Hungerspelen-Dödsdömd

Namn: Dödsdömd

Handling: Emmas namn dras vid slåttern. Hon har en del erfarenheter av ficktjuveri, men räcker det att vara en skicklig tjuv för att klara sig på arenan? Emma är 13 år och föräldralös. Hon har bott på ett barnhem i distrikt 12 i nästan 6 år och har aldrig kunnat lita på någon. Hon bemöter alla någorlunda kyligt och visar aldrig vad hon känner, men att mörda någon, är det till och med för mycket för Emmas kyliga samvete?

färdigskriven?: nej

Taggar: Viloss, ~Hedvig~, Fiskboll, LunaLovegood123, GinnyHermionePotter , Nepturni, Velleity

Om ni föredrar att läsa på Wattpad: https://www.wattpad.com/story/141638314-hungerspelen-d%C3%B6dsd%C3%B6md

Kapitel 1

Jag stod bland de andra ungdomarna som alla väntade på att Effie skulle ropa upp de två som skulle få åka mot en nästan garanterad död.

I år var Effie klädd i en gräs grön klänning och som vanligt ett översminkat ansikte. Den gröna färgen klädde henne inte alls den fick henne bara att likna en omkring skuttande gräsklädd kulle. När hon var klar med sitt vanliga dravel om hungerspelen så började hon kvittra "Damerna först!" och stoppade ner handen blad de små lapparna. Hon rörde runt i den och log som om det var något trevligt med att skicka ungdomar i döden. Till sist tog hon iallafall upp en lapp och läste högt "Emma Janson". Det var mitt namn Emma, Emma Janson. Jag skulle vara med i hungerspelen.

Nästan alla som var med där skulle dö. Bara en kunde komma levande ut. Det var nästan alltid någon karriärist från ettan eller tvåan som vann.

Ja, vann. För huvudstads borna var det här ett spel, en dum lek. De borde testa att bo i distrikten där det är ständig skräck för att bli dragen vid slåttern eller att bli avrättad. Flera blickar hade vänts åt mitt håll när jag blev dragen och de som inte hade vetat vem jag var visste det nu när jag närmade sig scenen.

"Jaha, då är det alltså du som är Emma?", frågade Effie och tittade ner på mig.

"Ja", svarade Jag kort. Mitt ansikte var uttryckslöst precis så som jag ville. Att visa känslor var farligt och oftast stod jag med en lite kyligt eller helt och hållet uttryckslös min. Om man var känslosam skulle man framstå som svag, man skulle vara svag.

"Ja, men då fortsätter vi med herrarna!", fortsatte Effie. Effie tog upp lappen hon först fick tag i och läste "Oscar Erikson". En kille som såg ut att vara ca 15 år kom upp på scenen. Han var inte lika duktig på att dölja sina känslor utan var likblek. Effie log strålande och applåderade lite.

"Här har vi årets tributer! Låt höra en stor applåd för Emma och Oscar!", sa Effie.

Några få oentusiastiska applåder hördes. Effie verkade inte riktigt nöjd, men log igen och sa: "Må oddsen alltid vara er gynnsamma!", och med det avslutade hon årets slåtter och jag och Oscar blev förda till rättenshus.

Sååååå bra! Bra att du laddade upp den på mugglis! Längtar till nytt kapitel!

Såklart jag läser och så bra!!!

Jättebra! Kommer såklart läsa! *bevakar*

Kul att ni gillar min ff!
Jag kommer uppdatera en gång i veckan, men det kan hända att det blir lite oftare ibland

Läser. Du har en besatthet av mitt namn.

Hehe, möjligen

Läseer! Dessutom är det ju någon som heter Emma och jag dyrkar ju Emmor så....

Nu kommer kapitel två!

Jag stirrade stint framför mig när jag satt i soffan och väntade på att besöks tiden skulle ta slut. Man kunde höra ljudliga snyftningar från rummet intill och jag antog att det var Oscar som tog farväl av sin familj.

Nu hade jag skapat mig en uppfattning om Oscar. Det krävdes inte så mycket för att avläsa honom. Ett likblek och nervöst ansiktsuttryck på scenen vid slåttern och nu hanns tårar. En pojke de flesta skulle kalla trevlig som antagligen är ganska lydig, men som måste få utlopp för sina känslor. Vreden kan han hålla i styr, men rädsla och sorg kan han inte hålla inne. En som skulle inte skulle klara sig längre en några minuter på arenan.

Plötsligt kom Saga in i rummet. Vi hade varit rumskamrater på barnhemmet. Jag hade aldrig sett på henne som en vän. Jag hade inga vänner, men nu när jag tänkte på det kanske hon ändå var det. Min vän. Saga satte sig jämte mig. "Lycka till!", sa hon och kramade mig. Jag log för en gångs skulle lite.

Saga plockade fram mitt läderarmband. Det var det första jag hade stulit, någonsin. Det var för ca 6 år sedan dagen innan jag blev placerad på barnhemmet och dagen efter mina föräldrar dött. Jag hade varit på hällen köpt en skål soppa och när ingen såg nappat åt min armbandet från ett stånd. Sedan dess hade jag alltid haft det på mig, förutom idag då föreståndarinnan Vera hade tvingat mig ta av det.

Saga reste sig upp och lämnade rummet utan ett till ord. Jag såg efter henne, men så fort dörren slog igen återgick jag till att stirra tomt och kyligt.

Att stirra kyligt var praktiskt. Det gjorde att ingen försökte störa en, men det verkade inte som fredsväktarna tagit notis om mitt ansiktsuttryck eftersom de stirrade lika kyligt som mig när de stelt tog tag i mig och förde mig ut ur rummet.

Time skip

Väl på tåget fick jag och Oscar var sitt rum och blev uppmanade att byta om så fort så möjligt och sedan komma ut till middagen. Rummet var luftigt och det fanns en gigantisk säng. Jag kollade in i garderoben och tog fram ett par "blå" jeans och en gråblå tröja. Eftersom jag inte hade lust att utforska mitt rum som var lika opersonligt som mitt kyliga ansikte så gick jag ut till middagen.

Jag satte mig ner på en tom stol. Oscar hade inte kommit ännu, men både Effie och vår alkoholist till mentor, Haymitch satt redan där. "Välkommen Emma!", kvittrade Effie. Jag svarade inte utan såg kyligt på henne. Hon såg lite förolämpad ut och började äta under tystnad. Precis som jag ville. Haymitch där emot var inte så lätt att avfärda med endast en blick, men han var tillräckligt smart för att inte säga något. Jag bestämde mig för att gilla honom. Han visste när det var bäst att vara tyst vilket var en högt värderad egenskap även om jag misstänkte att han inte alltid var sådan.

Suuuuuuuuuuper bra (såklart) Alva! ♥