En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Jättebra! (men i ärlighetens namn så finns det inget ord som beskriver hur bra du skriver!)

Åh poor Scorp...

Älska!

Kapitel 22 - Rejected
Sarah
Rose har inte sagt ett ord på två dagar. Hon går upp, äter, går på lektionerna, äter och sedan ner i sängen igen. Ingenting där emellan.
- Snälla, säg att du har det lättare med Scorpius än jag har med Rose, suckar jag och kramar om Albus.
Han skakar på huvudet.
- Inte precis. Han vägrar prata om det, säger Albus.
Jag suckar igen.
- Jag vet inte på vilken fot jag ska stå. Scorpius är min kusin och jag tycker det Rose gjorde var otroligt dumt men jag tycker också synd om Rose på grund av det där slagsmålet som startade det hela, säger jag.
Albus nickar och ler sedan.
- Allt jag vet är att jag är glad som har ett bra förhållande, säger han sedan och pussar mig på kinden.
Jag skrattar och vi omfamnar varandra igen.
- Tror du det skulle hjälpa om vi bytte med varandra? Du prövar Rose och jag Scorpius? undrar jag.
Albus tänker efter och nickar sakta. Han går med på idén och vi byter lösenord med varandra innan vi skiljs åt. Jag går mot fängelsehålorna där Slytherin har sitt sällskapsrum. Jag skulle aldrig stå ut med att hålla till nere i de blöta och kyliga hålorna. Jag föredrar värme. Efter att ha gått vilse i korridorerna ett par gånger så hittar jag äntligt fram till återvändsgränden.
- Nigellus, säger jag och en dörr bildas ur den blöta, stenväggen.
Elevhemmets elever tittar misstänkt på mig när jag kommer in. Jag tittar mig omkring och letar efter ingången till sovsalarna.
- Kan vi hjälpa dig? frågar en kille.
Både han och hans vänner tittar storögt på mig.
- Jag letar efter killarnas sovsal. Årskurs sex, säger jag.
Det är då de kommer på vem jag är.
- Du är Scorpius kusin, säger en av dem.
Jag nickar.
- Trappan ligger där borta, säger den som pratade första gången. Men jag varnar dig, han inte sig lik.
Jag nickar och går iväg. Upp för trappan och letar fram dörren till årskurs sex. Jag känner på handtaget det är öppet. Jag går in och tror inte på det jag ser. Scorpius sitter i sin säng. Omringad av skolböcker, pergament och bläck. Han reagerar knappt när jag kommer in utan bläddrar bara mellan böckernas blad.
- Scorpius, vad gör du? frågar jag och lägger oroligt armarna i kors.
Min kusin tittar upp på mig.
- Pluggar, säger han som om det vore det mest självklara i hela världen.
- Är du okej? undrar jag.
Scorpius skrattar. Det är ett falskt skratt. Fullt av påklistrad glädje.
- Ja, varför skulle jag inte må bra? frågar han.
Jag nickar och sätter mig ner på sängen bredvid. Säger inget mer utan granskar honom bara. Den där bleka killen är inte min kusin. Scorpius har aldrig suttit och plugga sådär.
- Vi är lite oroliga för dig, säger jag efter en stund.
- Jaså? Varför? frågar han.
- Med tanke på, vad som hände, säger jag.
Scorpius nickar och återvänder till böckerna.
- Jag förstår att ni väntade er att jag skulle bli som ett lik men sedan jag slutade tänka på... det så har jag haft så mycket tankar och tid att lägga på skolarbetet, säger han.
- Så du är okej? säger jag frågande.
Scorpius tittar på mig.
- Ja, Sarah. Jag är okej. Gå nu tillbaka till ditt sällskapsrum och plugga. Du har ingen aning om hur skönt det faktiskt är att plugga, säger han och försvinner sedan ner i böckerna igen.
Jag suckar och lämnar sovsalen. Killen som jag pratade med förut sitter på samma plats.
- Vad var det jag sa, säger han.
- Jag struntar i vad Scorpius säger. Han är inte okej, säger jag.

James
Jag ligger helt ensam i min säng. De andra sover. Det är tyst i sovsalen. Allt som hörs är mina vänners andetag men i mitt huvud, där är det livligt. Jag spelar upp mötet med Millicent flera gånger. Jag förstår inte vad jag gjorde fel. Jag rörde vid hennes arm, jag drog handen genom håret. Jag var trevlig. Eller ja, det sista jag sa kanske inte särskilt trevligt men hon verkade inte vara särskilt intresserade innan. Det här är något helt nytt för mig. Jag menar, titta på mig. Vilken tjej är dum nog att inte vara intresserad? Väckarklockorna börjar ringa och mina kamrater börjar röra på sig. De börjar prata med varandra men jag är fortfarande inne i mina tankar.
- James, ska vi gå ner och äta? frågar Dennis.
Det är först då jag märker att alla tre tittar på mig. Jag har visst fått stillblick.
- Eh, ja, självklart ,säger jag och tar på mig skorna.
Vi går ner. Jag kommer på mig själv med att titta åt Hufflepuff bordet så fort jag kliver över tröskeln. Där sitter hon. Hon har satt upp sitt blonda hår idag och hon skrattar brett åt någonting samtidigt som hon häller upp juice i sitt glas. Jag går ifrån mina vänner och fram till bordet. Millicents vänner ser mig komma och börjar viska.
- Hej Millicent, säger jag.
- Vad vill du James? frågar hon och ger mig ett suckande leende.
- Be om ursäkt. Nu i efter hand så inser jag att det var dumt utav mig att säga sådär till dig, säger jag.
Millicent ser förvånad ut men hon ler fortfarande.
- Tack, säger hon och återvänder till sin frukost.
Men jag står kvar. Hennes vänner harklar sig och putter på henne. Millicent tittar på mig igen. Fortfarande förvånad men också lite frågande.
- Jo, jag tänkte att vi kanske kunde hitta på någonting sen. Bara du och jag, säger jag.
Hennes vänner börjar fnissa och Millicent ger dem en blick innan hon vänder sig till mig.
- James, det var snällt att du frågade men jag har redan en pojkvän, säger hon.
Fnissandet slutar. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Så jag mumlar bara ett hej då och vänder ryggen till. När jag går därifrån med små steg kan jag höra hur de pratar.
- Millie, du har ingen pojkvän!
- Jag vet men vad skulle jag säga? James Potter är bara ute efter en sak och det är inte ett förhållande. Dessutom är han inte pojkväns- potential, säger Millicent.
Hennes ord gör ont och jag har helt plötsligt tappat matlusten. Men jag sätter mig ändå vid matbordet. På ena sidan av mig sitter Rose. Hon ser hemsk ut. Som en zombie. Sarah försöker, utan framgång, tvinga i henne frukost Jag är visst inte den enda som har problem.
- Och vad är det för fel på dig? frågar Sarah som har gett upp mattvånget.
- Hurså? frågar jag.
Hon suckar trött.
- Du har inte sagt ett ord sedan du satte dig här, säger Sarah och drar bak ett par lockar som smitit från hennes håruppsättning.
Jag säger ingenting utan tittar bara bak på Millicent. Sarah följer min blick.
- Får jag gissa? Hon nobbade dig, säger hon.
Jag nickar och vrider tillbaka blicken.
- Jag hörde henne säga att jag inte är pojkväns-potential, säger jag.
Sarah räcker sig fram och lägger en hand på min arm.
- James, alla killar har pojkväns-potential. Du behöver bara... träna lite, säger hon.
- Och hur ska det gå till? Finns det någon kurs? undrar jag ironiskt.
Sarah himlar med ögonen.
- Nej, men du har mig, säger hon.

Aaaa,sjukt bra!

Jättebra!

Bra! Älskar när James blir nobbad! >8D

Bra!!!!!!!!!!!!




Ja, det är roligt! XD

yeeeyyyy meeer nuuuu!!! xD

Superdupermegaunderbartawsome!

Bra!