Det borde inte vara kärlek.

Namn: Det borde inte vara kärlek.

Rating: Historien utspelar sig på 15-talet. Om du gillar berättelser som inte är så fokuserat på idag, tror jag du kommer gilla det här. Är dock ingen historiker, så en del missar kan komma.

Handling: Imund och Elisabet, är två flickor som bott nära varandra i deras 15 år av deras liv.
Det blev vänner sedan barns ben och deras vänskap växte sig starkare, till ett förhållande.
Ett lebiskt förhållande, som inte bara var oacceptabelt på den tiden. Utan också otänkbart.

Kapitel: På gång. Kommer lite efterhand (släpper minst ett i veckan).

Åh, vill jättegärna ha mer!

Läser

Verkar bra

Kapitel 1: Vårens vackra nätter

Imund stod med armarna korsade över bröstet medan hon lutade sig mot husvägen.
Det var mitt i natten och inte en enda själ var vaken. Förutom Imund, som konstatera att det var sorgligt. För kvällen var bland det vackraste på länge. Stjärnorna lyste klart (stjärnklart, om man ska vara fyndig) och månen gav ett ljus över det vår blommande landskapet, som tog bort all skönhet och ersatta den med en lätt kuslig mysig stämning.

Imund, som egentligen borde sova, sjönk ner till en sittande ställning. Det gick inte att förneka att hon var väldans trött. Men hon kunde inte rå för att hon var ute här, mitt i natten, ostörta vårnätter var bland det bästa hon visste.
Trots det så slumrade hon till, där hon satt.

Hon såg inte den tassande figuren som kom emot henne. Eller att den satte sig brevid henne. Däremot märkte Imund klart och tydligt när denne la en arm runt hennes axlar och viskade i hennes öra:
"Godkväll Imund"

Det var Elisbet. Kanske den gladaste och mest livfulla person Imund kände. Faktum är att Elisbet, brukade säga samma som om Imund, även om det kunde komma en del protester från Imunds sida.
”Vad gör du här inne?” frågade Imund Elisbet, sömndrucket.
”Ute, lilla vän. Vi är ute.”
”Ja juste ja… Jag glömde det, jag...”
”Du ville bara njuta av den härliga kvällen. Eller hur?” sade Elisbet och lade den andra armen rund midjan på Imund och gav henne en kram.
”Ja jo. Du med antar jag?” sade Imund, som aldrig kunde motstå ett litet leende varje gång Elisbet sade exakt som det var. Hon kände henne verkligen utan och innan.
”Självfallet. Dessutom ville jag…” Där avbröt sig Elisbet tvärt. Hennes ögon hade fylldes med sorg och hon bet sig i läppen.
”Elisbet, du vet att vad du än ville, kommer jag lyssna. Och acceptera det, sånt är vänner tillför.”
”Ja jo självfallet” hasblade Elisbet ur sig ”Men jag tar det en annan gång. Jag måste gå. Vi ses”
Elisbet vände sig om och skynda sig mot sitt hus (ungefär en kilometer bort). Imund satt kvar där hon var. Ibland var den flickan bara för mycket för henne.

__________________________________________

Ursäkta dröjsmålet, jag har haft lite för mycket att göra för att hinna med. Och för lite insperation med.
Om ni OboyPonnyn Missy The Timelady och Lollo16, fortfarande är intresserat. Lovar jag att fortsätta mer aktivt.
Blev dock inte så nöjd med kapitlet... Ja ja, det kommer bli bättre.

Så klart vi är intresserade!

Kapitel 2: Skönhet

När Imund vakna nästa morgon, kändes allt som hänt kvällen innan mest som en dröm. En känsla som påtogs av att hon var inne, utan att ha något minne av att tagit sig in.
Imund gäspade stort. Ett ljud som skar sig mot restens snarkningar. Ingen verkade vara vaken, inte ens Julia, som alltid sprang omkring, var uppe och hoppa. Ulf, Äjla, Ärla, Hampus och Christofer, var det däremot inte ovanligt att det sov så länge det kunde.

Imund gick ut, för att hämta några korngryn till frukosten. Det fanns i en liten gemensam byggnat för alla inom några kilometers avstånd, att hämta och lämna råvaror. Lycklig var den som hade nära dit, och det hade också Imund. Men inte var hon speciellt lycklig för det. Hon gillade att spatsera omkring i den närliggande skogen och gjorde det så ofta hon fick chansen. Men eftersom hon inte bodde så att skogen kom emellan det hon behövde, så var det inte lätt att hitta en ursäkt för att komma dit.

På vägen tillbaka kom Imund på sig själv med att bara stå mitt på vägen, utan någon som helst tanke på att komma vidare framåt.
Ändå tog hon några till steg fram, bara för att känna om marken framför henne var verklig. Den såg inte verklig ut, den såg förtrollat ut. Som om någon lömsk gammal trollpacka försökt lura in henne i en fälla genom allt det vackra.
Nej, tänk inte så, sa Imund strängt till sig själv. Vackert, kan bara Gud skapa, men man ska inte titta på det för länge, för då kanske man glömmer hur vackert det är.
Det var en av det få sakerna som Imund kände sig riktigt säker på när det kom till sin egen religion. Hon skulle vilja veta mer, trots allt var hon en rätt så nostalisk person.

För att slippa tänka vidare på det, tog Imund och sprang resten av biten hem. Hon kände hur vinden, som inte ens verkat existerat innan hon börja springa, drog hennes hår bakåt, som om naturen ville att hon skulle vända sig om. Men det gjorde hon inte. Om det trots allt var trollkonst som låg i skönheten, skulle hon inte förfaras.

Innan Imund tog sig in genom dörren stannade hon en gång till, hon hade fått syn på något som log intill husvägen.
När hon kom närmare såg hon att det var en liten bukett med blommor, blå blommor. Elisbets favoritfärg. Undra om det var Elisbet som lagt dit dem? De verkade riktigt fräscha, så de kunde inte ha legat där så länge. Kanske lade hon dit dem där igår kväll.
Imund plockade upp dem från marken. Hon visste inte vad hon skulle ha blommorna till. Men var dem där, då skulle dem behållas. Trots allt, blommor är vackra.

Sorry, hade glömt att bevaka!! Vill jättegärna ha mer!

Jag vill också ha mer!

Kapitel 3: Tankar på hemvägen

Nog var det Elisbet allt, som hade lagt blommorna där. Hon hade haft med sig dem, när hon mötte Imund vid väggen. Blommorna hade hon tänkt skulle vara en symbol för att hon alltid skulle finnas där för Imund. Även om det såg viset ut.
Vilket det för tillfället också gjorde för tillfället. Elisbet skulle nämligen flytta. Riktigt vart visste hon inte, inte allt för långt bort, hoppades hon. Det var nämligen så att en ung herre vid namn Rudolf, som hade lyckas göra anspråk på hennes hand.
Självfallet vis utan hennes tillåtelse. Elisbet visste mycket väl att inte ens hennes föräldrar var så hjärtlösa att det inte skulle gifta bort henne utan anledning, utan att fråga henne. Men nu var onaturligt nog denna ”Rudolf” inte allt för fattig. Jämfört med Elisbet och hennes lilla familj. Riktigt varför just hon fick den stora äran att bli gift med någon som faktiskt tjänade lite, var ett totalt mysterium för i princip alla (som en så länge visste om det, vilket inte var så många).

När Elisbet frågade Rudolf om den saken skulle han svara att det för hennes glada lynne och vackra yttre.
Glada lynne? Elisbet fnös, hon kände sig allt annat än glad. Om hon skulle gifta sig, ville hon åtminstone veta vart mannen bodde.
Men nejdå, inget med det. Det skulle hon få se.

Elisbet fnös, i den kalla natt luften. Hon hade precis lämnat Imund där hon satt och när hon vände sig om, såg hon att Imund hade börjat stapla in i huset. Blommorna låg kvar på marken, Imund hade uppenbarligen inte lagt märke till dem.
Elisbet övervägde att ta upp dem från marken och springa in med dem till Imund. Men nej, det var för överilat. Dessutom skulle hon inte ”vara borde för länge”, enligt mamma Ylva.
Mamma Ylva, var en mycket respektfull kvinna. Trots sina låga ställning som bondefru. Hon arbetade inte lika mycket som kvinnor i hennes ställning ska göra.
Hon var mer en tänkare. Det flesta tyckte hon var besynnerlig. Även pappa Ajk, men han hade slutat ifrågasätta det.
Ylva brukade säga att Elisbet var den enda som riktigt förstod henne.

”Undrar om mamma kommer förstå mig om jag berättar för henne om hur ogärna jag vill lämna Imund och flytta till den där Rudolf.” tänkte Elisbet, lite förtryt. Ylva, hade varit med och bestämt att Elisbet skulle giftas bort, det behövde mer pengar. Men hon hade verkat rätt borta när förslaget lades fram. Kanske kanske, skulle hon acceptera om Elisbet stannade. Vem vet, det var till och med ganska troligt. Hon förstod sin mamma. Det säger mamma själv. Och det orden kan hon inte ta tillbaka.