ansikte när jag väl kom hem. Jag saknade honom så men det var jag inte ens tillåten till. Inte på det sättet jag behandlade honom, jag stack och sa ingenting. Men sen tänkte jag på det som växte i min mage, jag kunde aldrig gå till Lucius och visa upp mig i det tillståndet. Visst, han är en stor mes som inte vågar göra något men inte ens jag är helt säker på vad han skulle göra, aldrig skulle han tillåta sig en oäkting.. Det kändes lustigt när jag slutade gråta och började smida planer;
jag kände mig som mor. Ytterst vid liv stod hon bredvid mig och var stolt över mig, klappade mig på min axel med en iskall hand, tog upp en strimma av mitt blonda hår och lindade den runt hennes bleka finger. Tårarna började rinna igen, jag saknade far och jag som lovat Avery att följa med och besöka honom på St. Mungus institution för sinnessjuka för flera månader sen.

Jag hade inte träffat honom en endaste gång sen den gången för minst tio år sen. Mor hade sagt att det var mitt fel. Att han hade levt om det inte varit för mig, men jag vet att lögnerna ur hennes mun började spy ut sig själva redan då. Kvällen försvann in i natten och mörkret var skrämmande. Jag orkade inte resa mig upp, två ord hade jag skrivit i ett försök att vara ärlig och det hade skrämt mig ännu mer. Kunde jag ens vara ärlig längre?
Jag suckade och reste mig upp. Jag var så pass knäsvag att jag nästan föll till golvet, jag skyndade mig ut ur dörren och nerför de sju trappstegen som fanns där, skällde på mig själv för att jag utvecklat en besatthet för att räkna trappsteg och sjönk ner på bryggan några meter från sista trappsteget. Lät mina fötter glida ner i det tempererade vattnet. Natten var vacker och blåsig, men trots det syntes stjärnor på himlen. Jag hörde ljudet av små fotsteg som gick på den lilla bryggan och intill mig satte sig Sylvanas.
”Vad gör du vaken nu mamma?”, frågade hon dovt och jag förbarmade mig över hur enkelt jag fått henne att tro att jag var hennes mor.
”Jag ser på stjärnorna”, svarade jag simpelt och lutade huvudet mot himlen.
”Hur då? Allt jag kan se är moln”, sa hon.
”Åh Sylvanas”, började jag och tog hennes hand ”om du vill se stjärnorna så måste du titta noga, för om du bara tittar på himlen ser du inget, du måste verkligen titta efter dem.”
Hon skrattade ljuvt och lutade sig mot mig och satte sina fötter i vattnet hon med. Vi satt så en stund i den totala och otroliga tystnaden, med det enda ljudet av vågorna som skvalpade mot stranden. Det var inget som störde men det skar ändå i tystnaden. Plötsligt så ställde Sylvanas den otroliga frågan samtidigt som hon visade sitt första bevis på magi då stjärnorna regnade stillsamt ner mot havsvattnet och då de sjönk ner i vattnet som små ljusglober så lös det klara vattnet upp i medelhavsgrönt och visade korallreven därunder.
”Vart är pappa?”, undrade hon och det skar i hjärtat på mig något otroligt, inte ens jag hade varit beredd på frågan och verkligen inte på smärtan.
”Han är iväg, men oroa dig inte darling, han kommer hem snarare än man väntar sig”, berättade jag.

Hon hade somnat under min arm och jag drog upp henne i min famn och reste mig upp och gick in. Jag la ner henne i soffan och la en handstickad filt över henne, filten hon älskade. Sen satte jag mig ner vid skrivbordet igen, stearinljuset som flammade till då och då hade nästan brunnit ut och kastade inte längre någon skugga över mitt brev till Sirius, trots det satt jag där i totalt mörker och skrev klart mitt brev till Sirius. Det var inte något särskilt långt brev, men det var något i alla fall.

FLASHBACK

Hon(Jessica) skrek argt på mannen och reste sig tvärt från soffan och gick fram till Sylvanas och plockade upp henne.
”Du kan gå din egen väg, David!”, skrek hon innan hon försvann med en hög smäll, kvar på golvet låg en teckning som föreställde en man i kostym som stod på knä framför en vacker kvinna i vit klänning. I sina händer höll han en ring och kvinnan såg på honom som om han vore den enda i hela världen. David synade bilden närmare innan han förstod vad som menades med den. Han skrek rakt ut av ilskan han kände.

Lara

14 maj 1976

Det var fredag och jag kunde inte vara lyckligare om jag nu kunde vara lycklig. Jag satt i Averys säng i en vacker vit klänning han gett mig för inte mindre än en månad sen. Jag var trött och törstig och hade väntat på Avery en hel del av kvällen. Det var faktiskt en av de kvällarna då jag tänkte extra mycket på David och en av de få dagarna jag kände mig hyfsat mänsklig. Något sade mig att han var ute på uppdrag tack vare mörkrets herre och jag var en av de kvinnor som hade svårt med att vänta på män, som gav upp redan de första fem minuterna, men det var något speciellt med denna kväll som gav mig både kväljningar och rysningar.
Det kändes inte som en bra kväll, trots att den var vacker och stjärnklar som var så olikt alla andra dagar i England. Jag gick ut på terrassen utanför Averys rum och satte det kristallklara glaset med blod på räcket. Lutade mig mot mina händer och suckade. Vad jag önskade för Averys närhet då jag stod där i den vackra vita dressen. Jag blundade och önskade, stunden därefter kände jag ett par händer för mina ögon och jag skrattade dovt och tog tag i händerna som var ypperligt kalla.
Jag vände mig om för att kyssa Avery men till min förtret så stod David där. Han log brett mot mig innan han pressade sina läppar mot mina och jag var helt okontaktbar först men efter några sekunder knuffade jag bort honom med en hög smäll mot väggen på andra sidan rummet. Just då knackade det även på dörren. David var borta från väggen på en sekund och jag kunde höra Averys röst.
”Är allt bra älskling?”, undrade han och hans röst var lika elegant som alltid. Jag tog upp glaset med blod innan jag gick in i rummet igen, satte mig på sängen och log ett tillgjort leende.
”Allt är jättebra”, svarade jag då han kom in i rummet i en vacker svart kostym som förmodligen var mycket dyr.
”Åh Lara, vad vacker du är i den klänningen”, sa han och log sitt charmanta leende. Jag log tillbaka och kunde inte låta bli att känna ett styng av hopp. Kanske kunde jag älska honom. Jag visste att han älskade mig, men kunde jag bli förälskad i honom?
”Tack raring, du ser inte heller dålig ut”, skrattade jag och reste mig upp. Han luktade mysk, svett och blod. Förmodligen hade han tvättat av sitt ansikte och tagit på sig en kostym efter uppdraget men inget mer. Men jag gillade doften, den var underbar.

Say Something.

Han kysste mig stillsamt på kinden innan han gick iväg till grammofonen i rummet och satte på en skiva, han sänkte bygeln och musiken spred sig i rummet. Det var ännu en sak jag tyckte särskilt mycket om med honom, att han var så gammaldags. Han gick fram till mig igen med all sin charm, det svarta välvårdade håret och de isblå ögonen som utstrålade så mycket värme och medkänsla. Han tog mitt glas och satte ner det innan han tog tag i min händer och drog med mig in i en välbekant dans. Han såg på mig hela tiden och jag kände mig utstirrad för att jag visste att David vakade över mig.
Helt plötsligt så stannade Avery upp, han gick ner på knä framför mig och tog ut en scharlakansröd ask ur sin innerficka och log mot mig, jag såg ner på honom som om han vore den enda mannen i hela världen för mig.
”Jag älskar dig över allt annat Lara, inte ens döden skulle kunna ta det ifrån mig, du betyder mer för mig än vad någon annan någonsin gjort så jag undrar, vill du göra mig äran att gifta dg med mig?”, frågade han med sin underbara charm då han öppnade asken och visade en vacker ring i silver och guld med en enorm diamant. Jag såg ner på honom och alla mina tvivel från innan blåstes bort som en höstvind och alla färger som hösten bringade med sig föll ner över mig, lät mig känna känslor för blott ett ögonblick, ett ögonblick som räckte väl.
”Ja! Åh ja Avery! Jag älskar dig!”, sa jag och höll fram min hand varpå han trädde på ringen. Sekunden där efter reste han sig upp och kysste mig passionerat. Aldrig trodde jag att jag skulle älska någon annan än David, men det var något speciellt med Avery, något spektakulärt.
Jag var så lycklig att jag knappt kunde stå och då hände det ofattbara.
Framför mig befann sig en kalufs av blont hår och jag kunde höra Averys stämma säga ”David”, förvånad som en idiot. Ögonblicket senare fylldes rummet av en grön blixt och David höll upp sin stav då han vände sig om mot mig.
”Du menade väl ändå inte på allvar att du älskade honom?”, skrattade David och försökte omfamna mig men jag tryckte bort honom och sjönk ner vid Averys lealösa kropp där lyckan i hans hjärta var fastetsad i hans ögon för all framtid. Jag kände hur tårarna rann nerför mina iskalla kinder och halvt som halvt frös fast. De föll på hans kalla läppar och på hans kalla ansikte där jag försökte hålla hans huvud i mitt ansikte, önskande om att han skulle röra sig och le mot mig en sista gång, inte bara lämna mig sådär. Jag snyftade till och skrek så öronbedövande så att Avery även in i döden skulle varit död. David hånskrattade bakom mig.
”Du kan inte vara allvarlig Lara, du älskar honom, du… du gråter?”, menade han. Jag skakade i Averys axlar och pratade tyst för mig själv för att sedan skrika.
”Avery, Avery… Vakna Avery, säg något! Säg något! SÄG NÅGOT!”, tystnaden kunde inte vara mer total och jag skrek rakt ut igen. Ett fönster någonstans gick i tusen bitar och jag ställde mig upp med all ilska i min kropp och vände mig mot David, gick fram till honom tog tag i hans huvud och vred av det i sådan hast att han aldrig kunnat förutse det. Om han inte tillät mig att älska den enda personen som jag förälskat mig i på riktigt, så skulle jag inte heller låtsas älska honom. För första gången på nästan femtio år så kände jag mig som den lilla flicka jag faktiskt var.

------------------------

Kort kapitel, men hata mig inte för mycket bara. ♥

FUCK YOU DAVID DU HAR FÖRSTÖRT BÅDE SIRICA OCH LAVERY, tack Lara för att du dödade honom
Gaah du skriver som en ängel, trodde först nt att det var sant att det fanns ett nytt kapitel, men sen fik jg typ glädjechock 8D
Åh längtar så efter Sirius reaktion på brevet, vill veta vad som stod där 83
HATAR DIG LUCIUS du har gjort Jessica gravid :E
Sylvanas ♥
Längtar efter mer 8}

OMG FREDDE, thank you for staying with me after all this time. ;3 ♥ David är bra på att förstöra för sig själv, är arg på verklighetens David så dödade honom! #I'mnotevilI'mwicked.
Jag skriver inte alls som en ängel jag är så elak juu. 8D ♥ Ja eller hur Sirius reaktion på brevet. Vill också veta vad som stod där!! Lucia är elak i år... Ingen födelsedag för honom för han är pedofil.

Sylvanas äger! Hennes framtid kommer nog bli mörk kanske. ;o But to be honest, these are dark times.
TACK FÖR ATT DU LÄSER DU ÄR BÄST ♥


Kapitel 10. If I could be where you are

Sirius

17 maj 1976

Jag hade knappt hunnit vakna innan jag var klarvaken av ugglan som stirrade in på mig genom fönstret längst upp i gryffindortornet. Den knackade med sin svarta näbben otaligt många gånger mot det kala fönstret.
"För helvete...", mumlade James förbannat och vände sig om i sin säng innan han satte sig upp på sidan och kliade sig bak i huvudet innan han rufsade till sitt hår som han gjorde varenda morgon. Remus var redan uppe och låg med benen i kors på sin säng fullt klädd och läste en tung bok.
"Hmm?", undrade Remus med hela sin fokus i boken, vilket hade resulterat i att han inte märkt ugglan som knackat.
"Vad fan Måntand kunde du inte bara släppt in fågeljäveln?", gormade jag kvävt mot min kudde. Slingersvans tassade fram till fönstret och öppnade det varpå fågeln flög in och började hoa och släppte ner ett brev som svischade in mellan sidorna på Remus bok. Vilket gjorde honom rätt förbannad.
"KUNDE NI INTE HA TAGIT BREVET UR UGGLANS NÄBB ISTÄLLET?", skrek han och drog ur brevet från bokens sidor och smällde igen den. Det var tyst ett par ögonblick innan vi alla brast ut i gapskratt.
"Vad är klockan ens?", undrade James och torkade en skrattretande tår från ögat.
"Halv fyra ungefär", svarade Remus och reste sig upp och sträckte på sig.
"Fullmåne snart va?", frågade jag och han nickade stilla. Jag kravlade mig ur den varma sängen och huttrade till från kylan innan jag gick och ställde mig framför spegeln, jag var så snygg utan kläder. Jag drog en hand genom håret, suckade och log charmigt.
"Sirreboy, klockan är inte ens fem och du har redan blivit kär i dig själv idag..?", påpekade James och jag vände mig om och log mot honom.
"Jag är inte kär i mig själv, mitt ego är kär i mig." Han skrattade och jag flinade.
"Asså, nu när vi redan är uppe så borde vi kila ner till köket och äta frukost, jag är sugen på pumpapaj", menade Peter och vi nickade alla instämmande. Vi hade helt glömt bort brevet eftersom Remus filat ner det i sin ficka.

Vi gick ner till sällskapsrummet tio minuter senare efter att James hade stått och beundrat sig och Peter stått och beundrat oss och vi hade skrattat ännu mer. I sällskapsrummet satt Lily med morgontrötta ögon och James hade direkt gått fram till henne och frågat vad hon gjorde uppe, vilket resulterade i att hon följde med oss ner, först till en viss motsträvan men efter att James övertygad henne om att en kopp med kaffe skulle pigga upp henne efter att tydligen ha varit uppe hela natten.
När Lily gick först ut ur sällskapsrummet så vände sig James mot mig och visade en liten flaska med eldwhiskey och blinkade och flinade brett och jag höjde på ögonbrynen åt honom. Han gjorde samma sak tillbaka innan han vände sig om och sprang efter henne liksom vi andra.

Vi kom ner till päronet och köket på fem minuter tack var hjälpsamma genvägar till porträtt. Husalferna var redan otroligt upptagna med att tillreda frukosten till hela Hogwarts men en och en annan husalf hade en stund över för att ge oss vår tidiga frukost.
"Här är ditt kaffe Evans", sa James mjukt och log tystande mot mig. Hon tog emot det tacksamt och smuttade på det.
"Mhm, det smakar fantastiskt!", utbrast hon och log mot James och han skrattade glatt. Vi alla satte oss ner i vid de små borden där husalferna oftast satt. Till och med taket under stora salen var lågt.
"Sirius, brevet!", sa Remus plötsligt, "du öppnade det aldrig!" Avslutade han och fiskade upp det ur sin ficka tillsammans med månkartan som Lily synade med en orolig blick han la snabbt ner den igen och skyllde på astronomin med ett leende. Det var synd att han lärt sig ljuga om så mycket. Han räckte över brevet till mig och jag tog det och läste den fina handstilen som såg ytterst formell utan trots att den inte var snirklig.

Sirius Black, femte årskursen, gryffindortornet.

Jag vecklade upp kuvertet och läste de vassa och sårande orden som stod där, men de var inte riktade mot mig.

Sirius, jag visste inte vem jag skulle vända mig till, men jag tror att du kände min lillebror väl och nu är han borta, jag tror att hans blivande fru dödade honom efter att han friat till henne. Jag fick höra detta av henne själv men jag har aldrig varit en person som varken litar eller tror på folk som mördat. Jag ber om din hjälp Black, hjälp mig mörda personen som tog min brors liv. Hjälp mig.

Jag suckade och vek ihop brevet och kunde inte undgå att lägga märke till vilken schizofren Marie verkade vara, förmodligen ett släktdrag.

Lara

"Hur många gånger har jag sagt att blommorna ska vara vita och inte beiga?", gormade jag åt tjänstefolket som satte ut de vackra marmorvita krukorna som säkerligen var trehundra år gamla på den vackra herrgårdens briljerande grusgång. Vädret var vackert till skillnad från de glada dagarna jag spenderat här. Ironin speglade sig nästan på den blåa himlen och det var då jag steg rakt ut i solljuset, Jag ville känna smärtan. Då jag stod där i solen såg jag ner på ringen på min hand, utan honom ville jag inte leva.
"Åh Avery, var du tvungen att dö?", frågade jag argt min hand, sedan såg jag hur solen reflekterades i diamanten och undrade varför jag inte dog. Hatade även solen mig nu? Efter en sekunds tänkande förstod jag äntligen, vilket skar i mig mer än vad den tragiska veckan redan gjort.
Ringen skyddade mig från solen, fick mig att verka som en ytterst normal dam som fått sitt hjärta krossat. Där stod jag, klädd i svart och skrek på halvblod. Självklart kunde jag förstå Averys syster, som jag dock inte visste något om innan han gått och dött för mig, när hon anklagade mig för att ha dödat honom. Men jag menar, hade jag velat ha hans rikedomar och familjen Ravens herrgård så hade jag bara åkt hem till Rumänien, nu när jag fått David åter och dödad igen. Woho. Kalas för mig. Faktum var nog dock att jag aldrig mera skulle kunna åka tillbaka till den jag en gång varit, för jag var någon annan nu.
Visst jag gjorde hemska uppdrag åt en hemsk lord men det gjorde jag för att inte bli torterad. Det var inte heller samma sak som att ha två slavar i ens hus som man satt och drack på samtidigt som man läste Shakespeare. Jag skrattade naivt och kom att tänka på en sak, en sak som var ytterst lätt för en vampyr att lägga märke till, en sak jag lade märke till för längesen. Mörkrets Herre hade horocruxer, men det hade inte min inte längre blivande man. Jag var arg på Avery, arg som en idiot och jag skyllde allting på honom, men det är klart. Det var lättast så eftersom han var den som var död och inte jag.

”Men för i hela helvete”, gormade jag då de många tjänstemännen tappade en kruka som gick sönder i stora sköra bitar. Jag höjde min stav och gick fram, många av dem ryggade tillbaka men jag lagade endast krukan.

Varför kunde inte Avery bara komma hit och planera sin begravning och gräva sin egen grav i familjekyrkogården? Halva min hjärna skrattade åt den andra och den andra suckade. Det var som om djävulen och ängeln i mitt huvud stod och petade på varandra. Smärtan i mitt huvud var total och jag orkade inte längre. Då fick jag gäster. Lucius Malfoy och hans blivande fru Narcissa Black.

”Påfyllning?”, undrade jag då jag höll i en vit porslinskanna och hällde upp mera té till Lucius. Narcissa nickade också och log.
”Ursäkta mig för att vi kommer på detta sättet Lara, eftersom vi snart ska gifta oss så var vi inte säkra på om vi skulle komma hit och beklaga oss över Averys död eller om vi skulle stanna hemma och gömma våra vigselringar”, beklagade sig Lucius och jag skakade bara på huvudet.
”Ingen fara Lucius, du ska ha många tack för att du kom hit. Det betyder mycket”, började jag och tog ner en flaska med blod från översta vinhyllan. Blodet var utspätt och såg ut som rosévin och ingen undrade något, ”vad säger ni om en picknic i trädgården Herre och fru Malfoy?”
Lucius såg undrande på mig medan Narcissa log glatt då hon nickade. Jag pekade på ringen åt Lucius och han höjde på ögonbrynet.

______________________________________________________________

Extremt kort kapitel förlåt förlåt förlåt ni som läser, men snabb uppdatering iaf! Lämna gärna en (LÅNG) kommentar och en tumme upp om ni läser! DET BETYDER MYCKET! ♥

OMG VAD OTROLIGT AWSOME OCH FANTASTISKT, ÄLSJAR DET ♥
Har varit utan internet i en halv evighet, därav ingen kommentar c;
Åh jag fullkomligt ÄLSKAR marodörernas del, du fångat verkligen deras personligheter och kemin mellan dem 8} Sirreboy in my heart ♥
Ånej Lily...
Fattade dock nt vem brevet var ifrån, och vem var Marie?
Lucius i hate u för vad du gjort mot Sirica :E (annars kan du vara ganska awsome)
Lara :'C
Gaah dina kapitel lamslår mig psykiskt, så många feels 8O
Längtar efter mer, kram ♥

helt mållös... hur kan man skriva så bra?

Räcker ett förlåt eller måste jag skriva sönder mina händer? ._.