>Opposites attract< {PRS}
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > >Opposites attract< {PRS}
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
3 okt, 2022 21:13 |
bubbles
Elev |
Namn: Loui Delavigne
Ålder: 17 Elevhem: Gryffindor, (men skulle enligt de allra flesta passa bättre i ravenclaw) Blodstatus: Halvblod Utseende: Loui har stora ljusblåa ögon som kantas av mörka, långa ögonfransar, vilket skiljer sig från hans hår som skulle kunna klassas som mörkblont. Håret är även väldigt lockigt och har en tendens att komma för hans ögon, vilket brukar reta gallfeber på honom. På hans kinder och näsa kan man se en del fräknar, och helt generellt har han rätt rund ansiktsform. Läpparna är fylliga och naturligt röda. Kroppsbyggnaden är nätt och slank, och han är ungefär 175 centimeter lång. Han har en tatuering på handleden i form av en gladiolus blomma, som han och hans syster skaffade tillsammans. Gladiolus var en blomma som deras lilla hus i Éze i södra Frankrike var omringad av. Inspirationen är basically Lucas Bin Spoiler: Tryck här för att visa! Övrigt: (ville ha med lite av barndomen bcs why not) Han och hans syster har haft en rätt tuff barndom, med en självmordsbenägen mamma och en periodare till pappa, som ibland kunde ta till våld. Familjen kommer ursprungligen från Frankrike men flyttade till England efter fadern begick ett brott, och de behövde en ”ny start,”. Vid den här tiden var han och hans tvillingsyster tio och har bott i London sedan dess. Deras mamma gick bort när syskonen var tolv, och sedan de bägge två fick brevet från Hogwarts har de stannat där på loven om de inte varit hos vänner. Loui är en av huvudprefekterna i Gryffindors elevhem och har konsekvent haft höga betyg. 3 okt, 2022 21:50 |
Borttagen
|
Medan de andra eleverna från Zhejiang-shān-xuéxiào spenderade sin första dag på Hogwarts med en övergripande rundtur av skolans område, satt Jialun istället på huk vid Svartsjöns vattenbryn och kastade sten. Han hade inte koncentrationsförmåga nog att lyssna på någon jämnårig stackare som fått äran att visa upp slottet och dess marker. Så i samma sekund som de satt fot utanför det massiva slottet, hade han flytt scenen.
En del elever från värdskolan hade höjt på ögonbrynen när han sprintat nerför den gräsiga sluttningen. Vädret var fint så det var inte direkt konstigt att många höll till utomhus en dag som denna. Sedan om de satt utspridda och snackade skit eller studerade hade han inte den blekaste om, men å andra sidan spelade det ingen roll. De hade ändå inte fått chansen att stirra ut honom ordentligt, tack vare de långa benen. Jialun föll tillbaka mot den steniga stranden och korsade benen, medan han lutade sig tillbaka med armarna som stöd. Det hade kanske varit bra att få en översikt av stället eleverna från Zhejiang-shān-xuéxiào skulle kalla sitt hem de kommande månaderna, men äsch då. De skulle som sagt spendera hela läsåret i Skottland, vilket betydde att det fanns mer än nog med tid att utforska. Varför ta ut allting i förväg och förstöra mystiken? Sjuttonåringen fnös för sig själv och skakade på huvudet. Det var helt klart betydligt bättre att sega sig fram och vandra omkring efter eget behag. Han hade aldrig varit mycket för att följa regler och sånt i vilket fall, så det var ingen idé att börja nu. Om sanningen skulle fram var det den enda anledningen till att han fått följa med på resan från första början - för att rektorn skulle kunna hålla koll på honom. Ha! Det var ju bara ironiskt, då den gamle mannen redan tappat bort sitt problembarn. 4 okt, 2022 11:25 |
bubbles
Elev |
Olyckligt nog för Loui så kommer hans jobb som prefekt tvinga honom att visa de nyanlända eleverna runt i skolan. Han finner det oerhört tråkigt och skulle hellre spendera sin håltimme på att umgås med vänner eller studera till ett avgörande prov i svartkonster, men det är själviskt av honom. Någonting som är intressant däremot är att försöka lära känna de nya eleverna, han får höra mycket om deras skolor och hur de fungerar. Sjuttonåringen har en talang för att vara social och komma bra överens med folk, bortsett från de elever på Hogwarts som hatar honom och vill göra hans liv till lite mer utav ett helvete. Han har fått äran att visa elever från Zhejiangs bergsskolan. De är indelade i små grupper och varje prefekt får visa ungefär tio elever runt var, vilket inte är så värst mycket egentligen. De flesta spenderar tiden med att prata med varandra och kika runt varje hörn i skolan, kanske vissa flyr. Det är alltså svårt att fånga deras intresse, han tvivlar på att de alla kommer att hitta i skolan, särskilt med de flyttande trapporna. Det finns mycket att kolla på på Hogwarts, och de talande tavlorna och de förbiglidande spökena verkar vara betydligt mer intressant än Loui själv. Språket är också lite av ett problem. Det är inte alla av eleverna som lärt sig så mycket engelska, så på det sättet är det ännu svårare att formulera sig korrekt. Med damerna från Beauxbatons så kan han prata felfri franska, men tyvärr har han inte haft tillfället att lära sig kinesiska, trots att han gärna vill kunna fler språk.
”Nu är vi klara med rundturen om hur det ser ut inne i Hogwarts, så vi fortsätter med att kolla på hur det ser ut utomhus så att ni kan hitta till allting.” Berättar han för eleverna och rör sig mot en av utgångarna från ett klassrum de befunnit sig i. Någon timme senare är rundturen avslutad och Loui bestämmer sig för att stanna där ute en stund. Hans lektion börjar inte förrän om än timme, så han får trots allt en liten håltimme till. Ute är det vackert väder, solen skiner och nästan bländar honom när han börjar sin lilla promenad. Istället för att gå och leta upp någon att umgås med så bestämmer han sig själv för att ta det lite lugnt innan lektionen. Han sluter ögonlocken en sekund och för upp handflatan strax ovanför ögonbrynen för att skydda mot solen. Han hade gravt missförstått vädret under morgonen och hade satt på sig både kofta och skjorta, vilket han nu i efterhand ångrar. Han bestämmer sig därför att dra av sig skjortan och börjar återigen på en välbehövd promenad. 4 okt, 2022 12:14 |
Borttagen
|
Att slänga stenar i sjön blev snabbt tråkigt, precis på samma sätt som det var väldigt långsamt och sitta och stirra upp mot solen. Nere vid sjön var det inte sådär jättevarmt, men ändå tillräckligt behagligt för att kunna sitta med en kortärmad skjorta utan att frysa. Fast bara för att det var möjligt att sitta och rent tekniskt sett njuta av vädret, betydde det inte att Jialun hade några planer på att göra just det. Åtminstone inte längre, då han redan kommit upp på benen och borstat av de svarta byxorna. Det steniga underlaget var i alla fall inte särskilt smutsigt, så även om han skulle få skäll av rektorn förr eller senare, skulle det inte vara för att han gått och smutsat ner uniformen. Nej, uppenbarligen skulle skällandet vara mer baserat på att han flytt rundturen och därefter sprungit omkring som en idiot.
Efter att ha slängt iväg ytterligare en sten över det blanka, mörka vattnet, sträckte sjuttonåringen armarna över huvudet varpå han släppte ut en stor gäspning. De hade anlänt sent under gårdagskvällen och med tanke på hur mycket nya intryck de, ungefär, tjugo eleverna stått inför, hade det inte blivit mycket sömn att tala om. Däremot hade de inte blivit bemötta med någon stor festmiddag eller liknande. Tvärtom, faktiskt - allting hade varit väldigt nedtonat, nästan diskret. Zhejiang-shān-xuéxiào var inte någon prestigefull skola, absolut inte på samma sätt som Hogwarts. Inte för att alla som gick på värdskolan kom från framgångsrika familjer och levde i lyx, men en del gjorde nog det. Vid institutet han själv kallat hem så länge han kunde minnas, hade ingen elev några rikedomar att tala om. Alla kom från svåra förhållanden, varesig det handlade om fattigdom eller saknaden av familj och släkt. Det var helt enkelt en skola som öppnade armarna för de elever som inte hade någon annanstans att ta vägen. Jialun grävde ner händerna i byxfickorna och började därefter leta sig fram över den ojämna skogsstigen, bort från sjön och den steniga stranden. Rundturen borde ha varit över vid det laget och han hade ingen lust att missa lunchen. De hade tydligen klämt in ett extra bord i salen där måltiderna brukade hållas, så till skillnad från gårdagen skulle de äntligen kunna sitta tillsammans med resten av eleverna. Han pillade frånvarande med ett av de silvriga örhängena han valt att bära dagen till ära, medan han samtidigt navigerade rötterna som slingrade sig över stigen. Att säga att han var helt förlorad i sina egna tankar var en underdrift, det hade övergått till ett fullt utvecklat fall av dagdrömmande. Förmodligen var det därför han inte märkte ljudet av steg som knastrade mot löven över marken. Inte heller var han medveten om att han inom några ynka, få moment skulle gå rakt in i ägaren av dessa steg. 4 okt, 2022 16:55 |
bubbles
Elev |
För att vara en höstdag är det väldigt fint väder. Vanligtvis brukar vinden dra i kapporna och regnet smattra mot fönsterna i Skottland, men nu är det soligt och relativt varmt om man jämför med tidigare dagar. Det är skönt att kunna vara ute utan att frysa ihjäl, vilket sällan händer när man är så kallblodig som Loui är. Han har alltid uppskattat att vara i naturen.. det brukar komma en känsla som är ovan för honom i vanliga fall, lugnet. Det kvittar om det regnar likt förskräckligt eller om det är vackert väder, det finns någonting välkomnande i det. Det är lite som att han har möjligheten att fly från verkligheten en kort stund när han är där ute ensam. Efter att ha gått en bit så bestämmer han sig för att lägga sig ner på gräsmattan, som vid det här laget blivit alldeles täckt med gula och röda löv. Det är rätt tomt på människor så det är inte många som kollar på honom, och han sträcker ut armarna på vardera sida av hans kropp, nästan som att han ska göra änglar i löven. Sjuttonåringen sluter ögonlocken ett slag och tar ett djupt andetag. Nackdelen med att vara ensam är att tankarna ofta kan glida till någonting dåligt. Minnen eller självkritik har en talang för att attackera honom när han är ensam, trots att han inte ofta uppskattar folks sällskap. Han må vara social och utåtriktad med ett leende på läpparna, men det ligger en hel del bakom det där. Samtidigt som oönskade tankar brukar komma när han är ensam så känns det ändå skönt att inte behöva hålla skenet uppe. Det är inte många som känner honom på riktigt, och det är någonting som han önskar att han kunde ändra på. Men hur ska man göra det?
Efter att ha legat där på löven ett tag så tar han en titt på sitt silvriga armbandsur och släpper ut en suck. Det har gått tjugo minuter, han kommer nog inte hinna äta innan lektionen börjar. Men det är okej, han skulle hellre stanna där ute än att äta i vilket fall som helst. Loui ställer sig upp från marken och sträcker på sin rygg tills han får höra ett litet tillfredställande knakande, och bestämmer sedan för att röra på sig. Han drar en hand genom det lockiga håret, irriterad på att det alltid lyckas kittla honom i ögonen och kinderna. Hans färd tillbaka till skolbyggnaden blir däremot tvärt avbruten när han känner hur han krockar in med någon, vilket leder till att han faller ner rakt på rumpan. ”Helvete..” Mumlar han och ser ner på sina händer som han försökt rädda sig själv med. De har blivit alldeles rispiga av gruset som ligger under dem. Lite blod kan synas över de bägge ringklädda händerna. Loui höjer blicken mot personen som han krockat med och ger honom ett ursäktande leende. Även om han gärna skulle säga till den andre att se sig för så påminner han sig själv om att han inte varit så uppmärksam han heller. ”Förlåt, gick det bra för dig?” Undrar sjuttonåringen och försöker kravla sig upp från marken. 4 okt, 2022 19:17 |
Borttagen
|
Om det var något Jialun var sådär ruskigt bra, var det helt klart att dagdrömma. När han väl lyckades släpa sig till lektionerna, slutade det ändå alltid med att han förlorade sig själv i virrvarret med tankar som ständigt susade omkring bakom pannbenet. Lärarna därhemma hade gett upp någon gång under hans tredje år, när de äntligen insett att han helt enkelt inte brydde sig ett smack om vad de än babblade om. Babblade? Ännu ett exempel på hur lite han brydde sig.
Hur som haver, till och med sjuttonåringen och hans tjocka skalle vaknade till liv när han plötsligt stötte emot stackaren strosandes i motsatt riktning. Lyckligtvis klarade han av att hålla sig på benen, något väghindret inte verkade ha samma framgång med. Helvete, hur lyckas man få rakt in i någon som bokstavligen står rakt framför en? Jialun grimaserade lätt, samtidigt som de mörka ögonen letade sig ner mot den lövtäckta stigen och därmed även personen han tydligen misstagit för luft. Hur skulle han annars ha kunnat missa honom? Ögonen som nyss varit smala och blängande, vidgades med ens en smula och han kliade sig löst i nacken. Kinderna hettade även smått till och han vände nästan genast bort blicken. Så, personen han vandrat rakt in i var alltså inte luft. Inom några ynka millisekunder hade sjuttonåringen lyckats studera vad han nyss ansett vara ett väghinder - ett väghinder som verkade vara i ungefär samma ålder och hade stora, blå ögon. Jialun sänkte handen från nacken och sneglade återigen mot främlingen, samtidigt som kinderna blev mer och mer röda. Förmodligen var det ganska uppenbart att han inte var något geni när det kom till sociala interaktioner, och det var inte språket som var boven i det hela. Han var faktiskt ganska duktig på engelska, bättre än många av klasskamraterna hemifrån. Med andra ord, det var hans egna sociala intelligens som strulade för stunden. ”Uh..alltså jo, det gick bra”, mumlade sjuttonåringen och betraktade den andre när denne försökte kravla sig upp från det löv-täckta underlaget. ”Förlåt, jag såg dig inte”, fortsatte Jialun efter en stunds tystnad och satte sig på huk framför eleven. Utan att tänka sig för greppade han sedan tag om de uppskrapade händerna och gnagde sig själv i underläppen. Bra jobbat, Jialun, hur klumpig kan man vara? ”Förlåt, jag är så jävla borta hälften av tiden att jag inte ens håller koll på min egen omgivning”, muttrade han och började varsamt plocka bort allt synligt skräp från de små såren, återigen utan att fundera en sekund över vad han egentligen sysslade med. 4 okt, 2022 20:52 |
bubbles
Elev |
Uppenbarligen har Loui inget vidare bra balanssinne, det blir klart för honom när det bara är han som fallit till marken och den han gått in i fortfarande står upp på två ben. Det är nästan lite skrattretande faktiskt. Och på det så har han svårt att komma upp på fötterna.. men i hans försvar så är det faktiskt väldigt mycket löv på marken och gör det bara halt. Men det får honom att känna sig som en gammal man som saknar sin käpp.
”Jag är så himla smidig..” Mumlar han för sig själv och skakar på huvudet, lite pinsamt faktiskt. Men sedan är det väl förståeligt att han stannar där på huk när den andre sätter sig framför honom och griper tag i hans händer. Varför gör han så? De blå ögonen glider över den andres ansikte. Det är ett nytt ansikte för honom, och eftersom att hans kinder är så rosiga undrar Loui vad det är han tänker. Hans egna kinder har nog också blivit rejält rosiga efter hans pinsamma försök till att komma upp tidigare. ”Det är helt lugnt,” försäkrar han med ett varmt leende och kollar ner på sina egna händer som främlingen har ett grepp om. Nu kan Loui börja känna blåsten komma, den börjar dra i både kläder och det lockiga håret. Av ren reflex så börjar han gnaga sig i sin egna underläpp, som att han speglar den andres beteende. ”Det är inte några stora sår direkt,” han böjer sig fram mot sina händer och försöker blåsa bort smutsen som hamnat där. Egentligen är det snällt av främlingen att hjälpa honom, de flesta skulle nog bara säga förlåt och bege sig framåt, utan att tänka någonting extra på det. Sen så är de flesta människor rätt korkade på det sättet, så det får Loui att uppskatta behandlingen ännu mer. ”Tack så mycket,” Det måste se lite roligt ut att se två personer sitta på det här sättet och pyssla om den enas händer medan vinden slår mot dem, men det är inte riktigt någonting som han tänker på där och då. ”Vad heter du?” 4 okt, 2022 21:40 |
Borttagen
|
Det där lilla mumlandet om den andres smidighet, fick Jialun att ofrivilligt frusta till. Förmodligen var det, redan där och då, ganska uppenbart att han inte hade några sociala färdigheter att skryta om. Inte nog med att han nyss rammat någon annan, nu satt han också och garvade åt stackaren. Okej, så illa var det väl egentligen inte, men han kunde hursomhelst inte undgå att skämmas något alldeles förskräckligt. Han intalade sig naturligtvis också att det var därför kinderna blossade som två, mogna tomater. Det berodde absolut inte på att personen framför honom var attraktiv, nej nej.
”Sår som sår, om det kommer tillräckligt mycket skit i dem kommer du få problem förr eller senare”, påpekade sjuttonåringen, vars bara armar började knottra sig i den tilltagande vinden. Han hade nästan glömt bort det faktum att sommaren var över, då dagen dittills varit behagligt ljummen och solig. Nu däremot, nu hade vindarna vänt och solen hade redan gått i moln. Jialun pillade försiktigt bort de gruskorn han kunde se med blotta ögat, noga med att inre göra mer skada än han redan gjort. Det var ju hans fel att den andre ramlat omkull. Återigen frustade sjuttonåringen till. Tack? Hade han ramlat och skrapat upp händerna pågrund av någon annan, hade han utan tvekan krävt att de skulle ställa saker och ting till rätta. Nåväl, kanske inte på det sättet han höll på för stunden, men det var en helt annan grej. ”Äh, vad skulle jag annars ha gjort? Flytt scenen som en skurk? Hit and run? Det är inte riktigt min stil”, svarade Jialun och släppte de aningen mindre händerna, nu när han ändå fått bort all synlig smuts. Han hade börjat inse att nej, det var inte socialt acceptabelt att roffa åt sig en främlings händer på det där sättet. Och naturligtvis blev kinderna ännu mer röda i och med den uppenbarelsen, för att inte tala om armhåret som stod på ändå. Men det där sista, det berodde faktiskt på de kyliga vindarna, så det så. ”Jialun”, fortsatte han när den andre frågade efter hans namn, samtidigt som han kom upp på benen och räckte fram handen mot främlingen. ”Du då?” Åh, om det varit möjligt att sjunka ner genom marken och försvinna.. 5 okt, 2022 10:19 |
bubbles
Elev |
När främlingen plötsligt börjar frusta till och skratta åt Louis bristande smidighet så kan han inte undgå att blänga på honom. Självklart inte på något seriöst sätt, mer som ett skämt.. däremot känner han sig aningen förödmjukad av det hela. Det får hans egna kinder att blomstra upp till en grov röd färg, och det känns fruktansvärt pinsamt. Om det inte varit för det skrattet hade han nog kunnat passera det, samtidigt så förstår han att det måste ha sett roligt ut. Åh, han önskar att han inte gjort bort sig sådär. Sjuttonåringen försöker däremot tänka på något annat, och när främlingen säger att det kommer komma problem om han inte tar hand lite om händerna kan han inte göra mycket mer än att nicka. Ja, när han kommer tillbaka till skolbyggnaden ska han försöka skölja av dem, det är inte så svårt. Han har varit med om betydligt värre sår och kunnat ta hand om dem bra själv, så det ska nog fungera bra.
”Ja, jag tror faktiskt att många skulle ha flytt scenen efter att ha sagt förlåt. Förväntade mig inte att du skulle försöka ta hand om mina händer,” berättar Loui med ett leende på läpparna. Nej, det är små saker som det här som får honom att uppskatta människor lite mer. Han har nämligen stött på många mindre snälla människor, så han blir positivt överraskad när någon gör mer än bara det självklara. Han ställer sig upp från den löv-täckta marken och tar upp sin kofta som landat på marken tillsammans med honom. Det finns några grässtrån på den, men inte någonting mer än så. Loui skakar på koftan och börjar sedan att borsta bort smutsen som kommit på hans byxor. Smutsen är inte någonting man lägger märke till, men han ser helst till att hans skoluniform ser presentabel ut. När han är nöjd så drar han den över huvudet. ”Loui,” svarar han, sträcker fram sin hand och skakar den andres. Nu kan han inte säga att han känner igen varje elev på skolan, men det är någonting han försöker att göra. Som prefekt är det förväntat av honom att även hålla koll på elever från andra elevhem också, så han har pluggat in namnen i huvudet på honom. Detta tycker han själv är rätt imponerande med tanke på hur många elever det är som finns på skolan. Hur som helst, han känner inte igen Jialun och funderar på om han kommer från en av de andra skolorna. ”Missade du rundturen?” Loui kan förstå varför han gjorde det, både om han gjort det med flit eller inte. Det kan vara fruktansvärt tråkigt, men det är ännu tråkigare att inte hitta på skolan, det kan ta evigheter att hitta rätt i såna fall. Under hans första år hade han varit konstant förvirrad. 5 okt, 2022 11:25 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > >Opposites attract< {PRS}
Du får inte svara på den här tråden.