En elev med stor betydelse

Hej och hå, vågar jag ens försöka skriva en ff? Nåja, det är värt ett försök.

Namn: En elev med stor betydelse
Språk: Svenska
Rating: PG/PG-13. Du bestämmer själv. Kommer vara en del grovt språk, det här handlar inte om en vänlig man som aldrig gör misstag. Grovt språk, blodigt till viss mån men inte värre en Rowlings böcker. Djupa relationer.
Utspelar sig: Det börjar i 1986. Severus är 26 år och det var alltså 5 år sedan Lily dog.
Inte färdigskriven, kommer nog bli lång (okej den kommer bli extremt lång ssshhhh). Ju mer som driver på desto större chans att jag faktiskt skriver klart. (Vem försöker jag lura? Ingen kommer läsa xD)

Handling: 11åriga Kathryn Weaver går sitt första år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom där hon får lära sig hur det inte är en dans på rosor att vara ett halvblod i den ökända Salazar Slytherins elevhem. Hon finner dock ett oväntat stöd hos deras föreståndare, Severus Snape. Mannen som sägs tortera elever nere i fängelsehålorna och som ska sova upp-och-ner i taket som en stor fladdermus.

Har aldrig skrivit en fanfiction tidigare, så vi får väl se hur det här kommer gå...

Länkar till kapitel:


Kapitel 1, Severus POV
Severus lät sin blick svepa över klassen. Som vanligt tyckte Albus att det var en
fantastisk idé att sätta ihop Slytherin och Gryffindor, tänkte han med en suck
samtidigt som han betraktade de nervösa 11åringarna. Grupper hade redan börjat
bildas, trots att det knappt gått en vecka sen alla hade varit utan elevhem.
Gryffindoreleverna hade redan tagit på sig rollen att vara högljudda och respektlösa,
som alltid.
"Den dagen en gryffindor förstår hur farligt det är att vara respektlös samtidigt som
man brygger en trolldryck, den dagen kysser jag Trelawney" han flinade på insidan.
Ibland funderade han faktiskt på att lé på utansidan, om inte annat bara för att shocka
eleverna till Merlins tid.

"...hon är bara ett halvblod, ryktet säger att hennes far valde en mugglare framför en Malfoy"
viskningarna nådde honom från en grupp av hans Slytherinelever
när han sneglade mot ett hörn där en ensam elev satt.
Långt mörkbrunt hår, smal och liten, och nobla ansiktsdrag. Miss Weaver
var hennes namn om han inte mindes helt fel, Kathryn Weaver.
Nervös, och rädd för att bli utstött. Något som redan verkade hända.
Severus kände igen sig från sina egna dagar som elev,
men till skillnad från honom så hade hon hela, nya kläder och en hälsosam vikt, om än något kort.
Ingen hade nog någonsin lagt en hand på henne i ilska.
Hans humör mörknade om möjligt ännu mer när han tänkte tillbaka på sina egna dagar.
Om hans familj faktiskt hade haft råd för nya kläder, så kanske inte marodörerna trakasserat honom redan från början...
Miss Weaver skulle ha en lätt skolgång jämfört med honom, helt klart.

*Bevakar!*

Superbra! Ser verkligen fram emot den dag Snape kysser Trelawney! Varför har du inte gjort en ff tididigare? Du är ju jättebra på att skriva med bra inlevelse!

Superbra
Bevakar

Tack för respons, det är verkligen helt underbart när man får reda på att folk faktiskt läser!

Kapitel 2, Kathryns POV
En månad in på första terminen.
Kathryn vandrade genom fängelsehålorna mot slytherins elevhem med armarna omkring sina skolböcker. Det var en relativt vanlig lördag, och hon hade spenderat sin eftermiddag i biblioteket pluggandes. I biblioteket kunde hon åtminstånde komma undan från de mesta eleverna, där befann sig mest några yngre Ravenclawelever och såklart de från årskurs fem och sju som pluggade inför G.E.T och F.U.T.T.
Medans hon duckade sig in till uppehållsrummet funderade hon ännu en gång på varför sorteringshatten hade placerat henne i Slytherin.
"Jag må vara ambitiös och vet hur man använder huvudet, men jag hade passat bättre i Ravenclaw. Missade den att jag var ett..."
Hennes tankar stoppades utav en hög mansröst.
"Halvblod! Tänkte du smita förbi utan att vi skulle märka?"
Kathryn frös till ett ögonblick innan hon vände sig mot sin klasskamrat.
"Och varför skulle jag behöva smita förbi dig, Marcus? Du skulle inte märka ifall en hippogriff flög in i dig."
Marcus Flint. Förstaårselev och en utav de renblodiga som verkade ha tagit för vana att trakassera henne konstant. Men hon tänkte faktiskt inte bli ett offer utan att ge igen, det var ett som var säkert. Den unga Slytherineleven hann ge mobbaren ett utav sitt allra charmigaste leende innan han insåg vad hon hade sagt, sen fick hon kasta sig mot trapporna för att försöka fly till sin sovsal. Men trots att han såg klumpig ut, så var inte Marcus Flint varken långsam eller klantig, och fick tag på henne i samma sekund som hon skulle sträcka sig efter handtaget. Hon skrek till och sparkade bakåt när hon kände hur en hand vred sig om hennes smalben. Förgäves slog hon omkring sig sig när Marcus drog ner henne till sina kamrater.
"Vad var det du sa, halvblod?"
Frågade han i hotfull ton samtidigt som han lät sitt knä trycka fast henne mot stengolvet
"J-jag..."
"Mr. Flint, skulle du vilja förklara för mig exakt vad det är du håller på med?"
En mörk figur dök upp bakom de båda, och drog upp Marcus på benen med ett grepp om nacken.
"Pro-professor Snape, jag skulle bara..."
"Jag vill inte höra dina ursäkter här, Mr Flint, du kan följa med mig till mitt kontor. Nu."
"Ja, sir"
Professor Snape lät blicken glida över Kathryn, som sakta började resa på sig och samla ihop sina böcker. Han nickade när han såg att hon var oskadad, och tågade sedan ut ur uppehållsrummet med Marcus Flint på släptåg. Kathryn flydde upp till sin sovsal innan Marcus vänner började tänka på att hämnas på deras väns självklara kvarsittning, och landade på sin säng med tårfyllda ögon.
"Jag vill inte vara halvblod, jag vill inte vara Slytherin, jag vill ha vänner..."
Den natten, såsom många andra, kom inte sömnen förrens någon timma innan gryningen.

Vad bra!!! Läser!

Superbra! Du skriver en "fight" scen onaturligt bra!

Superbra

jättebra, bevakar

Bevakar helt klart. Superbra skrivet

Tack för alla fina kommentarer ♥ om ni ser något som kan förbättras eller vad som helst, låt mig veta! Som sagt har jag aldrig skrivit ffs förut Det här kapitlet kändes lite halvstelt, men låt mig veta vad ni tycker!

Kapitel 3, Severus POV
Det var veckan innan jullovet som Severus för första gången såg henne gråta. Det var sent efter utegångsförbudet, och han var mitt i sitt skift av korridorpatrullerande som han svepte förbi en korridor och såg den mörka figuren sittandes mot en vägg. Han kände igen Miss Weaver, trots att hon satt ihopkurad med axlar som skakade. Han misstänkte att hennes i vanliga fall kyliga ansiktsuttryck nu var förvridet utav tårstrimmor. Han tänkte ropa hennes namn som han alltid gjorde när han hittade elever under sina patruller, men när hon ryckte till och tittade upp vid ljudet av hans klädnad, så svepte han i stället vidare till nästa korridor.
Utan att veta varför så flydde han den gråtande flickan, och återvände inte till den korridoren förrens en timma senare, när han var säker på att finna den tom.
När han i slutet utav sitt patrullerande återvände till sitt kontor för att rätta inlämningar så svor han åt sin feghet. Varför skulle han, Severus Snape, föredetta dödsätare, vara rädd för att konfrontera en gråtande elev? Det var knappast den första gången han skickat tillbaka elever till deras elevhem, ofta tillsammans med en kvarsittning inplannerad. Att flickan var Slytherin spelade inte heller roll, för när elever störde honom sent på kvällen spelade det ingen roll vilket elevhem de var från. Då var det bara irriterande ungdomar ivägen för mannen som ville bli klar i de kalla korridorerna och återvända till sina varma rum.
"Severus Tobias Snape, du vet varför du var rädd för henne. Hon påminde dig om dig själv i den åldern"
Han suckade, för det var självklart. Det spelade ingen roll att hon kom från en bra familj, hade gott om pengar och hade antagligen varit omgiven om kärlek hela livet. För just ikväll var det enda man kunde se en ung Slytherin, ensam utan vänner. Halvblod, tio gånger mer intelligent än de andra i hennes ålder. Hon må vara för rädd för att räcka upp sin hand i hans klassrum, men han hade sett hennes inlämningar, hennes trolldrycker, och hört från de andra lärarna i lärarrummet.
"Fast såklart med mindre beröm än om hon vore något annat än Slytherin, för ingen Slytherin kan vara lika bra som någon annan elev..."
Mannen muttrade för sig själv och rättade den sista inlämningen hårdare än vanligt i ren irritation. Inte för att han någonsin var mjuk mot eleverna.

Dagen därefter

Vid frukosten gjorde Severus något ovanligt. I stället för att slänga i sig något litet för att sedan skynda iväg för några minuters ro utan elever eller lärare, så tog han sin tid och åt ett långt och stillsamt mål. Och som han hade väntat sig, så släntrade Miss Weaver in som en utav de sista, med huvudet högt. Om en ovetande hade studerat henne, hade man kunnat tro att hon var en stolt och obesvärad, nästan snobbig, elev. Men Severus visste vad han skulle leta efter, och såg de spända axlarna och nervösa blickarna. Flickan väntade spänt på att någon skulle börja ropa efter henne, och slängde i sig sin frukost innan hon skyndade sig ut. En väldigt liten frukost, noterade han.
Inte för att han brydde sig, han brydde sig aldrig om elever, sa han till sig själv samtidigt som han svepte ut ur salen.