{Svenska} Start all over {HP}

Halloj!
Här tänkte jag skriva om tiden efter kriget. Jag hoppas att ni gillar det!

Rating:Om ni klarar HP så klarar ni det här.
Kapitel:Inte färdigt

Kapitel 1:
Seger och förtvivlan

Harry såg på Hermione och Ron. Deras blickar hade en blandning av glälde och sorg, och han kunde inte klandra dem. Hans hjärta kände nämligen på samma sätt. Voldemort var äntligen borta förevigt, men det var även Lupin, Tonks och Fred. Lupin, Tonks... Just det. Harrys löfte levde kvar, trots att de var döda. Han hade ju sin gudson att ta hand om. Han visste inte hur han skulle klara av det nu när Teddy bara skulle påminna Harry om hans föräldrar. Men det förstås, Sirius måste ha känt likadant om Harry, James och Lily, och han klarade det. Harry kastade en sista blick på Dumbledores tavla innan han kramade om Ron's och Hermione's händer. "Ska vi gå ner?" Mumlade han. Hermione nickade. Och så var de iväg, ner för trapporna och igenom ruinerna. Och så fortsatte de tills de kom till den stora salen. Alla hade slutat äta och vissa pratade om det overkliga. Pojken som överlevde hade äntligen besegrat Voldemort. Resten såg lika ledsna ut som Harry kände sig. Han kramade om sin trollstav och tänkte tillbaka på tiden då Dumbledore levde. Hade inte han enkelt städat upp Professor. Slughorns boende? Hermione verkade tänka på något liknande, trots att hon inte hade varit med den kvällen. "Jag behöver ju självklart lite hjälp men.." Och med ett vift på hennes trollstav så började väggarna smälta ihop igen, precis så som de hade sett ut från början. Ron verkade förstå vad hon menade, för han viftade med sin egen stav och taket fixades lika enkelt som väggarna. Harry log snett och även han viftade på sin. Och nu hängdes kristallkronorna upp i taket, så att ett varmt sken spred sig över rummet. Harrys blick landade på George, som sorgset gick ut ur rummet, övergiven av sin tvillingbror.
~~
Berätta gärna vad jag kan utveckla! Kapitlen kommer bli längre. Det här var bara början.


Några som kanske vill läsa:
taggsvansen02
vinterkylan
MiniMoody
Lollo16

Intressant! Bevakar så klart!

Jättebra!

Tack så mycket, här kommer ett till kapitel!
~~
Kapitel 2
Ansiktet mitt emot

George fortsatte att gå, helt utan mål. För varje steg han tog, desto mer dunkade det i hans huvud, och desto mer så rev det i hans hjärta. Omgivningen rörde sig i slow motion och han kunde knappt se på grund av alla tårar som blockerade hans ögon. George fortsatte att gå. Hur länge visste han inte, han hade tappat tidsuppfattningen. Snart hörde han röster som närmade sig och han stannade och slöt ögonen. Jag behöver vara någonstans där jag kan vara ensam, tänkte han. George slog upp ögonen och det dröjde inte länge förrän en dörr syntes på väggen, där det förut varit tomt. Han granskade den och såg sig omkring innan han började gå emot dem. Rösterna kom ännu närmare och George fick rycka i dörrhandtaget för att gå in utan att någon såg det. Han stängde långsamt dörren efter sig och såg sig omkring. Vid-behov-rummet var sig inte riktigt likt efter branden som varit där. Vissa väggar var svarta av sot och luften var inte lika klar. Men det fick duga. George drog handen längst väggen och slöt ögonen. Fred, kom tillbaka. Snälla. Han trängde in naglarna i väggen och svajade till. Hur kunde det här ha hänt? Fred, hans tvillingbror och själsfrände hade lämnat honom för gott. George slog upp ögonen och hans blick landade på något skimrigt. Han drog ner handen som var lutad mot väggen och började gå mot det som fångat hans uppmärksamhet. När han kommit fram så såg han att det var en spegel. Hans blick vandrade upp och George märkte att en text var ingraverad i ramen. Jag visar inte ditt ansikte, utan ditt hjärtas önskan. George lät sin blick åka ner igen, och det han såg fick honom att hoppa till. Det såg ut som George själv. Men det var något annorlunda med honom. Hans försvunna öra var återigen där det skulle vara. Han svalde hårt och märkte att han log sorgset. "Fred?" viskade han. Leendet som var mitt emot honom blev större. Det var Fred, utan tvekan. George pressade handen mot glaset och sjönk ner på golvet. Tårarna strömmade återigen ner och han såg snart att Fred's leende försvann. Han hade lagt sin hand mitt emot George's, och det såg ut som han försökte greppa den. Snart så hade även han satt sig på knä, och de satt nu där, med deras pannor lutade emot varandras, med bara en glasvägg som skiljde dem åt.
~
Berätta gärna vad jag kan utveckla!

GUUUUUUD va bra! Det skulle dock bli lite lättare att läsa o du styckindelade

Jo, ja. Jag har tänkt på det. Tack för dina synpunkter. Det ska jag absolut tänka på i framtiden!

Så bra! Och håller med om att du borde dela in texten i stycken, men annars är det som sagt jättebra!

Kapitel 3
Ett ekande kråkbo

George slog upp ögonen. Hans ögon var tunga på grund av alla tårar som fyllt dem den senaste timmen. Han lät sin hand glida ner för glaset och granskade Fred's utseende. Han var ren. All smuts som funnits på honom när han dött var borta. George reste sig långsamt upp och vände sig motvilligt om. Efter en sista blick på Fred så gick han iväg.

Harry såg sig omkring. Slottet såg någorlunda normalt ut igen. De flesta hade erbjudit sig att hjälpa till med att städa upp. Molly såg nu sig omkring på dem alla. "Vi borde nog ta oss hem igen.. Vart är George?" Harry såg på henne. "Han gick iväg för ett tag sedan. Jag vet inte vart." Det spelade ingen roll, för snart så kom George gåendes.

"Vart har du varit?" Frågade Molly anklagande. Hon verkade inte vilja släppa någon ur sikte nu när hon redan förlorat en son. "Det spelar ingen roll" mumlade George till svar.

Ginny tog ett hårdare tag om Harrys arm, hon hade inte fått lära sig att transferera sig ännu, så därför fick hon alltid resa med någon annan. "Är alla redo?" frågade Arthur de andra. En kör av "Ja" ekade till svar. Harry tänkte på kråkboet, och snart så snurrade både han och Ginny på plats innan de senare dök upp framför det bekanta huset. Han kände hur Ginnys grepp om hans arm lossnade. Snart så dök Molly, Arthur, Fleur, Bill, Percy, George, Ron, Hermione och Charlie upp bredvid dem.

Det kändes konstigt när de alla rörde sig framåt mot huset, för att få sova ett tag. För att få glömma det jobbiga för några timmar. Det var som om ingenting hade hänt det närmaste dygnet. De rörde sig långsamt innåt och Ginny drog med Harry upp mot hennes rum. Ron i sin tur, gav de båda en varnande blick. Det var inte förvånande. Väl uppe så satte sig Ginny i sin säng med benen i kors. Hon gjorde en gest med handen för att visa att Harry skulle göra detsamma. Så det gjorde han.

"Det känns konstigt, eller hur?" mumlade hon. Harry såg in i väggen, men kände hur hon hade lagt sin hand på hans. Han kramade om den. "På vilket sätt?" Svarade han långsamt. Ginny mötte hans blick, och han mötte hennes. "Alla som har dött. Jag har alltid sett Lupin som en klippa. Han har klarat av så mycket. Tänk dig att leva som varulv under den större delen av ditt liv och klara det. Jag kan inte förstå att han är borta för alltid. En del av mig tror att han snart kommer komma tillbaka med Tonks."

Harry svalde hårt. Han hade aldrig varit bra på att hantera känslosamma situationer. Han såg ner på hans och Ginnys händer som var ihopflätade och lutade sig mot väggen. "jo, jag antar det" mumlade han som svar på hennes första fråga. Han slöt ögonen och kände hur Ginny lade sig ner i hans knä, och det dröjde inte länge förrän de andades tungt, båda insjunkna i olika drömmar.

SUPER!!

I’m in love with this