Voldemorts hemliga historia

du är skit duktig på å skriva!! *bevakar* starkt

Jag håller med Ginny.T helt!!!

Verkligen fantastiskt!

när kommer nästa kapitel??
du har ju lov och allt

Hehe, det kommer i veckan

.... skriv nu istället

Här kommer ett efterlängtat kapitel

_______________________________________
Jag bestämde mig för att se igen. Smärtan härjade fortfarande inuti mig men jag kunde inte längre blunda för ”det”. Det, var nog en ganska bra beskrivning på vilket läge jag befann mig i just då, det är ett ord som man använder om man inte vet särskilt mycket om saken man samtalar om. Men, jag visste något, jag visste att jag inte var död. För inte ens om man hade varit elak, som de flestas förutfattade mening var om mig, skulle man behöva känna denna smärta i döden. Det var absolut orättvist, nä, jag måste vara i liv.

Synen jag såg framför mig var hemsk, allting hade nu fått en röd nyans och ett lätt os låg och tryckte i rummet. Jag vet inte riktigt vad som var fel men allting hade en tryckande och fuktig känsla. Det kändes som om hela sovrummet när som helst skulle explodera och då ville jag inte vara i vägen. Tavlorna på väggarna darrade lätt och personerna som prydde dem hade flytt för längesen. En osäkerhet hade drabbat rummet och jag kände mig som ett djur som märkte att det var någon naturkatstrof på gång, men inget kunde göra.
Utan lycka försökte jag sträcka mig efter det närmsta föremålet som inte var totallt suddigt, en nappflaska. Förfärat spärrade jag upp ögonen till maxnivå men det kändes fortfarande som om John Blund hade varit där med sitt irriterande grus. Jag kunde urskilja flera saker, till exempel den gamla lampan som dallrade i taket och förskräckt såg jag hur sprickor började röra sig från lampans fäste.
Jag koncentrerade mig stark på att flytta mig närmare spjälsängen som jag nu upptäckte stod helt tom. Mini James satt inte längre och glodde på mig med sina gödande gröna ögon. Han var borta och jag upptäckte snart därefter att hans säng inte längre stod på fyra ben, den låg omkull vält. Förvirrade la jag all kraft på att röra mig framåt, svävar jag? Förmodligen. Jag kände hur jag redan blev trött och smärtan ökade ännu en växel medan jag koncentrerade mig för fullt. Jag gav upp innan jag ens var i närheten att lyckas förflytta mig själv. Kunde jag inte röra mig?
En annan tanke träffade mig istället, transferation. Jag kanske kunde transferera mig, ja det klart jag kan transferera mig. Medan mina tankar var i uppror försökte jag lugna dem och låta en bestämmels ort utrota dem. De tre b:na. Jag fokuserade mig så att smärtan bultade men jag var fast besluten om att klara det, det måste gå!
PANG!

”Jag klarade det! Yeah, i made it, i made it! Vem är bäst? V-O-L-D-E-M-O-R-T! Slå det om ni kan, losers.Cruuuuuucio, mohahahahah!” Jag upptäckte lite för sent att jag fortfarande var fast i denna mardröm, ingen kunde höra mig och jag var lika ensam som innan. Enda skillnaden var att jag nu befann mig mitt i natten på Godric´s Hallows gator. Förvånat såg jag mig omkring, att man kunde glömma bort vilken kraftful magi som utfördes när man transfererade sig, att man på så kort tid som jag hade varit ”det” kunde glömma bort hur häftigt det egentligen var att vara trollkarl.
Gamla minnen susade förbi. Jag satt på barhemmets säng alldeles ensam, dörren var låst men den kunde ändå inte dölja skällsorden som skreks utanför den. I handen hade jag ett kort, det var slitet och blött av tårar men man kunde urskilja en stilig man som dolde sig bakom allt ledsamt. Jag tror att jag var runt sju år. Det var dagen där jag bröt ihop totalt. En orm hade viskat ”kraft” till mig, väldigt tydligt.
Jag minns det som igår.

Jag upptäckte nu att jag hade möjlighet att röra mig eftersom vinden drog och slet i mig och jag kunde faktiskt flytta mig framåt. Ganska långsamt, i och för sig, men det gick och med vindens kraft kunde detta nog fungera hyfsat bra. Smärtan hade minskat kraftigt och för första gången i mitt liv kände jag mig fri, fri på riktigt!
Jag hade ett enda mål, Hermione.
___________________________________________

Jag hoppas ni gillar det, som ni märker har det blivit lite sådär med tempusen. Men jag har bestämt mig för att köra allt i nutid, hoppas det inte stör er allt för mycket...
Jag vill bara säga tack för att ni fortfarande läser och alla fna kommentarer jag får ♥♥ Denna fanfic hade inte varit någonting utan er ♥

Jättebra!
Äntligen

Helt magiskt... jag har faktiskt inget dåligt att säga! ♥