Julius Fowl-Hogwarts hemligheter

Hej! Detta är mitt andra försök på fanfiction. Jag har skrivit på den länge, men inte vågat lägga ut den, men nu gör jag en chansning för att se ifall det finns någon som åtminstone är lite nyfiken... Kommer bli en crossover med Artemis Fowl böckerna av Eoin Colfer, jag kommer i möjligaste mån skriva så att man kan förstå berättelsen även om man inte läst dem (även om jag rekommenderar alla att läsa eftersom de är helt fantastiska!), men största delen av handlingen kommer äga rum på Hogwarts.

Titel: Hogwarts hemligheter
Rating: PG (G kanske?)
Språk: Svenska
Handling:
Artemis och Holly har alltid vetat att deras son Julius har magiska förmågor, men de hade inte hört talas om Hogwarts förrän ett brev landade i deras brevlåda. Julius är hälften människa hälften vätte, men kommer det leda till problem i den nya skolan? Julius träffar snart nya vänner i Albus Potter och Scorpius Malfoy, och tillsammans tar de sig an uppgiften att avslöja skolans hemligheter.

Ganska torftig beskrivning... men ifall någon är nyfiken så finns ett par kapitel klara Har en tendens att skriva ganska långa kapitel...

Det låter spännande!

Lägger upp första kapitlet, det är mycket Artemis Fowl i detta, men jag lovar att bättra mig ifall någon vill läsa vidare

Kapitel 1: Mänsklig magi
Artemis Fowl II satt vid skrivbordet i sitt arbetsrum och bläddrade igenom Dr Argons senaste artikel i Folkets psykologförbunds tidsskrift. Artikeln handlade om nya rön inom forskningen för Atlantissyndromet, och Artemis kunde inte hålla inne med en ilsken fnysning över att doktorn fortfarande var en lika stor bluff som han varit 15 år tidigare och att han fortfarande drog upp Artemis som exempel. Självklart var hans Atlantissyndrom borta sedan länge, han hade ju för Fronds skull inte ens samma hjärna som han haft på den tiden, och minnena av sjukdomen hade han bara fått berättat för sig. Med en ilsken rörelse slog han ihop tidningen och lutade sig bakåt i skrivbordsstolen. Klockan var bara nio på morgonen men Artemis hade redan varit uppe i fyra timmar för att vänta på att Holly kom tillbaka från nattens spaningsuppdrag. Tydligen hade hon blivit skickad ända bort till Finland för att undersöka Bottenvikens giftnivåer, ett rutinuppdrag efter krakens flykt, och hade således inte kommit hem förrän närmare klockan sju. Nu satt han och väntade på att Julius skulle komma ner för frukost, han hade hört att pojken var vaken men eftersom det var sommarlov hade han tillbringat morgonen i sängen med en bok. Precis när han var nära att slumra till i stolen hörde han ljudet av sonens steg i trappan som avslöjade att han var på väg in i köket för att äta frukost. Klumpigt reste han sig upp och gick till köket för att plocka fram vad de behövde, han ställde fram mjölk, flingor och marmelad och lade två brödskivor i rosten innan Julius kom in i rummet.
”God morgon!” hälsade han från bakom den öppna kylskåpsdörren, ”vill du ha ost?”
”Ja, tack”, fick han svaret och hörde samtidigt hur Julius började bläddra igenom posthögen som Butler i vanlig ordning lagt på köksbordet. ”Pappa?”
Artemis hade nu hittat osten och stängde kylskåpsdörren. ”Ja, Julius?” sa han.
”Jag har fått ett brev”. Artemis vände sig mot köksbordet och såg mycket riktigt sin son stå med ett tjockt brunt kuvert i handen.
”Ifall du har fått ett brev föreslår jag att du öppnar det. Butler har redan gått igenom all post, så det kommer inte innehålla några brevbomber…”. Faktiskt hade Butler sökt igenom allt som kom innanför dörrarna till Fowl Manor för att leta efter hot av alla dess former, detta trots att hotbilden mot godset minskat betydligt sedan de kriminella verksamheterna minskat till nästan ingenting.
Julius gav sin far en blick som Holly, ifall hon sett det, hade varit snabb med att påpeka var obehagligt lik Artemis vid den åldern, bortsett då att hans ögon var nötbruna till skillnad från faderns blå. Men öppnade sedan kuvertet genom att slita loss sigillet på baksidan. Han satte sig ner för att läsa brevet medan Artemis tittade på kuvertet som med grönt bläck högtidligt kungjorde att mottagaren var: Julius Artemis Fowl, Fowl Manor, Dublin, Irland. Längst upp i hörnet fanns ett vapen som inte Artemis kände igen, Det var ett lejon, en örn, en orm samt en grävling som alla omgärdade ett stort ”H”. Artemis tyckte det var märkligt att han inte kände igen symbolen och studerade nyfiket sin son som fortfarande läste, med ett sammanbitet uttryck i sitt unga ansikte, gång på gång var han tvungen att stryka tillbaks sitt axellånga, korpsvarta hår bakom de spetsiga öronen då det envisades med att hamna framför ansiktet. När han slutligen var färdig tittade han upp på sin pappa med ett förbryllat ansiktsuttryck.
”Det kommer från ett ställe som heter Hogwarts… Det verkar vara en skola för häxor och trollkarlar. Tydligen så har jag kommit in, och de vill skicka hit någon för att vidare informera mig och min familj... Har du sökt plats för mig här pappa?”
Artemis skakade på huvudet och sträckte ut handen för att själv få läsa papprena. Vad sonen sagt visade sig stämma. Den första sidan var en inbjudan till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, andra sidan var en lista över nödvändig utrustning för förstaårselever och den tredje sidan informerade om att det var rutin att erbjuda elever från icke-trollkunniga familjer hembesök med ytterligare information. På detta papper fanns även upplysning om att professor Cassiopeia Black erbjöds för hembesök, samt tre tider att välja mellan, ville man inte ha besök men accepterade platsen vid skolan skulle man skicka tillbaks lappen med det alternativet ikryssat.
”Vad betyder det? Jag är ingen trollkarl, pappa”. Julius tittade oroligt ner på sina händer för att se ifall de började skifta i grått.
”Det finns andra sorters trollkarlar än demontrollkarlarna. Åtminstone enligt Foaly…” sa han med ett litet leende mot sin son. ”Spring upp och väck din mamma. Hon kommer inte bli glad, men hon blir ohanterlig ifall vi inte väcker henne. Visa henne brevet. Jag kommer vara på kontoret, måste snacka med Foaly.” Han räckte brevet till Julius och gick in på sitt arbetsrum där han omedelbart kopplade upp PYSS IT-tekniska expert och säkerhetschef- kentauren Foaly- på huvudskärmen.
”Det är klart vi har känt till trollkarlspopulationen lika länge som den existerat, men att det fanns en skola har inte varit bekräftat. De har aldrig utgjort något hot eller brytt sig om Folket och därmed har vi inte lagt ner någon energi på dem.” sa Foaly då han blivit insatt i situationen.
”Du menar att de känner till Folket?”
”Nja, egentligen gör de väl inte det längre. Men folket finns kvar i deras undermedvetna sedan urminnes tider, och ifall de får syn på oss känner de inget instinktivt behov av att ha ihjäl oss, som vanliga gyttjemänniskor”.
”Så du vill säga att du inte har någon information om dem?” Artemis lät sin skepsis lysa igenom sin vanliga neutrala fasad. Foaly bröt ögonkontakten och skrapade lite undvikande med framhoven. Artemis visste att det var ett spel men kunde inte låta bli att le självbelåtet. ”Vad har du på Cassiopeia Black? Är hon pålitlig nog att få veta vem Julius är?”
Svaret dröjde ett par minuter under tiden Foaly knappade runt på sitt virtuella tangentbord. Från övervåningen kunde Artemis höra att Holly vaknat, och inte var på sitt allra bästa humör vilket hon skulle låta gå ut över honom om approximativt tre och en halv minut. Som om det vore han som skickat brevet.
”Skynda dig, Holly kommer snart ner” upplyste han kentauren, med en menande blick.
”Haha, hon är ditt problem och det är frivilligt” retades Foaly. Men han började ändå läsa upp vad han fått fram om den okända professorn.
”Cassiopeia Black föddes strax utanför Nottingham den sjunde januari 1980. Båda hennes föräldrar var magikunniga, likaså hennes äldre bror Cepheus. Fadern dog när Cassiopeia var ett år gammal, och då hon var tio år sattes hennes bror i fängelse för att ha försökt bringa en motståndare till regeringen tillbaka till makten. Då det andra stora trollkarlskriget bröt ut var hon femton år gammal, och som sjuttonåring var hon del av det sista avgörande slaget, efter vilket hon fängslades. Ett par månader senare frigavs hon då det framkommit att hon egentligen arbetat undercover för den segrande sidan. Efter detta utbildade hon sig till auror, trollkarlarnas motsvarighet till PYSS, där hon arbetat fram till för två år sedan då hon blev lärare på Hogwarts.”
”Jag bad inte om en hel livshistoria, ett simpelt ja eller nej till frågan ifall vi kan berätta för henne att Julius är halv-vätte hade räckt…”
”Vad i Fronds namn är detta för påhitt? Vaddå magi? Erkänn att du visste om detta hela tiden!” Holly stormade in på kontoret och ställde sig på Artemis knän så att hon kunde se ner på honom. På skärmen bakom henne försökte Foaly hålla sig från att brista ut i gapskratt, men enstaka gnäggningar hördes tydligt. Artemis, som var van vid Hollys morgonhumör lutade sig bakåt i stolen och inledde en stirrartävling mot hennes ilskna omaka ögonpar.
”God morgon Holly! Trevligt att se att du är tillbaka från Östersjön, sovit gott?” Hälsade Foaly mellan sina frustande skrattattacker. Holly gjorde inte en rörelse för att visa att hon hört honom, men Artemis såg hur hennes blick mjuknade när hon insåg att hon inte skulle kunna vinna stirrtävlingen.
”Så hur länge har du vetat? Hur länge har du känt till Hogwarts?”
”Jag har inte vetat någonting sedan Julius fick brevet nu i morse!” försvarade sig Artemis mot Hollys attack. Foaly fnös i bakgrunden, vilket fick Holly att ilskna till igen.
”Ljug inte för mig!”
”Jag har aldrig hört talas om Hogwarts sedan i morse, jag lovar” Holly spände blicken i honom på samma sätt som han sett henne göra mot så många innan, vanligtvis samtidigt som hon riktade sin neutrino mot deras pannben. ”Okej, jag kan ha haft mina misstankar om att det finns en skola för häxor och trollkarlar i en mänsklig befolkning… Och jag har anat ett tag att Julius har något annat än vanlig vättemagi…”
”Hur länge då exakt?!”
”Du minns den där biologiuppsatsen på köksbordet i våras?”
”Ja…” Hollys ögon sköt fortfarande blixtar, men nu hade han lyckats väcka ett uns av intresse.
”Jag tror inte att vår son är så oskyldig som han påstod sig vara… Och tända eld på ett papper utan tändstickor skulle han väl inte kunna göra om han inte var svartalf eller? Förmodligen har det hänt fler saker redan tidigare, som vi antingen inte sett eller som vi har bortförklarat som rester av gammal magi.”
”Det var inte meningen att tända eld på den! Det bara blev så…” hördes Julius gälla pojkröst från dörren. Holly satte sig uppgivet ner i Artemis knä.
”Okej, ifall jag låtsas acceptera det faktum att vår son har magi betyder det fortfarande inte att vi bara kan skicka iväg honom till en internatskola hur som helst! De kommer inte förstå honom!”
”Jag har aldrig tänkt tanken att skicka iväg Julius hur som helst!” utbrast Artemis förolämpat. ”Men jag tycker inte heller att det är en chans som ska kastas bort så lättvindigt, Foaly litar på det!” Vid detta vändes Hollys blick mot Foaly på skärmen framför henne, kentauren blev genast mycket intresserad av sina naglar. ”Men vad vi tycker är inte viktigt Holly”, fortsatte Artemis lugnt och lade händerna ömt på hennes axlar. ”Vad tycker du Julius?” Frågade han sonen som fortfarande stod och hängde vid dörrkarmen.
”Jag har redan skickat iväg svarsbrevet. Professorn kommer i övermorgon klockan 15.”

Skit bra, skulle lungt gett in tumme upp om jag inte redan hade gjort tre idag.
Har du skrivit?
Om du har dET så är det awesome

Braa!

Tack! Jag har tre kapitel till klara, så kan lägga ut nya så fort någon kommenterar, efter det kommer det inte gå lika fort Hoppas ni vill fortsätta läsa, och att fler hittar hit!

Kapitel 2: Professorn

Två dagar senare satt Julius Fowl uppflugen i Butlers knä i herrgårdens övervakningsrum. Egentligen skulle han lika gärna kunnat titta på filmerna på sin egen laptop i sovrummet, men han tyckte det var trevligt att sitta med den gamle livvakten och spana efter den okända professorn medan Butler berättade historier om hans fars äventyr. Mitt i historien om hur hans föräldrar jagats av troll i en underjordisk temapark (som Julius hört minst ett dussin gånger tidigare) upptäckte de båda en rörelse på skärmen som visade den stora grinden. Ur tomma luften hade en kvinna materialiserats och grinden öppnades ljudlöst framför henne. Utan att vara medveten om hur en pojke och en äldre man bevakade varje steg hon tog följde hon den långa grusgången som ledde fram till huvudentrén. Julius såg hur hon nyfiket tittade på de figurklippta buskarna och fontänerna som kantade vägen medan hon med självsäkra steg närmade sig porten, hon var klädd i en lång smaragdgrön sommarklänning och de bara axlarna täcktes av hennes långa svarta hår.
Butler lyfte ner Julius från sitt knä när professorn nått fram till trappan och tillsammans gick de ut från övervakningsrummet för att kunna öppna för sin gäst. Plötsligt klämtade den stora dörrklockan och ljudet studsade i den enorma hallen.
”Vill du öppna?” Frågade Butler och såg ner på den plötsligt mycket nervösa Julius. Pojken, som inte nådde livvakten över midjan, såg hur livvakten log uppmuntrande mot honom och nickade beslutsamt. Han skyndade fram till porten och öppnade den sakta. Utanför stod kvinnan. Julius kunde inte hjälpa att han stirrade på henne men ett ögonblick stod de båda två på varsin sida tröskeln och tittade på varandra. Julius noterade att hon var något under normallängd (fast betydligt längre än han själv) och kanske lite äldre än hans pappa, men uppenbarligen betydligt yngre än hans mamma. Hon hade ett symmetriskt ansikte, och ett snällt leende, men blicken fastnade ändå på hennes ögon. Det ena var mörkt brunt medan det andra var isblått, Julius var van vid omaka ögonfärg eftersom hans mamma hade det, men vad som var så uppseendeväckande med professorn var att det blå ögat genomkorsades av ett smalt ärr som sträckte sig från pannan och ner över kindbenet. Julius insåg plötsligt att han stirrade och skämdes över sig själv när han rodnande tog ett steg tillbaka så att professorn kunde kliva in, hon verkade däremot inte ta illa upp och log fortfarande vänligt mot honom då hon stigit över tröskeln och stängt dörren bakom sig.
”Är det du som är Julius Fowl?” Julius nickade. ”Jag heter Cassiopeia Black och jag undervisar i förvandlingskonst på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Har du någon av dina föräldrar hemma?”
”Pappa är i salongen, följ efter mig” Julius väntade för att vara säker på att professor Black följde efter innan han gick igenom hallen och mot den stora salongen där hans pappa satt avspänt i en fåtölj och bläddrade i en tidning.
”Pappa, professor Black är här” meddelade Julius och steg in så att Black kunde komma förbi. Artemis reste sig smidigt från fåtöljen och gick för att välkomna gästen, lika professionellt och artigt som vanligt presenterade han sig och bjöd henne en plats i soffan. Julius tittade på när Black satte sig ner med en blick bakåt mot det stora pendeluret på andra sidan rummet, innan han själv långsamt sjönk ner i soffan mitt emot hennes. Professorn såg nervös ut och verkade inte riktigt veta vart hon skulle börja, till slut samlade hon sig och vände blicken mot hans far.
”Som jag tidigare sa till Julius representerar jag en skola för magi, vid namn Hogwarts, där jag själv arbetar som lärare i förvandlingskonst. Jag är glad att kunna meddela att Julius har fått en plats vid vår skola, eftersom han visat tydliga tecken på magisk förmåga.”
”Vilka tecken är det du talar om?” frågade hans pappa utan att röra en min. Julius kände igen tonen från då han tjuvlyssnat på viktiga affärssamtal då hans pappa ville känna in en klient han inte riktigt litade på.
”Det vet jag inte exakt, magin kan uppträda på många olika sätt och visar sig ofta första gången när trollkarlen eller häxan är mellan 5 till 10 år, ofta i en pressad situation. Det kan röra sig om allt ifrån att tröjor oförklarligt krymper eller att irriterande myggor försvinner till att släppa ut en farlig orm på ett zoo eller tända eld på någons hår.” När hon sa det sista fladdrade hon knappt märkbart med blicken, och Julius misstänkte starkt att det var hon själv som tänt eld på någons hår. Själv tänkte han på den brinnande biologiläxan på köksbordet… ”Kan du komma på att något liknande hänt dig?” frågade hon med en ton som antydde att hon redan visste svaret. Julius nickade blygt. ”Då så!” utropade Black glatt, ”Det gör dig till trollkarl, och kvalificerad till att börja på Hogwarts ifall du skulle vilja”
Det ville Julius. Han var inte speciellt förtjust i den skola han gick i, eleverna var inte lika duktiga som honom och han hade inte så mycket till vänner. Att han inte såg ut som alla andra hjälpte inte heller till för att komma in i klassen. Han visste ingenting om magi, eller skolan- Hogwarts men hans magkänsla sade honom att det var en chans för viktig att missa, dessutom lockades han av tanken på att lära sig något helt nytt- något inte ens hans far visste. Svårigheten skulle otvivelaktigt bli att lyckas övertyga sin mamma, Holly hade inte ens tillåtit att Julius började på den internatskola för överintelligenta som hans pappa hade föreslagit för ett par år sedan.
”Vad är Hogwarts egentligen?” frågade han försiktigt.
”Hogwarts är en av de allra bästa och finaste magiskolorna som finns, med traditionellt upptagningsområde främst i Storbritannien och på Irland. Eleverna börjar första årskursen vid elva års ålder och slutar skolan sju år senare. Under dessa år får eleverna lära sig ett antal ämnen, såsom förvandlingskonst, trollformellära, försvar mot svartkonster och trolldryckskonst. Alla elever är indelade i fyra olika elevhem och samlar under året ihop poäng för att försöka vinna elevhemspokalen. ”
Julius var helt till sig, tänk att få studera trolldryckskonst och alla de andra ämnena! Han brydde sig inte ens om ifall han skulle vara lika ensam som nu ifall han fick lära sig magi under tiden! Artemis verkade uppfatta sonens entusiasm, och fortsatte ställa frågor om skolan. Julius hörde knappt på, i sina tankar var han redan på Hogwarts (som han inte hade en aning om hur det såg ut) och lärde sig förvandla gräshoppor till vackra blommor tillsammans med sina nya skrattande vänner. I horisonten närmade sig ett hotfullt ovädersmoln, som var moderns besvikelse över att han flyttade hemifrån. En plötslig fråga från Artemis förde Julius tillbaka till Fowl Manor.
”Min son är inte riktigt som andra pojkar miss Black, kommer det innebära några svårigheter för honom ifall han nu skulle börja vid er skola?” Julius hade aldrig tidigare hört någon av sina föräldrar ta upp det faktum att han var annorlunda tidigare, med såg detta som ett tecken på att hans pappa övervägde tanken på att låta honom börja på den nya skolan.
”Jag skulle inte se det som ett problem Mr Fowl” sa professorn lugnande. ”Hogwarts rektor har själv svartalfsblod i ådrorna, och vad jag känner till har det inte inneburit några problem för honom. Men eftersom jag inte känner till vad Julius mamma är för någon form av vätte är väl det enda i så fall om Julius har några speciella förmågor tack vare sitt blandade blod som vi på skolan skulle behöva känna till?”
”En svartalf?!” Utropade Julius. Han kunde inte tro sina öron, han föreställde sig en trollkarl med fjäll i ansiktet som gick runt i skolans korridorer och sköt eldklot runt omkring sig. Han tystades av sin pappas blick.
”Min son är inte svartalf”, sa Mr. Fowl iskallt. ”Men berätta gärna vad du vet om dessa- vättar, och deras förmodade förmågor…”
Julius var riktigt imponerad att inte Black störtade ut ur rummet när hans pappa gav henne den blick han kände igen, och som han sett modiga välvuxna män skräckslaget fly ifrån. Istället såg hon nästan road ut när hon svarade honom.
”Jag vet ingenting om vättarna, jag vet inte ens ifall de kallas så, eller heter de kanske pysslingar på Irland? Mitt eventuellt felaktiga antagande byggde helt på Julius utseende i jämförelse till de gamla myter och legender som berättats i tusentals år om hur vättefolket flydde jordens yta och bosatte sig under jord under det stora mugglarupproret. Men likt de flesta myter har jag länge funderat på ifall det finns någon kärna av sanning bakom, och idag kanske jag har tur och får mitt svar. Vad gäller deras förmågor anar jag att legenderna har överdrivits genom åren, men baserat på vad som står gömt invid klockan kanske osynlighet är en av dessa?”
Nu var det Julius tur att hålla sig för skratt när han såg sin far stå som fallen från skyarna, han var inte van vid att så fullständigt tappa kontrollen över en konversation. Men samtidigt såg det nästan ut som om han uppskattade den oväntade vändningen. I ögonvrån såg han hur hans mamma framträdde från de bakre delarna av salongen, även hon verkade mycket road av situationen. Hon gick snabbt fram mot besökaren och sträckte fram handen.
”Major Holly Short till er tjänst”, presenterade hon sig glatt ”upplysningsvis PYSSling till yrket men vittra, tillhörande Folket i övrigt”.
”Professor Cassiopeia Black, det är ett sant nöje att bli introducerad till mitt livs första vittra”.
”Jag ringer efter Foaly, vi kommer behöva diskutera detta vidare…” upplyste Artemis och gick ut genom rummet.
Foaly hade bröllopsdag och gick inte att få tag på så istället fick Holly lov att agera folkets ambassadör då hon med hjälp av Artemis och Julius berättade för professor Black allt hon behövde veta. Det formella mötet övergick snart i en vänskaplig konversation och klockan närmade sig tio innan de kände sig klara för dagen och professorn lämnade huset, båda parterna fyllda av ny häpnadsväckande information. Bland annat hade de informerat om Julius medfödda förmåga att läka ytliga sår samt gåvan att tala alla världens språk, inklusive djurens. De förmågor han inte fått eller åtminstone inte utvecklat vid elva års ålder var förmågan att mesmerisera- en typ av rösthypnos, samt att bli osynlig-att använda sig av supersnabba vibrationer så att inte kroppen upptäcks av mänskliga ögon. Det sistnämnda trodde varken Artemis eller Holly att han någonsin skulle lyckas med eftersom hans kroppsbyggnad var för mänsklig. Dessutom hade Black och Holly gemensamt kommit fram till att vad Black tidigare kallat svartalfer egentligen i Folkets ögon var den sedan länge förlorade arten gråalfer, som inte flytt under jord vid den händelse som i trollkarlsvärlden kallades stora mugglarupproret, vilket dämpade Julius oro för att hans rektor skulle kunna kasta eldklot. Det sista som bestämdes innan de skildes åt var att professor Black skulle möta upp Julius i London en knapp vecka innan terminen skulle börja, för att hjälpa honom hitta rätt i magivärlden.
När Holly hade sagt god natt till Julius, som inte alls ville sova utan inte kunde sluta prata om sin nya skola, gick hon ner för att hitta Artemis. Hon letade igenom hela bottenplan innan hon hittade honom bakom skärmarna i det gamla övervakningsrummet.
”Varför tittar du på en tom skärm?” Holly smög upp bakom Artemis, och ställde sig bredvid kontorsstolen han satt på.
”Hon försvann” konstaterade Artemis förbryllat, och visade upp det videoklipp som han själv redan tittat på flera gånger där man såg hur professorn gick igenom den stora grinden och sedan såg ut att vända tvärt om på stället, men istället för att gå tillbaka in genom grinden försvann hon i tomma intet. Holly tittade upp på sin sambo och såg hur hans ögon glödde av entusiasm, det var inte ofta han inte förstod saker och när det väl var det kunde han gå hur långt som helst för att veta svaren.
”Ta det lugnt” skrattade Holly, ”med de planer ni båda gjorde upp idag känns det som du kommer få många tillfällen att ta reda på hur det gick till…” Professorn hade nämligen visat sig exakt lika intresserad av den underjordiska världen som Holly och Artemis var av magivärlden, och nu planerade de att träffas fler gånger för att diskutera ifall de båda på något sätt kunde vara till nytta för varandra. Artemis tittade ner på henne och de två mörkblå ögonen mötte de brun/blå.
”Har du någonting emot de planerna?” frågade han henne oroligt. Holly kunde bara flina åt hans uttryck som påminde om ett barn som blivit ertappat med att öppna en julklapp dagen innan julafton.
”Nejdå, hon verkar helt okej i folkets ögon. Men just nu är jag inte säker på om du eller din son är mest exalterad över detta… Och inga fler kidnappningar bara!” varnade hon på skämt, men ångrade att hon sagt något när Artemis nedslaget vände bort blicken, han tyckte inte om att påminnas om hur han och Holly först hade träffats.
”Vad tycker du om det då?” frågade han henne istället, för att byta ämne.
”Jag tror det kommer bli bra…” sa hon lika mycket till Artemis som till sig själv. ”Det kommer vara jobbigt när han åker, men det är bara själviskt av mig att vilja ha honom kvar… Han har aldrig passat in i varken din eller min värld och nu får han chansen att testa någonting mitt emellan, som förhoppningsvis visar sig vara hans värld.”

skit bra XD

Super!

Detta kapitlet är lite kortare... Från början hade jag ett jättelångt kapitel, men skrev om och ändrade lite så det istället blev två olika Hoppas det funkar Kom gärna med konstruktiv kritik om vad som är bra eller vad ni saknar

Kapitel 3: Dörren till en ny värld
När Julius vaknade morgonen den 30e augusti visste han först inte vart han befann sig. I ett halvvaket tillstånd vände han runt till högra sidan för att stänga av alarmet som ringde, men istället för att trycka på knappen slog han handen i en vägg varpå han panikslaget öppnade ögonen och insåg att han inte alls befann sig på sitt rum i Fowl Manor utan istället i en av hans farfars lägenheter i London. Samtidigt insåg han att dagen äntligen kommit när han skulle få upptäcka magivärlden och gå och handla sina skolgrejer som han skulle ta med sig till Hogwarts två dagar senare. Han hörde Butler skramla med stekpannor ute i köket, det var Julius, hans pappa och livvakten som lånat lägenheten för att underlätta Julius resande från King’s Cross. När han väl stängt av alarmet satte han sig sömndrucket på sängkanten innan han samlade krafter för att resa sig upp. Han gick ut i köket där han väntade sig få se sin pappa sittande med dagens morgontidning, istället möttes han av den enorma livvakten som glatt hälsade god morgon.
”Har pappa inte vaknat ännu?” frågade Julius överraskat. Butler suckade uppgivet.
”Jodå, han har varit uppe sedan fyra i morse, tydligen har han lyckats få upp spåret på den där tavlan igen som han letat efter i ett halvår…”
”Den försvunna Leonardon?” Undrade han häpet, han visste att hans pappa varit upptagen av en jakt på tavlan som blev mystiskt stulen under 1700-talet och som för bara några månader sedan hade sålts på svarta marknaden.
”Precis den ja…” bekräftade mr Fowl när han kom in genom köksdörren och ställde sig bakom sin son. ”Tavlan befinner sig för närvarande i Asjchabad, Turkmenistan i väntan på att den ska säljas på auktion i Samarkand under nästa vecka”.
”Så när åker vi?” Artemis tittade på sin son, och det ryckte lite i hans mungipor.
”Du börjar skolan om två dagar, här åks ingenstans!” Svarade han så strängt han förmådde. Julius såg besviken ut.
”Okej, när åker NI då?” omformulerade han frågan
”Jag och Butler flyger så snart vi lämnat dig på tågstationen på fredag.”
”Men tänk om tavlan redan hunnit försvinna då? Ni måste åka nu för att få tag i den!” Nu kunde inte Artemis hålla inne sitt leende.
”Julius…” sa han flinande, ”Vad tror du mamma skulle säga ifall jag lämnade dig ensam i London?” Vid tanken på detta kunde inte heller Julius hålla sig för skratt.
”Hon skulle förmodligen bussa en hjord brunstiga troll efter er!” skrattade han.
”Och det vill vi INTE” avbröt honom Butler, som redan såg ut att förbereda sig på att trollen tog sig in i trapphuset.
Efter att ha ätit en stillsam frukost utan vidare samtal om troll begav sig Julius med sin pappa och livvakten ut i London. De hade bestämt träff med professor Black på en av stadens shoppinggator, för att därifrån bli guidade till Diagongränden där Julius skulle köpa all sin nya trollkonstutrustning. De hade nått ungefär halvvägs ner på gatan när Julius såg professorn sittande på en bänk knappt tjugo meter framför dem. Trots folkmassorna var hon enkel att få syn på i sin långa mörkblå klädnad, mitt i sommaren, de tidigare gångerna de träffats hade hon varit iförd mugglarkläder men Julius kände igen klädnaden från de magiböcker professor Black lånat honom. Så snart de kommit fram till henne reste hon sig upp för att hälsa på dem, tidsskriften hon bläddrat i när de kom tycktes ha försvunnit i tomma intet.
”Så Julius” sa hon glatt efter att ha skakat hand med Butler. ”Diagongränden är precis här över gatan, eftersom skolan börjar snart kommer de flesta förhoppningsvis redan ha klarat av sin shopping så det inte kommer vara allt för mycket folk” medan hon pratade pekade hon mot en gammalmodig mörkbrun dörr tvärs över vägen och gjorde tecken åt Julius att gå före. Det var med skräckblandad förtjusning han gick mot dörren som skulle förändra allt han tidigare trott var verkligt. I ögonvrån uppfattade han sin pappas förbryllade ansiktsuttryck, det var mycket sällan Artemis Fowl såg förbryllad ut och Julius insåg plötsligt att hans pappa inte kunde se dörren alls och det för honom såg ut som Julius var på väg rakt in i en bastant tegelvägg. Stärkt av känslan att han själv skulle upptäcka någonting som inte hans pappa redan visste nästan sprang han de sista stegen mot dörren och öppnade den.
Så fort dörren gled igen bakom honom försvann det klara solljuset utifrån och rummet han befann sig i lades åter i det dunkla ljuset från ett antal facklor längs väggarna, när ögonen vant sig kunde han på bortre väggen se en gammaldags bardisk där en ung kvinna stod och staplade nydiskade glas på en hylla. Framför bardisken fanns ett antal bord med ett flertal människor runt. Eftersom det ännu var morgon hade många av dem en frukosttallrik framför sig och vissa satt med näsan i morgonens tidning. Julius hann se sig omkring innan dörren öppnades bakom honom och resten av den lilla gruppen kom in på puben, en hand lades milt på hans axel och sköt honom framåt.
”Det är den här vägen” upplyste Black och guidade honom kryssande utmed borden mot bardisken. Flickan i baren vände sig bara hastigt för att hälsa dem välkomna när de gick förbi henne ut till en bakgård. De stannade framför en solid om än något nött tegelvägg. Julius undrade i ett panikslaget ögonblick om det fanns en till dörr som han förmodades att se ifall han skulle få tillträde till magivärlden. Greppet om hans axel lossades och han lugnades något av att Black drog fram sin trollstav och knackade den försiktigt ett par gånger på väggen vilket fick tegelstenarna att försvinna och avslöja en lång smal gata fylld av affärer. Julius häpnade över vad han fick se och det var som om han för första gången i sitt liv fått uppleva magi på riktigt, när han kollade på sin pappa och dennes livvakt verkade det som de kände på samma sätt.
”Välkomna till Diagongränden!” skrattade professor Black när hon såg deras ansikten. ”Det är ännu ganska tidigt på morgonen vilket ger att det är ganska lite folk ute, men jag tänkte ändå att det vore bäst att sätta igång så fort som möjligt innan det blir trängre i affärerna.

Detta är bara så superbra!
Att du orkar skriva så långa kapitel