Schackmatt - Wolfstar

Hallihallå!

Jag har haft skrivkramp i evigheternas evighet, men lyckades förra veckan skriva ihop en one-shot jag blev nöjd över och kände nu att jag kunde lägga upp den här då jag inte lagt upp något här på flera år. Då den råkade bli ganska lång har jag valt att dela upp den i två delar, så om någon kommenterar och vill läsa klart den, då första delen är mer som en prolog, så lägger jag upp andra delen snabbt därefter.

Titel: Schackmatt (kunde inte komma på nåt bättre på så kort tid, haha)
Huvudpersoner: Remus Lupin och Sirius Black under någor av deras senare år på Hogwarts
Färdigskriven: Jajamensan
Antal kapitel: 2
Rating: Suger på detta, men... PG-13 kanske är passande?
Handling: Denna one-shot kom till utifrån en headcannon en kär vän skrev till mig som gick ut på att Sirius och Remus skulle spela trollkarlsschack. Till Remus förvåning vinner Sirius över honom och han blir efter det inställd på att han inte får bli distraherad och måste vinna över Sirius på något spel.





Det var tomt i uppehållsrummet. Majoriteten av gryffindorarna var iväg på lektion och de resterande var antingen med i quidditchlaget och tränade, tittade på när laget tränade, eller hängde med sina vänner vid ett annat ställe i det stora slottet. Remus skulle egentligen tillhört majoriteten och varit iväg på en lektion, men den var inställd, så han valde att återvända till uppehållsrummet, ensam, istället för att umgås med sina vänner då de ändå var iväg på annat. Peter var en av de som var iväg på en lektion som inte var inställd, James var med i quidditchlaget och Sirius tittade på när de tränade i brist på annat och att försöka distrahera och störa James var något som alltid underhöll honom. Remus hade i vanliga fall följt med Sirius och då försöka distrahera Sirius ifrån att distrahera James, men denna dag orkade han inte. Han orkade inte stå i en klump med människor och höra rop omkring sig. Han hade redan varit tvungen att bemöta människor åtta timmar i streck idag, när det han egentligen velat göra var att stänga in sig i sovsalen med en bok och choklad. Just denna dag råkade vara den andra dagen efter natten med fullmåne.

Dessa dagar brukar Remus inte ha någon energi kvar. Han känner sig bara som ett monster, fast utan det specifika monster-utseendet. Under dessa dagar vill han hellre stänga sig ute från omvärlden än att försöka bemöta den med ett falskt leende. Men det går inte alltid. Han är så pass envis, så om han känner att han kan gå riktigt och inte kollapsar direkt, måste han återvända till det ”vanliga” livet som om inget har hänt. Le åt eleverna och lärarna han passerar, lyssna och anteckna under lektionerna, vara aktiv och rolig i konversationerna med sina vänner. Hans vänner är de enda som känner till hans situation, därav brukar de försöka försäkra honom om att det är okej om han är mer tyst och vill vila. Men de verkar inte förstå att att just dessa försäkringar gör det ännu svårare för honom att sluta anstränga sig. Hans bästa vänner, personerna han älskar mest på denna jord, är som sagt de enda som känner till hans ”tillstånd”. De har gjort så mycket uppoffringar för honom, så det minsta han kan göra är att ge något tillbaka om han kan, och om det är att få dem att skratta och kunna slappna av utan att behöva oroa sig för honom i onödan, så ska han minsann ge dem det. Hur mycket det än kan ta på hans krafter och få honom att känna sig ännu mer ensam än vad han egentligen är.

I hans idealistiska värld, däremot, skulle han kunna känna sig bekväm med att bara slappna av i sina vänners sällskap. Inte behöva säga någonting, bara kunna höra deras andetag och känna deras kroppsvärme. Helt enkelt veta att de var där vid hans sida utan att oroa sig för att de skulle lämna honom. För om dem skulle lämna honom vet han inte vad han skulle göra. De är dem enda som fått honom att känna sig mänsklig och han vill inte att deras bild av honom ska förändras. Han måste göra allt för att undvika att få dem att tröttna på honom. Tycka att han är för mycket jobb och klara sig bättre utan honom. För de kan klara sig utan honom, men han kan inte klara sig utan dem. Han måste göra sig till en viktig del av gruppen. Han måste vara den som håller dem nere på jorden, vara det sunda förnuftet, vilket ger dem anledningar till att behålla honom. För om han inte gör någon nytta, är han bara extra jobb som de kan enkelt skita i om de skulle vilja. Trots att han mår som bäst i deras sällskap, blir han, i alla fall i slutet av varje månad, väldigt utmattad av det. Därav är de stunder han kan få för sig själv nödvändiga. Därav valde han att ta vara på denna stund denna dag. Han nöjde sig med att endast höra sina egna andetag och endast känna värmen från brasan.

Remus la sig ner på soffan och slöt ögonen. Med ögonlocken nere kunde han inte se något förutom alla bilder som virvlade runt i hans huvud. Bilder på de olika svarta tavlorna med skriven information från de olika lektionerna, bilder från natten med fullmånen som gav honom en obehaglig klump i magen, men denna klump lättades snabbt upp när han såg bilder på sin vänner. Dessa bilder var bland annat på James och när han tidigare under dagen rufsade till sitt hår extra mycket för Lily närmade sig honom, men det resulterade i att han råkade dra loss några hårstrån som satt stadigt fast och gjorde så att han missade chansen att prata med Lily för han blev för distraherad av smärtan i hårbottnen och Sirius hånskratt.

Sirius skratt, både när det är som hån, och när det är lättsamt, är något som ofta finner vägen till Remus tankar. Det är något lugnande med Sirius skratt. Remus vet inte vad det är som gör det så, men han tror att det har någonting med bilden av Sirius de andra eleverna har av honom, jämfört med bilden av Sirius Remus och de resterande två i gruppen har av honom. De flesta ser Sirius som den mystiska, sluga bråkmakaren. En slags bad boy med mycket charm som har en tragisk relation med sin familj. Remus, James och Peter däremot känner till att han är en animagus och de alla håller med om att hans animagusform är väldigt passande då han är i princip som en stor hund. Han är hårig, har en bedjande blick som är omöjlig att motstå, han gillar att äta andras mat, älskar komplimanger, gillar närhet och är väldigt beskyddande gällande de som står honom nära, blir överdrivet exalterad över små saker, till exempel som när någon av de andra gör entré. Det är i alla fall vad Remus fått uppleva de gånger det hänt att han anlänt sent till frukosten och när han träder in så skiner Sirius upp och skämtar om att det känns som att han väntat flera år i Azkaban på att Remus skulle dyka upp. Remus brukar ofta sucka högt när detta sker, men innerst inne så är Sirius energiska välkomnande anledningen till att han inte forsätter ha ett hemskt morgonhumör resten av dagen han försov sig till.

Med dessa bilder i huvudet kände Remus hur han började somna där, ensam på uppehållsrummets soffa, så han märkte inte av när ingången öppnades och han längre inte var ensam i rummet. Han märkte det först när han kände en lätt beröring mot hans kind. Han öppnade ögonen, vände huvudet lite smått och bemötte de välbekanta gråa ögonen och ett hånflin.

”Väckte jag dig?”

Sirius flyttade sitt finger ifrån Remus kind och Remus himlade med ögonen. ”Nästan”.

Sirius reste sig upp från den hukande positionen han hade suttit i och gick mot andra änden av soffan. Han tittade ner på Remus fötter, upp på Remus ansikte och bestämt ner på hans fötter igen. Remus förstod vinken och drog upp sina fötter mot sig så att nu pekade hans knän upp mot taket. Sirius satte sig ner på den, nu fria, soffdynan och sträckte ut sina armar över ryggstödet och suckade högt. Han lutade bak sitt huvud och slöt sina ögon. Remus kunde höra på hans andning att han var på gränsen till andfådd. Hans kinder var även vagt rosa och hans långa, mörka lockar mer rufsiga än vanligt, troligen på grund av vinden.

”Blev du bortjagad från quidditchträningen igen?” frågade Remus och kunde inte låta bli att le när Sirius dramatiskt öppnade ögonen och vände sitt ansikte mot Remus.

”Jag vet inte om vi kan klara av att vinna i år då vårt lag inte kan hantera kritik” sa han allvarligt.

”Att högt kommentera varje drag de gör med att James måste mosa motståndarna med klonken för annars är han inte välkommen hem, är inte kritik, Sirius” sa Remus allvarligt, men Sirius bara viftade bort det.

”Men jag gav dem inte endast negativ kritik, jag skänkte dem några komplimanger också! Men ändå så ville de inte ha mig där…”

”Att kommentera James rumpa och vilken vacker utsikt man får över dess form när han är uppe i luften och på kvasten är inte en komplimang till laget, det kan för ett utomstående öra som inte känner till er jargong räknas som sexuella trakasserier, Sirius”.

Sirius tittade på Remus och suckade. ”Ja, det verkar som det… Så de ville inte ha mig där då jag var ett för stort ’störningsmoment’, så jag gick hit istället och fann dig. Du är bättre sällskap än dem i vilket fall som…”

Remus kunde inte låta bli att le. ”Vad skulle James tycka om han hörde dig säga detta?”

”Han kanske skulle förvisa mig från hans hem, vilket jag inte har råd med att riskera, så vi säger inget till honom om detta, okej?” sa Sirius och sträckte ut sin hand som Remus tog emot. Med ett fast grepp skakade Sirius hans hand och släppte den snabbt därefter. ”Jag få ge honom någon extra komplimang om hans rumpa så blir han på bättre humör och slipper vara misstänksam”.

Sirius slöt ögonen ännu en gång och lutade sig tillbaka mot ryggstödet samtidigt som han tog ner sina armar därifrån och lät sina händer vila i sitt knä. Remus började diskret studera hans profil. Sirius hade börjat få skäggstubb, så pass mycket stubb så man snart kunde säga att han hade skägg. Men om Remus känner honom rätt, vilket han gör, så kommer Sirius idag, eller dagen därpå, raka sig, då han inte vill att något skägg ska ta upp fokuset från hans vackra hårsvall han är så stolt över. Peter och Remus har ofta skrattat åt det faktum att en av de gemensamma nämnarna de två oskiljaktiga männen, Sirius och James, har är att de båda bryr sig något oerhört om sitt hår. Att deras hår är något de är stolta över att förknippas med. James måste alltid ha sitt hår rufsigt, ju mer rufsigt, ju bättre. Medan Sirius måste ha sitt hår långt då det ger honom en viss mystik och han ser väldigt bra ut i det. Skillnaden mellan James och Sirius ikoniska frisyrer är att James behöver inte spendera så mycket tid på det, det är bara att dra igenom handen i det när det ska piffas till lite extra, medan Sirius faktiskt vårdar sitt hår. Och då vill han minsann att folk ska notera hans hår, så inget helskägg får komma i vägen för det än.

Remus började le vagt för sig själv. De båda satt nu i soffan i tystnad, eller ja… Remus halvlåg, medan Sirius var den som satt. Men denna tystnaden, den var inte jobbig. Remus kunde slappna av i denna tystnaden och det kändes tryggt och bekvämt att ha Sirius bredvid. Denna tystnaden höll däremot inte i sig för länge. Sirius öppnade sina ögon och tittade ner på Remus fötter som var på gränsen till att vidröra Sirius ben.

”Ska du inte sträcka ut dina ben?” frågade han.

”Om du inte märkt det så är någonting i vägen…” svarade Remus och pressade sin ena fot mot Sirius ben som för att peka på honom.

Sirius skrattade lågt. ”Moony, du kan ha dina fötter i mitt knä, jag bits inte. I alla fall inte i denna formen. Och jag tror att jag kan klara av tyngden”.

Han lyfte sina händer från knät. Remus tittade på honom, kanske lite för länge. Sirius, fortfarande med händerna uppe i luften, nickade bestämt mot sitt knä och Remus gjorde tillslut som han hade blivit tillsagd. Han sträckte ut sina ben och hans fötter landade bekvämt i Sirius knä.

”Det var väl inte så svårt?” sa Sirius och sänkte sina händer igen, men denna gång landade de på Remus ben och fot. Remus bet sig i läppen.

”Tack” mumlade Remus fram i brist på att komma på nåt annat att säga. Han ångrade sig direkt efter han sa det då det var en så fånig sak att tacka för. De är vänner, bästa vänner, varför gör han det till en stor grej över att han fick sträcka ut sina ben över hans ben? Ben mot ben är naturligt. Remus virrade vidare i sina tankar och blev bara ännu mer frustrerad över vilken stor grej han gjorde detta till. Sirius verkade däremot inte tycka det.

”Du är slut sen efter i förgår, eller hur?” frågade han lugnt. Han klappade Remus fot. ”Det är okej om du vill vila, om du vill sova. Jag finns här när du vaknar, du behöver inte oroa dig” sa han, men la sedan skämtsamt till; ”Jag kommer troligen också sova när du väl vaknar. Du kanske till och med vaknar av mina snarkningar”.

Remus bet sig i läppen igen. Att höra Sirius säga detta gjorde honom glad, men det gjorde honom inte lugn. Han började direkt känna sig tvingad till att bevisa att han inte var ett offer som han behövde tycka synd om. Visa att han var en rolig vän att umgås med. Att gå ifrån att titta på lite quidditch till att träffa sin vän som bara vill sova låter väl inte som en kul förändring. Nej, Remus vill inte döda stämningen eller något annat dylikt.

”Nej, jag behöver inte vila” sa han snabbt.

”Säker? För när jag kom in hit så sov du nästan, och det är okej om du vill fortsätta med det…” sa Sirius.

”Nej, jag är piggare nu. För pigg för att sova. Så det är bättre att vi pratar eller hittar på något”.

Sirius studerade Remus, bet sig i läppen och suckade. ”Okej då! Har du något förslag, Moony?”

”Vad sägs som trollkarlsschack?”

Schack brukar hjälpa Remus att slappna av då det stimulerar hans hjärna och tillfredsställer honom alltid när han vinner, vilket brukar ske ganska ofta.

”Okej då, det kan nog bli kul” sa Sirius och rykte på axlarna.

De båda reste sig från soffan för att gå till schackbordet som var placerat vid uppehållsrummets vänstra hörn. Sirius valde att sätta sig på sidan för de vita pjäserna.

”Jahaja, så nu är det alltså jag som är Black” sa Remus och Sirius fnös.

”Alltså Remus Black?” frågade Sirius och slickade sig om munnen. ”Nja, vet inte om det låter så bra”.

”Bättre än Sirius White i alla fall”.

”Det får vi se” sa Sirius. ”Bonde till D3”.

Med det så startade schackpartiet. Remus fick snabbt ett övertag och han började le för sig själv. Att spela schack var alltid roligt, men att göra det tillsammans med Sirius gjorde det bara ännu bättre. Sirius var något av de bättre sällskapen vilket gjorde schackpartiet mer underhållande, och att sedan få en garanterad vinst och få se Sirius vara en dålig förlorare var pricken över i:et. Men vinsten var inte i hans händer än, så han och Sirius slängde lekfulla förolämpningar mot varandra under tiden vilket var en bieffekt av deras vinnarskallar.

”Jag tror din biskop snart få hålla en ceremoni för din bortgångna kung” sa Remus.

”Ursäkta dig, det är faktiskt jag som är kung och jag tänker regera länge till” sa Sirius och befallde sitt torn att krossa Remus springare. Remus gjorde ifrån sig ett förolämpat ljud.

”Merlins skägg! Brutus! Hur vågar du!?”

”Den där hästen hoppade onaturligt långt. Troligen besatt av någonting. Var glad att jag gjorde dig av med den”.

”Vad omtänksamt av dig…” sa Remus sarkastiskt.

”Allt för dig, det vet du” svarade Sirius och bet sig hastigt i läppen och tittade ner från Remus ansikte, ner på schackbrädet. Remus började le och kände hur det pirrade till i sin mage, men harklade sig sedan för att göra sitt drag.

”Bonde till E5” sa han och såg hur tornet som mördade hans springare föll till spillror. ”Hämnd”.

”Det där kommer du ångra” sa Sirius hotfullt med ett flin på läpparna.

De fortsatte spela och ju närmare de kom till varandras kung, desto större klump fick Remus i magen. I vanliga fall skulle han ha ett övertag nu, eller till och med vunnit, men nu var det jämt mellan de båda. Detta oroade honom. Hur blev det så här? Sirius kan väl knappast vara bättre än honom… Eller hur? De gånger de väl spelat har han alltid vunnit över Sirius, så detta måste bara vara tur. Han blev säkert för distraherad av något och glömde av att göra ett visst smart drag som gav Sirius en fördel, men han kan säkert ta hem det ändå. Eller? Svaret på den frågan blev till slut nej, vilket lämnade Remus i chock. Hur?

”Tack för en bra match, men nu har jag ett kungarike jag måste återvända till för att regera” flinade Sirius och reste sig upp.

”Nej, det har du inte” sa Remus snabbt.

Sirius vände sig om, fortfarande iklädd ett flin. ”Inte?”

”Jag vill ha en returmatch” svarade Remus bestämt.

”Försöker du kuppa din kung?” frågade Sirius och med en dramatisk gest satte sin hand mot bröstet och såg förnärmad ut.

Remus reste sig upp och ställde sig framför Sirius och tittade upp mot honom. ”Du är inte min kung”.

Sirius hade kvar sitt flin, men svalde hårt ”Säger du det?”

Remus suckade. ”Sluta besvara med endast frågor”.

”Svarar jag bara med frågor?”

Remus suckade ännu högre. Han tog tag i Sirius axlar och drog hastigt ner honom till golvet.

”Oj, oj, lugna dig. Om du ville ha mig på knä kunde du bara ha sagt till” sa Sirius och tittade upp på Remus med en blick han inte kunde avläsa då han genast började rodna.

”Nu håller du klaffen och vänta här” sa han sammanbitet och gick med snabba steg upp till sovsalen. Han återvände snabbt med ett schackbräde under armen vilket fick Sirius att himla med ögonen.

”Trodde du stack till sovsalen för att hämta något annat. Jag gissar på att jag blev exalterad i onödan”.

Remus andades snabbt in och valde att inte ens ifrågasätta den kommentaren. Hans mages klump tydde på att det var bättre att låta bli. Han satte ner schackbrädet på golvet och tog fram schackpjäserna. ”Vi båda är trollkarlar, men vad sägs som att vi tar reda på vem som är den sanna regenten på mugglarviset?”

Sirius tittade på Remus en lång stund och rykte sedan på axlarna. ”Okej då, allt för dig, som sagt”.

Jättebra!!

Awesome

Man tackar så mycket! Jag slänger upp del två nu då direkt, så ni få utstå min dåliga humor och ett fluffy slut :')




De startade spelet ännu en gång, men denna gången var Remus tystare och mer koncentrerad. Det var säkert för att han var för distraherad av att säga smarta och spydiga kommentarer till Sirius som resulterade i att Sirius lyckades vinna förra gången.

”Ska du sätta ner pjäsen någon gång?” frågade Sirius efter ett tags spelande och det var Remus tur och han hade haft sin drottning i handen ett tag nu. Noga försökt analysera vilket var det bästa draget att göra. Sirius hade bara sin kung, sin drottning, en springare och en bonde kvar. Remus hade däremot båda sina torn kvar, två bönder, en löpare, en springare, drottningen och kungen kvar. Remus hade alltså ett övertag och ville göra allt för att det skulle fortsätta så.

”Stör mig inte” hyschade han. ”You’re about to go down”.

”Inte mig emot, om du vet vad jag menar. Ska jag ställa mig på knäna igen?” mumlade Sirius.

Det vred sig i Remus mage och det blev helt tomt i hans huvud. Han satte ner pjäsen, men hade ingen aning om var han satte den. Han lät sig bli distraherad. Fan.

”Nej” fick han fram när han såg sitt misstag. Sirius sken upp och använde sin drottning till att ta ut Remus drottning. Han hade längre ingen chans. Det enda han kunde göra nu var att invänta sin undergång. Han valde att göra ett litet försök, för om han ska förlora ska han göra det med klass, men hans misstag var så löjligt och så stort, så all klass han hade haft innan gick knappt att ana längre. Sirius hade vunnit och Remus hade gjort bort sig. Hur!?

Sirius tittade nöjt upp från schackbrädet. ”Och du som tvivlade på att jag var den sanna regenten. Jag var född till detta” sa han och reste sig upp.

Remus hade redan känt sig som en förlorare denna dag, men kände att han äntligen började vinna när han var ensam med Sirius och trivdes. Nu kan han inte låta Sirius gå som den enda vinnaren och han återgå till en förlorare. Han måste få vinna över Sirius på något. Schack verkar tydligen inte funka för honom idag, men något måste funka. Schack brukar vara hans spel, men han kan stå ut med att spela ett annat spel, bara han vinner.

”Vad sägs som en match av exploding snap?” frågade han.

”Du ger inte upp du…”

”Nej” svarade Remus snabbt och reste sig upp så han stod framför Sirius igen. ”Så, vad säger du?”

Sirius studerade Remus. Han började andas tungt och Remus kände hur han började få det tyngre att andas han med, men stannade upp i andningen när Sirius tittade in i hans ögon. ”Är inte det spelet lite för stressigt och hetsigt? Vi är väl redan för upphetsade?”

Remus skrattade till. ”Vågar du inte eller?”

”Jag blev inte en Gryffindor och bröt flera hundra års familjetradition för ingenting. Såklart jag vågar” sa Sirius och satte sig ner på golvet igen. ”Hämta kortspelet”.

Remus plockade upp sitt schackbräde, gick till sovsalen, lämnade brädet där och plockade fram kortspelet. Han skyndade sig tillbaka till Sirius som satt i en meditationsställning. Remus satte sig mittemot honom och tittade på honom skeptiskt.

”Jag renar mitt sinne. Ifrågasätt inte” sa Sirius. Han tog ett djupt andetag, sänkte sedan sina armar och tog fram sin trollstav. ”Okej, jag är redo”.

”Du vet reglerna? Korten kommer ligga i en hög och översta kortet är uppåtvänt. När vi startar kommer understa kortet hamna överst och så fortsätter det. Vårt jobb är att när vi ser att två likadana kort hamnat ovanpå varandra ska vi vidröra högen med vår trollstav så vi får det paret. Men hela tiden ökar farten och när någon av oss gör fel, eller att farten är tillräckligt hög så exploderar det och det är då spelet är över. Personen med flest par är vinnaren. Inget fuskande. Okej?”

”Vad räknas som fusk?”

”Använda accio eller händerna eller fysiskt försöka distrahera motspelaren…”

”Oj, oj, kinky” kommenterade Sirius.

Remus suckade. ”Det enda man få göra mot den andra spelaren är att prata och på så sätt försöka distrahera personen om man så vill. Ska vi börja?”

”Var beredd på att förlora tredje gången på raken” flinade Sirius.

Remus fnyste, vände på översta kortet och startade spelet. Remus koncentrerade sig extremt denna gång. En match med detta spel kunde ta slut snabbt, så det gällde att ha sitt fokus redan från första början. Sirius var mer van att spela detta spel, så Remus visste att han nog inte hade övertaget denna match, speciellt då Sirius var även erfaren i att distrahera människor och troligen därför han är den enda människan som kan lyckas distrahera Remus med små medel. Men denna gång skulle inte Sirius lyckas distrahera Remus. Han skulle koncentrera sig på spelet och vara kvick med sina reflexer. Det visade sig att Sirius valde att köra den metoden han med. Han var ovanligt tyst och koncentrerad. Han kanske verkligen lyckades med att rena sitt sinne i sina förberedelser inför matchen.

Det var väldigt jämt mellan de båda, men Sirius låg steget före. Remus förstod att enda sättet för honom att kunna ta hem detta var om han lyckades distrahera Sirius utan att själv tappa fokuset på spelet. Men vad kan distrahera Sirius? Han gillar komplimanger… Kan det vara något?

”Sirius, jag är glad att det är dig jag spenderar denna tiden med. Du är den enda som alltid lyckas få mig på bra humör, trots att du gör mig sjukt irriterad ibland, speciellt när du vinner över mig, men… Jag tycker verkligen om dig” sa Remus och kände hur det pirrade till i sin mage. Det han sa var sant, men han var inte van att öppna upp sig sådär. Men det gjorde han precis för att… Han vill vinna ett spel? Han hoppades verkligen att han nu skulle vinna, så han inte bröt alla sina murar om sig själv i onödan.

Remus valde att endast fokusera sin blick på spelet och kunde därav inte se hur Sirius ansikte hade stannat i chock. Remus hann under tiden samla på sig många kortpar och explosionen som kom kort efter var orsaken till att Sirius lyckades ta sig tillbaka till jorden. Remus medgav precis att han uppskattade hans sällskap och att han tyckte om honom. Var detta sant?

”Tack…? Jag tycker om dig med” mumlade Sirius osäkert. Är det så här det känns att vara öppen med sina känslor utan någon skämtsamt eller ironisk ton i? Ovant och osäkert.

Remus började le. Han visste inte vad han skulle säga, men det enda han visste var att nu i efterhand kändes det ändå skönt att han hade fått detta sagt. På något konstigt sätt kändes det som att det var något han verkligen behövde berätta, och att få höra ungefär samma sak tillbaka fyllde honom med en stor glädje som han inte förstod sig på. ”Ska vi ta och räkna våra par?” frågade han för att byta ämne, då tystnaden som hade uppstått började bli obekväm.

Sirius nickade hastigt och skiftade sin blick till sina kort och Remus gjorde likaså. Efter en liten stund suckade Sirius nöjt. ”Jag fick 10 par”.

Remus tittade upp på Sirius för första gången på riktigt sen de började spela kortspelet. Han sken upp. ”Hej, mitt namn är Remus John Lupin, och jag är den nya kungen” sa han lyckligt och höll upp alla sina 15 par.

Sirius greppade dramatiskt om sitt bröst. ”Åh nej, jag är besegrad. Jag vet inte hur jag ska kunna hantera det här!?”

”Ja, jag kan tyvärr inte erbjuda plåster på såren…” sa Remus och reste sig upp, fortfarande fylld av skadeglädje.

”Är du säker?” frågade Sirius och reste sig även han upp.

”Tror det… Men vad tänker du på?” frågade Remus försiktigt.

Sirius gav Remus en lång blick och tog sedan ett steg framåt så han hamnade närmare. Han sträckte ut sin hand mot Remus ansikte och Remus kände hur han började hålla andan. Sirius smekte undan Remus lugg och studerade hans ansikte. Remus svalde hårt. Vad var det som hände nu? Sirius började med sin andra hand löst vidröra ett av Remus ärr som luggen hade hjälpt till att dölja. Sirius bet sig i läppen och suckade. ”Det är väl i och för sig egentligen inte jag som behöver plåster på såren… Du har verkligen fått gå igenom så mycket…”

Remus svalde hårt ännu en gång. ”Ja… Jag förlorade schack två gånger på raken. Det tog väldigt hårt på mig”.

Sirius började skratta och sänkte sina händer. ”Jag kan förstå det. Att bara förlora en gång på exploding snap har redan gjort mig traumatiserad, bara så du vet”.

De båda började skratta, men skrattet tonades ut då dörren till uppehållsrummet öppnades och hela quidditchlaget trädde in. James var en av de första som klev in och gick direkt till Remus och Sirius när han väl fick syn på dem.

”Oj, vad nära ni står varandra. Viskar ni skit om mig eller?”

De båda skrattade till. ”Om vi gjorde det, tror du verkligen vi skulle berätta det för dig?” frågade Sirius.

”Då tolkar jag det som ett ja. Jag visste att jag aldrig borde litat på er” sa James och skakade besviket på huvudet.

”Men hur gick träningen? Om man nu ska försöka byta till ett trevligare ämne än våra hemliga åsikter om dig” sa Remus och slog James löst och lekfullt på axeln.

”Sirius, du borde ha stannat kvar, för alltså…” började James men blev avbruten av Sirius.

”Jag måste ta och prata med McGoganall om örtläran, ses!”

Han gick med snabba steg iväg och lämnade James med en bekymrad rynka i pannan och Remus allmänt förvirrad. ”McGoganall läser ju inte ens örtlära längre?”

”Gör han inte?”

”Nej… Och Sirius snackar i princip aldrig med McGoganall annars…” mumlade James, men vände sedan sin blick mot Remus. ”Men jaja, mår du bra? Hade ni det trevligt?”

”Jadå, hur så?”

”Jag bara undrar med tanke på att Sirius sprang iväg ifrån träningen så fort han insåg att du inte skulle vara där. Han sa att då det var ganska nyligen som… Ja, du-vet-vad skedde så ville han kolla upp hur du mådde och så vidare, så han dissade mig. Jag som ville ha komplimanger för min rumpa. Liksom, om han kommenterar min rumpa tillräckligt kanske Lily få höra talas om den och börjar spana in den och…”

”Vänta, så du menar att han inte blev bortjagad från laget denna gång?” avbröt Remus.

”Nej… Varför är du så chockad? Han gör ju typ detta hela tiden ju. Dissar oss andra för att hålla koll på dig efter fullmånen. Överbeskyddande hundjävel…” sa James och himlade med ögonen. Han började sedan skratta. ”Men… Vi brukar inte ’jaga bort’ honom? Haha”.

”Men jag har sett hur han beter sig under era träningar och han har berättat för mig flera gånger om hur han brukar bli bortjagad för det…? Och förresten, jag hade ingen aning om allt detta” sa Remus och försökte dölja sin förvirring och chock.

James stelnade till och tittade på Remus med stora ögon. ”Oh fan. Jag skulle nog inte sagt det här… Jag tror… Jag tror inte Padfoot vill att du ska veta…”

”Det säger du inte?” sa Remus sarkastiskt. Han visste inte vad han skulle göra med denna informationen. Han hade fortfarande svårt att förstå den, men han förstod så mycket att Sirius inte vill att han ska veta, så han bestämde sig för att inte fråga mer om det.

”Asså fan, det var därför han stack när vi började snacka om quidditchen!” sa James, fortfarande med stora ögonen och satte sin hand mot sin panna. Vågen av insikt var svår för honom att hantera. ”Han ville inte att du skulle veta, så han kom på en bortförklaring när vi kom in på ämnet… Förstår du?”

”Det menar du inte, James? Du borde få jobb som auror med tanke på din utmärkta slutledningsförmåga” sa Remus, denna gång med en ännu större dos av sarkasm. ”Men nå, hur gick själva träningen då?” sa han i ett försök att byta ämne, då Sirius helt klart inte vill att de ska prata om det här.

James lugnade sig och började le. ”Jo, sjukaste grejen skedde…” Han fortsatte med att göra en stor utläggning om hur han lyckades göra ett mål på flera meters avstånd, vilket bemöttes av stor applåd från de få som var där och tittade på. Han berättade att han hade önskat att Lily skulle varit där och sett honom, för då skulle hon falla för honom direkt. Men han försäkrade snabbt därefter Remus om att hon såklart redan har fallit för honom, hon har bara inte förstått det än. När James kom in på Lily, kunde Remus inte låta bli att få sina tankar på Sirius. Troligen för att James pratar om Lily varje dag, så man har en tendens att sluta lyssna när han väl kommer in på det ämnet. Men nu hamnade då Remus tankar på Sirius. Mannen som alltid fick honom att skratta och slappna av, som alltid finns där för honom de gånger han behöver någon, mannen som lyckades klå honom i schack. Mannen som tydligen skiter i quidditchträningar för att kunna finnas där för honom. I alla fall enligt James. Mannen som har en tendens att förvirra ihop saker. Så, hur mycket kan Remus lita på det han sa? Remus valde att försöka släppa detta. Vad spelade detta för roll? Remus ska inte lägga sig i Sirius beslut. Men trots detta så kunde Remus mage inte låta bli att göra konstiga volter han inte kände till var möjliga.

Veckor gick och denna informationen förändrade ingenting. Eller okej, ingenting var väl kanske en överdrift. James hade börjat ge Remus och Sirius skumma blickar och leenden när de två umgåtts mer avskilt från gruppen. När det väl skedde, satt Peter för det mesta och var förvirrad över James reaktioner, medan Sirius försökte mörda honom med blicken och Remus försökte bete sig som om ingenting hände. För ingenting hände. De bara pratade med varandra, och inte med dem andra, men det sker ibland. Det har alltid skett. Så vad är skillnaden nu?

Detta försökte Remus intala sig själv, men trots det sa hans kropp något annat. Hans kropp ville inte påstå att detta var ”ingenting”, utan den pirrade till varje gång Sirius vidrörde honom, magen verkade spela våldsamma quidditchmatcher när Sirius tittade på honom, hans hjärna fick kortslutning de gånger Sirius bet sig i läppen eller slickade sig om munnen och hans lungor tog semester de tillfällen han kunde höra Sirius andas högt och tungt. Men liknande reaktioner har han haft förr, i alla fall gällande Sirius, men aldrig så extremt. Han kanske borde kolla upp det?

Remus satt och läste i en bok och försökte ta reda på vad dessa symptom kunde stå för, men han fann inget. Han suckade högt och reste sig upp för att ta ett glas vatten. Det hade gått exakt en månad sen dessa symptom hade ökat, vilket betydde att denna dag var två dagar efter fullmånen. Det var en fredag denna gång, och han hade inga lektioner efter klockan två, så han hade tid för sig själv uppe i sovsalen till att vila. Men istället för att helt slappna av och försöka sova, så snurrade Sirius i hans tankar och dessa fysiska besvär han hade fått. Allt var Sirius fel. Hans magbesvär, hans andningssvårigheter, hans sömnbrist… Allt var Sirius fel och han kunde inte förstå hur hans bästa vän kunde ge honom så mycket obehag. Detta borde få honom att hata Sirius, för en person som ger en så mycket besvär borde man vilja göra sig av med, men nej. Sirius skämt har aldrig varit så roliga som nu, Sirius hår har aldrig sett så vårdat ut som nu, Sirius har aldrig sett så bra ut som nu, Sirius har aldrig varit så charmig som nu. Hur skulle han kunna hata någon som är så bra på så många sätt som han är nu?

Remus drack upp vattnet fort. Han satte ner glaset och tittade upp på sig själv i spegeln. Det kändes alltid som att hans ärr var större och mer otäcka och grova dagarna efter fullmånen. Han smekte undan sin lugg och tittade in i sina ögon. Han lyfte sin andra hand och vidrörde ärret som luggen hade täckt. Ärret Sirius hade rört för en månad sen. Remus släppte snabbt luggen och suckade. Han såg hemsk ut. Plåster på dessa ärr kanske skulle vara till allas fördel.

Han gick ut ur badrummet och in i sovsalen igen, men stannade upp vid dörröppningen. Vid hans säng satt Sirius och tittade i boken Remus hade läst innan.

”Öh… Hej?” lyckades Remus få fram.

Sirius vände sig om och sken upp. ”Oh, där är du ju!” Han hoppade upp ur sängen och gav Remus en halvkram.

”Vad… Vad gör du här? Har inte du lektion?” frågade Remus och kände hur han fick vag gåshud som konsekvens av kramen.

Sirius såg besvärad ut för en sekund, men ryckte sedan på axlarna. ”Äsch, den var så himla tråkig, så jag kände att det skulle vara trevligare att ta en tupplur så jag har energi till att göra vad som helst nu när det är helg” sa Sirius och började flina. Flinet bleknade sedan när han höjde boken han hade funnit på Remus säng. ”Men du, hur är det? Såg att du hade läst Sankt Mungos hälsojournal… Håller du på att bli sjuk?”

Han satte sin hand mot Remus panna och Remus började rodna. ”Öh, det är ingenting! Jag mår bra!” sa han och tog tag i Sirius handled och sänkte hans hand. ”Oroa dig inte!”

Sirius gav honom en skeptisk blick. ”Du höll på att läsa om magbesvär… Sakerna som stod i journalen verkade ganska allvarliga… Så detta är inget att skämta om…”

”Nej, men det är inget…” sa Remus och försökte sträcka sig efter boken, men Sirius var snabb med att gömma boken bakom sin rygg. Remus fortsatte att försöka nå den, men Sirius var snabbare på att snurra så Remus aldrig lyckades hamna i rätt position för att komma åt den.

”Du läser om allvarliga magbesvär, du ser blek ut och du har betett dig konstigt på sistone. Du har till exempel börjat tappa fokus under lektioner och andra situationer. Något måste stå på…”

Remus kände hur en klump började växa i hans mage och för att undvika att se Sirius i ögonen försökte han fortfarande desperat få tag i boken. ”Det är inget…” mumlade han och gjorde ett hastigt drag för att komma åt boken, han misslyckades även denna gång då Sirius reflexer var för snabba. Kanske lite för snabba. Sirius råkade trilla omkull på Remus säng när han hastigt backade och Remus landade snabbt ovanpå honom. Remus kände hur han började rodna, men kunde inte låta bli att skratta när han kände Sirius mage vibrera av skratt.

”Vad nära vi kommit varandra” skrattade Sirius som också hade börjat få en rosa ton om kinderna.

”Kan jag få boken nu?” skrattade Remus.

Sirius flyttade sina armar så de hamnade på Remus rygg, som om han höll om honom. På sin ryggtavla kunde Remus känna av boken. ”Du får den när jag släpper dig” sa Sirius och flinade.

Remus kände hur det pirrade till i hans mage ännu en gång, och nästan som att de pirrade till ännu längre ner. Att ligga ovanpå Sirius och ha hans armar om sig var en väldigt speciell känsla och han kände hur hans hjärtslag började slå hårdare. ”Okej då, låter som en vettig deal” sa han utan att ens försöka komma loss. Han ville bara stanna där.

Sirius flin minskades till endast ett leende och han tittade in i Remus ögon. ”Moony… Jag bryr mig om dig…” sa han allvarligt.

Remus svalde. ”Jag… Jag vet”.

Sirius andades ut. ”Moony… Remus… Jag menar att jag verkligen bryr mig om dig”.

Remus tittade in i Sirius ögon och smekte bort något hårstrå som var i vägen. ”Jag bryr mig verkligen om dig med”.

Sirius suckade och tittade besvärat upp i taket. Han kände att han inte klarade av att bemöta Remus fasta blick. ”Jag menar… Jag bryr mig verkligen om dig… Lite för mycket. Alldeles för mycket”.

Remus kunde känna av Sirius hjärtslag. De bultade hårt mot hans bröst och han fick svårt att andas. Remus likaså. ”Har du också magbesvär?”

Sirius skiftade frustrerat sin blick från taket till Remus. ”Va?” frågade han och darrade på rösten.

”Dessa magbesvär jag har försökt finna orsaken till…” började Remus men blev avbruten av Sirius.

”Så det var alltså något som stod på?”

”Ja, men låt mig prata till punkt, hundjävel” sa Remus och log när Sirius inte kunde låta bli att skratta till. Remus började andas tungt och han kände hur han fick en klump i både halsen och magen. ”Men jag tror jag har listat ut vad orsaken till det är. Det är du”. Sirius andades hastigt in och Remus svalde. ”Eller jag har alltid vetat att det varit ditt fel, eller vad man ska säga, men…” Han tog ett djupt andetag. ”Det är för att jag också verkligen bryr mig om dig. Lite för mycket. Alldeles för mycket”.

Remus hjärta dunkade så hårt och snabbt nu. Det kändes som om det snart skulle göra ett hål i hans bröst och lämna hans kropp, men det skulle han inte ha något emot, för då skulle han dö i Sirius armar. Platsen han kände att han hörde hemma i. Där han ville vara och förbli. Det var därför han tog beslutet att smeka bort hårstråna som klibbat sig fast vi Sirius mun och sedan sänka sitt huvud så pass långt ner så deras munnar möttes.

Kyssen var långsam och fin först. Det vara bara deras läppar som vidrörde varandra lätt. De andades in varandras andetag. Plötsligt hörde Remus en smäll. Det var tydligen Sirius som kastade iväg boken han hade haft i sin hand, för att kunna greppa tag i Remus tröja och göra kyssen mer intensiv. Remus var inte så erfaren gällande att kyssa någon, så Sirius tog snabbt ledningen. Hans tunga slank in och hans händer tog fastare grepp om Remus tröja. Remus hade aldrig fått uppleva en sådan känsla innan. Det rös i hela hans kropp och han borrade in sina händer i Sirius hår. Han gjorde som Sirius hade gjort och började använda sin tunga och fick höra ett tillfredsställt ljud ifrån Sirius som tydde på att han gjorde rätt. De var däremot tvungna att avsluta kyssen för att hämta andan och de båda stirrade in i varandras ögon och började sedan skratta.

”Förlåt, jag vet inte om jag var för på. Jag har bara väntat på detta så länge” sa Sirius och började skratta igen. ”Merlins skägg… Hände detta precis?”

”Jag har själv lite svårt att förstå det… Nästan lika svårt att förstå det som när du vann över mig två gånger på schack” sa Remus och flinade. ”Det kanske är det som gett mig magbesvär i och för sig… Så den här kyssen var kanske i onödan…”

”Nej, lek inte med mig så där!” sa Sirius med en skämtsam förolämpad röst. ”Jag vann bara över dig för att jag hade studerat den bästa i flera år”.

Remus tittade skeptiskt på Sirius. ”Jahaja, och vem är den här ’bästa’?”

”Du”.

Remus började rodna. ”Va?”

”Du har alltid spelat schack under dessa år vi gått på Hogwarts. Jag upptäckte tidigt att det var väldigt intressant att se dig sitta där och spela. Delvis för att det alltid är intressant att studera vackra mästerverk, men även för att det är så intressant att se dig sitta där och tänka. Noga analysera de olika möjligheterna och vilka som är de bästa dragen. Du förstår inte hur fascinerande det är att se dig vara insatt i att finna logiska lösningar. Det är något du brinner för och du är så himla bra på det och jag känner ingen annan som är så bra på det som du”.

”Det är för att dem personerna ofta ha högre standards på sina vänner” sa Remus med blanka ögon. Han var inte beredd på att höra detta ifrån Sirius och han vet inte hur han ska hantera detta.

Sirius började le och smekte undan Remus lugg. ”Det är därför jag tycker så mycket om dig. Trots att du är så smart och vet bättre, så tål du mig” skämtade han och kysste Remus ärr. ”Det är därför jag vill hjälpa dig när jag kan, för du är för bra för mig. Om jag inte visar mig nyttig eller hjälpsam så kan du lika väl bara skita i mig och finna någon ny vän som är lika smart som dig. Jag är bara en självupptagen clown. Det är ett under att du umgåtts med mig, då du säker hur enkelt som helst kan hitta någon som är på din nivå. Någon du har mer nytta av och får ut mer av. Men… Jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan dig. Det är därför jag försöker finnas där för dig efter fullmånen. Jag vet hur mycket det tar på dig. Jag vill inte att du ska känna dig ensam när du redan går igenom så mycket. Du betyder för mycket för mig”.

Remus började blinka intensivt för att hindra tårarna, som hade börjat bildas i hans ögon, från att falla. Allt Sirius sa kunde Remus relatera till. Han hade ingen aning att Sirius kände detsamma, fast ur ett annat perspektiv. Sirius sällskap ha hjälpt honom så mycket och att höra att Sirius själv inte tror att hans sällskap är någon nytta till Remus… ”Tack, Sirius. Du betyder så mycket för mig med” sa han och gav honom en lätt kyss på pannan.

Sirius började le. ”Om jag ska vara ärlig, så… Jag skolkade från lektionen för att kunna spendera tid med dig… Jag vet, jag är creepy…”

”Men jag älskar faran” sa Remus och kysste Sirius på munnen denna gången. Sirius svarade direkt med en kyss tillbaka och det blev snabbt intensivt. Det resulterade i att de tog av varandras tröjor och de tappade bort tiden. Det enda de höll koll på var att de inte var ensamma längre, för nu hade de varandra. Något de båda hade väntat på längre än de kunnat ana.

Du skriver så sjukt bra!!

Superbra!

SÅÅÅ braa!!!

Jättebra!

Omg vad fin ♥ ♥ ♥

I loved it, så fin och mysig och jag fick en så varm härlig känsla av att läsa din fina one-shot ♥

Mitt inre wolfstar-hjärta skriker. Jag älskar detta.