Som om

Hejhej! Jag hade tänkt börja skriva på en liten fanfiction. Den utspelar sig samtidigt som barnen till den gyllene trion går på Hogwarts, men huvudkaraktärerna är mina egna och är något äldre. Berättelsen passar nog ungefär åldrarna 13+. Du får självklart läsa den även fast du är yngre, men då är det på egen risk!! Haha..
Cred till J.K Rowling för platserna, efternamnen och många karaktärer.. Cx
Ratingen är ungefär G eller PG.
Den är inte färdigskriven så ibland kan det ta lite tod mellan kapitlen.
Berättelsen heter som Som om och kommer vara skriven i jag- form ur de olika karaktärernas perspektiv.
Huvudkaraktärerna är fjorton år gamla. Om jag har räknat rätt så går de då sitt fjärde år på hogwarts, men rätta mig gärna!
Info om huvudkaraktärerna:

Melodia "Mel" Malfoy (som det kommer handla mest om)
Är dotter till Astoria och Draco Malfoy.
Blir efter att hennes yngre syster Liv Malfoy mystiskt gått bort djupt deprimerad. Mel sätter väldigt höga krav på sig själv som hon inte alltid lyckas med. Var under en period tillsammans med Milla Longbottom.. De är fortfarande bra vänner men Melodia kommer aldrig riktigt över att hon blivit lämnad, antagligen därför att hon såg Milla som sin andra halva. Milla var en av de få personer som Mel verkligen litade på.
Melodia känner skam över att hon blev sorterad i Ravenclaw och känner att hon riktigt inte passar in någonstans. Hon är sällan glad och ingen har sett henne le på lång tid.
Mel gillar katter och har en egen liten, svartvit katt som heter Lexian.
Melodia har axellångt ljusblont hår och blek hy, tunna ögonbryn över ett par isblå ögon, markerade kindben och en liten mun. Hon är ganska lång och har en kropp som går mer åt det smala hållet.
Gillar alla kön utom man.
Övrigt: SCORPIUS MALFOY EXISTERAR INTE I BERÄTTELSEN!

Milla Longbottom
Barn till Neville och Hannah Longbottom och tvillingsyskon till Michael Longbottom. Är ickebinär/ queer och är då varken man eller kvinna men föddes i en kvinnokropp. Hen har ett ganska fyrkantigt ansikte med ljusa fräknar, grönbruna ögon och brunblont hår som nästan snuddar vid axlarna med en kort, sned lugg. När hen skrattar får hen små fina skrattgropar i kinderna. Milla är cirka hundrasextiotvå centimeter lång.
Hen en väldigt glad person som tycker om att måla och rita.
Är sorterad i Ravenclaw och är bi/pansexuell.

Michael "El" Longbottom
Identisk tvillingbror till Milla Longbottom. Är väldigt lik sitt syskon men är längre och har inte riktigt lika mjuka ansiktsdrag. Michael, som även kallas El tycker väldigt mycket om djur och är vegan. Tycker också mycket om att läsa och är precis som sitt syskon väldigt kreativ.
När Michael går gungar hans nacke på ett roligt sätt.
Han har ganska långt, brunblont hår som han brukar ha uppsatt.
El hemligt förälskad i Melodia Malfoy som han även är vän med. Han vet dock inte än att hon är inte gillar killar.
Michael avskyr när folk tror att han och hans tvilling är som nästan samma person.
Michael är straight och är sorterad i Hufflepuff.
Husdjur: En grå och vit råtta.

Gemma Patil
Är dotter till Parvati Patil, men fadern är okänd.
Gemma har sin mors bruna ögon och lite mörkare hudton, men hennes hår är rött vilket tyder på att pappan kan ha varit rödhårig. Gemma är en av de mer populära i årskursen. Hon utnyttjar detta genom att retas med de minde hm.. Populära. Gemma är väldigt barnslig då och då och inser inte riktigt att det hon säger sårar folk.
Gemma är straight och sorterad i Gryffindor då hon är väldigt lojal mot de personer hon verkligen älskar.
Den person som betyder mest för henne är Parvati, hennes mor som har stöttat henne väldigt mycket under barndomen.




Kapitel ett- Efteråt (Melodias perspektiv)
Fan. Tårarna droppade långsamt, en och en nerför mina bleka kinder. Liv hade bara varit tio år när det hände och hade aldrig gjort någon något ont. Vem ville döda henne?
Liv hade alltid varit så ledsen när hon inte fick följa med mig till Hogwarts. Jag hade brukat trösta henne genom att försiktigt stryka över hennes långa hår och säga att hon äntligen fick följa med när hon fyllt elva år. Nu skulle hon inte få göra det. Aldrig mer skulle jag få krama hennes lilla kropp och viska att allt blir bra. Aldrig mer skulle jag kunna bli kramad hårt, hårt men ändå försiktigt av hennes små, tunna armar samtidigt som jag lutar huvudet mot hennes små, vackra axlar. Liv skulle aldrig få uppleva den förväntansfulla, speciella känslan när sorteringshatten ropade namnet på i det elevhem hon skulle hamna i. Liv skulle aldrig få sakta gå mot den glada skaran av elever som alla hade samma färger på sina mantlar och vänligt bli välkomnad till sitt elevhem. Hon skulle aldrig få uppleva en qudditchmatch. Aldrig.
Sorgen växte som en klump i halsen. Den svällde och svällde och jag tänkte att jag snart måste explodera av all tung sorg.
Liv skulle aldrig mer, trots sitt namn få leva ett liv. Aldrig mer.
På begravningen hade de sagt att hon alltid skulle leva kvar i våra hjärtan. Det skulle hon, men minnet av henne skulle alltid kännas som en tung sten som låg och skavde i hjärtat. Folk säger att tiden läker alla sår. Det är inte sant. Den bara sätter plåster på dem och det plåstret åker lätt av. När plåstret råkat åka av är såret kvar där och gör precis lika ont som förut, innan plåstret sattes på. Så bara är det.
Liv hade varit försvunnen natten innan hon försvann. På kvällen hade hon gått ut igen för att se på stjärnorna. Jag mindes när jag var tio år och älskade stjärnorna lika mycket som Liv. Den kvällen visste jag inte vad som skulle hända. Idag hade jag kunnat göra vad som helst för att stoppa henne.
När hon inte hade kommit hem än när klockan blev tio blev vi oroliga, men då hade vi inte ens kunnat ana vad som nästa morgon skulle vänta oss. Kanske låg hon död på den lilla ängen redan innan vi ens börjat bli oroliga. Vi skulle aldrig få veta säkert.
Klockan halv elva började vi leta. Vi letade överallt men hittade henne inte. Det var då jag började bli rädd. Alltid när mamma blev orolig fick hon sitt stela, nollställda ansiktsuttryck. Det fick hon då. Pappa hade redan börjat gråta för länge sedan. Han var den av oss som var mest sårbar utåt.

Nästa morgon hade vi hittat hennes döda kropp mitt bland de blå blommorna på ängen. Hon hade inte sett rädd ut, inte heller arg eller ledsen. Hennes redan bleka hy var ännu blekare än vanligt och det långa, ljusa håret hade legat som gyllene vågor i gräset. Hon hade nästan sett ut som om hon sov. Pappa hade gråtandes fallit ner på knä bredvid henne i gräset. Mamma stod bara och grät tyst för sig själv. Jag hade vänt mig och och sprungit. Bort från mardrömmen som jag aldrig skulle vakna från. Vem skulle vilja göra något sådant? Mot min Liv.
Det var kapitel ett och jag hoppas ni tyckteom det! Kom gärna med förslag på hur jag kan förbättra mitt skrivande!

Superbra!!!
Just nu finns det inget att förbättra förutom en liten sak:
"Innan plåstret sattes på. Så bara är det"
Man brukar skriva:
"Så är det bara"
I vilket elevhem går Malfoys dotter? (Glömde vad hon hette)
Hoppas att du fortsätter att skriva verkar väldigt spännande!

Hej! Skriver hellre så då det passar mig bättre. Tack för din feedback! Om du läser i Mels info så står det där att hon känner skam över att vara en Ravenclaw. Förlåt om jag råkat vara otydlig, skrev infon om karaktärerna väldigt fort i går kväll. Nästa kapitel kommer förhoppningsvis ikväll!

Ok kollade visst inte så noggrant.

Dags att börja skriva nu och inte kolla på snily

Här kommer andra kapitlet, förlåt så mycket att det blev så kort!

Kapitel två- på väg (Melodias perspektiv)
Jag satt inträngd mellan Michael och Milla i den lilla tågkupén och hörde regndropparna trumma hårt mot Hogwartsexpressens tak. Det lät nästan som om de ropade och bad om att bli insläppta i värmen. Det lät som naglar som mjukt skrapade över taket och som röster som ville något viktigt. Det lät vackert, men ändå på något sätt obehagligt. Som minnen känns ibland.
Snart skulle vi vara framme på Hogwarts igen, och så klart skulle jag då börja tänka på Liv. På hennes långa, ljusa hår med fina små vågor i, på hennes glada, lilla skratt när hon fick se mig efter att jag varit på Hogwarts i många veckor. När hon log hade hon brukat få små skrattgropar i kinderna och hennes fina, spetsiga näsa fick små rynkor.

Jag kände hur en tung sten i magen började växa. Jag kände mig så tom, som om Liv tagit alla mina känslor med sig ner i graven. Jag hoppades nästan på ett liv efter döden nu när Liv var där. Då skulle jag kanske få en chans att se henne igen.

Jag avbröts av att det kom en ung kvinna med kort, rött hår och fräknar in i kupén. Först undrade jag vad hon ville men såg sedan att hon hade med sig en liten vagn full med mat och godis. Åren innan hade det alltid varit samma unga kvinna. Hon hade kanske fått ett nytt jobb.
- Hej, vill ni köpa något? Frågade kvinnan och såg nästan lite sur ut.
- Eh.. Ja. En påse Bertie Botts bönor i alla smaker, tack, sa jag och såg på Milla och El.
Både Michael och Milla köpte varsin påse bönor.

Resten av resan satt vi sedan och åt våra bönor. De var inte särskilt goda, men det var kul att se deras ansiktsuttryck när de fått en konstig smak. Jag skrattade mycket, även fast jag på insidan kände mig så tom, så sjukt tom och ensam.

Jättebra skrivet!

Tack!

Super. Bevakar

Tack