En Drakes Väktare

Vill ni läsa? Kommentera så skriver jag mer! - Notera; ni som läste min första fanfiction Familia Ante Omnia, så kan jag härmed meddela att jag planerar att färdigställa denna fanfiction här och på svenska. Tack!


Titel: En Drakes Väktare
Språk: Svenska
Rating: ~ PG ~ beror på er, innehåller svordomar, otäcka scener, sexuella inslag och dylikt. Läs på egen risk beroende på vad ni tror att ni klarar av/vill läsa
Generation: Harry Potter; sjätte årskursen
Färdigskriven:Nope

Hon var mörk
Han var ljus
Hon var borttappad
Han var säker
Hon kunde inte komma ihåg någonting
Han kunde minnas allt


Handling:
Emma Greyson har växt upp med en lögn i bagaget hela sitt liv. Hennes världsbild målas om drastiskt då hon plötsligt får reda på sanningen; att hon var kidnappad som fyra år gammal och hennes biologiska föräldrar blev mördade. Vid sextonårsåldern blir hon äntligen räddad och blir indragen i ett magisk värld som hon tidigare aldrig kunnat föreställa sig.
Men det finns mörka krafter som dras likt en mantel omkring trollkarlsvärlden; Mörkrets Herre är påväg tillbaka till makten med stormsteg; varför upprepas drömmen om Malfoy Manor i hennes drömmar och varför beter sig Draco Malfoy så konstigt? Kan deras forntida vänskap rädda den späde pojken från att gå samma väg till mötes som hans far? Eller kommer Emma än en gång finna sig själv hjälplöst på sina knän medans hennes vänner tar smällen?


Inspirationsbilder




En Drakes Väktare
---------------------------------------------------------------------------
Kapitel Ett
Tolv år tidigare

Det var en ruskig kall augustikväll, med regnet som smattrade ner på asfalten likt pilar från skyn, vinden som ilade mellan träden och åskan som vagt muttrade i horisonten. På trappan framför en elegant, mäktig herrgård; stod tre personer. Den minsta av dem tittade fascinerat upp mot de enorma, diamantformade glasen omringade av de tjocka, mörka träpanelerna. Hennes hand oroligt omsluten av personen i mitten; en lång, smal och ståtlig kvinna iklädd en lång, svart kappa. Invid henne stod den sista personen; en bredaxlad, rödhårig man som höjde sin muskulösa arm och knackade hårt tre gånger på dörren.
Ekot av knackningarna kunde urskiljas inifrån hallen, med den tredje knackningen som slukades av mullret från åskan. Flickan kramade om sin mors hand hårt och drog sig närmare henne då en blixt uppenbarades på skyn och lyste upp skrämmande skuggor från träden på uppfarten.
Dörren öppnades sekunder senare och de tre figurerna skyndade sig in i skydd från regnet.
”Ruskigt väder,” sa den rödhårige mannen då han drog av sig sin långa kappa och kastade den respektlöst på den lilla filuren som stod och huttrade vid hörnet. Husalfen föll bakåt och slog hårt i stengolvet då kappan slukade honom. Kvickt kravlade husalfen sig ur den tunga, våta jackan och plockade upp den med sina små händer.
”Vi kunde ha öppnat flampulvernätet åt er,” sa kvinnan som hade öppnat dörren för dem. Narcissa Malfoy; en lång, tanig kvinna med högt huvud och ett ytterst vackert utseende med hennes lång, blonda hår omgav hennes smala ansikte. Hennes kalla, gråa ögon skiftade en sekund i oro då hon såg den minsta personen i hallen.
”Jag visste inte att ni skulle ta med er Emma,” kommenterade hon, hennes röst iskall.
”Vi hade inget annat val,” sa flickans mor. Hon hade knäppt upp sin svarta kappa och givit den åt husalfen som för tillfället var i full rulle med att hänga upp respektive klädesplagg på hängarna invid dörren. ”Vår barnvakt hade fått förhinder.”
”Nåväl,” sa Narcissa spänt, ”vi får väl göra det bästa av situationen.”
Modern till flickan, vid namn Amanda Greyson, knäböjde sig vid flickan och drog ner dragkedjan på hennes avlånga regnjacka för att ge den åt husalfen.
”Lucius!” utbrast mannen då en till lång, blond person uppenbarades bakom Narcissa. Han var iklädd en svart, elegant kostym, hans hand klängde åt en gångstav med ett glänsande silverhuvud som handtag.
Lucius stela ansikte skiftade i ett leende.
”Marcus,” hälsade han kort, ”vad trevligt att ni kunde komma över på så kort varsel. Vi har... som sagt...mycket att diskutera.” Även hans ögon vilade i några korta sekunder på flickan som nu hade fått av sig alla ytterkläder och stod nu med sina frusna händer knäppta.
”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv,” sa Marcus allvarligt. ”Ska vi?” Han gestikulerade mot den breda, svagt upplysta hallen. Den såg kuslig ut med skuggorna från facklorna som fungerade som den enda belysningen.
”Ett ögonblick,” sa Lucius och höll ursäktande upp handen. Han svängde sig om så att han stod med ansiktet mot den magnifika trätrappan till övervåningen. Han höjde rösten då han ropade med sin iskalla röst: ”DRACO!”
Fem sekunder senare hördes en svag duns, följt av små fötter som kvickt sprintade över mattan på övervåningen. Den blonde pojken letade med ögonen genom de fem personerna vid foten av trappan, innan hans ögon fann den jämngamla flickan. Då sken han upp i ett brett leende och rusade ner för trappan.
”Emm – ugh!” Draco stannade tvärt då hans far höll ut armen som orsakade att han sprang rätt in i hans armbåge. Draco klämde ihop sina läppar och tittade tappert upp mot Lucius.
”Vad har jag sagt om springandet inomhus, Draco?” sa Lucius långsamt.
”Förlåt, pappa,” mumlade Draco nästan ohörbart.
”Ta med dig Emma till ditt rum, vi vuxna har saker att diskutera,” kommenderade Lucius bestämt. Amanda knuffade milt sin dotter mot Draco, som smilade åt honom bakom sin mors ben. Draco mötte hennes blick och besvarade diskret hennes leende.
”Ja, far,” sa Draco sedan och började långsamt bestiga trappan med sina korta ben. Emma tvekade inte innan även hon gick uppför trappstegen, båda två väntade vid toppen, tills de fyra vuxna lågmält pratade med varandra medan de gick mot vardagsrummet. Sedan knuffade Emma lätt till Draco över axeln och spurtade iväg längs korridoren. Hennes bruna hår flög efter henne likt en sjal då hennes fart ökade.
Emma nådde korridorens slut, där hon tvärt vände till vänster och gled in genom den öppna dörren till sovrummet. Två sekunder senare kom Draco, flåsandes och med ögonbrynen böjda i besvär.
”Vi skulle ju inte springa,” sa han bistert.
”Äsch, de är ändå så upptagna med sitt,” sa Emma och viftade nonchalerande med handen. Hon gick fram till Dracos bokhylla som nådde enda från golvet upp till taket. Den var redan full med böcker vars titlar ingen av dem kunde läsa.
Draco vandrade över till andra sidan av rummet, till sin byrå där han hade en massa saker uppradade på översidan. Intill den stod en kvastkäpp som nådde honom över huvudet.
”Pappa köpte den här åt mig igår,” skröt han och höll fram käppen. ”Den flyger lika hårt som nyaste Nimbusen!”
Emma himlade med ögonen. ”Det tror jag inte på.”
”Det är sant!” envisades Draco. ”Om det inte regnade så skulle jag visa att jag har rätt...”
Emma såg sig omkring i rummet efter något som de kunde göra; hans breda säng var snyggt bäddad – troligtvis av Dracos husalf -; hans skrivbord var överfylld med teckningar; väggarna kala och tråkiga; de mörkgröna gardinerna var fördragna för fönstren för att blockera ut de repeterande blinkningarna från blixtarna; sänggaveln pryddes med en stor, silverfärgad orm likt den som satt fast på Lucius käpp.
Emma drog in en djup suck. ”Vad ska vi göra?”
Draco hade satt sig ner i fåtöljen i hörnet, där han nu hade fullt upp med att ögna sin nya kvastkäpp med stort intresse. Han ryckte simpelt på axlarna vid hennes fråga.
”Jag undrar vad de vuxna pratar om...” sa Emma lurigt och såg drömmande mot dörröppningen. ”Ska vi smyga på dem?”
Dracos gråa ögon vidgades till storleken av tennisbollar innan han hysteriskt skakade på huvudet.
”Är du galen?” utbrast han högt. ”Kommer du inte ihåg vad som hände förra gången?” Han krympte där han satt, med sina små händer som krampaktigt greppade omkring kvasten så att knogarna blev vita.
”Det var ju inte såååå farligt,” sa Emma avvärjande. Dock kom hon fortfarande ihåg Lucius ilska skrikande från då de hade blivit upptäckta från att lystra till deras diskussion för två månader sedan. Emma hade inte pratat på två hela dagar efteråt.
Draco knep ihop läpparna och grimaserade.
”Nej,” sa han, ”pappa blir galen och förresten lovade vi att aldrig mer smyga på dem.”
Han steg upp ur fåtöljen och lade varsamt tillbaka kvasten att luta mot byrån. Sedan stod han och såg på den en stund innan han vände sig mot Emma.
”Pappa har varit konstig den senaste tiden,” erkände han och vandrade över till sängen. Han kravlade upp på den och satte sig till rätta, med benen som svängde fram och tillbaka över kanten. ”Han säger att hans arm svider.” Han tvekade innan han fortsatte. ”Du vet... där han har... det där märket.”
”Min pappa har inte sagt något om det,” sa Emma efter en stunds betänketid. ”Han säger att vi inte behöver vara rädda längre.”
”Rädda för vad då?” frågade Draco.
Emma ryckte på axlarna. ”Ingen aning, föräldrar är konstiga...”
Draco suckade djupt och skruvade besvärat på sig med händerna som grep tag i slipsen runt hans hals. Han var iklädd det mest fåniga en fyraåring kunde bära en vardag som denna; ett par svarta kostymbyxor med vit skjorta och grön slips. Hans vitblonda hår noggrant tillbakakammat och hans svarta skor reflekterade varenda ljus som bar upp rummet. Emma gick fram till honom och hoppade upp på sängen.
”Draco,” sa hon kort, ”vi är bästa vänner, inte sant?”
Draco fnyste.
”Det är ju klart,” sa han som om det var det mest självklara i världen.
”Ska vi gå på ett äventyr?” frågade Emma med en viskande röst. ”Där de vuxna är pirater och vi är indianer!”
”Indianer?” sa Draco ointresserat. ”Varför inte trollkarlar istället?”
”För det är vi ju redan,” sa Emma. ”Eller du är en trollkarl och jag är en häxa.”
”Men indianer är ju inget speciellt,” sa Draco.
”Vad vill du vara då?” frågade Emma snofsigt och hoppade ner från sängen igen. Hon gick fram till Dracos byrå och drog upp den lägsta lådan där en hög med leksakstrollstavar fanns bevarade.
”Jag vill vara en drak-bekämpare!” sa Draco entusiastiskt då hans fötter nådde golvet och han sprang över till Emma. ”Och de vuxna kan vara drakarnas väktare som vi ska döda!”
Emmas ansikte sprack upp i ett enormt leende.
”Det blir perfekt. Här!” sa hon och gav honom en av hans trollstavar. Sedan tog hon en själv och smög fram till dörren. ”Men vi måste vara riktigt tysta och försiktiga, kom ihåg det!”
Draco nickade allvarligt och smög efter henne.
Deras skuggor dansade mot väggarna då de ljudlöst tassade längs de mattklädda trägolven. Deras lätta vikt hindrade trappan från att knaka då de fortsatte neråt till marknivån. Draco följde Emma tätt i hälarna då de saktade ner stegen desto närmare de kom dubbeldörrarna som stod på glänt. Röster nådde deras öron då de var endast tio steg ifrån dörrarna;
”Vad är det för nonsens du pratar om, Marcus?” hördes Lucius ilska stämma. ”Gå till Dumbledore? Med sådana anklagelser och dra ner oss i dina förhoppningar?” En skräll från att någon smällde knytnäven i bordet följde hans ord.
”Det är det enda rätta!” envisades Marcus, vars maskulina stämma kom i samma tonhöjd som den bullrande åskan. ”Efter allting vi har gjort! Efter allting vi står i skuld med! Se mig i ögonen och säg att du inte känner någon form av skuld alls!”
En lång tystnad uppstod och de två barnen stod båda två tryckta mot väggen intill dörrarna, med öronen spända och händerna som tryggt slöt omkring deras leksakstrollstavar.
”M-Marcus,” sa Amanda med en försiktigt trevande röst, ”k-kanske v-vi bör-”
”Tyst kvinna!” röt Lucius. ”Vad ni gör med era liv är ert val, men tro inte för en sekund att vi kommer erkänna våra synder för någon som är lika mycket till blodförrädare som Dumbledore!”
”Lucius!” flämtade Narcissas röst.
”Sänk trollstaven,” sa Marcus långsamt och betydligt mindre aggressivt. ”Tänk rationellt, Lucius, det här hjälper ingen.”
”Lucius-” upprepade Narcissa.
”Inte nu,” avbröt Lucius, ”ni Greysons har orsakat mer ont än gott för vår familj och Mörkrets Herre! Det skulle inte förvåna mig om ni låg bakom orsaken till hans fall!”
”Ni har fått allting för bakfoten,” sa Marcus. ”Vid Merlins skägg – kan ni sänka trollstaven?”
”TYST!” röt Lucius.
Dracos hand fann Emmas arm och han drog hårt i hennes ärm.
”Vi skulle ju inte tjuvlyssna,” viskade han med darrande röst.
”Shh!”
”Han bad mig göra det innan han försvann...”fortsatte Lucius med kall stämma, ”han sa åt mig att göra mig av mer er, men jag bedjande om ert liv...övertalade honom att ni är trogna...övertalade honom att ni bara vill honom väl...och här står ni nu och påstår att ni ångrar er...jag borde ha gjort det då han bad mig...”
”S-Snälla Lucius,” sa Amanda, hennes röst tjock av gråt, ”t-tänk på Emma.”
”Det är ju just det jag gör!” röt han. ”Att ha henne växa upp med två svaga och lätt manipulerade smutsskallar!”
Amanda kved till.
”Lucius, gamle vän, vi måste tänka rationellt med det här...”
”Vad har du i fickan? Ta fram dina händer så jag får se dem! Marcus! Om du – SLÄPP TROLLSTAVEN!”
”SÄNK DIN TROLLSTAV!” upprepade Marcus med rytande röst.
”M-Marcus nej!”
”Lucius!”
”Avada Kedavra!”
Korridoren lystes upp av ett grönt sken, följt av en djup duns då något tungt fann golvet. Ett öronbedövande skrik från Narcissa och ett rytande från Marcus.
”Amanda,” sa Marcus med låg röst, ”nej, nej, nej...”
”Lucius,” viskade Narcissa, ”vad har du gjort?”
”Släpp trollstaven, Marcus,” sa Lucius. ”Släpp den! Det är över – du behöver inte – sänk den! Marcus – det är sista varningen – AVADA KEDAVRA!”
Emma knep ihop ögonen hårt då ett till grönt ljus blinkade i korridoren genom den smala springan i dörren. Draco andades tungt bredvid henne, han hade släppt taget om sin trollstav och höll nu i hennes hand hårt. Hela Emmas kropp skakade så att hon ansvarslöst tappade greppet om sin trollstav, den slogs till marken, rullade runt och in genom springan i dörren.
”Vad i-...”hördes Narcissas brutna röst inifrån. Försiktiga steg som gick över trägolvet följde hennes röst och sedan blockerades ljuset inifrån vardagsrummet av hennes siluett. ”Åh nej.”
Dörrarna åkte långsamt upp och ljuset sken rakt i ögonen på de två barnen som stod och huttrade utanför dörren. Dracos ögon fyllda med skräckslagna tårar då han mötte sin mors blick. Emma kved till då hon såg Narcissa, kastade sig framåt och genom de nu vidöppna dörrarna.
Hon stannade till mitt i steget då scenen framför henne blev en verklighet. På golvet, bara några meter ifrån henne, låg hennes mamma och pappa. Ingen av dem rörde på sig, Amandas ansikte fortfarande böjt i ett skrik då den dödande förbannelsen hade träffat henne först. Hon låg på rygg, med ena armen konstigt böjt bredvid henne. Marcus låg tätt intill Amanda, hans ansikte prytt med silverdroppar som rymt från hans ögon.
”Lucius!” skrek Narcissa som hade hävt upp Draco i sina armar och höll hans ansikte bort från de döda kropparna. ”Barnen! Vad ska vi – Emma – vi kan inte...”
Lucius stod böjd över Amanda och Marcus, hans bleka ansikte uttryckslöst då han mötte sin frus ögon.
Narcissa skakade på huvudet.
”Nej, Lucius, hon är ändå bara ett barn!” väste Narcissa och sträckte sig fram mot Emma, hon lade en beskyddande hand över axeln på henne och drog henne grovt närmare sig.
”Var inte galen!” fräste Lucius. ”Jag skulle aldrig göra illa ett barn!”
Emma stod som förstelnad och tittade på sina föräldrars livlösa kroppar. Hennes små fötter vägrade fungera då hennes hjärta skenade iväg likt ett tåg inuti bröstkorgen på henne. Hennes små, krampaktiga händer som drog i ärmarna på hennes tröja. Tårarna hade inte kommit än, men de brände hotande bakom ögonen.
”Vad ska vi ta oss till?” viskade Narcissa.
Lucius steg förbi Marcus och Amanda och skymde Emmas synfält från dem. Han lade ner sin trollstav på det avlånga bordet i mitten av rummet och drog handen igenom sitt långa silkeshår. Han skakade grymt då han gjorde det.
”D-Det finns barnhem som...”
”Nej, nej, nej!” avbröt Narcissa. ”Absolut inte!”
”Vad ska vi göra då?” utbrast Lucius och slog ut med armarna. ”Här kan hon inte stanna!”
Narcissa uttryckte ett fräsande ljud som påminde om en ilsken katt. Vid det här laget hade nästa nivå av chock tagit över Emma och tårarna hade börjat rinna nerför hennes runda, naiva kinder. Narcissa tryckte henne hårdare mot sina ben och Emma trevade upp med sina händer och slöt sina fingrar om hennes arm.
”Paret Greene,” sa Narcissa sedan, ”de kommer ta in henne utan frågor.”
”Men-...”
”Nej, Lucius!” sa Narcissa, hennes ögon blixtrade farligt till. ”Vi ger henne till Greenes och det är slutdiskuterat!”
Lucius visste väl när han hade besegrats och de gav mycket väl Emma till paret Greene följande dag – lyckliga då de förstod att Emma var i en alldeles för djup chock för att någonsin yttra ett ord över vad som hade hänt. Deras egen son Draco däremot, kom ihåg varenda detalj som om det var nedskrivet i en öppen bok.

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ?????!! Jag skulle precis in och kommentera den här så är kapitlet borta!!!!! Det var ju så bra why why why!!!!!??? Snällaaaaa fortsätt skriv på denna och lägg upp kapirlet igen )))

Oooooh kära Elzyii, vaaad skulle jag göra utan dig? :''))) ♥

---------------------------------------------------------------------
Kapitel Två
Dumbledores kontor

Det enda ljuset som lyste upp det lilla, kvadratformade rummet, var skenet från stearinljuset som fortfarande brann tappert på nattduksbordet – bredvid det blinkade klockan hysteriskt med siffrorna 00.54. De rosiga tapeterna var alla täckta med teckningar och planscher som avbildade skogar, sjöar, troll och monster. Fönstret var fördraget med klumpigt svarta gardiner, bokhyllans böcker låg utspridda över hela rummet och lämnade själva hyllan nästintill tom bortsett från de gamla, söndriga leksakerna och smutsiga strumporna som slarvigt kastats dit utan intresse. Mitt i rummet fanns en enorm himlasäng, vars täcke hade blivit neddraget från dess original position och var nu beläget under den sovande figuren på det mörka trägolvet.

Framför figuren, låg en hög papper och pennor vartannat utspridda, blandat med gamla tidningsurklipp, lim och sax. Överst på högen med tidningspapper, sken en enorm rubrik: SIRIUS BLACK OSKYLDIG!
'Den ökände, anseende skyldige, massmördaren Sirius Black – har idag blivit frigiven från alla sina anklagelser. Pålitliga källor – inklusive Albus Dumbledore (rektor för Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom) – har vittnat om Blacks oskuld. Det vi vet nu, är att Sirius Black var skuldsatt för morden på de tolv Mugglarna och Peter Pettigrew, då i själva verket det var Mr Pettigrew själv som iscensatte sin död och slog ut de tolv Mugglarna i samma väva. Albus Dumbledore, tillsammans med Harry Potter, har båda vittnat om att de hat sett Mr Pettigrew vid liv efter det så kallade massmordet första november 1981. Cornelius Fudge uttryckte sig kort vid Blacks frigivning och bad högtydligt om ursäkt för de felaktiga anklagelserna mot denne man. Mr Black har vi inte fått ett uttalande ifrån, eftersom han inte har setts till sedan utloppet på Ministeriet i juni (läs mer om detta på sid 5)...'

Resten av artikeln skymdes undan från en annan artikel som hade nått första sidan på gårdagens upplaga av The Daily Prophet – HARRY POTTER: DEN UTVALDE?
'Rykten och spekulationer fortsätter om det senaste utloppet på Trolldomsministeriet, under vilken tid Han-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn var sedd än en gång. ”Vi får inte kommentera saken, så fråga mig ingenting,” uttryckte sig en Ministerie-arbetare som vägrade uppge sitt namn. Oavsett detta, har pålitliga källor inom Ministeriet bekräftat att utloppet tagit plats vid Mysterieavdelningen på plan nio...' vid det här laget var halva artikeln blockerad av en hop mörkblont hår '...spekulationer har uppstått att det har med Harry Potter att göra – den enda person som någonsin blivit bekräftad att överleva den dödande förtrollningen – och som tros har befunnit sig på Ministeriet natten som utloppet tagit plats. Det finns folk som anser att Mr Potter är Den Utvalde, med tron om att en profetia existerar som vittnar om att det är endast han som kommer kunna göra sig av mig Han-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn en gång för alla.'

Den sista artikeln som fanns synlig intill den sovande figuren – vars rubrik var understreckad med en skär penna – SCRIMGEOUR TAR ÖVER FRÅN FUDGE! En rubrik vars bild tog upp över halva sidan. På bilden stod en man, med lejonliknande man till hår och ett par skinande, smala och skrämmande ögon tittade rakt in i kameran under tiden som mannen lugnt höjde armen för att vinka i samma riktning.
'Rufus Scrimgeour, tidigare huvud av Aurorkontoret, har accepterat att ta över positionen som Trolldomsminister efter Cornelius Fudge. Ett beslut som har blivit positivt bemött av det magiska samhället, dock finns det rykten om att en spricka har uppstått mellan den nya Ministern och Albus Dumbledore – nyligen tillbaka insatt som Huvud Trollkarl för Wizengamot – inom de närmaste timmarna som Minister Scrimgeour hade tillträtt...'
Resten av artikeln försvann plötsligt ur synfält som figuren rörde sig i sömnens behag och flyttade sin arm uppåt och blockerade resten av tidningen. Figurens andra hand letade sig uppåt och lade sig till rätta under dess kind.

Figuren var relativt kort, ungefär 158cm från topp till tå med en slank kropp och en tjock lockig man av mörkbrunt hår. Flickans hjärtformade ansikte skuggades från skenet av stearinljuset, men ett par välformade och tydliga långa ögonbryn kunde urskiljas. Hennes läppar smått splittrade som dova andningsljud kunde höras ifall man befann sig tillräckligt nära.
Flickan var för tillfället inne i en mycket djup sömn, vilket resulterade till att hon inte uppfattade ljudet av låset som klickade vid ytterdörren. Sekunder senare kunde ett knarrande ljud urskiljas då dörren svagt svängde upp, följt av ett ljust sken som krävde kisande ifall man tittade rakt in i det. Ljuset lyste upp tre gestalter; två män och en kvinna.
Sirius Black steg försiktigt över tröskeln till huset, hans gråa ögon letade genom hallen för att försäkra sig om att de inte plötsligt skulle bli påkomna. Han gestikulerade sedan till de andra två att kusten var klar och alla tre steg in i hallen.
Huset var inte stort, till vänster uppenbarades ett litet kök varifrån det kunde höras smått skrammel och steg och till höger ett vardagsrum. Framför dem tornade sig en brant trappa med en kort korridor och två dörrar till vardera sida. En av dörrarna ledde in till flickans sovrum, det andra däremot – gömde flickans kidnappare.

”Vem-?” mannen som kom inspringande från köket träffades plötsligt av ett vitt sken som sköts från änden av Kingleys trollstav. Mannens ögon blixtrade till av förvåning innan han landade på golvet med en duns, hans armar och ben hårt ihop klämda med resten av hans kropp.
McGonagall stegade framåt mot mannen och ögnade honom. Han var lång, stilig och bar en resekappa som om han nyss hade anlänt hem eller var på väg någonstans.
”Dunsen måste ha orsakat...” började Sirius men avbröt sig mitt i meningen som en av dörrarna på övervåningen sköts upp och en medelålders, kort och knubbig kvinna kom ut farandes. Hennes ögon blinkade till av förvåning då hon såg Sirius och Kingsley vid foten av trappan – innan hon sedan öppnade munnen och gav ifrån sig ett otäckt, öronbedövande skrik.
”UT!” skrek hon. ”UT UR MITT HUS! INKRÄKTARE! FRANK! VAKNA! FRA-”
Hennes röst dog ut då nästa vita ljus sken upp trappan och träffade henne i magen. Kvinnan, likt mannen, stelnade till som om hon hade blivit ett flak av is, innan hon sakta men säkert tappade balansen och föll bakåt.
”Det var ju inte direkt komplicerat,” muttrade Kingsley och stegade förbi Sirius för att gå uppför trappan.
Under den här tiden, hade den sovande flickan som tidigare legat på golvet – kvicknat till och skjutit upp sina ögonlock för att avslöja ett par klarblåa ögon. Hon hade kravlat sig upp på alla fyra, krupit över det papperstäckta golvet och rullat sig själv under sin säng. Där hade hon legat på mage, hennes hand höll om hennes trollstav i ett krampaktigt grepp som hon lystrade;
”Ser du henne, Kingsley?” frågade Sirius från nedervåningen.
Dörren till hennes sovrum sköts långsamt upp och fyllde hennes rum med det ljusa skenet från Kingsleys trollstav. Flickan svalde hårt då hon såg den maffiga, bredaxlade skuggan av honom uppenbara sig på golvet intill henne.
”Emma?” sa hans raspiga, maskulina röst, ”det är ingen fara, vi är här för att rädda dig.”
Han tog ett till steg framåt.
Emma drog in ett djupt andetag och sköt bort tanken på hennes hårt bultande hjärta inuti bröstkorgen som hotade med att bryta sig ut ur sin grotta.
Ett annat par fötter uppenbarades vid dörrkarmen, varav ett av personernas ben stöddes av en käpp.
”Är hon här?” frågade Sirius och stegade längre in i rummet, om Emma sträckte ut armen skulle hon röra vid hans fot.
”Troligtvis,” sa Kingsley.
”Kom ihåg vad Professor Dumbledore sa,” sa den tredje rösten som även hade anslutit sig till dem på övervåningen, ”att vi skulle vara rationella och inte skrämma flickan.”
Sirius fnyste.
”Jag slår vad om att hon gömmer sig – ouaaaaaah!” En sekund senare hade hans ord fastnat i halsen då Emma givit ifrån sig ett ilsket vrål, kravlat sig upp från under sängen och hoppat på honom bakifrån, tagit ett järngrepp runt hans hals och dunkat sin fria knytnäve mot hans axel.
”Expelliarmus!” hojtade McGonagall och orsakade Emmas trollstav att lyftas från hennes hand och flyga genom luften.
Sirius greppade tag om Emmas handleder och svängde runt henne och höll henne ifrån honom för att undvika flera slag. Emma fräste till likt en katt och rörde sina armar hysteriskt på samma gång som hon måttade sparkar mot Sirius ben, dock lyckades han undvika varenda av hennes tappra försök.
”Lugna ner dig, flicka lilla,” sa Sirius då han hoppade undan ännu ett av hennes sparkar.
”Släpp. Mig. Din. Råtta!” fräste hon.
”Emma,” försökte McGonagall och tog ett prövande steg framåt, ”det finns en förklaring till allt detta, låt oss bara-”
”Håll klaffen!” skrek Emma och andades sedan tungt på ställe då hon äntligen insåg att hennes försök att bryta sig fri var lönlösa. ”Vad vill ni mig? Och mina föräldrar? Jag läste artikeln om dig i Daily Prophet! Det är inte sant? Är det? Du är här för att mörda mig!” Hennes hysteriska ögon nålade sig fast på Sirius.
”Kan vi inte ta med oss hennes kidnappare till högkvarteret istället? De verkar betydligt lugnare än det här,” sa Sirius och skakade misstroget på huvudet.
Emma rynkade på pannan. ”Kidnappare? Vad babblar du om? De är mina adoptivföräldrar.” Hon försökte ännu en gång dra sina händer från Sirius, men han höll i henne stadigt.
”Vi ska förklara allting för dig,” sa McGonagall, ”men vi bör göra det på ett säkert ställe.”
”Ni är galna hela hopen,” sa Emma. ”Och ni följer en ännu galnare man!”
”Jag är inte galen!” utbrast Sirius.
Emma skrek till med en hög röst som orsakade Kingsley att lägga händerna för öronen. Emma började hysteriskt röra på sig igen och sparkade till i Sirius riktning, han tappade nästan taget om henne och hon föll ner på golvet med en duns, fortfarande skrikande.
”Det. Måste. Finnas. Ett. Lättare. Sätt. Än. Det här!” grymtade Sirius då han försökte häva upp henne på fötter igen.
McGonagall suckade, pekade trollstaven mot Emma och mumlade ”Stupefy.” Emma ryckte till innan hennes ögon sakta stängdes och hennes kropp slappnade av på golvet. Hon log sedan där, lugnt och orörlig som om hon var än en gång insvept i en djup sömn.
Sirius rätade på sig och drog handen genom sitt tjocka hår.
”Du kunde inte ha gjort det där tidigare?” sa han bistert.

------------------------------------------------------------------------------------

Emma vaknade en timme senare och fann sig själv i ett obekant rum. Väggarna undangömda bakom hyllor fyllda med böcker; små avlånga fönster med månen som lyste genom dem; i den öppna spisen sprakade en nylagd brasa och framför henne – i stolen bakom ett avlångt skrivbord – satt en gammal man med silverfärgat skägg och hår. Han beskådade henne över hans halvmånsformade glasögon. Hans gamla, och ändå tappra, ögon milt mötte hennes då sakta med säkert hon förstod vad som hade hänt.
Hon sköt sig själv upp i fåtöljen och trevade omkring sig i desperata försök att hitta det hon letade efter.
”Om det är den här du letar efter,” sa Albus Dumbledore och höll upp hennes trollstav – 10 och 3/4, päronträd, smått böjlig med enhörningshår som kärna, ”så lovar jag att ge den tillbaka efter att du lyssnat till vad jag har att säga.”
Emma kröp upp i fåtöljen mot ena armstödet, hennes armar trevade runt hennes ben som hennes ögon letade efter den närmaste utgången. Det fanns en dörr i rummet, som var noggrant stängd.
”V-Vem är du?” frågade hon.
”Albus Dumbledore,” sa han och stoppade undan hennes trollstav inuti sin egen klädnad, ”rektor för Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom.”
Emma rynkade pannan i djupa veck.
”Mamma pratade om den platsen,” sa hon, ”hon påstod att det var den sämsta skolan någonsin.”
Dumbledore uttryckte ett hjärtligt skratt.
”Det förvånar mig inte det minsta,” sa han.
”Vad gör jag här?” frågade Emma sedan. Hon drog ut ärmarna på sin tröja och gömde sina små händer inuti dem. ”Och var är mina föräldrar?”
Dumbledore drog sin svarta hand genom sitt långa skägg, Emmas ögon utvidgades av chock och hon ryggade tillbaka i sitt säte.
”Inget att oroa sig för,” sa han menat mot hans hand, ”angående dina föräldrar, och då hänvisar jag till dina – adoptivföräldrar – som du hade refererat dem till, så är de för tillfället på förhör på Trolldomsministeriet.”
”V-Varför då?”
”De adopterade dig inte lagligt,” förklarade Dumbledore, ”det var endast en lögn för att hålla dig lugn.”
”Och vad är sanningen?” frågade Emma.
”De kidnappade dig,” sa Dumbledore. ”Då du var fyra år gammal, blev du bortrövad från dina riktiga föräldrar och under alla dessa år har vi arbetat för att hitta spår av vart du tog vägen och äntligen lyckades vi få den informationen vi behövde för att finna vart du hade blivit tagen.”
Emma avvek från ögonkontakten och stirrade istället ner på sina täckta händer.
”Jag vet att det måste komma som en chock för dig, med tanke på att de har behandlat dig som sin egen dotter och knappast-”
”De var mystiska,” avbröt Emma, ”de gav mig aldrig lov att lämna huset ensam. Jag har aldrig fått leka i parker, gå till butiken utan mamma – det var som att jag var inlåst i ett osynligt fängelse.”
Dumbledore lutade sig framåt vid detta, som om han plötsligt blev fascinerad av vad hon hade att säga. Han väntade på att hon skulle fortsätta, vilket hon eventuellt gjorde.
”Jag tyckte att det var underligt,” sa hon, ”att de bara hade bilder på mig då jag var äldre och inte då jag precis hade fötts. Då jag var åtta år frågade jag varför och de sa att de hade adopterat mig då jag var fyra år. Jag litade på dem, för det var ju en relevant förklaring. Sedan började mina magiska krafter ta sig uttryck och plötsligt blev de så konstiga. De började viska med varandra och min papp – jag menar Frank – var ute sent på nätterna. M-Min mamma – eller Agneta – påstod att han hade mycket på jobbet... men... men jag gissar att allt det var en lögn...”
Dumbledore väntade en stund innan han svarade;
”Allt som du nu vet, allting som du tror att sanningen är, kommer nu att förändras,” sa han lugnt.
”Var är mina riktiga föräldrar?” frågade Emma genast, hennes ögon borrade sig modigt in i hans.
”De är, olyckligtvis nog, döda,” sa Dumbledore kort. ”De blev mördade i samma stund som du blev kidnappad, om jag inte misstar mig.”
Till Dumbledores stora förvåning, reagerade Emma inte starkt på vad han sagt. Istället nickade hon ointresserat och vände blicken mot fönstren. För bråkdelen av en sekund funderade han på det – ifall det här verkligen hade varit det bästa beslutet för honom att ta – att ta in en helt främmande flicka, vars båda föräldrar hade varit efterlysta och kända Dödsätare. Vad i hela friden kunde hennes kidnappare ha spridit för propaganda och felaktiga rykten i hennes verklighet?
”Var är jag?” frågade hon sedan.
”På Hogwarts,” svarade Dumbledore, ”i mitt eget kontor.”
”Vad gör jag här?” frågade hon sedan.
”Du är här för att besvara frågan med ett val,” sa Dumbledore långsamt, ”valet angående din närmaste framtid och vad du bestämmer dig för att göra med den.”
”Och vilket dilemma gäller det?” frågade Emma sedan och spände sina ögon på honom.
”Du kan antingen stanna här, på Hogwarts, med dina jämngamla klasskamrater och uppta dina studier med dem,” sa Dumbledore. Emma rynkade på näsan vid hans förslag. ”Eller så kan jag föra dig till Ministeriet där de letar upp en ny – legitimerad – adoptionsfamilj eller fosterfamilj åt dig.”
Emma knep ihop läpparna och förblev tyst en lång stund, Dumbledore ville inget hellre än veta vad som spelades inuti hennes huvud, dock hade inte förmågan att läsa andras tankar kommit till trollkarlsvärlden än.
”Om jag får säga det själv,” fortsatte Dumbledore då Emma inte svarade, ”så skulle jag våga påstå att du skulle bli en alldeles utmärkt elev på Hogwarts.”
Emma rörde inte en min då hon svarade.
”Verkar som att ni har gjort valet för mig då,” sa hon kort. ”Men ifall det visar sig att det här stället är ett skämt – så vill jag ha en enkelbiljett härifrån.”
Dumbledore skrattade roat till, efter som han redan visste att en sådan fördom inte spelade mycket roll på ett slott som detta och att hennes åsikter strax skulle ta sig en stor vändning. Det var endast en fråga om tid.
”Som du behagar,” sa Dumbledore och nickade. ”Välkommen till Hogwarts, miss Greyson.”

ALLLTSÅSÅSÅ OOMMMMMMGG!!!!! BÄSTA JULKLAPPEN EVER!!!!!!!!!!!!!!!! DU FÅR VERKLIGEN INTE SLUTA SKRIVA PÅ DEN SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA DEN ÄR VERKLIGEN GRYM. JAG FANGIRLAR HÄR OCH BARA ÄLSKAR DRACO OCH DITT SKRIVANDE SÅ SNÄLLA SNÄLLA TA INTE BORT DEN!!!!!! LOOOVAAA DET!!!!

Det här kapitlet var HELT AWESOME rakt igenom!! Ska bara fangirla inledningen lite först:" Hon var mörk
Han var ljus
Hon var borttappad
Han var säker
Hon kunde inte komma ihåg någonting
Han kunde minnas allt" ALLTSÅ VARFÖR KOM INTE JAG PÅ EN SÅDAN BRA INLEDNING I MIN FF:N? Det är ju helt sinnesjukt bra och jag ÄLSKAR DET. Läat första kapitlet 3 ggr nu och ÄLSKAR det.

Jag har aldrig läst något så bra i hela mitt liv. Det här kommer helt klart bli riktigt populär. Du skriver så mycket bättre än mig, bara sanning. Känner mig typ som en snorunge som precis lärt mig skriva när jag läser detta. Jag älskar hur Emma och Draco är vänner. Du beskriver Narcissa och Lucius så exakt, så rätt... Så som jag önskar att jag själv kunde göra. Du gör allt så pefekt att man inte vet vart man ska ta vägen. Sen är slutet på första kapitlet så otroligt sorgligt så.. Shiet alltså. Men så magiskt! Att man ens kan skriva så. Jag är så avundsjuk på dig! Men jag lär mig massor.

Älskar andra kapitlet också så det är galet. Jag lär nog läsa om HP böckerna... Inte läst dem på flera år och det är fan svårt att skriva ff:n utan dem. Och dina kapitel är ju som en HP BOK, så nu blev jag sugen. Längtar och hoppas att du fortsätter på denna och du kommer få massa bevakare, jag svär. Ska tipsa alla om den här för den är så otroligt bra.

LOVEU!!!

ALLTSÅ DINA KOMMENTARER! De gör mig sååå varm inombords att jag bara vill spricka av glädjetårar! :''''')))) Jag har aldrig fått så god kritik i hela mitt liv förut och det betyder så mycket för mig då det kommer från dig, som uppenbarligen är den mest älskade och bevarade skribenten här på mugglarportalen! Jag är så ärad och stolt :')) Jag vet inte vad mer jag kan säga än TACK! TUSEN TACK!!! ♥ ♥ ♥ ♥ Du lyser upp min dag! :''')))

Mer kommer snart, tredje kapitlet är i verket, mellan skoluppgifter och stress ... hehe...

Läntar till nästa kapitel ♥ Du är oslagbar. Puss