One time and for A life time

Namn: One time and for A life time
Författare: _Dumbledore_
Huvudpersoner: James och Albus Potter
Färdigskriven: nej
Synvinkel: varierar mellan James och Albus
Handling: James och Albus bråkar alltid. De kan inte sammarbeta, men de försöker när det gäller. Det är första veckan på terminen och Albus hittar en lapp på sin säng. Den kommer från någon som förkortat sig, men vem det är förvånar de.



Kapitel 1 "AD" Albus syn vinkel

Jag kollade på medans James läste om brevet flera gånger .

"Tror du det är någon som skämtar med oss?" viskade jag eftersom vi satt i biblioteket under en av rasterna och samtidigt så ville jag inte att någon ska höra.
"Nej, det tror jag inte. Jag har inte sett Lily på hela dagen, hon brukar komma och hälsa på mig efter Örtläran varje dag." sa James och undersökte samtidigt lappen.
"Borde vi bäretta för mamma och pappa?" frågade jag och stirrade på golvet.
"Nej, de kommer göra en stor grej av det hela, vet du vad jag tycker?" sa James och tittade äntligen upp från lappen.
"Vadå?" frågade jag och tittade upp.
"Att vi letar efter Lily." sa James.
"Men vi behöver ledtrådar." sa jag och James tittade på mig med den där blicken som sa "varför är du en sån glädjedödare".
"Okej, ledtråd ett, vem är AD?" James kollade på lappen igen och granskade det sista som stod.
"Jag vet inte, vem tror du det är?" frågade jag James.
"Tänk om det är Albus Dumbledore!" sa James taggat.
"Han dog ju framför näsan på pappa! Och han är redan begravd, hans grav finns här på Hogwarts! sa jag och pekade ut.
"Finns det en grav här på Hogwarts?" frågade James förvånat.
Jag suckade och gick mot bänken där bibliotekarien satt.
"Har ni ett namnregister här på biblioteket?" frågade jag.
Hon kollade på mig med en sträng blick.
"Professorn" la jag snabbt till.
"Nej." Svarade hon iskallt.
När jag gick tillbaka till James hörde jag henne mumla om att alla Potters var oförskämda.

"James jag måste gå, jag har Örtära snart" sa jag och gick.


Örtläran gick snabbt. Alla höll på att plocka undan sina böcker.
"Albus, skulle du kunna komma lite." Ropade professor Longbottom, han har alltid varit snäll mot mig. När resten av klassen vände sig om med minen som undrade om han favoriserade någon så la han snabbt till : "Det är gällande hanns syster."

Vid den meningen gick jag snabbt fram till hans bord. Han sträckte på halsen för att se om alla gått och började sedan; "Albus, Lily har inte kommit på mina senaste lektioner och de andra lärarna har inte heller sett henne. Vet du vart hon är?" frågade professor Longbottom.
"Nej" ljög jag.
"Okej, du får jag väl skicka en uggla till Harry och Ginny..."
"Nej!" Svarade jag av reflex, mamma och pappa fick inte veta något.
"Varför inte? Din syster är ju bort, klart de måste veta." Sa han och tog fram ett pergament och en fjäderpenna.
"Jag vet vad son har hänt, men om jag berättar så säger du inget till mina föräldrar?" Frågade jag.

Professor Longbottom nickade. Jag tog fram det kort brevet ur fickan och räckte det till honom.

"Lily är hos mig hälsningar AD." Upprepade professorn gång på gång.
"Vet du vem AD är?" Frågade jag i hopp om att han visste.
"Den första som slår upp i mitt huvud då är Albus Dumbledore, men han ligger ju i graven." Svarade proffesorn.

Jag suckade. Vi skulle aldrig hitta Lily.

"Albus jag säger till dig om jag får veta något!" Ropade professor Longbottom när jag var påväg ut från växthusen.
"Tack." Svarade jag och fick vidare till lektionen i Trollformellära.

Bra!!

Tack


Kapitel 2 "Den nya lappen" James synvinkel

"Så professor Longbottom gick med på att hjälpa oss?" Frågade jag Albus.
Albus nickade kortfattat.
"Utan att säga något till mamma och pappa?" Frågade jag osäkert.
Han nickade igen.
"Och hur kan han hjälpa oss? Hämta en växt som leder oss till 'AD'?" Skojade jag.
"Gör inte narr av honom! Han är den snällaste läraren på Hogwarts!" Sa Albus besviket.
"Det säger du bara för att det är pappas vän." Sa jag.
"Klart jag inte..." Alabus avbröt sig.
"Pojkar följ med mig är ni snälla." Det var professor McGonagall.
Vi gick efter. Jag tittade med en frågande blick på Albus, han ryckte på axlarna för att visa att han inte visste något. Vi fortsatte efter henne och ledde oss in på hennes 'kontor'. Hon gjorde en rörelse som tydligt betyde sett er ner och vi gjorde som hon stumt hade bett oss och han satte sig på andra sidan av bordet.
"Ni av alla borde ha märkt att er syster, Lily, är borta." Började hon.m
Jag och Albus tittade på varandra och nickade sedan.
"Vet ni något..." Hon blev avbruten av Albus.
"Vad har professor Longbottom sagt till dig!" Sa, nästan skrek Albus som hade rest sig upp.
"Professor Longbottom har inte sagt något, men detta var ett tydligt tecken på att ni vet något. Berätta nu pojkar." Sa hon och vände sedan blicken mot Albus. "Och sätt dig ner är du snäll, Albus." Hon tog ner sina glasögon några centimeter och kastade en snabb blick på Albus som satte sig direkt. Det gick några tysta minuter innan professor McGonagall frågade :
"Nå? Vad har hänt med Lily?" Något i hennes röst och ansikte visade att hon vi kunde lita på henne och att hon faktiskt brydde sig.
"Vi kan inte berätta." Sa jag efter ett tag, jag såg trots i Albus ansikte.
"Klart ni ska berätta, jag är er rektor och jag skulle kunna berätta för Ginny och Har..." Hon blev avbruten.
"Fattar du inte att vi inte vill att någon skulle veta! Sist av alla mamma och pappa!" Albus reste sig och tog långa hårda steg ut ur rummet. Jag hörde att han mumlade något påväg ut ur rummet.
Professor McGonagall suckade och lutade pannan mot handen. Hon tittade upp lite och sneglade blicken mot mig.
"Du får gå James, vi ses på lektionen imorgon." Hon lät sårad.
"Hej då professorn." Jag nickade, även om det inte lät likt mig så sa jag det, bara för att inte göra henne argare. Hon nickade och jag gick ut. Jag sprang efter Albus.
"Lämna mig ifred! Om du hade brytt dig om Lily så hade du reagerat!" Skrek Albus högt.
En skara Ravenclawelever tittade åt vårt håll. Jag kände ilskan stiga upp. Hur kunde han säga att jag inte brydde mig? Det var inte jag som ignorerat henne i evigheter.
"Det säger du bara för att du är Slytherinelev och vi andra är i Gryffindor. Du känner dig bara utanför för att ingen bryr sig om dig, pappa vill ju inte ha dig." Jag sa det och ångrade mig direkt.
Jag hann uppfatta en tår i Albus ögon och han sprang iväg. Jag ropade efter honom, men det var ingen idé. Jag visste inte vart Slytherins uppehållsrum låg. Besviket gick jag upp till sovsalen och la mig i sängen. Jag började tänka på 'AD', på Lily och.. Och på Albus, som jag i det här laget jag tänkte mest på. Vi hade varit mycket tillsammans de två senaste dagarna och det är de dagarna som vi känt varandra som 'riktiga' bröder. Jag började tänka på det som pappa hade sagt till morbror Ron. "En gång och för alltid".

Jättebra!