Olivia Norwood och Hemligheternas kammare

Namn: Olivia Norwood och Hemligheternas kammare
Författare: Tilly
Färdigskriven: Nej
Kapitel färdigskrivna: ca 10
Kapitel utlagda: Prolog + 3
Rating: G/PG
Handling: Efter att ha bott på barnhem i elva år blir Olivia Norwood antagen till Hogwarts för att lära sig magi. Det enda hon har sedan hon var liten är ett skrin, smyckat med ormar. Sin mamma anser hon vara inkompetent, och dessutom råkar hon vara en mugglare, precis som alla jobbiga barn på barnhemmet. Det är dock när en röst hörs i väggen, och en katt blir förstenad, som Olivia tycker att det börjar hända saker. Vem är det som förstenar mugglarfödda elever? Varför får Harry Potter ont varje gång Olivia rör vid honom? Och varför verkar Dumbledore så orolig i hennes närvaro?
Det utspelar sig under Harry Potters andra år.



Jag hoppas verkligen att det lät spännande. Det är första gången jag lyckats fixa en hyfsad handlingsinformation.

Prolog:

Det är en till syntes helt normal dag. Några jobbar, andra reser och går i skolan. Inget ser ut att vara speciellt med dagen. Något ingen vet är däremot att just denna dag kommer ha så stor betydelse för framtiden. Vad som händer som har så stor påverkan, det är dock inget särskilt. En kvinna sitter ensam på en livlig och ganska högljudd pub, alldeles ensam. Hon har inget särskilt med sig och känner sig utestängd från omvärlden i sina försök att hitta någon som vill umgås med henne. Alla hennes vänner har redan skaffat barn eller kommit på vad de vill göra med sitt liv. Hon själv… Hon har ingenting. Plötsligt dyker en man upp. Han går in med en hotfull blick, men kvinnan kan inte släppa honom. Så kommer hon ihåg något hon fått tag på en gång för ganska länge sedan. Hon vet inte riktigt vad det är, mer än att det är vackert. ”Ge det till den du vill ha”, står det på den. När man kollar i så är det en chokladask, men kvinnan har aldrig vågat testa. Hon har bara sett på det och undrat vad det skulle vara till för. Nu vet hon precis vad det är till för.

Kvinnan plockar upp ett av chokladhjärtanen och håller det i handen lite. Hur skulle det hjälpa henne? Som att han skulle vilja stanna och ens se på henne. Han verkar vara upptagen.
”Ni ser stressad ut. Får jag fresta er med en ledig stund?” Frågar hon och håller ut chokladen mot honom. Kvinnan blundar nästan, så nervös är hon. Han kommer strunta i henne. Hon är övertygad. Ändå tar han chokladen. När han har ätit upp den… Plötsligt mjuknar blicken. Kvinnan förstår det inte, men plötsligt verkar han hur lugn som helst. Han sätter sig ner vid bordet och de har ett trevligt samtal. Efteråt följer han med henne hem.

De fortsätter träffas ett tag. Då och då får han ett sånt chokladhjärtan. Det är det bästa hon kan erbjuda honom för att visa sin kärlek. Till slut blir kvinnan gravid. Det är underbart. Sedan tar alla hjärtar slut. Det är som att det fanns någon slags kraft i dem, för när hon slutar ge dem till honom försvinner han från henne. Han blir personen som hon träffade första gången. När hon försöker berätta allt för honom så lämnar han henne utan någon form av omtanke.

Tiden går. Kvinnan får sitt barn. Ensam har hon inte mycket pengar och hon har svårt för att få allt att gå ihop. Det enda hon har som minne av mannen är några konstiga föremål som hon antar är från hans hemland, för de kan inte vara engelska, och då kanske inte han heller var engelsk.

En dag möter hon mannen igen. Han har förändrats, men har fortfarande det mäktiga i ögonen som den dag hon fastnade för honom.
”Jag tror att det är dags för dig att betala”, säger han och hon förstå inget. Det spelar ändå ingen roll, för det är inte lång tid som hon inte förstår.
”Avada Kedavra!” Innan hon faller i marken så har livet redan försvunnit ur kroppen. Så upptäcker mannen den lilla flickan som ligger på marken helt oförstående och ser på honom utan någon form av rädsla. Av någon anledning väljer han att inte döda henne. Någonting är det han ser i henne som gör att han inte dödar henne direkt. Istället tar hon henne till ett barnhem ganska snabbt, och även sakerna som han anser viktiga tar han dit. Efter det lämnar han henne och lämnar minnena av henne så långt bort som möjligt.


Kapitel:
Kapitel 1: Magi på hög nivå
Kapitel 2: Diagongränden
Kapitel 3: Draco Malfoy (Del 1, Del 2, Del 3, Del 4)



Edit; Prologen är uppdaterad då jag tyckte att den som var från början var väldigt fel


Hoppas verkligen att någon känner för att läsa ♥

Jättebra!! bevakar!

Låter fantastiskt

Åh, makalöst skrivet hittills! ♥

Väldigt spänd på fortsättningen! Bevakar såklart

coolt riktigt bra

bra!!!!!!!!!!!!

Relly good!!!!♡

*trycker på bevaka-knappen

Åh, vad bra! Kommer definitivt följa den här Helt fantastiskt skrivet hittills!

Jag är superglad över att så många vill läsa! Så här kommer första kapitlet.


KAPITEL 1: Magi på hög nivå

Det är tyst och stilla i London, bortsett från alla som går där varje dag. Olivia Norwood ser ut genom fönstret. Om hon bara hade en vanlig familj, med ett vanligt liv där hon gick i skolan. Olivia skulle ge allt för det. Nästan. På senare tid har den drömmen kommit längre och längre bort. Det kommer inte hända, och hon skulle inte vara bekväm med det. Själv bor hon på ett barnhem Det är tråkigt och om man frågar de andra är hon en ensamvarg. Hon säker sig gärna till sig själv. Det är inte sant. Inte egentligen. Det är faktiskt deras fel att hon gör det. Under många år har de andra varit på henne. Hon är annorlunda. Konstig, som de uttrycker det. Olivia kan göra saker som de andra inte kan och de är rädda för henne. I början visade de det genom att vara på henne och bokstavligt talat mobba henne, men sedan upptäckte de – och även Olivia – att det hände saker med dem som var dumma mot henne och plötsligt slutade de. Ingen ville råka illa ut, och istället började de ignorera henne. Ingen ville vara med någon konstig. Trots det har det hänt saker. Olivia kan skada bara genom vilja, hon behöver inte vara arg för att göra det. Det är sådant som hon inte riktigt förstår, men ibland är det skönt. Ingen mer än föreståndaren brukar besvära henne, och det är flera som har slutat på grund av henne. Det är bara en som varit kvar hela tiden. Kanske blir hon betalad extra för att hålla koll på Olivia, för nu är det bara hon som kommer in. Det är en tant, ganska gammal nu, och lite rund. Ganska mysig egentligen, om det inte vore för att Olivia inte gillar att erkänna sådant. Nu för tiden brukar hon försöka dölja sina känslor. Känslor är värdelösa om man vill göra någonting. Att använda ord däremot, ord kan skada, men ord kan även låta trevliga om man använder dem på rätt sätt. Olivia gillar att lära sig nya saker. Hon tycker om ny information. Man kan göra vad som helst med kunskap och kunskap kommer utifrån att man lär sig saker. Olivia rör sig genom det lilla och tråkiga rummet. Väggarna är tapetserade med utslitna beigea blomstertapeter och i Olivias rum är det ännu mer borta då hon en gång blev arg och några av blommorna försvann. Senare den dagen fick hon höra att det i det stora sällskapsrummet på barnhemmet hade hoppat omkring vilda växter och alla anklagelser riktades mot Olivia, men ingen hade något bevis för hon var aldrig i det rummet. Golvet i hennes rum är gjort av sten och alltid kallt. Det finns ett element i rummet, men det är gammalt och dåligt. Hon har bara tre möbler på sitt rum. En säng – en järnsäng med plankor under madrassen så att det är stelt att sova –, en pinnstol och en garderob som går ända upp till taket och har två dörrar. I den ena dörren är det ett stort fack. I det andra finns det några hyllor och lådor, men nästan allt är oanvänt. I en av hyllorna har hon en grön och vacker låda med två ormar slingrandes runt kanten. Den lådan fick hon från en okänd, svartklädd besökare som bara stannade några minuter. Olivia var inte gammal då, men det är vad hon har hört. I lådan ligger fem stora guldmynt som hon inte har någon aning om vad det är, men hon håller hårt i dem, för det är en av de enda saker hon har som faktiskt är hennes egna. En gång visade hon dem för föreståndaren, men hon trodde inte att det fanns något värde i dem om man inte bytta in dem mot pengar, och då kan det lika gärna vara. Olivia vet ändå inte vad hon skulle vilja ha för det, så hon kan lika gärna behålla dem tills hon får veta vad det faktiskt är för något. Det känns dumt att bara slösa bort dem, om de faktiskt skulle vara användbara. Det var ändå av någon anledning som hon fick dem från första början.

Olivia sätter sig på sängen. Det är nog det bästa i hela rummet. Den är trots det hårda under väldigt mjuk. Olivia hör steg utanför dörren som stannar precis vid hennes dörr, och skuggorna i dörrspringan tyder på samma sak.
”Stick iväg!” ropar hon, antagligen är det bara några andra barn. Så öppnas dörren. Personerna vill antagligen inte sticka, och när hon ser i dörröppningen är det inte några av de andra barnen. Det är föreståndaren och en gammal gubbe. Olivia biter sig i läppen snabbt för att de inte ska märka hur förvånad hon blev.
”Du har besök Olivia”, säger föreståndaren och mannen går in i rummet.
”God dag Olivia. Hur står det till?” Säger han och Olivia väljer att inte svarar på frågan. Eller, väljer och väljer, hon bryr sig inte om att svara på frågan. Istället ser hon på när han går runt i rummet. Inte för att det är så stor mening med det. Han öppnar garderoben och kollar in. Drar fingret över ormarna på skrinet och första gången reagerar Olivia.
”Rör den inte”, säger hon och han slutar och stänger dörren.
”Varifrån har du fått den?” Hans fråga ställer mer krav på svar än vad Olivia varit med om innan. Inte för att frågan är så farlig, men tonen han använder gör att det känns nödvändigt att svara.
”Jag vet inte riktigt. En man gav mig den bara en vecka efter att jag kom hit”, svarar hon lite diskret och mannen nickar, ”Men vem är du då? Doktor?”
”Nej, jag är ingen doktor. Jag är lärare”, svarar han.
”Lärare var?” Olivia ser lite misstroende på mannen.
”På Hogwarts skola för häxkonster och Trolldom. Det är därför jag är här. Jag ska erbjuda dig en plats där”, säger han och Olivia rycker till lite. En skola för häxor och trollkarlar. Fast hon kan ju inte vara en häxa.
”Allvarligt? Är du seriös?” Olivia kan inte hålla sig, utan utbrister det i en lite allvarlig ton, på sättet att hon inte riktigt tror honom. Nästan så att hon låter lite irriterad på honom.
”Ja, jag är seriös. Finns det möjlighet att det har hänt några konstiga saker runt dig? Saker du inte kunnat förklara?” Frågar han och Olivia tänker. Plötsligt låter allt mer logiskt.
”Jag… Jag har skadat andra när jag har varit arg…” Börjar hon och försöker koma på vad hon har gjort, ”Jag… Jag kan påverka djur. Jag kan skada de andra om jag vill. Jag… Jag kan flytta saker utan att röra på dem… Och jag... Jag kan prata med ormar”, säger hon och han ser på henne och ser ut att rycka till vid det sista, och Olivia har ingen aning om det är bra eller dåligt, ”De andra säger att jag är annorlunda och konstig”, tillägger hon sedan och han nickar sakta, som att han suckar samtidigt, ”Men du då? Är du också så?” Frågar hon sedan och han ser på henne.
”Ja, jag är också så. Jag är en trollkarl”, säger han och när han säger det så känns det helt overkligt.
”Bevisa det!” Utbrister hon innan hon ens hinner tänka och han ser missnöjt på henne.
”Accepterar du din plats på Hogwarts?” Frågar han plötsligt som att han inte ens noterade henne.
”Ja, självklart!” Svarar Olivia och ser på honom. Han har en pinne utstickande ur sin rock. Är det hans stav kanske? Eller kanske man inte ens behöver en pinne för att trolla.
”Då ska du tilltala mig Sir, eller professor”, säger han och hon nickar och inser att hon kanske skulle göra om det.
”Kan ni visa, sir?” Frågar hon därför och han tar fram sin trollstav. Så svänger han lite på den och hennes skrin dyker upp svävandes i luften.

Olivia går fram till skrinet och tar det, och sätter sig på sängen igen.
”Öppna det”, han säger det som en befallning och Olivia öppnar skrinet. Där ligger de fem runda guldplattorna.
”De är värdelösa. Föreståndaren sa det”, Olivia suckar och tar upp ett av dem. Mannen pockar upp ett annat och granskar det.
”Det är inte värdelöst. Det kan bara inte göra något här. Vänta tills du kommer till Diagongränden”, säger han och hon ser lite halvt chockat på henne.
”Diagongränden?”
”Det är stället där trollkarlar handlar. Det ligger ganska nära härifrån”, säger han och ger Olivia en lapp där en adress står. Handskrivet, så han har säkert antecknat ner det just nu. Eller precis innan han kom. Olivia känner igen adressen.
”Jag kommer tillbaka om tre dagar. Ta med dig pengarna när du ska till diagongränden. De kallas galleoner”, säger han och Olivia nickar, men lägger tillbaka pengarna i lådan. Det känns konstigt. Plötsligt har hon pengar, som hon inte har någon aning om hur mycket det värde de har. Antagligen får hon se det när hon går till den där… diagongränden. När han säger det så låter det som att hon ska vänta tills nästa gång de ses innan hon kan gå till diagongränden, men Olivia är inte säker på vad han faktiskt menade. I vilket fall beslutar hon sig för att gå dit idag. Mannen reser sig från pinnstolen han satt på och går mot dörren.
”Vi ses snart Olivia”, säger han och går ut. Olivia sitter kvar och ser mot dörren, som att han skulle komma in igen. Hon tror dock inte att det skulle hända. Men mannen… Hon vet inte ens vem han är. Så vänder hon på kortet som adressen stod på och ett namn står där. Bredvid namnet är en bild på honom, och något som Olivia reagerar på. Bilden rör på sig. Antagligen är det normalt i hennes nya värld. Sådant vill hon veta innan hon kommer till den där skolan. Hon vill inte chockas och se ut som att hon inte kan någonting. Därför vill hon ha lite information i förväg, innan ens mannen kommer tillbaka. Så läser hon namnet.

Albus Dumbledore
Rektor på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom

Det säger henne inte särskilt mycket. Hon har aldrig hört det förut. Däremot är han nog en viktig person eftersom att han är rektor – på den enda skolan som Olivia känner till i den nya världen -. Så reser hon på sig och går mot dörren. Sakta rör hon sig, djupt försjunken i sina egna tankar.
”Grattis Olivia!” Hör hon någon säga. Olivia blir förvirrad, det är ju inte hennes födelsedag…
”Va? Vad händer?” Hon rycker till när hennes föreståndare kramar om henne och hon ser sig om. Ingen annan är där. Skönt.
”Du ska börja på den där skolan!” Säger föreståndaren glatt och Olivia kan inte annat är småle lite. Nu slipper hon äntligen allt det här. Slipper sitta ensam hela tiden. Slipper bli ignorerad. Okej att hon har accepterat det och börjat vänja sig, men om hon faktiskt kan lära känna andra personer… Då är det riktigt bra. Personer som är som henne.
”Kan jag få gå ut en stund?” rågar hon därför och hoppas att föreståndaren är så uppe i att vara glad så att hon inte tänker helt klart.
”Inte idag. Men imorgon kan du få gå ut en stund. Ska jag följa med dig då?” Frågar hon och Olivia skakar bestämt på huvudet. Det bruna håret flyger lite, men landar åter igen när hon är färdig.
”Det är något jag måste göra själv”, säger hon och föreståndaren nickar förstående.
”Kan jag få vara ensam lite nu?” Säger hon sedan kyligt och föreståndaren släpper henne, men stannar ändå kvar. Det var mer en befallning än fråga, men hon försökte ändå utveckla känslan i det så att det skulle bli mer fråga. Hon har funnits hela tiden och har antagligen börjat lära känna Olivia lite, för det är precis det här som Olivia vill. Hon kan få stå i samma rum, men ändå inte röra Olivia. Så fortsätter hon gå genom den ganska trevliga, men gamla och tråkiga korridoren. Ända fram till sällskapsrummet där alla andra barnen är och gör lite vad de känner för. Olivia går genom de första och plötsligt blir det tyst. Alla ser på henne. Det är en förändring från innan. Så kommer en pojke som är i Olivias ålder fram till henne.
”Vem var mannen som sökte dig?” Han pratar med henne och Olivia ser på honom. Han är längre än henne, men det spelar ingen roll, för hon är ändå överlägsen.
”Det var rektorn på en skola som jag ska gå på”, säger hon och ser in i hans ögon.
”Jag tror dig inte”, han säger emot och Olivia knyter sin näve för att dölja vad hon känner och hur on så skulle vilja slå till honom. Det behövs dock inte, för plötsligt får han ett helt konstigt uttryck i ansiktet och som att någon har knuffat till honom börjar han vita med armarna och faller bakåt ner på golvet. Olivia ser på honom.
”Någon mer som inte tror mig?” Frågar hon och se andra tittar bort och är tysta, ”Trodde väl det.” Olivia ser sig om över rummet, men ingen kollar upp. När hon sedan börjar röra sig igen så börjar de åtminstone göra det de höll på med. Det är lite skönt, men hon känner att hon har respekt. Den respekt hon behöver.

Olivia går bort mot korridoren igen. Det känns fel allt vara bland alla andra på något sätt. Hon går mot sitt rum och funderar samtidigt över allt. Det är jobbigt. Någonstans saknar hon känslan av att ha en vän, för en gång hade hon det. En två år äldre tjej som hette Maia, men hon blev bortadopterad. En av de sista som har blivit det, och sedan dess har Olivia varit ensam. Det är lite därför hon har dragit sig tillbaka lite. Smärtan när man förlorar någon är värre än känslan av att ha någon, och det är därför hon inte har velat skaffa någon ny vän. Det är så fruktansvärt att förlora någon man har så nära. Särskilt när det är den enda man har nära.


--------------

Säga gärna till om det är för långa stycken, något som är helt osammanhängande m.m

Toppen. Nej det kapitalet är inte alls för långt.